HÃ¤r - KatternÃ¶ Group

1•2013 KUNDTIDNINGEN FRÅN DITT ENERGIVERK 

Musketörerna, 

Sara, Moa och 

Julia 

Skräms 

inte med 

klimatet! 

Färden 

till Klondike 

Esa Härmälä om energipolitiken 

Kvinnligt och manligt 

Till kunderna hos Esse Elektro-Kraft, Herrfors, 

Jakobstads Energiverk, Kronoby Elverk, 

Nykarleby Kraftverk och Vetelin Sähkölaitos.

Tre frågor 

Innehåll 

Vart är vi på väg 

Varifrån får du dina 

kunskaper om energi 

■ Ole Norrback, född i 

Övermark, folkskollärare, 

ombudsman för SFP, partiordförande 

i åtta år, minister 

i tolv och riksdagsman i 

sexton år. Var därefter i åtta 

år ambassadör, i Oslo och 

Aten. Ordförande i Svenska 

pensionärsförbundet. 

Vasaregionen har profilerat 

sig som ett energikluster. 

Nyligen sades i en rapport 

att energisektorn kan utvecklas till en ledande näring i 

vårt landskap. Vad tänker du om det 

Energisektorn är redan den ledande näringen i regionen, och 

den utvecklas mycket snabbt. Ökad materiell välfärd ökar behovet 

av billig och säker energi. Satsningen på energisektorn 

är därför det klokaste vi kan göra. Den är dessutom mångsidig 

i regionen med de flesta former av energiproduktion representerade. 

För att stöda den positiva utvecklingen behövs mycket tätare 

samarbete mellan utbildning, forskning, näringsliv och offentlig 

sektor. Brist på utbildat folk är redan delvis en broms. Vi 

behöver en mycket bättre samordnad och effektivare offentlig 

sektor, som proaktivt skapar markanvändningsplaner, infrastruktur, 

stimulerar kulturaktivitet och fritidssektorn, samt 

som har resurser till punktinsatser när sådana behövs. Här 

behövs hela landskapets gemensamma insats. 

Klimat- och energifrågorna hör intimt ihop i politikens 

värld. Hur ser du på det Hur allvarligt är klimathotet 

Rättfärdigar det den politik som nu förs i klimatets namn 

Debatten om klimatuppvärmningen har fått religiösa drag, där 

tro tycks spela en stor roll. Jag hör till skeptikerna i debatten 

om orsakerna till klimatförändringarna, mest för att alltför 

allmänt propagerade sanningar måste ifrågasättas. 

Jag är ingen expert, men det må väl vara betydligt värre 

att spå klimatförändringarna än att spå vädret, och redan det 

är hart när omöjligt. Att i en fråga, som är så extremt svårbedömd, 

stämpla dem som gör andra bedömningar för ansvarslösa 

hör inte till en seriös debatt. Det finns mer än nog av 

argument ändå att minska utsläpp och rena avfall. 

Vad innebär livskvalitet för dig 

Livskvalitet är hälsa, familjen med barn, barnbarn och barnbarnsbarn, 

goda vänner, kloka och glada mänskor samt varma 

färger. 

Fel fokus hos regulatorerna 4 

WWF får kritik 5 

Klimatlegenden Lennart Bengtsson 6 

Nätverken som styr 14 

Bloggarna som vann debatten 18 

Manligt och kvinnligt 24 

De tre musketörerna 26 

Färden till Klondike 32 

En energiboss kommenterar 40 

Karl Vilhjálmsson 

Esa Härmälä, överdirektör 

på arbets- och 

näringsministeriet, 

uppmanar till samarbete. 

Katternö 1 • 2013 Ansvarig utgivare Stefan Storholm, Storgatan 8, 68600 Jakobstad, 

tel. (06) 781 5300, fax (06) 781 5322, stefan.storholm@katterno.fi, www.katterno.fi 

Adressändringar Siv Granqvist, tel. (06) 781 5333, siv.granqvist@katterno.fi 

Projektledare Svenolof Karlsson Redaktörer Svenolof Karlsson/Storkamp Media, 

www.storkamp.com, Johan Svenlin, Susanne Strömberg 

Layout Studio PAP 

Pärmbild Karl Vilhjálmsson Tryck Forsberg 2013 

Som ung ingenjör åhörde jag på sjuttiotalet på Bella Center i Köpenhamn 

ett föredrag av professor Pentti Malaska (1934–2012), känd professor 

vid Åbo finska handelshögskola och medlem av Romklubben. Jag tog 

med stor beundran del av presentationen och dess budskap att vi stod inför 

stora problem när det gällde att försörja jordens befolkning. Den självklara 

slutsatsen för mig var att vi måste få stopp på befolkningsökningen. 

Men i dag föder jorden 7 miljarder människor med ett materiellt välstånd 

som aldrig tidigare skådats. FN:s fattigdomsmål uppnåddes sju år i förtid. Vid 

årsskiftet bekräftade The Spectator statistiken att aldrig tidigare så få hade 

svultit eller varit sjuka som under 2012. 

Romklubbens rapport Tillväxtens gränser spådde 1972 att olja, naturgas 

och de flesta metaller snart skulle ta slut, med 

global ekonomisk kollaps som följd. I dag, över 

fyrtio år senare, har vi större kända olje- och 

gasreserver än någonsin. 

Doktor James Hansen presenterade sina 

första modeller för en kraftig temperaturförhöjning 

vid fortsatt användning av fossila bränslen 

1988. Nu, 25 år senare, kan vi konstatera att 

Hansens kurvor var våldsamt överdrivna. Officiella 

temperaturkurvor visar att överhuvudtaget 

ingen uppvärmning skett de senaste femton 

åren. 

Jag noterar likaså efter Al Gores skräckpropaganda 

om sex meters förhöjning av havsvattennivån 

att den amerikanska vetenskapsbyrån NOAA nu reviderar ner ökningstakten 

till 12–16 centimeter på hundra år. 

Steg för steg har jag tappat tron på de modeller som förutspår katastrof för 

vår planet. I sin resumé av den vetenskapliga ståndpunkten i klimatfrågorna 

i denna tidning bekräftar professor Lennart Bengtsson att min skepsis är välgrundad. 

Det är svårt att komma till en annan slutsats än att koldioxid är en 

långt mindre bov än vad Kyotoprocessen har gjort den till. 

Däremot tvekar jag inte om att vi bör fortsätta att värna om resurserna på 

vår planet. Vi ska söka effektivitet i allt vi gör och återanvändning där så är 

möjligt. Vi ska fortsätta att minimera miljöpåverkan med alla rimliga medel. 

Även satsningen på förnyelsebar energi är i grunden positiv. Där är Katternös 

långsiktiga strategi med Alholmens Kraft ett bra exempel. 

Men här möter också problem. Kraftproduktion förutsätter långsiktiga 

satsningar. När Finland införde produktionsstöd för biobränsle 2011, för att 

vi ska nå klimatmålen, trodde vi att stödet var långsiktigt. Men från och med i 

år har stödet minskat med en tredjedel. Beskattningen av torv för värmeproduktion 

har skärpts och askskatter har införts. 

Resultatet torde bli att kolanvändningen åter ökar, då brännved inte går 

att få tag på i önskad omfattning och torvproduktionen körs ned av politiska 

skäl. 

Det andra stora bekymret gäller prislappen för den totala koldioxidbekämpningen 

med koldioxidhandel, inmatningstariffer och ett otal energidirektiv. 

Om vi i Europa ensamma ska leva med detta, är risken överhängande 

att vi tvingar fram industrinedläggningar i stor skala. Hur sårbart vårt moderna 

samhälle är, såväl ekonomiskt som politiskt, visar exemplet Grekland. 

stefan storholm 

vd katternö ab 

■ Nina Meriläinen, Vetil 

”Jag vet inget om energi, 

det är min man som 

sköter allt sådant. Vi har 

jordvärme hemma och 

ibland måste jag vrida ner 

när temperaturerna närmar 

sig 30 grader. Man vill ju 

inte ha för varmt inomhus, 

inte ens när vintern är som 

kallast.” 

■ Frej Björklund, Kronoby 

”Jag brukar kolla på 

nätet och diskutera 

med andra husägare. 

Det var via en kamrat 

som jag fick tips om det 

värmeåtervinningssystem 

som fungerat fint i vårt 

hus sedan 1986. Jag följer 

också noggrant med hur 

bergsvärmen fungerar i min 

dotters nybyggda hus.” 

■ Leo Ahinko, Kronoby 

”Vi använder bara energisparlampor 

och ledljus 

hemma, men som elingenjör 

misstänker jag att 

det egentligen inte är mer 

miljövänligt. Produktionen 

av energisparlampor 

är mer komplicerad än för 

glödlampor och därmed 

belastas miljön i detta 

skede desto mer.” 

■ Charles Snåre, Kronoby 

”Jag hör till den 

generation som 

automatiskt släcker 

lampor och stänger av 

apparater när vi går ut 

ur ett rum. Vi har blivit 

uppfostrade att använda 

alla resurser sparsamt. 

Ny kunskap om energi 

får jag via Google och 

Katternötidningen.” 

2 katternö katternö 3

KATTERNÖ 

DEBATT 

Fel fokus hos regulatorerna 

”Folk vill köpa lokalt, eftersom de då vet vad de får” 

WWF:s gröna avlatshandel 

Världsnaturfonden synad inifrån och utifrån 

■ Jag tillträdde som VD i Jakobstads 

Energiverk 1994, just när avregleringen 

av elmarknaden inleddes. I 

juni 1995 öppnade vi vår hemsida, 

som den absoluta pionjären bland 

Finlands energiverk. Vi hoppades 

att våra kunder så småningom skulle 

kunna följa med sin elförbrukning på 

nätet och även kunna betala elräkningen 

där. 

Avregleringens första år var turbulenta. 

Någon minns kanske att en 

falang inom ägaren Jakobstads stad 

övervägde att sälja oss till svenska 

Vattenfall. Kanske minns någon också 

uppståndelsen kring Mr X, bulvanen 

som arrangerade hemliga möten 

med utvalda politiker. 

Energiverket värderades i samband 

med detta till omkring 200 miljoner 

mark. En stor summa, och ändå 

tror jag alla i dag är glada åt att det 

inte blev någon affär. Vi var nämligen 

värda mer. Och i dag är vi värda ännu 

mera än då. 

■ De snart nitton år jag skött mitt 

uppdrag har på vissa sätt inneburit en 

våldsam förändring, på vissa sätt inte. 

Till förändringarna hör att den 

grupp vi är en del av, Katternö, utvecklats 

till en storproducent av 

energi, vilket borgar för en säker 

elförsörjning till konkurrenskraftiga 

priser. En annan förändring är att el 

blivit en viktig finansieringskälla för 

staten, vilket väsentligt höjt elpriserna 

för våra kunder. 

En tredje förändring är en enormt 

växande byråkrati och nyreglering 

av verksamheten. På nittiotalet var 

slagorden avreglering, effektivisering, 

förenkling. Men sedan har regelverket 

vuxit igen till en nivå som väl 

ingen ens i sina vildaste gissningar 

hade kunnat tro. Bakom detta ligger 

som bekant politiska ambitioner att 

genom föranstaltningar inom energiområdet 

motverka en kommande 

klimatkris. 

En stor förändring lokalt är att vi 

byggt ut ledningsnätet i Jakobstad 

väsentligt både i fråga om volym 

och kvalitet, de nyligen installerade 

mätarna hos enskilda hushåll inte 

att förglömma. I dag kan engagerade 

kunder följa sin elförbrukning från 

dag till dag och lära sig mönstret för 

sin förbrukning. 

■ Trots allt finns också sådant som 

inte förändrats. I varje fall inte särskilt 

mycket. 

En sådan sak är de vanliga kundernas 

syn på energin. Man förväntar 

sig att den ska finnas tillgänglig 

i vardagen när man behöver den och 

att den ska hålla ett rimligt pris. Man 

förväntar sig också att vid eventuella 

störningar genom ett enkelt telefonsamtal 

kunna meddela energiverket 

Johanna Forsman 

Ole Vikström, VD för Jakobstads Energiverk, har aviserat att han går i pension 

våren 2013. 

om saken och få problemet avhjälpt. 

Så enkelt bör det också vara. El och 

värme är en basförnödenhet i människors 

tillvaro, och ska inte behöva 

förutsätta att de till vardags följer 

fluktuationerna på elbörsen och 

dagligen aktivt gör energival. Inte för 

att det är något fel i att vara en aktiv 

kund, men den tydliga erfarenhet vi 

har på energiverket är att ytterst få 

människor vill lägga tid på sådant. 

Siffrorna visar att bara 2–3 procent 

av kunderna byter leverantör, 

trots att det aldrig förr har varit så 

lätt att göra det. Vi ser dessutom att 

det i stort är att samma grupp som 

byter leverantör gång på gång. Ofta är 

dessa byten resultat av försäljningsmetoder, 

som vid en granskning inte 

alltid kan karakteriseras som fullt 

seriösa. 

Det genomgående draget är i stället 

att folk vill ha en trygg och stabil 

relation till sin elleverantör och att 

de vill köpa lokalt, eftersom de då 

vet vad de får. De vill inte ringa en 

leverantör på annan ort och hamna i 

ett call center där man knappast ens 

vet vad Jakobstad är. 

Allas tid är dyrbar, också kundens. 

Vi svarar genast i telefon, vi hittar 

hem till kunden, vi förstår vad kunden 

säger och vi rycker ut även utanför arbetstid. 

Det gör vi med självklarhet 

och yrkesstolthet. 

■ Nu aviseras från energimyndigheter 

och politiker på olika nivå i Finland 

och Europa att regelverkstillväxten 

bara är i sin början. En ny dimension 

som uppenbarligen väntar kunderna 

nästan år är den nordiska slutkundsmarknaden. 

Valet av elleverantör 

ska då kunna utsträckas också till de 

nordiska grannländerna. 

Denna ökning av alternativen kan 

se bra ut på pappret. I stället för ett åttiotal 

leverantörer ska kunden kunna 

välja bland flera hundra. Men, handen 

på hjärtat, vilket värde har detta för 

en vanlig människa Inte minst om i 

vågskålen ska läggas att direktkontakten 

med nätbolaget samtidigt 

förloras. 

Som framgick av Katternötidningen 

3/2012 ligger ett sådant förslag nu 

för beredning hos de nordiska energimyndigheterna. 

På finländsk sida 

har man pekat på nackdelarna med 

ett system där nätägaren förlorar direktkontakten 

med kunden. Som veteran 

i branschen har jag mycket svårt 

att tro att kunderna, den dag de lär sig 

hur ett sådant system fungerar, kommer 

att skriva tackbrev till systemets 

upphovsmän. 

ole vikström 

vd, jakobstads energiverk 

■ För några år sedan besökte jag Ulriksdals 

slott utanför Stockholm. Anledningen 

var att ett företag jag jobbade 

för hade skänkt en halv miljon 

kronor till Världsnaturfonden (WWF) 

för ett Östersjöprojekt. 

Sveriges kung är ordförande för 

WWF:s svenska förtroenderåd. Därav 

kommer det sig att WWF har kontor i 

hans slott. 

Min uppgift var att beskriva Östersjöprojektet 

i en kortare artikel. Problemet 

var att det underlag jag hade 

fått inte höll måttet. Att Östersjön 

mådde dåligt var ingen nyhet. Men 

vad skulle WWF göra med pengarna 

Besöket ledde till frustration både 

hos WWF:s folk och mig. Jag fick inga 

bra förklaringar. Den expert som 

hade gjort i ordning underlaget hade 

slutat. När jag frågade vem som skulle 

ta ansvar för projektet framdeles, 

svävade man på målet. 

I stället fick jag en fråga. Kunde jag 

hjälpa WWF att få en ny donation från 

samarbetsparten Kanske en halv 

miljon till Kunde jag hjälpa med det 

Tigerdödaren prins Philip längst till vänster. 

■ Nu har jag läst två böcker om 

WWF. Dels organisationens egen 

50-årshistorik, Saving the World’s 

Wildlife. WWF – The First 50 Years, 

skriven av Alexis Schwarzenbach. 

Dels Schwarzbuch WWF: Dunkle 

Geschäfte im Zeichen des Panda 

[Skumma affärer i pandans tecken] 

av Wilfried Huismann. 

Böckerna ger delvis samma bild. 

