A L L M ƒ N G R A M M A T I K

Böjningsaffixen är i de för oss vanligaste främmande språken så gott som
alltid suffix (böjningssuffix eller böjningsändelser), men enstaka exempel
på böjningsprefix förekommer också, t.ex. vid bildningen av superlativ i
många slaviska språk, då ett prefix /naj/- sätts framför adjektivets rot,
t.ex. slovenskans bogat, bogatejši, najbogatejši ‘rik, rikare, rikast’.
När det gäller avledningsaffix förekommer både avledningsprefix och
avledningssuffix, även om de senare överlag är vanligast.
/o/-/akt/-/sam/-/het/-/en/-/s/ består av sex morfem, en rot, tre avledningsaffix,
varav ett avledningsprefix och två avledningssuffix, samt slutligen
två böjningssuffix (eller böjningsändelse) för bestämd form resp. ägande.
Samma morfem kan i olika ord uppträda i något olika skepnad. Sådana
varianter av i grunden samma morfem kallas allomorfer. I orden gatsten
och gatukök kan man hävda att man har två olika allomorfer /gat/- och
/gatu/- om man inte väljer att behandla -/u/- som ett eget fogmorfem som
i så fall skulle bli en allomorf till det -/s/- som annars är det vanliga i
svenska sammansättningar.
När två rötter fogas samman till ett nytt ord talar man om
sammansättningar. I germanska språk är sammansättningar mycket
vanliga medan de många andra språk är mycket ovanliga. Det är framför
allt när vi i svenskan sätter samman två substantiviska rötter till ett
sammansatt substantiv som andra språk måste ta till helt andra strategier.
En strategi går ut på att motsvarigheten till den första delen av den
svenska sammansättningen uttrycks som ett adjektiv med t.ex.
avledningsändelsen -/n/- plus böjningsändelse så att busstation på
slovenska heter avtobusna postaja, nästan som bussig station.
En annan strategi går ut på att motsvarigheten till den första delen av den
svenska sammansättningen uttrycks som ett substantiv i genitiv och
placeras efter den andra delen av den svenska sammansättningen så att
tunnelbanestation på tjeckiska heter stanice metra.
En tredje strategi, som även används i svenskan, är vanlig i framför allt
bulgariskan och makedonskan, som ju saknar genitiven. I stället fogas ord
samman med en preposition för att bilda nya begrepp. I svenskan kan
man ju säga både ett hustak och ett tak på ett hus.
Många språk uppvisar vidare en mycket vanlig typ av ordbildning som
nästan helt saknas i svenskan, nämligen bildningen av diminutiver.
Dessa ord betecknar att något är mindre eller gulligare eller att talaren har
en mera emotionell inställning till det som ordet betecknar. Enstaka
diminutiver förekommer dock även i svenskan och de är vanligast i
barnspråk, t.ex. fanken, fossing, kossa, vovve, pålle, nalle men bildas
även av vissa personnamn, t.ex. Olle, Pelle, Kalle, Bosse, Sivan, Gunsan.
För att återkomma till böjningsläran har nomen (substantiv, adjektiv,
pronomen och räkneord) i många språk kategorierna genus, numerus och
kasus. Bulgariskan och makedonskan saknar dock i princip kasusböjning.
Å andra sidan saknar språk som ungerska och turkiska genuskategorin.
Substantiv
Genus betyder egentligen kön, men den grammatiska genusindelningen
har egentligen inte så mycket med biologiskt kön att göra, utan är i
16