A L L M ƒ N G R A M M A T I K

återfinns även i t.ex. tyskan, där Hund uttalas [hunt].
Spridning
En beståndsdel av ett ljud kan också spridas till angränsande ljud. I de
allra flesta språk är det omöjligt för en tonande och en tonlös obstruent
stå intill varandra. Om en sådan situation ändå uppstår vid t.ex.
ordbildning eller böjning löses detta genom att ton eller tonlöshet sprids.
Detta fenomen kallas traditionellt för assimilation, eftersom de båda
ljuden blir mera lika varandra. Lösningen kan dock se olika ut i olika
språk. På svenska är det alltid tonlösheten som sprids, t.ex. havsörn [-fs-]
eller finns det [-st-]. I de slaviska språken är det i stället så att både ton
och tonlöshet sprids men att riktningen är konstant, alltid från höger till
vänster, alltså baklänges i ordet. Därför kallas detta för regressiv
assimilation. Vad som återfinns i det andra av de svenska exemplen
kallas däremot för progressiv assimilation eftersom spridningen här går
framåt i ordet.
I slaviska språk kan alltså resultatet bli både ett tonande och ett tonlöst
uttal, beroende på det senare av ljuden i gruppen, t.ex. sln. kdo [gdo]
‘vem’.
Ortografi eller rättskrivning
Inom ortografin talar man om grafem eller skrivtecken. Grafem och
bokstav behöver inte alltid vara riktigt det samma. När de grundläggande
latinska bokstäverna inte räcker till för att representera alla ljud i ett språk
kan man använda kombinationer av grafem. Två grafem som på så sätt
tillsammans utgör en beteckning för ett ljud som t.ex. sv. sj och tj kallas
för digrafer. Vidare är skj en svensk trigraf. Det är däremot ganska
sällan så att digrafer betraktas som en bokstav. Så är ju t.ex. inte fallet i
svenskan. I spanskan betraktas däremot ch som en bokstav.
Ett annat sätt att lösa bristen på skrivtecken i ett språk är att lägga till små
hjälptecken över eller under det grundläggande grafemet. Sådana
tilläggstecken kallas diakritiska tecken. I svenskan har vi tre bokstäver
med diakritiska tecken, nämligen å, ä, ö. Även här skiljer sig språk åt i
huruvida grafem med diaritiska tecken betraktas som särskilda bokstäver
eller inte. I svenskan anser vi att å, ä, ö är särskilda bokstäver och de har
sin givna plats sist i alfabetet. I tyskan däremot anses ä, ö, ü bara vara
varianter av de grundläggande bokstäverna och orden i en ordbok ordnas
så att t.ex. Ärmchen ‘liten arm’ kommer före armlos ‘armlös’.
I svenskan dyker även accenttecknet upp som diakritiskt tecken i vissa
lånord, jfr. idé och ide, men i detta fall betraktas inte é som en särskild
bokstav, precis som tyskans ä, ö, ü. Vidare kan man fråga sig om pricken
över i, j är ett diakritiskt tecken. Svaret får nog bli att så inte är fallet i
svenskan eftersom vi inte har motsvarande bokstav utan denna prick. I
turkiskan är dock pricken över i ett diakritiskt tecken eftersom man i detta
språk skiljer på I, ı och İ, i.
Bland de språk på Balkan som skrivs med latinskt alfabet är diakritiska
tecken vanliga. Digrafer förekommer främst i rumänska och albanska. De
språk som använder kyrilliskt alfabet använder å andra sidan mycket få
digrafer och diakritiska tecken. Det enda exemplet på bruk av diakritiska
tecken är dock nog skillnaden mellan и (i) och й (j) i bulgariskan och к
(k) och г (g) resp. ќ (ć) och ѓ (đ) i makedonskan.
12