WWF är en överklasspräglad organisation 

som har svårt att hålla 

armlängds avstånd till finansiärerna. 

Schwarzenbach beskriver detta genom 

interna och externa dokument. 

Huismann undersöker på ort och 

ställe hur WWF:s projekt faktiskt 

fungerar. 

Initiativet till WWF togs 1961 av den 

engelske ornitologen Max Nicholson, 

med viktigt stöd av biologen och naturfilmaren 

Julian Huxley, även ordförande 

för brittiska rashygieniska 

institutet. Inte minst oroade de sig 

över att man i de afrikanska kolonier, 

som var i färd med att frigöra sig, inte 

förstod värdet av skyddad natur. 

Målet blev att skapa en övernationell 

organisation som genom nätverkskontakter 

och känslosamma 

kampanjer (baserade på ’chocktaktik’, 

med WWF:s egen formulering) 

skulle få folk att skänka pengar. 

Som glansfulla ordförande under 

över 30 år agerade prinsarna Bernhard 

och Philip, makar till de holländska 

och engelska regenterna. 

PR-effekten av prinsarna var kolossal 

och förstärktes genom den Club 

1001, som skapades för 1001 utvalda 

medlemmar. En uttalad princip blev 

att hellre samarbeta med storföretagen 

än bekämpa dem. 

Trovärdighetsproblem uppstod. 

Till exempel när det blev känt att 

Philip hade skjutit en tiger i Indien 

och att WWF:s vice ordförande Luc 

Hoffmann, en av huvudägarna i kemikoncernen 

Hoffmann-LaRoche, 

vägrade avgår ur WWF efter olyckan 

i koncernens fabrik i Seveso. 

Fox Photos/Stringer 

Inte blev det bättre av att Bernhard 

för WWF:s räkning skriftligt begärde 

en miljon dollar i mutor av Lockheed 

i en stridsplansaffär. Eller att han engagerade 

en privat säkerhetsfirma av 

tidigare SAS-agenter för att infiltrera 

de kretsar i Sydafrika som smugglade 

noshörningshorn. Allt enligt Schwarzenbach. 

Trots sådant har WWF utvecklats 

till en ledande lobbyorganisation involverad 

i allt från isbjörnsräddning 

till medförfattande av IPCC:s rapporter 

och nätverkande på hög EU-nivå. 

Finland nationella WWF-organisation 

etablerades 1972 genom Pertti 

Salolainen, känd samlingspartist. 

■ Wilfried Huismann har som dokumentärfilmare 

gjort 

en rad prisbelönade 

filmer. Sommaren 

2011 visades hans 

dokumentär om WWF 

i tysk TV, och i fjol utkom 

hans bok i ämnet. 

Hans beskrivning av 

WWF är inte vacker. På 

olika ställen i världen 

har WWF medverkat till tvångsförflyttning 

av urbefolkningen, för att i 

stället skapa reservat för djuren och 

möjlighet till lyxsafari för turister. 

Urfolken har berövats sitt land, 

sin kultur och sitt sammanhang utgående 

från en västerländsk elits 

neokolonistiska världsbild, säger 

Huismann. 

Tigerkampanjerna i Indien hjälper 

inga tigrar, men försörjer en stor kader 

av tjänstemän och politiker. Med 

WWF:s välsignelse skövlas Borneos 

regnskogar för odling av palmoljepalmer. 

Laxodlingen i Chile, licensierad 

av WWF, vansköts; hundra dykare har 

drunknat när de haft att jaga bort eller 

på 40 meters djup bärga sjölejon, 

skjutna när de kommit för att äta av 

laxen. Enligt Huismann. 

Och så vidare. Exemplen är legio 

på hur WWF:s förhållande till verkligheten 

fallerar. Huismanns slutsats 

är att WWF har ett alltför nära 

samarbete med finansiärerna. Grön 

avlatshandel, kallar han det. 

Schwarzbuch WWF blev snabbt en 

storsäljare i Tyskland, tills de stora 

bokhandlarna drog bort boken efter 

påstötningar från WWF. Efter en 

längre kamp mellan WWF, förlaget 

och författaren ingicks en förlikning, 

som innebar att Huismann omarbetade 

vissa textpassager. 

svenolof karlsson 


LENNART BENGTSSON HAR TRÖTTNAT PÅ DE ÖVERDRIVNA LARMEN 


Skräms 

inte med 

klimatet! 

Visst blir jorden varmare. Men det går mycket långsamt, 

och nu har temperaturen stått still i femton år. Världen har 

massor av problem, men dessa har ytterst litet att göra med en 

klimatändring, säger professor Lennart Bengtsson, legend inom 

klimatforskningen. 

Lennart Bengtsson i bitande köld på 

Uppsalaslätten i januari 2013. 

6 katternö 

katternö 7

”Osäkerheten blir alldeles extra tokig, om den kombineras med vår nordiska planeringstradition” 

Lennart Bengtsson, född 1935 som 

arbetargrabb i Trollhättan, är den i 

särklass mest meriterade nu levande 

nordiska klimatforskaren. På sextiotalet, 

som ung licentiat i meteorologi anställd vid 

svenska SMHI, var han en centralfigur i utvecklingen 

av det nordiska samarbetet och 

lärde bland annat känna Finlands stora namn 

inom meteorologin, vasabon Erik Palmén. 

Kanske någon av Katternötidningens läsare 

rent av hörde Lennart Bengtsson i Finlands 

rundradio när det begav sig. Det hände att han 

läste meteorologiska institutets väderrapport 

under sina Helsingforsbesök. 

Under sjuttio- och åttiotalen var han med 

och byggde upp det europeiska centret för 

väderprognoser European Centre for Medium-Range 

Weather Forecasts (ECMWF) i 

Reading, England, först som forskningschef, 

sedan som centrets direktör. 

1990 utnämndes han till direktör vid Max 

Planckinstitutet för meteorologi i Hamburg 

och var bland annat ansvarig för utvecklingen 

av klimatmodeller vid institutet 1991-2000. 

Trots uppnådd pensionsålder fortsatte karriären. 

Sedan 2001 är han professor vid Environmental 

Systems Science Center vid universitetet 

i Reading, 2008 utnämndes han till chef 

för geovetenskaperna vid det internationella 

rymdforskningsinstitutet ISSI (International 

Space Science Institute) i Bern, Schweiz. Som 

om det inte räckte är han sedan 2009 även gästprofessor 

vid Uppsala universitet. 

Många utmärkelser 

Listan över fina utmärkelser är lång, till exempel 

Milancoviçmedaljen (European Geophysical 

Society), Descartespriset (EU), IMOpriset 

(WMO), Rossbypriset (Svenska Geofysiska 

Föreningen) och Alfred Wegenermedaljen 

(European Geophysical Union). Bland 

de akademiska sällskap han är medlem 

i finns Finska Vetenskapsakademien. 

Hans huvudsakliga forskningsområde är 

atmosfärmodellering, men den unikt långa 

karriären har också gett en övergripande vetenskaplig 

bredd, som näst intill kunde föranleda 

en beskrivning av Lennart Bengtsson 

som ett naturvetenskapligt enmansuniversitet. 

Trots detta är Lennart Bengtsson i Sverige 

ingen känd person utanför de vetenskapliga 

kretsarna. Säkert delvis för att han de senaste 

fyrtio åren arbetat huvudsakligen utomlands, 

men också för att han inte sökt medial uppmärksamhet. 

För Katternötidningen är han dock beredd 

till en öppenhjärtig intervju. Med pedagogiskt 

tålamod och en stor portion charm går 

han igenom några av de centrala frågorna i den 

aktuella klimatdebatten. 

Håll till godo! 

Några utgångspunkter 

Inledningsvis behövs en begreppsutredning. 

Ofta sägs att det finns stor konsensus i klimatfrågan, 

att 97 procent av forskarna står bakom 

larmen om en annalkande svår uppvärmning 

och att klimatskeptikerna är en liten minoritet, 

klimatförnekare, som inte behöver tas på 

allvar. 

Sådant tal är billig retorik. Ingen seriös 

människa ifrågasätter att klimatet förändras. 

Det har det alltid gjort. Ingen ifrågasätter heller 

att människan har en påverkan på klimatet. 

Frågan är om den är så stor att det har någon 

praktisk betydelse. 

Ingen seriös forskare ifrågasätter heller att 

ökande koldioxidhalt i atmosfären är en faktor 

som driver temperaturen uppåt. Den saken 

bestäms av naturlagarna och är känd sedan 

mitten av 1800-talet. Svante Arrhenius genomförde 

en uppmärksammad klimatberäkning 

redan 1896. 

Men frågan är hur koldioxiden samverkar 

med alla andra faktorer som också påverkar 

temperaturen. Det finns också 

faktorer som driver ned temperaturen – vad 

betyder de 

Ännu en grundläggande fråga är vad som 

är bättre för människan och planeten: ett varmare 

eller kallare klimat Larmen om uppvärmning 

handlar bara om katastrofer. Men 

tänk om en uppvärmning innebär fördelar 

Hur ska man uppfatta utsagorna 

om konsensus 

”Jag har svårt att hänga med i konsensussvängarna”, 

säger Lennart Bengtsson. 

”Som jag ser det är det nödvändigt att skilja på 

ett rent vetenskapligt tillvägagångssätt och 

en rådgivande samhällsfunktion. Vetenskap 

är en dynamisk process där systematisk kunskap 

gradvis utvecklas. En central aspekt är 

den empiriska komponenten, alltså kunskap 

som kan bekräftas av observationer.” 

Det i särklass viktigaste bidraget till klimatkunskapen 

har varit de senaste decenniernas 

utveckling av nya observationssystem. 

”Vi känner nu i avsevärda detaljer atmosfären 

och havens dynamik och fysik. När 

jag började studera meteorologi i slutet på 

1950-talet trodde man att jordens albedo [reflexionsförmåga] 

var 0, 40 och inte, som vi nu 

vet, 0,29. Med ett albedo på 0, 40 skulle alla 

klimatscenarier bli uppåt väggarna fel”, säger 

Lennart Bengtsson. 

Hur klokt är det att använda denna delvis 

osäkra kunskap för att ge råd åt samhället, till 

exempel inför långsiktiga beslut och investeringar 

”Här har man dessvärre skapat ett maskineri 

som förser beslutsfattare med detaljerad 

datorsimulerad information, vilket har skapat 

ett intryck att vi vet betydligt mer än vad vi 

verkligen vet. Med smärre ändringar i diverse 

parametrar kan man lätt producera skräckscenarier 

som den senaste från Världsbanken 

[beställd av Potsdaminstitutet]. 

Av denna anledning 

är det 

orimligt att finna konsensus i enskilda framtidsscenarier.” 

Det bör inte heller vara vetenskapens roll att 

ge detaljinformation åt politiker, anser Lennart 

Bengtsson. 

”Vi får utgå från att politiker och andra beslutsfattare 

besitter ett sunt omdöme. Detta 

är dessvärre inte alltid fallet och då får man 

hoppas att väljarna finner andra politiska kandidater 

och inom näringslivet att aktieägare 

och marknaden reagerar. De vetenskapliga 

akademierna kunde också utnyttjas mer som 

rådgivare.” 

Det är också så att olika länder bedömer risker 

olika. 

”Den nordiska traditionen med sin fasta tro 

på vetenskapens roll i samhället vill gärna planera 

framtiden in absurdum på praktiskt taget 

alla områden. Den teoretiska osäkerhet som 

finns i väder- och därmed klimatberäkningarna 

blir därför alldeles extra tokig, om man 

kombinerar den med den nordiska sociala ingenjörstraditionen 

och planeringsivern.” 

Hur mycket varmare har jorden 

blivit 

För att ge proportioner kan nämnas att jorden 

under två tredjedelar av sin existens har varit 

minst 7 grader varmare än i dag (påpekande 

av klimatprofessorn Atte Korhola i Helsingin 

Sanomat nyligen). Ser vi bara till de senaste 

160 åren (sedan 1850, då vi har hyfsat tillförlitliga 

globala mätserier), har temperaturen 

stigit med 0,8 grader. 

Sedan 1958, då luftens koldioxidhalt började 

mätas kontinuerligt, har temperaturen 

stigit omkring 0,5 grader. Men kurvan går 

inte jämnt uppåt. 1930- och 1940-talen var 

varmare än 1960- och 1970-talen. Och efter 

en uppvärmningsfas på 1980- och 1990-talen 

har temperaturen inte stigit alls under de senaste 

femton åren. 

Vilka faktorer som höjt temperaturen går 

inte säkert att veta. IPCC menar i sin rapport 

från 2007 att största delen av höjningen de senaste 

50 åren med stor sannolikhet beror på 

den höjning av koldioxidhalten, som människan 

antas stå bakom. Om vi tolkar denna IP- 

CC-bedömning till 0,3 grader, så är detta ringa 

i förhållande till den totala växthuseffekten. 

”Temperaturhöjningen är så liten att någon 

knappast skulle märka den, om inte vi meteorologer 

hade upplyst om saken”, kommenterar 

Lennart Bengtsson. 

”En sak att veta är att effekten av koldioxidökningen 

är logaritmisk, det vill säga effekten 

ökar långsammare ju mer koldioxidhalten 

ökar. En ökning av koldioxidhalten från 400 

till 800 ppm [miljondelar] har inte mer effekt 

än en ökning från 200 till 400 ppm.” 

”Ökningstakten i växthuseffekten har 

faktiskt minskat under det senaste decenniet 

jämfört med perioden 1980–1990. Detta 

med så mycket som 22 procent. Det beror på 

den nämnda logaritmiska kurvan, på att växthusgasen 

metan har tilltagit mycket långsamt 

samt på att freongaserna har minskat. Det verkar 

som om experterna i media inte känner till 

detta”, säger Lennart Bengtsson. 

Osäker grund 

Gäller det att beräkna möjliga ändringar i jordens 

klimat står vi alltså på osäker grund. 

”Främst genom att vi saknar möjligheter 

till verifikation, eftersom vi 

helt enkelt inte känner det framtida 

klimatet. Baserat på teori 

och observationer under de 

senaste 100 åren är 

Den blå kurvan visar den faktiska 

temperaturutvecklingen globalt från 1850 

till 2012, enligt HadCRUT3 (det brittiska 

Hadley Centre och klimatenheten vid 

University of East Anglia). Sedan 1880 har 

vi en stigande trend, som fram till i dag höjt 

temperaturen med 0,8 grader. Höjningen 

började långt innan industrisamhället 

producerade koldioxidutsläpp av någon 

betydelse. IPCC bedömer människans andel 

av höjningen till 0,3 grader. 

Den streckade mörkblå linjen visar var 

temperaturen hamnar, om höjningstakten 

från 1880 fortsätter till 2060. Den 

streckade svarta linjen visar trenden 

för de senaste femton åren, som 

är noll. Om den fortsätter till 

2060, har vi då alltså samma 

temperatur som i dag. Den 

streckade röda linjen visar det 

scenario fram till 2060 som 

Världsbanken nyligen 

varnade för. 

Den nivå Världsbanken 

varnar för 

Nivån om långsiktstrenden 

1880–2012 fortsätter 

Dagens nivå 

Celsius 

3,0 

2 ,0 

1,0 

0,0 

–1,0 

År 

1850 1860 1870 1880 1890 1900 1910 1920 1930 1940 1950 1960 1970 1980 1990 2000 2010 2020 2030 2040 2050 2060 


”Att oroa sig för att Antarktis ska smälta är som att oroa sig för att Jorden och Venus ska kollidera” 

Höjning av havsytan 

enligt Al Gore 

det dock rimligt att förvänta sig ett varmare 

klimat så länge växthusgaserna fortsätter att 

öka. Men graden och detaljerna i denna uppvärmning 

är och kommer att förbli osäkra 

oberoende av hur avancerade klimatmodeller 

vi använder.” 

Den mest troliga förklaringen till att uppvärmningen 

avstannat i (hittills) femton år är 

enligt Lennart Bengtsson interna variationer 

i klimatsystemet, alternativt en konsekvens 

av ökad emission av aerosoler [’smutspartiklar’], 

som driver temperaturen nedåt. Tyvärr 

finns ännu inga bra metoder för att mäta aerosolerna. 

”På grund av trögheten i klimatsystemet 

kan man inte jämföra koldioxidhalten med 

den globala temperaturen år för år. Det enda 

sättet att få klarhet i saken är att följa vad som 

verkligen händer de kommande decennierna.” 

En orsak till förvirringen är tyvärr att även 

de som utger sig för att vara ’klimatforskare’ 

inte skiljer på väder och klimat, säger Lennart 

Bengtsson. 

”Det finns ingen möjlighet att uttala sig om 

klimatändringar på tidsskalor kortare än cirka 

50 år. Vädret, som många envisas med att kalla 

klimat, har dominerade naturliga variationer, 

inte minst på en regional skala. För längre perioder 

än några veckor är variationerna icke 

förutsägbara och detta beror på att vädersystemen 

är kaotiska för tidsperioder på en månad 

eller längre.” 

”Dessvärre är det inte bara lekmän som syndar 

här utan även IPCC, härtill provocerat av 

publik och politiker”, säger Lennart Bengtsson. 

Hur mycket stiger havsytan 

Systematiska mätningar av havsvattenståndet 

har pågått sedan mitten på 1800-talet och gradvis 

förbättrats med fler mätstationer och bättre 

utrustning. Ökningen efter 1860 bedöms till 

20–25 cm. Under perioden 1993–2012 visar satellitmätningar 

en ökning på omkring 3 mm/ 

år, andra mätningar något mindre. 


”Rädslan för ett ändrat klimat har kanske för dagens sekulära människor fyllt det tomrum som religionen 

lämnat efter sig”, säger Lennart Bengtsson, bosatt i Reading, England, men ofta på resande fot för att sköta 

de tjänster han har också i Bern och Uppsala. 

[Efter att denna intervju gjordes har NOAA, 

USA:s officiella byrå för havs- och atmosfärforskning, 

publicerat en rapport som visar att 

mätvärdena för åren 2005-2012 tyder på en 

höjning på bara 1,2–1,6 mm/år.] 

”Någon ändring i ökningstakten har alltså 

inte skett under den senaste tiden. Inte heller 

är man klar över varför havsvattnet började 

stiga redan under slutet av 1800-talet. Faktum 

är att vi inte kan se ett tydligt samband mellan 

temperaturökningen och det ökade havsvattenståndet”, 


”Man ska ha klart för sig att havsvattenståndet 

lokalt varierar kraftigt som följd av tidvatten, 

vindar, lufttryck och havsströmmar. De 

variationer från år till år som man kan se är 

helt naturliga och reflekterar vattenutbytet 

mellan kontinenter och hav. I vissa områden 

har havet faktiskt sjunkit, i andra stigit betydligt 

mer än det globala medelvärdet.” 

Numera mäts havens massa med gravitationssatelliten 

GRACE och volymen med 

radaraltimetri, för närvarande från satelliten 

JASON 2. Härtill kommer bojsystemet AR- 

GO. Mätningar från dessa system visar att i 

stort 1 mm av den årliga stigningen kommer 

från värmeexpansion i havet, medan 2 mm 

kommer från främst smältvatten från bergsglaciärer 

och landisar. 

2 mm/år motsvarar omkring 700 kubikkilometer 

smältande is. Större delen av detta 

kommer från bergsglaciärer och en mindre del 

från Grönland och Västantarktis. En mindre 

ökning av isen förefaller ske på hög höjd i Himalaya 

i Karakorumområdet samt på Östantarktis, 


”Vad som tenderar att försvinna i debatten 

är den viktiga roll som nederbörden spelar för 

glaciärer och landisar. Över de centrala delarna 

av Antarktis och Grönland har snöfallen 

sannolikt ökat, samma gäller i delar av Himalaya. 

Den för tillfället minskande glaciären på 

Kilimanjaro beror inte på temperaturökning 

[då temperaturen på denna höjd ligger väl under 

fryspunkten] utan på minskad nederbörd, 

som inte heller beror på växthuseffekten men 

kan hänga samman med skogsskövling i närområdet.” 

Mer nederbörd 

Sker en temperaturökning, kommer nederbörden 

enligt modellerna att öka markant i 

polarområdena samt i tropikerna och i områden 

med monsunklimat, säger Lennart 

Bengtsson. 

”Detta kommer att öka ismassan på de inre 

landisarna samt i vissa områden med bergsglaciärer 

på hög höjd. Av denna anledning 

förväntar sig flera forskare att vattenståndsökningen 

kan bli något mindre än IPCC:s uppskattning 

[20–50 cm till slutet av 2000-talet].” 

Ett mått på okunskap som först gör Lennart 

Bengtsson mållös är den planering som politikerna 

beslutit om på kommunal och regional 

nivå i Sverige, för att skydda samhällena mot 

kommande havsnivåökningar, som att bygga 

in Stockholm med skyddsvallar och liknande. 

Utan att tänka på den pågående landhöjningen. 

”Har det alltså inte gått upp för politikerna 

att det finns en landhöjning! Som med åtskilliga 

mm/år överträffar ett långsamt stigande 

hav! Det här är ju inget annat än förryckthet. 

Ingår inte längre kunskap om landhöjningen 

i grundskolan Jag är inte bara surprised, jag 

är astonished!” 

Det finns med andra ord ingen anledning 

att stressa upp sig över larmrapporterna på det 

sätt som tidningar och politiker gör. 

Lennart Bengtsson: ”Jag vill snarare jämföra 

med katolska kyrkans medeltida avlatsbrev, 

vilket var ett effektivt sätt att få en förskrämd 

allmänhet att betala för att undslippa helvetets 

fasor. Dåtidens katolska kyrka visade här 

stor skicklighet. Vi får vara tacksamma att 

Luther lyckades få stopp på detta oskick, åtminstone 

i våra protestantiska trakter.” 

Hur är det med isen i Arktis 

I september 2012 hade den arktiska havsisen 

sin minsta utsträckning under satellitmätningarnas 

tid. Hur ska man tolka det 

Ett problem är den stora osäkerhet som råder 

kring den tidigare isutbredningen i Arktis, 

säger Lennart Bengtsson. Speciellt istjockleken 

har dock minskat under de senaste decennierna, 

vilket ligger bakom den kraftiga isreduktionen 

under sensommar och tidig höst. 

Också kraftiga vindar från arktiska stormar 

kan påskynda sommarsmältningen, vilket 

hände i augusti i fjol. 

”Den totala isutbredningen under senhöst, 

vinter och vår visar däremot endast en mindre 

minskning. Orsaken hänger samman med 

ökad vattenångetransport till Arktis, vilket 

reducerar strålningsavkylningen, och mer 

upptag av solvärme i havet under sommaren 

genom isavsmältning. Modellresultat och 

observationer är här i överensstämmelse.” 

Jämfört med isen på de stora landmassorna 

Grönland och Antarktis 

har havsisen obetydlig volym och en smältning 

av den påverkar heller inte vattennivån. 

Hur snabbt skulle en smältning av Grönlands- 

och Antarktisisarna kunna ske 

Lennart Bengtsson hänvisar till en studie 

(Huybrechts et al 2011) som fann att det, under 

antagande av en fyrdubbling av koldioxidhalten, 

skulle ta omkring 3000 år för isen 

på Grönland att smälta och 30000 år för isen 

på Antarktis. 

”Ackumulationen av ismassa på Antarktis 

är omkring 2500 miljarder ton per år, medan 

smältningen är minimal. Ismassan reduceras 

genom iskalvning, som naturligt nog är högst 

oregelbunden. Att oroa sig för att Antarktis 

är på väg att smälta är nästan på samma nivå 

som att oroa sig för att jorden och Venus kan 

komma att kollidera inom så där en miljard år 

[vilket vissa modellberäkningar visar].” 

Innan temperaturen på Eismitte (den kända 

plats mitt på Grönland på omkring 3000 meters 

höjd som blev forskaren Alfred Wegeners 

öde) hamnar över 0°C lär vi få vänta åtskilliga 

århundraden även med en tiofaldig ökning av 

växthusgaskoncentrationen, säger Lennart 

Bengtsson. 

”På 1500-metersnivån är det faktiskt så att 

Grönlandsisen för närvarande växer och att 

den kommer att växa ännu snabbare om temperaturen 

(och nederbörden i form av snö) 

ökar. Dessutom kan vi inte vara säkra på att 

det verkligen blir varmare på Eismitte. För en 

tid sedan jämförde jag dagens data med Wegeners 

data för mer än 80 år sedan och kunde 

inte se några signifikanta förändringar.” 

Vad Världsbanken varnar för 

1 000 mm 

50o mm 

280 mm 

Havsytan anses ha börjat stiga omkring år 1860. Fram till vår tid har ytan stigit med kanske 25 cm. 

Illustrationen visar olika scenarier för havsytans fortsatta stigning fram till år 2100. Det nedre blå 

spannet visar var vi hamnar, om havsytan fortsätter stiga med 12-31 mm per år (som aktuella mätningar 

tyder på). Det övre röda spannet visar de nivåer som Världsbanken nyligen varnade för. Den illröda 

linjen som går rakt uppåt är ett försök att illustrera det scenario som Al Gore beskriver i sin film En 

obekväm sanning. Eftersom Al Gore förståeligt nog inte ger något årtal för när havsytan ska ha stigit 

sex meter, är denna linje alltså en gissning. 

Vid oförändrad långtidstrend 

110 mm 

0 mm 

–250 mm 

1860 1900 1950 2000 2010 2050 2100 


”Kaotiska väderhändelser och extremväder har inte det ringaste med växthuseffekten att g öra!” 

Hur är det med extremväder 

Extrema väderhändelser är ett stort samhällsproblem, 

vilket inte minst framgår av de förfärande 

skadorna (omkring 20 miljarder dollar) 

efter orkanen Sandy i höstas. Trots allt hamnar 

Sandy bara på ungefär tjugonde plats, om 

man rankar skadenivån efter de orkaner som 

drabbat USA under de senaste hundra åren. 

Till exempel skadorna efter orkanen Katrina i 

New Orleans 2005 var fem gånger större, mätt 

i penningvärde. 

Beror stormarna på ett varmare klimat 

Lennart Bengtsson: ”Tropiska orkaner 

återfinns inom sex olika regioner, fyra på den 

norra hemisfären och två på den södra. De två 

mest aktiva områdena är tropiska Atlanten 

och västra Stilla havet. För att en tropisk orkan 

ska utvecklas krävs en havstemperatur på 

minst 26°C, men detta är endast ett nödvändigt 

villkor. Andra faktorer, som en gynnsam 

atmosfärströmning och vertikal temperaturskiktning, 

är ännu viktigare.” 

”Dessa andra villkor är mindre kända bland 

lekmän, vilket skapat en förenklad uppfattning 

att det endast är havstemperaturen som är avgörande. 

Man menar då att blir havet varmare, 

så blir det vips mera och värre orkaner. Den intelligenta 

observatören skulle säkert ha misstänkt 

att verkligheten är mera komplex, då orkanaktiviteten 

varierar kolossalt från år till år.” 

Faktum är att orkansäsongen i Atlanten 

i fjol var svagare än normalt, med endast tre 

svaga till medelstarka orkaner som nådde land 

i USA och Västindien, nämligen Ernesto (kategori 

1), Isaac (också 1) samt Sandy (kategori 

2, men med försvagade vindar när den kom 

fram till New York-området). Media lyckades 

emellertid med konststycket att förmedla en 

motsatt bild, säger Lennart Bengtsson. 

Ett exceptionellt orkanår var däremot 2005, 

med fem orkaner i den högsta klassen (kategori 

4 och 5). Den nämnda Katrina som var en 

kategori 5-orkan hade vindstyrkor på upp till 

70 meter per sekund eller dubbelt mot Sandy. 

En detaljerad inspektion av statistiken visar 

att det inte rått någon brist på kraftiga orkaner 

även tidigare. 

”En viktig aspekt är de kraftigt förbättrade 

möjligheterna att upptäcka orkaner från satelliter. 

Detta har lett till att antalet upptäckta 

orkaner ökar. Men i själva verket har antalet 

orkaner snarare minskat. En ökad intensitet 

kan förväntas i ett varmare klimat men kan 

ännu inte påvisas.” 

Sandy var exceptionellt väl prognoserad 

bland annat av ECMWF, som hade rätt rörelse 

på orkanen en vecka i förväg. Utan de utmärkta 

prognoserna hade helt säkert förlusten 

i människoliv ha varit vida större, säger Lennart 

Bengtsson. 

”Sandy var inte någon följd av ett ändrat klimat 

utan en extrem händelse som är en del av 

jordens klimat och har varit så för överskådlig 

tid. Det positiva är de stora förbättringarna i 

prognoserna som är en följd av bättre observationer 

och detaljerade datormodeller.” 

Hans sammanfattning: ”Kaotiska väderhändelser 

och ’extremväder’ har inte det ringaste 

med växthuseffekten att göra!” 

Om IPPC och klimatmötena 

Lennart Bengtsson är skeptisk till de stora 

klimatmötena, av den typ som FN nu arrangerat 

aderton år i rad, senat i Doha. 

”Dessa ’klimatmöten’ fyller inte längre någon 

vettig funktion. Mötena styrs av politiska 

agendor där vetenskapen tvångsanpassas för 

de syften som eftersträvas. Vi kan bara hoppas 

att fler människor inser detta och att vi får ett 

stopp på det hela.” 

Arbetet i IPCC har Lennart Bengtsson 

följt sedan 1990, när han tillträdde vid Max 

Planckinsitutet i Hamburg och som chef där 

ledde de modellberäkningar och den modellutveckling 

som är centrala för IPCC. 

”Vad beträffar den senaste IPCC-rapporten 

finns en del mindre svagheter i den del [del 1] 

som jag läst igenom ordentligt. Min uppfattning 

är dock att IPCC i stort är en väl fungerande 

lösning. Problemen hänger samman med 

politiseringen.” 

”Ett alternativ”, säger Lennart Bengtsson, 

”skulle kunna vara en granskningsgrupp med 

medlemmar från utvalda akademier. Utan 

IPCC skulle vi sannolikt översvämmas av extrema 

rapporter à la Världsbanken.” 

”Man kan ändå fråga sig i vilken utsträckning 

man ska fortsätta med IPCC. Länderna 

har redan fått information nog. Problemet är 

även att länderna saknar möjligheter att reducera 

utsläppen på en kort tidsskala. Detta gäller 

både politiska aspekter som ekonomiska.” 

Lennart Bengtsson har ibland roat sig med 

tanken på en allmän debatt om Einsteins allmänna 

relativitetsteori inklusive rummets 

krökning och aspekter på den icke-euklidiska 

geometrin. 

”Det finns gränser för vad man kan popularisera. 

Klimatet är skenbart enkelt och berör 

alla. Det är detta som är problemet, ty mycket i 

klimatfrågan kan vara lika komplext och svårt 

att förklara för en lekman som rummets krökning.” 

Varför har du engagerat dig 

Att Lennart Bengtsson under senare tid har 

engagerat sig i klimatdebatten beror på att han 

blivit allt mer bekymrad över det sätt som meteorologi 

och klimatologi utvecklats och det 

sätt som modellsimuleringar används: 

”Klimatarbetet har politiserats, beslutsfattare 

har en övertro på modeller och många i 

den yngre generationen använder modeller 

som black boxes och är nöjda så länge resultatet 

av beräkningarna blir vad de flesta väntar sig.” 

Andra återigen presenterar resultatet av 

dylika beräkningar med sofistikerade grafiska 

metoder för en publik som inte ens har någon 

aning om grunderna. Ju mindre man vet, desto 

mer övertygad förefaller man vara. 

”Ett centralt problem är att klimatmodellerna 

inte kan bekräftas. När jag nu ser hur 

modellerna används i den politiska beslutsprocessen 

blir jag närmast förskräckt. Det är 

ungefär som att ge sina barnbarn skarpladdade 

gevär och handgranater att leka med.” 

Ett grundfel är de långa simuleringarna 

med alla upptänkliga utsläppsscenarier och 

modellversioner som på sin höjd ett fåtal begriper. 

Därtill det faktum att modellberäkningarna 

inte är förutsägbara då vi har att göra 

med kaotiska processer. Ett faktum är ju att 

den globala uppvärmningen hittills varit helt 

harmlös, säger Lennart Bengtsson. 

”Att lansera uppvärmningsscenarier på +2, 

+4 , +6 °C eller ännu mer, med alla möjliga slag 

av modeller, är faktiskt alldeles galet. Vissa 

ångestfyllda eller naiva människor tror på detta 

och får hysteroida och andra problem, andra 

ser en möjlighet att utnyttja detta för personliga 

och andra syften. Och det är inte få!” 

I fråga om politiska beslut efterlyser Lennart 

Bengtsson en handlingsstrategi som baseras 

på fakta och så att beslut kan tas snabbt när 

man mer klart ser vad som håller på att hända. 

”Man kan helt enkelt inte planera för allt 

som man ännu inte vet. Tänk på värdet av den 

franska Maginotlinjen under andra världskriget. 

Tyskarna promenerade helt enkelt förbi!” 

”Världen befinner sig i en ständig teknologisk 

evolution där dagens dynamiska och 

globala ekonomi är den bästa garantin för mer 

förnuftiga lösningar, till exempel i energifrågorna.” 

Charity begins at home 

Bland annat som medlem i den svenska Kungliga 

Vetenskapsakademien har Lennart Bengtsson 

gett rekommendationer i energifrågorna – 

den sektor där politikerna söker åtgärder som 

de menar kan påverka klimatförändringarna. 

”Världen har massor av problem, men dessa 

har ytterst litet att göra med en klimatändring. 

Att Sverige – som redan gjort omfattande investeringar 

i fossilfri energi, har en fossilfri 

elproduktion och som dessutom har ett nettoutsläpp 

av koldioxid som är praktiskt taget 

noll, om man tar hänsyn till nettotillväxten i 

skogen – ska ta ledningen i ytterligare omfattande 

besparingar och riskfyllda och oekonomiska 

energiinvesteringar är befängt!” 

”Den ledartröjan kan med varm hand överlämnas 

åt länder som Kina och USA eller i 

Europa till Tyskland och England. Dels har 

man där faktiskt större möjligheter i form av 

människor och resurser och framför allt ett 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

Global orkanfrekvens 1978–2012 

Alla orkaner (minst kat. 1) 

Kraftfulla orkaner (minst kat. 3) 

större behov av att ta itu med sina egna problem.” 

Lennart Bengtsson hänvisar till ett engelskt 

ordspråk, Charity begins at home. 

”I stället för att föröda våra resurser ska vi se 

till att i första hand det egna landet får glädje 

av tillgångarna, som ett kostnadseffektivt och 

vettigt energisystem. I stället lägger man nu 

avgifter av alla slag på elanvändarna, avgifter 

som snarare blir till fördel för våra grannländer. 

I Sveriges fall till exempel genom export 

av subventionerad el.” 

Han påpekar att den reduktion på 5 miljoner 

ton koldioxid som Sverige gjorde mellan 2002 

och 2010 motsvarar Kinas utsläppsökning under 

fyra dagar. 

”Hela Sveriges årsutsläpp motsvarar den 

utsläppsökning som Kina står för på fem 

veckor. Detta tycks inte svenskarna kunna ta 

till sig, man vill väl helt enkelt inte inse sin litenhet 

i världen.” 

Inte balanserat 

Sammanfattningsvis: rapporter av Världsbankens 

typ representerar inte en balanserad 

uppfattning av experter i meteorologi och klimatologi, 

enligt Lennart Bengtsson. 

”I den förvirrade debatt som följt har så vitt 

jag kan bedöma inga sakkunniga personer 

tagit del, dels beroende på medias extrema 

bias, dels beroende på att fackexpertisen inte 

betraktar rapporten som seriös och därför ignorerar 

den.” 

”En förnuftig allmänhet inser förhoppningsvis 

detta”, säger Lennart Bengtsson. 

”men uppenbart inte miljöaktivisterna eller 

desperata journalister som pressas till sensationsskriverier 

av de snabbt fallande tidningsupplagorna. 

I detta fall har de dessvärre framtiden 

bakom sig.” 

”Att vår planet har utsatts för en obetydlig 

uppvärmning, som knappast någon skulle ha 

märkt om inte meteorologerna talat om det, 

kan inte utgöra skäl till en radikal och oprövad 

ändring av den globala samhällsekonomin.” 


0 

78 80 82 84 86 88 90 92 94 96 98 00 02 04 06 08 10 12 14 

Illustration över de tropiska cyklonerna globalt åren 1978-2012 klassificerade enligt Saffir-Simpsons skala. Den övre linjen visar mängden stormar som nådde 

vindstyrkor på 33 meter/sekund eller mer (64 knop), vilket är gränsen för kategori 1-orkaner. Den nedre linjen visar antalet stormar med vindar över 49 meter/ 

sekund (96 knop), vilket är nedre gräns för kraftfulla orkaner, kategori-3-5. Som synes finns ingen trend mot ökad orkanfrekvens, trots ökad koldioxidhalt och 

ökad temperatur. En svag trend finns att det totala antalet orkaner minskar och en ännu svagare trend att de riktigt svåra orkanerna ökar. – Grafen framställd av 

meteorologidoktorn Ryan N. Maue. 

46 

21 


Vem styr i klimatfrågan 

Okända nätverk i unik kartläggning 

Henrik Witt 

Filosofie doktor Jakob Nordangård hittade 

okända kopplingar mellan företag, politiker och 

miljöorganisationer. Men hans avhandling blev inte 

populär hos alla. 

Hur kommer det sig att klimatfrågan 

fått sådant genomslag, framför 

allt i Europa och USA Jacob 

Nordangård visar att det bakom 

den officiella politiken finns en stor 

undervegetation av påverkare. 

I 

nummer 1/2012 skrev vi i Katternötidningen 

om Jacob Nordangård och hans 

studier om klimatfrågans historia och 

EU:s biodrivmedelspolitik. Nu är Nordangård 

doktor, efter att ha disputerat vid Linköpings 

universitet den 14 december. 

Avhandlingen bygger på en unik kartläggning 

av internationella nätverk av forskare, politiker, 

storföretag, tankesmedjor, miljöorganisationer 

och aktivistgrupper. Ett pionjärarbete, 

som bygger enbart på öppna källor. 

Sammanfattningsvis visar Jacob Nordangård 

hur klimatet blev en politisk fråga genom 

målmedvetet lobbyarbete av en ganska liten 

grupp påverkare. En viktig finansiering har 

kommit från oljeindustrin. 

”Transnationella bolag och miljöorganisationer 

har på olika sätt en intressegemenskap, 

till exempel i strävan efter att kunna manövrera 

globalt, utan hämmande nationella lagar”, säger 

Jacob Nordangård. 

Rockefeller Foundation, Aspen Institute, 

Romklubben, Trilaterala kommissionen, 

Världsbanken, IEA, IPCC, WWF och Greenpeace 

är bara några exempel ur den långa listan. 

Under begränsad demokratisk insyn har de påverkat 

besluten inom bland annat EU och FN. 

Många kända finansfamiljer passerar revy i 

genomgången, som Rockefeller, Ford, Carnegie 

och Agnelli. Också en herre som Robert O. 

Anderson, huvudägare i oljebolaget ARCO: 

”Anderson borrade efter olja i Alaska samtidigt 

som han gav pengar till bildandet av 

Friends of the Earth, finansierade den första 

Earth Day och medverkade i planeringen av 

Stockholmskonferensen 1972.” 

Även Maurice Strong, känd klimatprofil och 

generalsekreterare för både Stockholmskonferensen 

1972 och Riokonferenen 1992, skapade 

sig en stor förmögenhet genom ett mellanspel 

när han ledde oljebolaget Petro Canada. 

Intrikat samspel 

Genom den historiska genomgången av nätverken 

når Jacob Nordangård fram till sitt 

huvudtema: den europeiska biodrivmedelspolitiken. 

Han visar hur denna vuxit fram i ett 

intrikat samspel mellan politiker, vissa företag 

som Shell och Unilever och ett stort antal 

miljöorganisationer. 

Redan att försöka hålla redan på alla grupper 

som kämpar för miljön och klimatet kan 

göra en läsare matt. Det viktiga blir att kontrollera 

noderna i nätverken, alltså de ställen 

där de möts. 

En viktig del av bilden är att transnationella 

företag har ett stort inflytande över policyprocessen 

och att de etablerade miljöorganisationerna 

underordnar sig. ”I praktiken har 

miljöorganisationerna mer haft en roll som 

megafoner för de överordnade aktörerna och 

tankesmedjorna. De har bjudits in, tilldelats 

en roll och försetts med resurser”, säger Jacob 

Nordangård. 

”Det finns ett neokolonialt inslag i detta 

som bland annat är kopplat till kontroll av naturresurser. 

Det motiverar till exempel Unilever, 

som är en stor inköpare av palmolja, att i 

allians med Greenpeace attackera användning 

av palmoljan till biodiesel. Båda parter ser en 

vinst i koalitionen.” 

I praktiken är många av de miljögrupper 

som bedriver lobby gentemot EU:s beslutsfattande 

helt beroende av EU-pengar. Till 

exempel inom Green 8 (åtta ledande Brysselbaserade 

miljöorganisationer) har vissa år alla 

utom Greenpeace fått sin kärnfinansiering 

från EU-kommissionen. 

”Å andra sidan har Greenpeace bland annat 

fått finansiering från stiftelser som European 

Climate Foundation, det vill säga pengar som 

till stor del härstammar från storföretag.” 

”Jag vill påstå att skälet till att mänskligt 

framkallade klimatförändringar så snabbt 

definierats som en sanning för EU mer har att 

göra med de tongivande aktörernas egna intressen 

om att skapa en världsordning, med 

stärkta internationella institutioner som de 

själva kontrollerar, än en genuin oro för ett 

allvarligt miljöhot”, säger Jacob Nordangård. 

Det centrala nätverket GLOBE 

Ett nätverk som Jacob Nordangård lyfter fram 

speciellt är det parlamentarikerdominerade 

GLOBE och dess kopplingar till en mängd 

olika aktörer (EU-kommissionen, Världsbanken, 

Romklubben, IUCN, Fabian Society, 

Com+ Alliance med flera). 

”Det här nätverket är inte allmänt känt, 

trots att dess inflytande över klimat- och 

miljöfrågorna har varit stort. Det öppnar för 

många frågor om hur beslutsfattandet på EUnivå 

egentligen går till.” 

Al Gore var en tidig president i GLOBE International. 

Här finns kopplingar inte bara till 

Romklubben, utan även till utopistiska tankegångar 

från bisarra rörelser som Alvin Toffler 

och World Future Society. 

Jacob Nordangård nämner tre finländska 

Europaparlamentariker i Globe EU: Sirpa Pietikäinen 

(nu Globe EU:s president), Satu Hassi 

och (tidigare) Heidi Hautala. 

Satu Hassi är utöver detta även medlem i 

bland annat Climate Parliament, LEAD International 

och WorldWatch Institute. Till 

Sirpa Pietikäinens nätverk hör bland andra 

GLOBE International, Resource Intelligent 

Europe, Climate Parliament, Parliamentarians 

for Global Action och Earth Action. Hon 

har dessutom varit ordförande för den fin- 

Lagstiftning 

London School 

of Economics 

G8 

Medlemsländer 

Tällberg 

Foundation 

Bo Ekman 

Jan Eliasson 

Johan Rockström 

Anders Wijkman 

Fabian 

Society 

COM+ 

Världsbanken 

GEF UNEP 

GLOBE-EUROPE 

Nationella 

parlamentariker 

Finansering 

BEE-Group 

GLOBE 

International 

Lord Deben 

Ian Johnson 

Lord Oxburgh 

Dow Chemicals 

First Solar 

General Electric 

Holcim 

Procter & Gamble 

Rockwool 

Unilever 

Samarbete 

Club of Rome 

Ashok Khosla 


Crispin Tickell 

Maurice Strong 

Ian Johnson 

GLOBE-EU 


Claude Turmes 

Vittorio Prodi 

Satu Hassi 

Sirpa Pietikäinen 

EU-parlamentet 


Claude Turmes 

EUkommisionen 

GLOBE ingår i ett komplext nätverk av inflytelserika aktörer. 

ländska underorganisationen av Romklubben 

och Finnish UN Association. 

Vad gäller Romklubben har Finland exceptionellt 

många fullvärdiga medlemmar, 

fem av 75: Benjamin Bassin, Pekka Himanen, 

Esko Kalimo, Tapio O Kanninen och Markku 

Wilenius, dessutom som associerad medlem 

Sirkka Heinonen. I skaran av hedersmedlemmar, 

bland kungligheter och presidenter, 

finns Mauno Koivisto. 

Motarbetad av det egna universitetet 

IUCN 

Ashok Khosla 

Environmental 

Management 

Theories 

Finansering 

Eurpean Climate 

Foundation 

Jules Kortenhorst 

Anthony Burgmans 


Prof.Schellnhuber 

Martin Rocholl 

Biofuels 

Working Group 

Ansvariga 

RES-direktivet 

ITRE –Turmes 

ENVI – Wijkman 

World Resources 

Institute 

Pieter Winsemius 


Design to Win 

Finansering 

”Hållbart biodrivmedel” 

Klimatförändringsperspektiv 

ILUC 

Vad tycker ni 

E-NGO 

Rockefeller 

Foundation 

Internationell 

Filantropi 

Martin Rocholl 

Tomas Wyns (CAN) 

Jos Dings (T&E) 

McKinsey & Co 

Jules Kortenhorst 

Pieter Winsemius 

LEAD 

International 

Ashok Khosla 

Claude Turmes 


Crispin Tickell 


Björn Stigsson 

R K Pachauri, 

(TERI, IPCC) 

Satu Hassi 

Tony Juniper (FoE) 

Tomas Wyns (CAN) 

Jos Dings (T&E) 

Sanjev Kuumar, 

(WWF) 

Frauke This 

(Greenpeace) 

Jacob Nordangårds avhandling godkändes av 

en enhällig betygsnämnd, men under själva 

disputationen skedde det ovanliga att en närvarande 

journalist ställde en upprörd fråga: 

”Om det här är sant så skulle du naturligtvis 

skicka in avhandlingen direkt till Uppdrag 

Granskning.” 

Journalisten i fråga var universitetets egen 

forskningsinformatör Anika Agebjörn. Inte 

nog med detta, hon skrev också på universitetets 

egen miljöblogg till exempel: ”Det är inte 

så ofta jag skäms för mitt universitet, men nu 

gör jag det. I fredags godkändes en avhandling 

här som inte borde ha gått igenom…” En 

snabb googling visar att Anika Agebjörn öppet 

stöder Greenpeace. 

Jacob Nordangård fann sedan att universitetets 

informationsavdelning inte ville uppmärksamma 

avhandlingen. Motiveringen: 

”Eftersom din avhandling visat sig vara ovanligt 

omstridd internt kommer inget pressmeddelande 

att skickas.” 

Katternötidningen har presenterat detaljerna 

i detta för Linköpings universitets rektor 

Helen Dannetun. Hon kommenterar att hon 

inte kan hålla reda på alla doktorsavhandlingar 

som produceras och att kommunikationsavdelningen 

fattar sina egna beslut. 

Är det inte anmärkningsvärt att en anställd, 

med uppdrag att presentera forskningen vid 

universitetet, skriver som Anika Agebjörn 

gjorde på universitetets egen blogg 

Helen Dannetun: ”Grundfundamentet 

vid en disputation är att vem som helst får 

ställa frågor. Inte heller åsiktsregistrerar vi 

våra medarbetare. Ytterligare ett tecken på 

öppenhet är vårt intranät, där olika personer 

har i uppdrag att blogga. Som myndighetschef 

varken vill eller kan jag censurera dessa.” 

Linköpings universitets rektor väljer alltså 

att kommentera detta som om det handlade 

om en åsiktsfrihetsfråga för den administrativa 

medarbetaren Agebjörn. Andra aspekter 

skulle kunna vara hur universitetet ser på sina 

forskare och den bild av universitetet och dess 

ledarskap som genom det här exemplet visas 

för omvärlden. 

Svartmålad som ’förnekare’ 

Det som nu också hänt är att Jacob Nordangård 

har blivit uthängd på sajten DeSmog- 

Blog (http://www.desmogblog.com/globalwarming-denier-database). 

Denna sajt listar 

och beskriver individer som ”är involverade 

i PR-kampanjer som vilseleder allmänheten i 

fråga om global warming”. 

Med andra ord kan man på DeSmogBlog 

kolla vilka personer som är skeptiska i klimatfrågan. 

Sajten i fråga upprätthålls av en kanadensisk 

PR-byrå, James Hoggan & Associates. Om Jacob 

får man till exempel veta att han skrivit 

artiklar (på svenska) med förgripligt innehåll 

och även varit talare på en konferens dominerad 

av skeptiker. Vill man få närmare detaljer 

om Jacob, förklarar sig PR-byrån beredd att 

skaffa fram dem. 

Jacobs Nordangård: ”Jag har inte tagit ställning 

till frågan om människans roll i klimatfrågan, 

mer än att jag i en uppsats (”Ödesstund 

för Europa”) anser att hotet är överdrivet. Men 

tydligen räcker der för att jag ska bli stämplad 

som ’förnekare’.” 


___________ 

Avhandlingen ordo ab chao. Den politiska historien 

om biodrivmedel i den Europeiska Unionen - 

Aktörer, nätverk och strategier har utarbetats vid 

Filosofiska fakulteten, Linköpings Universitet, Institutionen 

för tema teknik och social förändring. 


Mats Sandström 

När BBC dödade klimatfrågan 

Bloggarna som avslöjade spelet bakom kulisserna 

Media som 

mångfaldens 

motståndare 

Jeremy Paxman, nyhetsankare för BBC:s magasin Newsnight. 

Varför frångår media normala 

journalistiska principer om källkritik 

och opartiskhet i klimatfrågan 

Kanske finns en del av förklaringen i 

ett seminarium som hölls i London i 

januari 2006 

Den 29 oktober i fjol anlände Tony 

Newbery, en bloggande pensionär 

från norra Wales, tillsammans med 

sin hustru till i London. De stod inför en situation 

som liknande Davids kamp mot Goliat. 

Målet för resan hette The Information 

Rights Tribunal, en rättslig instans som bland 

annat avgör frågor om tillgång till offentliga 

handlingar. 

Tony Newbury var målsägare och den han 

hade stämt in var BBC, alltså det brittiska 

public servicebolaget för radio och TV. Anledningen 

var att BBC hade vägrat lämna ut 

uppgifter som Newbury ansåg föll under den 

engelska offentlighetslagstiftningen. 

Svarandesidan var väl förberedd. BBC fyllde 

den lilla rättssalen med bland annat sex jurister 

som stödtrupp. 

Bakgrunden var i korthet den här: 

Tony Newbury råkade i februari 2007 läsa 

en kolumn av Jeremy Paxman, nyhetsankare 

för BBC:s magasin Newsnight. Paxman ironiserade 

över att BBC i sin egen verksamhet inte 

tog miljöaspekterna på allvar: i de nybyggda 

lokalerna stod luftkonditioneringen på också 

mitt i vintern och man gjorde vidlyftiga resor 

jorden runt för att producera program om global 

warming. 

Tony Newbury fäste sig vid en formulering 

av Paxman: att denne ansåg sig inte kunna 

bedöma domedagsbudskapet i klimatfrågan, 

men att det fanns de som visste bättre. ”Jag 

gissar att det är därför BBC:s täckning av frågan 

för länge sedan slutade göra anspråk på 

opartiskhet.” 

Just detta hade också Newbury reagerat på. 

BBC, som alltid hållit fanan högt när det gällt 

objektivitet och opartiskhet i sin rapportering, 

även under krig, hade uppenbart övergett 

den principen i klimatfrågan. 

Ett kryptiskt dokument 

Tony Newbury beskriver på sin blogg Harmless 

Sky hur han började researcha och stötte 

på ett 80-sidigt policydokument från BBC, 

försett med den kryptiska titeln From Seesaw 

to Wagon Wheel och den något tydligare undertiteln 

Safeguarding impartiality in the 21st 

century. (Alltså ”Från gungbräda till vagnshjul. 

Att säkerställa opartiskhet i det 21:a seklet.”) 

Dokumentet var signerat av Richard Tait, 

ordförande för BBC:s Impartiality Steering 

Group (styrgrupp för opartiskhet) i juni 2007. 

Dokumentet innehåller en intressant analys 

av ett svårt ämne, enligt Newbury. Men 

så, i ett avsnitt om problemen med opartiskhet 

när det gäller att rapportera om dem som 

förnekar Holocaust, alltså förintelsen av judar 

under andra världskriget, fanns på sidan 40 

några stycken om klimatskeptiker. 

The BBC has held a high-level seminar with 

some of the best scientific experts, and has 

come to the view that the weight of evidence 

no longer justifies equal space being given 

to the opponents of the consensus [on anthropogenic 

climate change]. 

Alltså: “BBC har hållit ett seminarium på 

hög nivå med några av de främsta vetenskapliga 

experterna och kommit till ståndpunkten 

att bevisläget inte längre rättfärdigar att lika 

stort utrymme ges till dem som opponerar sig 

mot konsensus [i fråga om antropogen klimatförändring].” 

Tony Newbury ville veta mer och ställde, 

med hänvisning till offentlighetslagstiftningen, 

några frågor till BBC. Vad var det fråga 

om för seminarium Vilka deltog Fanns det 

referat 

BBC svarade att seminariet hade genomförts 

den 26 januari 2006. Trettio av BBC:s 

nyckelpersoner och trettio klimatspecialister 

var inbjudna. Kortfattat sades att syftet var att 

klarlägga kunskapsläget i klimatfrågan och 

fundera över BBC:s roll i denna. 

Mer information än så gav BBC inte ut, trots 

Tony Newburys följdfrågor, där han hänvisade 

till att detta gällde ett policydokument i 

ett public servicebolag, finansierat med skattemedel. 

Tony Newbury förlorade målet i rätten. BBC 

angav ”journalistiska orsaker” och ”skydd av 

källorna” som skäl för att vägra lämna ut namnen 

på seminariedeltagarna. 

Dock klarlades detaljer som att seminariet 

hade arrangerats av IBT (The International 

Broadcasting Trust), en lobbyorganisation finansierad 

av bistånds- och aktivistorganisationer 

(typ Oxfam, Tearfund och WWF) för 

att påverka media. 

Det aktuella seminariet finansierades av 

WWF, det brittiska miljöministeriet och 

Tyndall Centre vid University of East Anglia 

(som spelade en central roll i Climategateskandalen). 

Den farliga bloggvärlden 

Bloggvärlden är emellertid inte att leka med. 

Den 10 november låg namnen på seminariedeltagarna 

ute, efter att bloggaren Maurizio 

Här är ’experterna’ som vägledde BBC 

Deltagande klimatspecialister vid lobbyorganisationen 

IBT:s seminarium för BBC den 26 januari 2006: 

Robert May, Oxford University and Imperial College 

London 

(zoologiprofessor, regeringsrådgivare i klimatfrågor ) 

Mike Hulme, Director, Tyndall Centre, UEA 

(klimatprofessor) 

Blake Lee-Harwood, Head of Campaigns, 

Greenpeace 

Dorthe Dahl-Jensen, 

Niels Bohr Institute, Copenhagen 

(professor klimathistoria, klimatkoordinator för EU) 

Michael Bravo, Scott Polar Research Institute, 

University of Cambridge 

(vetenskapshistoriker) 

Andrew Dlugolecki, Insurance industry consultant 

(försäkringskonsult, lead author för IPCC) 

Trevor Evans, US Embassy 

(tjänsteman inom området miljöfrågor) 

Colin Challen MP, All Party Group on Climate Change 

(brittisk parlamentsledamot) 

Anuradha Vittachi, Director, Oneworld.net 

(filmare, grundare av portal för global rättvisa) 

Andrew Simms, Policy Director, New Economics 

Foundation 

(policychef vid tankesmedja för ekonomi och miljö) 

Claire Foster, Church of England 

(miljörådgivare, kampanjen Shrinking the Footprint) 

Saleemul Huq, IIED 

(knuten till miljöinstiut finansierat av bl.a. BP och 

WWF; coordinating lead author för IPCC) 

Poshendra Satyal Pravat, Open University 

(arbetat för bl.a. FN och BirdLife International) 

Li Moxuan, Climate campaigner, Greenpeace China 

Tadesse Dadi, Tearfund Ethiopia 

(rådgivare för biståndsorganisation) 

Iain Wright, 

CO 2 Project Manager, BP International 

(projektchef för oljebolaget BP) 

Ashok Sinha, Stop Climate Chaos 

(yrkesaktivist) 

Andy Atkins, Advocacy Director, Tearfund 

(kampanjdirektör, numera chef inom Friends 

of the Earth) 

Matthew Farrow, CBI 

(miljöchef vid lobbyorganisation för affärsvärlden) 

Rafael Hidalgo, TV/multimedia producer 

Cheryl Campbell, Executive Director, Television for 

the Environment 

(leder TV-produktionsbolag, koppling till FN och 

WWF) 

Kevin McCullough, Director, Npower Renewables 

(chef för bolag för förnybar energi) 

Richard D North, Institute of Economic Affairs 

(konservativ opinionsbildare) 

Steve Widdicombe, Plymouth Marine Labs 

(bl.a. rådgivare för brittiska regeringen) 

Joe Smith, The Open University 

(samarbetar med BBC i miljöfrågor) 

Mark Galloway, Director, IBT 

(chef för miljölobbyorganisation) 

Anita Neville, E3G 

(driver hållbarhetsprojekt, stöds av bl.a. Shell, 

WWF) 

Eleni Andreadis, Harvard University 

(konsult för bl.a. Ford Motor Company, Friends of 

the Earth) 

Jos Wheatley, Global Environment Assets Team, DFID 

(arbetar för brittiska biståndsministeriet) 

Tessa Tennant, Chair, AsRia 

(arbetar för att skapa hållbara investeringar) 

Morabito hittat dem öppet (genom Internets 

sökfunktion Wayback Machine) hos arrangören 

IBT. 

De 28 närvarande ’klimatexperterna’ vid 

seminariet den 26 januari 2006 listas i rutan 

här intill. 

En granskning visar att bara två av de närvarande 

kan beskrivas som klimatforskare, 

professorerna Mike Hulme, vid det nämnda 

Tyndallinstitutet, och Dorte Dahl-Jensen, 

vid Niels Bohr-instutet i Köpenhamn. Robert 

May (seminariets ordförande) är professor i 

zoologi. Några till har forskarutbildning, till 

exempel Michael Bravo (vetenskapshistoria), 

Steve Widdicombe (marinbiologi) och Joe 

Smith (geografi). 

En stor del av de 28 är yrkesmässigt aktivister 

eller lobbyister med olika typer av huvudmän, 

från Greenpeace och miljöorganisationer 

till försäkrings- och oljebolag. 

Den som verkar udda i sammanhanget är 

Richard D. North, politiskt konservativ opinionsbildare. 

Han har i efterhand kommenterat: 

”Jag fann seminariet chockerande […] 

om nästan alla (kanske alla) specialister kunde 

sägas att de kom från klimataktivisternas ’vi 

måste stöda Kyoto’-falang.” 

På basis av en sådan samling har BBC alltså 

fattat beslutet att överge sin policy gällande 

opartiskhet. Ett beslut av BBC som ”saknar 

motstycke i fredstid”, enligt referat i The Register. 

Tony Newbury förlorade målet. Och BBC 

dödade en grundläggande journalistisk princip. 


■ Vilka konsekvenser har BBC:s agerande i klimatfrågan 

haft Det som kan konstateras är att 

beskrivningen av klimatförändringen som antropogen 

(av människan förorsakad) numera är helt 

inarbetad i det journalistiska normalspråket och 

att den skeptiska sidan är osynliggjord eller fulstämplad. 

Ett rimligt antagande är att BBC:s policy haft 

kringeffekter enligt logiken ’om till och med BBC 

stoppar opposition mot klimathotsbeskrivningen, 

så kan vi på vår redaktion också göra det’. 

Ett fenomen som kan höra ihop med detta är den 

massdistribution av klimatalarmistiska notiser enligt 

en standardmall som sker via nyhetsbyråerna, 

ofta med Reuters som källa och med FNB och andra 

som kritiklösa förmedlare. Särskilt inför klimatmötena 

sprids sådana notiser dagligen. 

Den fråga som måste riktas till alla medier, såväl 

TV som radio och dagstidningar, är varför de på 

detta sätt agerar som mångfaldsmotståndare och 

hjälpredor för alarmistgrupper. 

Ett svar är med säkerhet okunskap om grundläggande 

klimatfakta. Ett annat att man anser att 

egna kunskaper inte ens behövs. Ett tredje att klimathotet 

passar som hand i handske med medias 

affärsidé: att väcka uppmärksamhet och få folk att 

reagera. Ett fjärde att journalisternas egna preferenser 

påverkar arbetssättet. 

Angående det sistnämnda hör man ibland att 

journalisters professionalism är en garant för att 

deras egen världsbild inte återspeglas i rapporteringen. 

Följaktligen ska det inte spela någon 

roll att 31 procent av de finländska journalisterna 

sympatiserar med de gröna (troligen mer, de stora 

Helsingforsmedierna lät inte sina anställda delta i 

undersökningen). 

Samtidigt beskrivs det som en journalistisk dygd 

att uppmärksamma och ifrågasätta sådant som 

skev köns- och åldersfördelning, bristande mångfald 

och strukturer som gynnar vissa grupper. God 

journalistik sägs vara att ge en röst åt dem som 

annars inte hörs. 

Följdfrågan är rimligtvis varför media i så fall om 

och om igen använder samma synvinkel, upprepar 

samma hotbild och hänvisar till samma auktoriteter. 

Gäller värdet av mångfald bara ibland 



Klimatdebattens vinnare 

The Climate Scam, bloggen som tog över då medierna svek 


Några citat från The Climate Scam 

Vill man lära sig fakta i 

klimatfrågan, ger de vanliga 

medierna ingen hjälp. Avsaknaden 

av egna kunskaper gör 

journalisterna till ett lätt byte för 

alarmister. I stället får man söka 

sig till bloggvärlden. The Climate 

Scam är det bästa svenska 

exemplet. 

The Climate Scam (TCS) skapades av 

Maggie Thauerskiöld, copywriter i 

Helsingborg. Hennes allra första inlägg 

i maj 2007 inleddes så här: 

”Varje dag fylls tidningar och nyhetssändningar 

av hot om nära förestående 

klimatkatastrof. Det bankas in i huvudet 

på oss att alla forskare är överens om att 

det är människan som är boven i dramat 

och att pjäsen riskerar att sluta i tragedi 

för allt levande. 

Sanningen är att teorin om den globala 

uppvärmningen och dess orsaker fortfarande 

har många kritiker, även i Sverige. 

Bland dem finns några av världens mest 

framstående forskare. Det är dock sällan 

de får komma till tals.” 

Under 2008 växte bloggen snabbt genom 

korta inlägg där Maggie fångade in dagsaktuella 

frågor och bjöd in till diskussion. Allt fler 

hittade till TCS, många har nu varit aktiva under 

lång tid, till exempel signaturer som Iven, 

Christopher E, Labbibia, Svempa, Olaus Petri, 

John Silver, Lejeune, Skogsmannen, Alfred 

Goreing, tty, Bim, Bom och Slabadang, plus 

andra som kommenterar under eget namn. 

Även ’varmisterna’, de som varnar för klimatförändringarna, 

har några trogna representanter 

i debatten, som Thomas, Gunbo, 

BjörnT… som som opponenter bidrar till att 

det verkligen blir en debatt. 

TCS är en blandning av folklig sund skepsis, 

trams och kvalificerad kunskap. En del kommentatorer 

är uppenbart välutbildade specialister 

inom sina områden. Andra är nytvivlare 

utan särskilda förkunskaper. Många har 

samma historia att berätta: hur de inte längre 

tror på hotbilderna och börjat söka svar på frågorna 

på egen hand. 

Som på alla bloggar, där kommentarerna 

inte förhandsmodereras, dyker en del ’troll’ 

upp, det vill säga oseriöst folk, vilka dock 

snabbt avslöjas. Moderering sker i efterhand, 

och det händer att inlägg stryks, om debattörerna 

tappar humöret för mycket och går till 

personangrepp. 

I ny regi 

Maggie Thauerskiöld gjorde ett stort arbete i 

att driva TCS i fyra år. 2011 lämnade hon över 

bloggen till Stockholmsintiativet, som beskriver 

sig som en politiskt och ekonomiskt 

oberoende ideell förening som verkar för en 

rationell klimat-, energi- och miljöpolitik. 

Med detta förlorade TCS sitt affischnamn, 

men fick i stället en grupp av nio fasta skribenter, 

som omfattar de fem professorerna Ingemar 

Nordin (filosofi), Peter Stilbs (fysikalisk 

kemi), Sten Kaijser (matematik), Carl-Gustaf 

Ribbing (fasta tillståndets fysik) och Pehr 

Björnbom (kemiteknik), civilingenjören och 

fysikern Per Welander, arkeologen och religionshistorikern 

Lena Krantz, konstnären och 

ornitologen Lars Jonsson samt överstelöjtnanten 

i pansartrupperna Jonny Fagerström. 

I dag rankas TCS som ledande i Sverige i kategorin 

miljöbloggar. Under 2012 var antalet 

publicerade artiklar över 700, alltså i genomsnitt 

två om dagen, som kommenterades omkring 

50 gånger vardera. Med andra ord omkring 

35000 kommentarer under året. 

Besökssiffrorna steg mot årets slut till 

8000 per dygn, med toppar på över 10000 

under Dohamötet. 

Kollektiv kraft 

De fasta 

skribenterna på 

bloggen The Climate 

Scam samlade på 

en sommarbild. 

Från vänster Per 

Welander, Sten 

Kaijser, Lars 

Jonsson, Lena 

Krantz, Johnny 

Fagerström, Peter 

Stilbs, Pehr 

Björnbom, Carl- 

Gustaf Ribbing 

och Ingemar 

Nordin. 

Man kan tycka att bloggskribenterna efter 

ett par tusen artiklar borde börja upprepa sig 

själva. Flödet av nyheter är dock oerhört i klimatfrågan 

och det politiska spelet ständigt 

pågående. Blixtsnabbt fångas saker upp och 

kommenteras på TCS. Inga traditionella medier 

har en chans att hänga med i detta. 

Ibland står TCS som kollektiv också för 

avslöjanden. Till exempel när kommentatorerna, 

genom att ställa intelligenta frågor, 

visade att Föräldravrålet (som i Aftonbladet 

och andra stora tidningar presenterats som 

ett spontant föräldraupprop av klimatoroliga 

föräldrar) var iscensatt av Greenpeace. 

Ett framgångsrikt grepp har varit artikelserier, 

till exempel när de svenska politiska partierna 

granskats i fråga om floskelfaktor och 

faktisk politik i klimat- och energifrågorna. 

Ett annat grepp har varit att öppna TCS 

för gästskribenter. Till exempel har Lennart 

Bengtsson nu publicerat ett halvt dussin artiklar 

på TCS och gör ofta även inlägg i den 

löpande diskussionen. 

”Vi är väsentligt fler nu, och det är en stor 

fördel – inte bara för bredden och djupet. Det 

är ett sisyfosarbete att driva en blogg; nya inlägg 

varje dag och en hel del kostnader för att 

hålla det tekniska flytande. Vi arbetar alla med 

detta ideellt”, säger Ingemar Nordin. 

”Statistiken visar att vi har en sakta stigande 

läsarsiffra. Jag tolkar det som att vår permanenta 

läsekrets ökar: folk vet att vi finns och 

många går in och kollar vad vi säger när det 

sägs något i stormedia. Det är precis den roll 

som vi vill ha som en nischad blogg.” 

Mycket feedback 

Ingemar Nordin berättar att TCS får mycket 

respons per mejl,”alltifrån ni-är-ju-inte-kloka-som-tycker-som-ni-gör, 

till sådana som 

vill skriva ett gästinlägg, eller som bara hejar 

på oss. Vi har också anledning tro att en del 

politiker följer bloggen, även om de inte ger 

sig till känna.” 

Hur ser man på TCS på akademiskt håll 

”Personligen får jag åtskilligt med ryggdunk 

och positiva tillrop. Men jag antar att de 

som tycker tvärtom inte hör av sig – där är det 

tystnad och utfrysning som gäller, inte minst 

från forskningspengar. Det har också hänt att 

jag blivit disinvited när inbjudaren förstått 

min position i klimatfrågan.” 

TCS hade omkring 2 100 finländska besökare 

i december månad, alltså ett sjuttiotal om 

dagen. 

”Vi skulle gärna ha fler finländare med. TCS 

är den största klimatbloggen i Norden och det 

skulle vara en fördel för oss alla om utbytet 

kunde bli större. Jag önskar att vi i Sverige 

skulle ha fler framstående skeptiska klimatforskare 

som vill framträda på det sätt som 

Norge och Danmark har.” 

En fråga att grunna på är varför vi inte har 

någon liknande blogg i Finland. Är det här att 

debattera med en gemensam konstruktiv ambition 

något som vi ännu inte lärt oss 

En annan fråga är varför de gamla medierna 

inte öppnat för en äkta debatt i klimatfrågan. 

Vill man inte knyta engagerade människor 

som söker kunskap i en av vår tids stora frågor 

till sig Hur smart är det att stöta bort dem 


__________ 

Adressen till The Climate Scam är logiskt nog 

www.theclimatescam.se. 

Jag lyssnade på debatten i P1 [om problemet 

med oönskade kommentarer i 

tidningarnas kommentarfält]! 

Hela debatten är liksom uppochnedvänd. Här 

sitter alltså en yrkeskår med det absolut lägsta 

förtroendet hos allmänheten och problemförklarar 

allmänheten. 

De har liksom inte ens funderat över vem som 

har störst problem med vem och vad de först bör 

prioritera att diskutera. Naturligtvis är det fem 

journalister och en politiker som diskuterar ’problemet’ 

med kommentarfälten. Om allmänheten 

talas det i tredje person. Inte som resurs eller 

kund utan som ett problem. 

Vad de egentligen pratar om och förutsättningarna 

för debatten i ’studio ett’ är mer att likna vid 

ett företag som efter ständiga klagomål bestämmer 

sig för att stänga reklamationsavdelningen 

[…] 

De som förespråkar bioenergi/bränsle, 

vare sig de är företagare, politiker, 

miljö/klimaträddare eller mediefolk, 

verkar inte se att det finns begränsningar på hur 

mycket naturen kan ge! 

När den gränsen är uppnådd så kommer man 

att skövla naturen mer än kol och olja nånsin gjort 

eftersom att det kommer att kosta massor både 

politiskt och ekonomiskt att bromsa bioenergibranschen 

när den väl är utbyggd till Peak Natur 

och över den toppen! 

Ironiskt nog kan bioenergi vara det som verkligen 

sätter igång krig över naturresurser! 

pekke 

Ordet ’försurning’ är sedan länge väletablerat 

i hotarkretsar. Visserligen 

var ju skogsförsurningen en flopp på 

80-talet, men det magiska ordet skapar bra vibrationer 

fortfarande idag hos de troende. Som 

trumpetstöten hos en gammal stridshäst. 

Detta är vådan av man aldrig städar upp riktigt 

i det vetenskapliga träsk, som ligger bakom den 

just avskrivna katastrofteorin. Tvärtom tycks 

man öka i trovärdighet, ju fler falska larm man har 

på meritlistan. 

istván 

Jag riktigt hör yttrandefrihetens kronjuveler 

rassla i bakgrunden när de diskuterar pöbelns 

yttrandefrihet som vadar runt i den problematiska 

’pissränna’ de talar om. 

Översitteriet och överförmynderiet kan inte 

tydligare manifesteras när man lyssnar till vad de 

anser vara själva utgångspunkten för debatten. 

Vi saknar ett initiativ där folk som inte är journalister 

eller politiker deltar och där vi bottnar i vad 

det dåliga folkliga förtroendet för journalismen 

faktiskt beror på. 

En debatt där vi kan diskutera journalister 

ovanför deras huvuden i tredje person och där 

journalisterna får kommentera i modererade 

kommentarfält. 

en erkänd stjärna i debatten är slabadang. 

så här kan det låta när han går loss. 

Vindkraften är inget energisystem 

utan ett finansiellt system för att 

överföra elkundernas pengar till vindindustrin 

och LRF:s [Lantbrukarnas Riksförbunds] 

markägare. 

johnny fagerström 

Det finns ingen ’förnyelsebar’ energiomvandling. 

Vindkraft använder t.ex. 

mer resurser per kWh el än kärnkraft. 

Så varför är vindkraft ’förnybar’ och inte kärnkraft 

Neodym [den sällsynta jordmetall som 

behövs i moderna vindkraftverk] är väl lika ändligt 

som uran Det handlar bara om politiska och 

meningslösa definitioner. 

christopher e 

Jag får mer och mer en känsla av att 

hela den politiska eliten rör sig i ett parallellt 

universum där endast särskilt 

utvalda hovnarrar (t.ex. miljöorganisationerna) 

har tillträde. Förstår miljöministern att WWF och 

Greenpeace långsamt muterat till rena indrivningsföretag 

som klämmer företag på pengar i 

utbyte mot att de inte får problem med miljökoncessioner 

eller publikt motstånd Troligen inte. 

kurt myrhagen 


KATTERNÖ 

LOKALT 

Mycket teknik 

i ny konsertsal 

Snart mer att lära 

på halkbanan i Vetil 

Veden värmer 

alltid två gånger 

LEKTRISGÄNGET 

Laddar batterierna på stugan 

■ Merja Käld är en av de åtta heltidsanställda på 

Kronoby Elverk. Hon är byråsekreterare och har i 

huvudsak hand om betalningsrörelser, löner, pensioner, 

rapportering och uppdatering av dataprogram. 

”Jobbet är varierande och intressant. På ett litet 

elverk får man ofta täcka upp för varandra och därför 

måste man kunna ett och annat.” 

Hon har jobbat på elverket sedan juni 2004 och 

innan dess skötte hon under tio års tid administrativa 

uppgifter på en advokatbyrå. 

Merja Käld har finska som modersmål, men talar 

också svenska och engelska. Hon har bott i Kronoby 

sedan 1988. 

”Jag är född i Hyvinge och har bott största delen 

av min barndom i Esbo, men gymnasiet gick jag i 

Uleåborg. Jag trivs bra att bo i Kronoby.” 

På fritiden kopplar hon av på familjens sommarstuga. 

”Vår, sommar och höst tillbringar jag de flesta 

veckosluten med familjen ute på holmen. Det har 


VÄNTAR PÅ VILLASÄSONGEN. Under sommarhalvåret tillbringar Merja Käld en stor del av sin lediga tid ute 

på favoritholmen. 

också sin charm att ta en skidtur ut till villan en fin 

vinterdag.” 

I takt med att barnen blivit större har ett växande 

intresse för resor börjat konkurrera med stugan. 

Bland de besökta semesterdestinationerna finns 

Egypten, Turkiet, senare Madeira, Gran Canaria, 

Bulgarien, Cypern och Rom. Ibland åker hon på tu 

man hand med maken, men oftast har även familjens 

två döttrar hängt med. 

Hon trivs bra med Finlands fyra årstider, men kan 

också tänka sig ta ett lågprisflyg till någon storstad 

över ett veckoslut. 

”Jag gillar stora vyer och vill gärna uppleva nya 

saker, men så här mitt i vintern skulle det vara skönt 

att bara åka till Thailand på en solsemester”, skrattar 

hon. 

■ I mars invigs Schaumansalen med pompa och 

ståt i Jakobstads nya campus Allegro. Förväntningarna 

är höga, inte minst på akustiken och på de 

tekniska effekterna. 

”Hemmabiosystem har gjort att publiken vant 

sig vid häftiga ljudeffekter. Folk förväntar sig påkostade 

shower som backas upp med avancerat 

ljus och ljud”, säger Tapio Ilomäki på Akukon, som 

planerat ljus- och ljudsystemet i Schaumansalen. 

Han har lång erfarenhet av ljus- och ljudteknisk 

planering, bland annat från Finlands Nationalopera, 

nyrenoverade Svenska Teatern i Helsingfors och 

Stavangers konsertsal. Varje sal måste planeras 

utifrån sina egna förutsättningar och användningsområden 

och hans uppdrag med Schaumansalen 

har underlättats av en kontinuerlig konstruktiv 

dialog med arkitekten Roger Wingren. 

”Det är lättare att planera en ny sal, i synnerhet 

när arkitekten lyssnar på oss experter och förstår 

att tekniken inte ska gömmas undan. Om en högtalare 

inte syns, så hörs den inte heller. Tekniken finns 

där för att användas. En konsertsal ska inte vara ett 

arkitektoniskt monument och det har vi helt lyckats 

undvika i Schaumansalen.” 

Kan det bli för mycket teknik 

”De nya tekniska möjligheterna är bra, men visst 

offras konsten ibland för effekterna. Det är inte bra. 

Musiker och skådespelare ska spela huvudrollen 

på scenen.” 

Hur fungerar Schaumansalen om ett elavbrott 

skulle inträffa 

”Det skulle bli kolmörkt tills man fick tänt stearinljus. 

Ljudmässigt skulle den fungera perfekt. 

Den är planerad utifrån en akustisk användning, 

men den är en hybrid på ett bra sätt och kan användas 

för många olika evenemang”, säger Tapio 

Ilomäki. 

Alexei Hay 

AKUSTISK TEKNIK. Teknik och artisteri kommer 

att spela ihop när världsstjärnan Angelique Kidjo 

uppträder på invigningsveckan av Schaumansalen. 

■ Alla som tagit körkort efter körkortsreformen 

1990 har fått känna 

på halkbana som en del av utbildningen. 

I och med den nya körkortsreformen 

som trädde i kraft från 

januari 2013 kommer innehållet i 

halkbaneträningar att ändra, men 

alla nya körelever måste fortsättningsvis 

besöka halkbana en gång 

i utbildningens första skede och en 

gång i andra skedet. 

”Det är viktigt för alla nya förare 

att själva få känna på hur en högre 

hastighet förlänger bromssträckan 

och hur den försämrar kontrollförmågan 

över fordonet. Också för erfarna 

förare är det viktigt att lära sig 

hur moderna bilar med ABS-bromsar 

reagerar på tvära manövrar”, 

säger Jyri Ahonen, VD på Kemora 

som äger halkbanan i Vetil. 

På sommarhalvåret simuleras 

vinterhalkan med en oljad plåt som 

vägunderlag och vintertid isvallas 

körbanan och prepareras så att den 

liknar en normal vintersituation och 

upplevs som en naturtrogen vinterväg. 


HALKTRÄNING. Sedan 1990 har tusentals nya bilförare i våra trakter 

åtminstone en gång fått testa på förrädiskt vinterföre på halkbanan i Vetil, 

som en del i körkortsutbildningen. ”Det är nyttigt också för erfarna förare 

att testa hur bilens ABS-bromsar reagerar på tvära manövrar”, säger Jyri 

Ahonen, VD på Kemora. 

”I första skedet får förarna lära 

sig att ta kurvor, att undvika hinder 

utan att få sladd och att bedöma 

bromssträckor. I andra skedet får 

de repetera och gå in djupare i risksituationer. 

” 

Halkbanan i Vetil öppnade 1990 i 

samband med den körkortsreform 

som var aktuell då. Årligen besöks 

banan av cirka nya 4 700 bilförare, 

jämnt fördelade under året. 

”Vi planerar nu att bygga ut 

banan och göra den större. Snart 

öppnar vi också vår nya trafiksäkerhetshall, 

där besökare kan se 

konsekvenser av trafikolyckor och 

lära sig hur de ska agera i olyckssituationer.” 

Hallen är redan delvis inredd med 

en uppstoppad älg som ligger tvärs 

över motorhuven på en kraftigt tillbucklad 

bil. Det är en syn som förmodligen 

återkommer i tankarna 

varje gång man vill gasa på lite extra 

för att vinna några minuter. 

■ Att hugga ved brukar vara ett populärt sätt 

att koppla bort vardagsstressen och få 

ett pass nyttomotion. När brasan väl 

brinner är mysfaktorn i topp. För norske 

journalisten och författaren Lars Mytting är 

vedeldning mycket mera än nytta och nöje. 

Han upphöjer det till en livsstil och en passion, 

utan att det behöver ta skadliga uttryck för varken 

vedeldaren eller omgivningen. 

I boken Ved – Allt om huggning, stapling och 

torkning – och vedeldningens själ ger han tips om 

hur man ska hantera det värmande guldet. Han berättar 

om redskap, logistik och tändningstips med en 

inlevelse som smittar av sig. 

Hur påverkas då miljön av vedeldning Mytting skriver att 1 kg normaltorr 

ved som eldas släpper ifrån sig så mycket som 1,9 kg koldioxid, men att vedeldning 

ändå accepteras som en grön energikälla av de flesta experter ”eftersom 

träd binder koldioxid medan de växer, men förr eller senare kommer gasen 

att släppas ut igen. Om trädet förbränns i en spis är CO 2 

-utsläppet av samma 

omfattning som om trädet hade fått stå och ruttna.” För att hindra klimatgaser 

att läcka ut ur skogen borde alltså träden i teorin avverkas och veden staplas 

för evigt på ett torrt ställe. Inte en speciellt rimlig tanke. 

Däremot betonar Lars Mytting vikten av att elda effektivt. Det gäller att hålla 

en lämplig temperatur i brasan så att de värdefulla rökgaserna bränns upp 

och avger sin energi, i stället för att de försvinner ut genom pipan. När brasan 

bränns rätt kommer endast lite ånga och en tunn ljus rök ut ur skorstenen. 

Mytting rekommenderar inte heller att man tokeldar, eftersom det kan skada 

både eldstad och skorsten. 

Många kompletterar eluppvärmningen i sina hus med vedeldning i kakelugn 

eller täljstensspis. I slutet av bokens bjuder Lars Mytting på en avdelning kalla 

fakta. Där kan läsaren lätt räkna ut hur många liter ved och kilowattimmar 

energi det finns i björken som står på tomten. Inte nog med att den skymmer 

solen – om den får stå och börja ruttna ger den dessutom ifrån sig outnyttjade 

klimatgaser. 

BRINNER FÖR 

VED. Norrmannen 

Lars Mytting har 

ett passionerat 

och vetenskapligt 

förhållningssätt till ved 

som energikälla. 

20 katternö 

katternö 21

llustration: Terese Bast 

Varifrån kommer el 

■ I Finland gör vi el av många olika energikällor. Drygt en fjärdedel 

av Finlands el kommer från kärnkraft. Ungefär en procent kommer 

från vindkraft. Ett problem är att vi inte är självförsörjande med el, 

utan ibland måste köpa den från grannländerna. 

Biomassa 

12,5% 

Avfall 

1% 

Kärnkraft 

26% 

Vindkraft 

1% 

Naturgas 

11% 

Olja 

0,5% 

Vattenkraft 

15% 

Stenkol 

11% 

Importerad el 

16% 

[Uppgifter från 2011] 

Torv 

6% 

EL 

Vem betalar för el 

■ Alla hem har en elmätare som räknar hur mycket el 

som används i hemmet. Varannan månad skickar elbolaget 

en räkning så att man får betala för elen man tagit ut. 

Man mäter elanvändningen i kilowattimmar. 

Exempel: en 40 watts lampa som är tänd i 25 timmar 

förbrukar 40 x 25 wattimmar = 1000 wattimmar = 1 kilowattimme. 

Detta förkortas kWh. 

Vilken maskin hemma slukar mest el 

■ I varje hem finns tiotals saker som går med el. 

Utan el skulle de flesta apparaterna hemma inte 

fungera. Vissa, till exempel fjärrkontrollen till TV:n, 

tar sin ström från batterier, där man lagrat en viss 

mängd el. Batterierna laddas fulla på fabriken och 

måste samlas in för återvinning när de är tomma på 

el. Andra apparater, som mobiltelefonen eller den 

bärbara datorn, har ett batteri som laddas upp när 

man pluggar in dem i vägguttaget. 

Men en stor del av hemmets apparater kan inte 

ladda el. De behöver ha sin stickpropp direkt i eluttaget 

för att fungera. När det är elavbrott slocknar 

de. Dit hör TV, spelkonsoler och de flesta köksmaskiner. 

Taklampor och elspis är alltid inpluggade 

och tänds när man trycker på knappar eller vrider 

på rattar. 

Olika maskiner behöver olika mycket el för att 

fungera. En spisplatta som är påslagen i en timme 

förbrukar ungefär en kilowattimme el. 

Här kan du se ungefär hur mycket el en kilowatttimme 

räcker till: 

Beror på vädret 

■ Det svåra med el är att den måste produceras 

i samma ögonblick som den används. Tänder 

man en lampa eller gräddar en kaka i ugnen, 

måste alltså den ström som behövs produceras 

just då och transporteras i ledningar till ditt 

hem. 

Elkraftverk går sällan för fullt. För att beskriva 

hur mycket el varje kraftverk producerar 

pratar man om installerad effekt och verklig 

effekt. Installerad effekt beskriver hur mycket 

el ett kraftverk kan producera om det drivs för 

fullt hela tiden. Den verkliga effekten varierar 

dock mycket. För kärnkraften är den nästan 100 

procent, men för vindkraften bara ungefär 25 

procent. 

Eftersom vinden varierar hela tiden vet man 

alltså inte på förhand hur stor den verkliga effekten 

ska bli. En annan nackdel med vindkraft 

är att den ger minst el under den period när det 

behövs mest el, alltså under vinterns kallaste 

månader. 

70 miljarder dammsugare 

■ Under ett år produceras i Finland ungefär 70 terawattimmar 

(TWh) el, vilket är det samma som 70 miljarder (1000 x 1000 

x 1000) kilowattimmar. Det är ungefär lika mycket el 

som 70 miljarder dammsugare skulle förbruka under 

en timmes dammsugning. Eller om alla människor 

på jorden skulle dammsuga i 10 timmar. 

Dessutom köps ungefär 14 terawattimmar 

el från andra länder till vårt land. Under de 

senaste åren har elförbrukningen minskat i 

Finland, på grund av att man stängt flera pappersfabriker. 

Däremot ökar elförbrukningen 

i de flesta hem, i takt med att vi köper fler 

apparater som drar el. 

El ger värme 

■ Om man delar upp hela energiförbrukningen 

i ett vanligt hem, kan man säga att 

ungefär 60 procent används för uppvärmning, 

till exempel värmeelement 

och golvvärme. Cirka 20 procent går 

till varmvatten, disk och dusch. 

Resten, också 20 procent, går 

till kyl och frys, tvätt, belysning, 

matlagning och andra elektroniska 

apparater. Men samtidigt blir 

det värme också av belysning, spis 

och allt annat som drivs med el. Så 

på det sättet gör elen dubbel nytta. 


Ett arbetsamt och anspråkslöst folk 

”Typiskt var att kvinnan gjorde mannens jobb, men mannen inte kvinnans” 

ÖSTERBOTTEN 

DEL 3 

Hur är vi österbottningar Hur 

såg könsrollerna ut i det gamla 

jordbrukssamhället Hur ser de 

ut i dag 

En rad historiker har gett sin bild av saken. 

Till exempel skrev lantbrukshistorikern 

Gösta Grotenfeldt 1899 så här 

om äldre tider: 

I jordbruksarbetens utförande deltogo 

kvinnorna uti icke ringa grad. Det tyckes, 

som ålåg det männen att hugga sveder 

äfvensom att utföra plöjandet, men det 

var kvinnorna, som kvistade träna vid 

svedens huggning; det var de, som utförde 

eller åtminstone voro behjälpliga vid 

gärdesgårdens uppställande; de deltogo 

i höbärgningen – ej allenast i räfsandet, 

utan äfven i afmäjandet – äfvensom i 

tröskandet. 

I Grotenfeldts och även andras beskrivningar 

står ofta redskapen och metoderna i 

fokus, inte människorna. Det som ändå återkommer 

är att odlingsarbetena mest var mannens 

sak och boskapsskötseln kvinnans. 

En tongivande historiker som Kustaa Vilkuna 

skrev att enbart jakt och slakt ansågs vara 

olämpliga uppgifter för kvinnor. I övrigt lyfte 

han gärna fram hur den finska kvinnans historia 

visade att hennes plats var bredvid mannen 

– och att jämlikhet och hårt arbete inte 

hade skadat henne. 

Ann-Catrin Östman, född och uppvuxen 

i Purmo, doktorerade på avhandlingen Mjölk 

och jord. Om kvinnlighet, manlighet och arbete 

i ett österbottniskt jordbrukssamhälle ca 

1870–1940. Vad lyfter hon fram 

”Ett typiskt mönster i Österbotten var 

att kvinnor rätt ofta gjorde männens arbete, 

medan männen i stort sett aldrig tog sig an 

kvinnans.” 

Kekkonens jämförelse 

Styrkor 

blandingen 

av individualism 

och kollektivism 

Möjligheter 

Nicklas Hägen 

Österbotten är en spännande blandning av 

tradition och förnyelse, säger Ann-Catrin Östman, 

akademilektor i historia vid Åbo Akademi. 

Vad sade dåvarande statministern Urho Kekkonen 

när han höll festtalet vid lantbruksutställningen 

i Purmo i juli 1952 

Han var överraskad över de stora likheterna 

med hans eget hemlandskap Kainuu. Lantbruken 

var små, det var ovanligt med avlönad 

spännande blandning av 

tradition och förnyelse 

en öppenhet som riktas 

mot många håll 

arbetskraft: ”Lantbrukarbefolkningen i det 

svenska Österbotten är verkligen i ordets rätta 

bemärkelse en arbetande bonde.” 

Kekkonen yttrade här de ord som purmoborna 

fortfarande minns honom för: 

”Jag har hört de finskspråkiga grannarna 

säga om er: ’ de lever fattiga, men dör 

rika’. Detta berömmande omnämnande 

återspeglar den sunda livsföring och de 

strävanden att trygga bättre förhållanden 

för de kommande släktleden, som 

är utmärkande för anspråkslösa landsbygdsförhållanden.” 

En Kekkonenkommentar relaterar till kvinnorna: 

”I synnerhet har jag lagt märke till att vattenledningsfrågan 

på landsbygden här i Österbotten 

på åtgärd av dess svenska producentförbund 

redan flere år med energi drivits 

framåt.” Varpå Kekkonen drog slutsatsen: 

”Det förefaller som om männen här i landskapet 

hade mera omsorg om hustrur och döttrar 

än annorstädes.” 

Kvinnorna besparades tack vare vattenledningarna 

alltså det tunga arbetet med att 

hämta vatten för hushåll och tvätt. 

Ann-Catrin Östmans snabb-SWOT om Österbotten 

Svagheter 

självtillräcklighet 

Hot 

likriktning 

och grupptryck 

Anna Sundholm, Purmo, i färd med att harva åkern. 

Socialt homogent 

Hur mycket kommer det gamla jordbrukssamhällets 

värderingar och könsroller till uttryck 

i dag 

”Österbotten har alltid varit relativt socialt 

homogent. Vi har inte haft den hierarki och 

det klasstänkande som präglat södra Finland. 

Det har betytt mycket och återspeglas fortfarande 

i attityden hos folk”, säger Ann-Catrin 

Östman. 

En annan sak är arbetsamheten och anspråkslösheten, 

som ju också Kekkonen betonade. 

Som sentenser har de uttrycks som 

”Lär lida utan att klaga” och, i dödsannonser, 

”Flitig så länge krafterna räckte”. 

”Om man jobbar hårt och inte gör för mycket 

väsen av sig, så accepteras man. Kanske förklarar 

det varför invandrare i Österbotten har 

integrerats relativt väl. Man har inte ett klassperspektiv, 

utan bedömer folk utgående från 

sådant som arbetsamhet”, säger Ann-Catrin 

Östman. 

En framgångsfaktor finns också i de gamla 

mönster för samarbete som karakteriserat den 

österbottniska byn, tror hon. 

”När andelslagsidén introducerades gav den 

snabbt resultat. På kort tid kom man in på den 

internationella marknaden, till exempel med 

mejeriprodukterna. Säkert bidrog det gamla 

samarbetsmönstret till att man lyckades.” 

Det här gav de facto positiva effekter för 

kvinnorna. I och med att mejeriprodukterna 

genererade reda pengar, blev ladugården intressant 

också för männen. Och så småningom 

tog de steget in i den. 

Skapa egna rum 

Nederpurmo hembygdsarkiv 

Kvinnorna har lyft fram ställningarna också 

genom att själva aktivt skapa egna rum. Dels 

genom marthaföreningarna, med deras uttalade 

mål att underlätta kvinnans vardag och 

göra männen mer medansvariga i hushållsarbetet. 

Dels kvinnoavdelningarna inom lantbruksorganisationerna, 

särskilt på finskt håll. 

Samtidigt, i takt med att försörjningsmöjligheter 

skapades utanför jordbrukssamhället, 

försvann pigorna och döttrarna till andra 

orter och tvingade de kvarvarande männen att 

ta över deras jobb. 

I detta uttrycks en annan österbottnisk 

styrka: rörligheten. Genom århundradena 

företog männen långa arbetsresor och dominerade 

emigrationen. Men under perioden 

1930–1955 var kvinnorna i majoritet bland 

emigranterna. 

I sitt tal i Purmo såg Urho Kekkonen den 

österbottniska emigrationen, fyra gånger 

större än från det övriga landet, som direkt 

skrämmande. 

”En viss moralpanik uppstod, eftersom 

man befarade att de bortflyttade kvinnorna 

skulle hamna i prostitution. Det fanns en underförstådd 

kritik mot kvinnor som var viidfälo 

[som for vida omkring]. På det hela taget 

var utflyttningen ändå uttryck för att kvinnorna 

tog sitt öde i sina egna händer”, säger 

Ann-Catrin Östman. 

”Genom rörligheten har man i Österbotten 

ofta lyckats utnyttja periferins fördelar. 

Många exempel finns på att innovationer, allt 

från pälsdjursnäringen till Bingospelet, har 

anammats framgångsrikt i just periferin.” 

Män prioriterar män 

Ett fenomen Ann-Catrin Östman pekar på 

är ett drag hos de österbottniska männen att 

prioritera sina relationer till andra män före 

relationerna till kvinnor. 

”Jag glömmer aldrig gubbarna på bänken 

i lanthandeln som mina föräldrar drev. Där 

samlades männen både för officiella och inofficiella 

diskussioner. Jag minns inte att någon 

kvinna skulle ha satt sig på den bänken.” 

Lokalsamhällets genusmönster var länge 

segt. Husbonden skötte familjens affärer utåt 

och det var män, i huvudsak jordägande bönder, 

som skötte lokalsamhället. 

”Trots allt, även om värderingar är seglivade, 

så förändras de samtidigt hela tiden. 

När började män byta blöjor i Österbotten På 

1970-talet I dag tar unga familjefäder ansvar 

på ett helt annat sätt än förr. Många gamla föreställningar 

präglar fortfarande landskapet, 

men många har också förändrats.” 




DE TRE MUSKETÖRERNA 

Moa och Sara. Två av tre 

musketörer med stort 

temperament och ett kärleksfullt 

förhållande. Här är deras historia 

om hur det varit att växa upp 

som systrar till Julia, som redan 

gått igenom mer än de flesta gör 

under ett helt liv. 

26 katternö 

katternö 27

”Ibland biter inte medicinerna. Då dör man. Det är kalla fakta.” 


Julias hjärta opererades första gången på 

Barnkliniken i Helsingfors, då hon var fem 

dagar gammal. Under sex år var föräldrarna 

– mest mamma – en stor del av tiden tillsammans 

med Julia på sjukhus i Helsingfors. Moa 

och Sara bodde då hos släktingar. Ibland veckor 

i sträck. 

Måste vara stark 

Barnen längtade efter mamma och pappa, 

sin familj. ”Vi fick inte vardagskärleken och 

närvaron. Det är jättetungt att vara barn om 

framför allt mamma inte är nära. Vi längtade 

efter att berätta om dagens händelser och att 

visa mamma och pappa vad vi hade gjort i 

barnträdgården och i skolan.” 

ser. När Julia var på sjukhus i Helsingfors, var 

vi också där mentalt, fastän fysiskt i Österbotten”, 

säger Sara. ”Först nu i efterhand har jag 

förstått hur allvarliga situationerna var. Till 

exempel när Julias kropp började stöta bort 

hjärtat, när det rann oändligt med vätska från 

lungorna, när hennes lever växte och blev 

hård…” 

Så var vardagen för oss, berättar Moa. Först i 

tioårsåldern började hon förstå vad det riktigt 

var frågan om. Just vid den tiden fick Julia sitt 

nya hjärta. ”Då jag var elva år, förstod jag allvaret. 

Nu är jag tacksam över hur mycket tur vi 

ändå har haft. Julia har gått igenom mer än de 

allra flesta gör under ett långt liv. ” 

Ser någon mej 

”Julia kommer alltid att vara i centrum av vår familj, den ’speciella’. Vi älskar henne!” Sara, Moa, Julia. 

När Moa och Sara Sundqvist 

fick en lillasyster för tolv år 

sedan, förändrade det deras liv. 

Lillasyster föddes svårt sjuk. 

Mamma, pappa och två barn. Allt 

är bra. Lite pirrar det i magen hos 

Moa, 4, och Sara, 9, när familjen 

snart ska få en baby. Hos familjen Sundqvist 

i Kållby lever man slutet av maj år 2000. Då 

mamma Malin föder är pappa Stefan med. 

Men barnet gråter inte, andas onormalt och 

vill inte ha bröstet. Hon läggs i respirator och 

röntgas. 

Nästa morgon går färden med ambulans 

till Vasa Centralsjukhus. Det är något fel med 

hjärtat. Och det är bråttom. I Vasa får barnet 

genast diagnosen: HLHS. Det är en mycket 

sällsynt och svår sjukdom som innebär att 

hjärtats vänstra kammare kan brista. 

När allt ändrades 

Världen rasade. Ett nytt liv började. Ett liv som 

syskonen inte visste någonting om och som 

kom utan förvarning. Det uppstod ett känslomässigt 

kaos. Panik. En lång kamp för livet. 

”Räddningsoperation” för Julia räckte från 

den dag hon föddes till dess hon var sex år. 

Åren blev som en oändlig berg- och dalbana. 

Julia har hjärtopererats sex gånger, oräknat 

flera mindre operationer. Många gånger har 

hon varit nära döden. Enligt mamma har allt 

”möjligt och omöjligt” hänt. 

För sex år sedan fick Julia ett nytt hjärta transplanterat. 

Nu är hon en tonåring som älskar att 

dansa och simma. Varje dag tar hon tolv olika 

tabletter. Var sjunde vecka kontrolleras hon på 

sjukhus. Livet är relativt bra, i balans. I dag kan 

alla andas ut och reflektera över det som hänt. 

Julias sjukdom har påverkat alla djupt. Föräldrarna 

blev på gränsen till utbrända, för att 

inte tala om Julia själv. Men hur var det med 

Julias storasystrar Moa och Sara Hur kändes 

det att växa upp vid Julias sida Hur såg det ut 

för dem 

Något fattades 

”Jag fyllde fyra år när Julia föddes. Jag var själv 

ännu liten. Jag minns hur glad jag var då jag 

fick en lillasyster. Men när vi skulle besöka Julia 

på Malmska sjukhuset i Jakobstad, var hon 

inte där. Bara mamma var på plats. Det kändes 

genast att något inte var som det skulle”, 

berättar Moa. 

”Det kändes att 

något fattades. Vi 

var på ’fel’ ställe. Vi 

kunde inte krama 

om mamma eller 

pappa eller Julia 

före sängdags och 

önska godnatt.” 

Trots att släktingarna tog hand om Moa och 

Sara på ett fint sätt var deras hem inte barnens. 

”Det kändes att något fattades. Vi var på ’fel’ 

ställe. Vi kunde inte krama om mamma eller 

pappa eller Julia före sängdags och önska godnatt.” 

Telefonen var förstås i flitig användning. 

Moa och Sara uppskattar att släktingarna trots 

allt inte bemötte dem som om det var synd om 

dem. De behandlades som andra barn. 

Onormal normal 

Med Julia var det aldrig säkert vad som kunde 

hända nästa dag eller timme. Läget kunde ändras 

på ett ögonblick. Alla måste anpassa efter 

detta, och Julia var den som bestämde takten. 

”Vi var alla i samma båt, om än på olika plat- 

”Som liten kändes det som att jag lämnades 

utanför. Julia fick all uppmärksamhet. Jag säger 

inte detta av ilska, men så var det. Jag levde 

i en ’förlåt att jag finns’-känsla. Jag ville inte 

störa någon. Det märktes också mest på mej, 

för jag var blygast av oss tre”, säger Moa. 

”Sara och Julia var alltid de som talade med 

andra, och andra vände sig till dem. Om inte 

Julia var på plats, var det Sara som fick frågan 

hur det hur det var med lillasyster. Till mej sades 

inte många ord. Man frågade knappast heller 

hur jag eller Sara mådde. Det var som om 

vi två bara förväntades ’vara starka’. Tåla allt.” 

Också när Julia var hemma, kände Moa och 

Sara sig som bipersoner. Att ta hand om Julia 

tog det mesta av föräldrarnas tid. Julia matades 

länge med slang via näsan, hon kräktes 

ofta. ”Vår familj levde isolerat och var överansträngd. 

På grund av Julias svaga immunförsvar 

och alla möjliga infektioner var det ofta 

så att vi inte kunde träffa andra.” 

Drama hjälpte 

”Jag tror nog att våra föräldrar förstod att de 

inte hade tillräckligt med tid för oss två. Säkert 

gjorde mamma och pappa allt vad de förmådde 

– och mer än så. Ändå har mamma och 

pappa haft skuldkänslor. Vi har pratat öppet 

om det”, berättar Moa. 

Under de två senaste åren har Moa börjat tala 

mera öppet om sina känslor. ”Vi hade drama 

i åttonde klassen i skolan. Det har hjälpt mej 

jättemycket. Jag har fått mer självförtroende.” 

Moa besökte också skolkuratorn. ”Jag berättade 

för kuratorn att jag som liten hoppades att 


”Man måste bara försöka vara stark. Att tycka synd om sig själv hjälper inte.” 


på henne. Fast jag älskade Moa, så var hon ju 

ibland ändå påfrestande.” 

”Och Julia, hon kan ju också ta sin plats! 

Alla vi syskon har ganska hett temperament. 

Julia är van att hon är själva universum, och att 

allt kretsar runt henne. Först under den senaste 

tiden har hon insett att också andra måste få 

en plats i solen”, skrattar Sara. 


Rädslan borta 

Svårt var det också efter transplantationen. 

”I två år oroade vi oss hela tiden för att Julias 

hjärta skulle stötas bort. Ibland biter inte medicinerna. 

Då dör man. Det är kalla fakta. Men 

tack och lov har detta inte hänt Julia.” 

”Svårast har varit att börja leva ett normalt 

liv. Man måste kunna släppa rädslan. Nu går 

det att tänka först på sig själv och på framtiden. 

Jag älskar min familj utöver allt annat. Vi 

vet också att det kanske inte alltid kommer att 

vara så här bra.” 

Om så sker hoppas Sara att hon kan vara på 

plats, nära Julia. Nu studerar hon på Åland 

för att bli hotellchef. Moa bor ännu hemma i 

Kållby och går i gymnasiet. Hon drömmer om 

bra betyg och studier som hon kan trivas med. 

Accepterande och tacksamhet 

”Nu är Julia en tonåring som älskar att dansa och simma. Livet är relativt bra.” Moa, Julia, Sara. 

själv insjukna lika allvarligt som Julia för att 

få uppmärksamhet. Kuratorn kritiserade mej 

inte för det. Det var befriande.” 

Moa medger att hon ännu i dag kan tänka i 

samma banor, nästan dagligen. ”Då jag åker 

buss till skolan, kan jag tänka: tänk om bussen 

skulle åka i diket. Ändå mår jag inte dåligt 

av de här tankarna. De fungerar på något sätt 

som tröst.” 

Med självbevarelsedrift 

Julia är inte sjuk, men inte riktigt frisk heller. 

Moa har många gånger undrat om hon skulle 

orka gå igenom allt igen, om historien skulle 

börja på nytt. 

”Jag tror inte att jag skulle orka. Ofta tänker 

jag att hur i all världen klarade vi egentligen av 

det! Men kanske är det så att man bara sätter på 

autopiloten och litar på en självbevarelsedrift. 

”Jag är också 

jättetacksam över 

att få berätta hur 

alla de här åren 

har känts.” 

Och tar bara en dag i taget. Julia kommer alltid 

att vara i centrum av vår familj, den ’speciella’. 

Jag älskar henne. Min tappra, spralliga och 

rapptungade lillasyster!” 

”Jag är också jättetacksam över att få berätta 

hur alla de här åren har känts.” 

I vuxna skor 

Sara är fem år äldre Moa. ”Jag hann vara barn 

tillräckligt länge innan Julia föddes. Därför 

har jag inte känslan av att min barndom ’stals’. 

Förstås har Moa och jag fått mindre ’familjetid’ 

än andra. Men våra föräldrar gjorde ändå 

det bästa de kunde.” 

Sara tycker inte att hon har blivit utan något 

viktigt, även om hon som nioårig tog rollen 

som reservmamma. ”Jag fick ta mycket ansvar. 

Jag skötte om oss, att vi åt bra, tvättade våra 

kläder och packade våra ryggsäckar. Det passade 

mej, för jag är en ledartyp.” 

Det har hänt att Sara har tyckt synd om Moa, 

för att hon blev utanför. Julias sjukdom påverkade 

Moa mest. ”Det har jag förstått senare. 

Ibland var jag för sträng mot henne. Jag blev 

nervös av småsaker och avreagerade mig 

För ett par år sedan konstaterade läkarna att 

blodkärlen till Julias hjärta hade börjat smalna 

av. ”Det blev en chock för oss. Då tänkte vi att, 

nej, nu börjar det igen. Jag tyckte synd om Julia 

då hon aldrig kan leva fullständigt frisk. Men 

allt är ändå relativt bra. Julia har många kompisar 

och det går bra i skolan.” 

Julias sjukdom har fört med sig massor av 

smärta, rädsla och farliga situationer. Men 

också gränslöst med glädje, lycka, underbara 

medmänniskor samt värdefull livserfarenhet 

med ett annat perspektiv, säger Sara. 

”Man måste bara försöka vara stark. Jag tror 

att lyckan beror på det att man försöker acceptera 

den situation man är i. Att tycka synd 

om sig själv hjälper inte. Och man får aldrig ge 

upp. Allt har sin tid. Hur än det går, så brukar 

det alltid ordna sig till slut!” 

susanne strömberg 


Gun-Marie Wiis 

Färden till Klondike 

När Nordkalottens renar skulle rädda guldgrävarna i Alaska 

Kaptenen har aldrig förr upplevt en sådan storm. Motorn stannar, 

galjonsfiguren och en livbåt rivs bort, rasande vågor slår över däck. 

538 renar och 113 människor är på väg över Atlanten för att undsätta 

Alaskas guldgrävare. 

32 katternö 

katternö 33

”En vinter utan proviant var som en dödsdom. Många lämnade staden närmast panikartat.” 

Alaska State Library 

Gun-Marie Wiis 

Tre av expeditionens medlemmar, Marit Persdatter Balto, Anders Johannesen Balto och deras dotter Maria, 

fotograferade på Eaton renstation 1898. 

Färden över Atlanten och den amerikanska kontinenten gick relativt fort. Men i Seattle började de stora svårigheterna. 

I 

mars 1899 ankom en märklig karavan av 

magra renar och trasigt klädda män till 

Klondike i Alaska. Traktens guldgrävare 

vällde fram ur sina ruckel och hurrade. I över 

ett år hade karavanen varit på väg. Såg man till 

syftet hade expeditionen misslyckats. Ändå 

hyllades deltagarna som hjältar. 

Männen utgjorde kärntruppen i en av de 

märkligaste undsättningsexpeditioner som 

någonsin genomförts. Från norra Norge hade 

de färdats över Atlanten och sedan med tåg 

över den amerikanska kontinenten – ett sällskap 

av 113 människor och 538 renar från det 

nordligaste av Norge, Sverige och Finland. 

Syftet var att rädda guldgrävarna i Klondike 

från svältdöden. 

Berättelsen börjar med extremväder sommaren 

1897. Vattenståndet i floden Yukon 

stod lägre än man någonsin hade sett. Bara 

två ångare hade lyckats ta sig uppför floden 

till Dawson City, centrum för guldsökarna i 

Klondike. Och de två båtarna hade ingen mat, 

bara whisky och liknande vätskor ombord. 

En vinter i Alaska utan proviant var det 

samma som en dödsdom. Många av guldgrävarna 

lämnade staden närmast panikartat, 

priserna i Dawson City steg till osannolika 

nivåer. En slaktare som kom på en flotte strax 

innan floden frös till blev miljonär på att sälja 

det kött han hade med sig. 

Olika metoder att överleva vintern prövades. 

En tjugotvåårig fransk-kanadensisk barflicka 

auktionerade ut sig själv. Den som bjöd 

högst skulle få henne som hushållerska och 

sängkamrat över vintern. Priset stannade på 

5000 dollar. 

Den hotfulla situationen uppmärksammades 

på politiskt håll i USA, och i mitten av december 

anslog kongressen 200000 dollar för 

en undsättningsexpedition, som skulle bestå 

i att 500 renar med slädar, seldon och foder 

förflyttades från Nordkalotten till Klondikeområdet. 

Förhistorien till detta handlar bland annat 

om att två framstående företrädare för Alaska, 

Sheldon Jackson, missionär och politisk ledare, 

och Michael A. Healy, sjökapten, under en 

resa över Berings sund hade upptäckt renen 

och dess viktiga roll för tjuktjerna. 1892 började 

de införa renar från Sibirien till Alaska för 

att bygga upp en renstam också där. 

Renen visade sig i de snöiga bergen vara 

överlägsen som dragdjur, långt effektivare 

än slädhundarna. Dessutom gav renarna ett 

utmärkt kött. Det gällde dock också att lära 

sig renskötsel, och för den skull värvades sju 

samer som med sina familjer 1894 flyttade 

över från Norge. 

Kapplöpning med tiden 

Operationen att hämta renarna från Nordkalotten 

underställdes försvarsdepartementet 

och uppdraget gick till Sheldon Jackson. Det 

blev en kapplöpning med tiden. Juldagen 1897 

lämnade han, i sällskap med sin medarbetare 

Två expeditionsmedlemmar fotograferade i Seattle. 

löjtnant D.B. Devore, New York med ångare 

och anlände på nyårsaftonen till Liverpool i 

England. 

Det lyckades inte Jackson att snabbt hitta en 

redare villig att skicka ett skepp till Nordnorge. 

Devore fick stanna i London för att ordna 

saken, medan Jackson så snabbt han kunde 

åkte med tåg genom Europa till Trondheim. 

Därifrån fortsatte han med ångare och anlände 

den 13 januari, nitton dagar efter avresan 

från New York, till Bossekop vid Altafjorden. 

Bossekop (på nordsamiska Bossugoppi), i 

dag en del av Alta stad, var en gammal samisk 

marknadsplats, känd också internationellt genom 

ett observatorium som den franska La Recherche-expeditonen 

etablerade 1838 för sina 

undersökningar av norrsken och magnetism. 

Nu, i januari 1898, var redan tre assistenter – 

anställda med pengar som Jackson telegrafiskt 

hade skickat i förväg – i färd med att köpa upp 

renar i Altaområdet och försöka övertala samerna 

att följa med till andra sidan jordklotet. 

En av assistenterna, Samuel Kemi, skickades 

ända till Enare på den finländska sidan. 

Allt detta skedde under kaamos, vintermörkret. 

Uppdraget komplicerades av att de 

renar som inköptes måste vara inkörda; det 

gick alltså inte att köpa en hel renhjord på en 

gång. Saken underlättades dock av att flera av 

de nämnda samiska familjerna nu hade återkommit 

från Alaska med välfyllda plånböcker 

och var goda ambassadörer för projektet. 

Ett generöst kontrakt erbjöds – gratis kost, 

kläder, lyse och tvätt, fri tillgång till skola, 

sjukvård och mediciner plus en månadslön 

på 22,33 dollar för männen och 4, 46 dollar för 

kvinnorna. Inom ett par veckor var en mängd 

renar och människor på väg till Bossekop. 

Våldsam storm 

På sitt hotell där satt Sheldon Jackson och 

våndades. En våldsam snöstorm rasade. Ga- 


”Grupperna blev ömsesidigt besvikna. Indianerna uppfattade samerna som blekansikten.” 

University of Washington Libraries 

University of Washington Libraries 

På väg mot Klondike. 

Några av renarna i Woodland Park, Seattle. 

tan utanför hade stängts av, fönstren hade 

täckts med filtar, hela byggnaden skakade. 

Han visste att samerna med sina renar var ute 

på fjället. Länsmannen trodde att ingen kunde 

klara sig utomhus i detta väder. Men plötsligt 

anlände en hjord och inom några dagar hade 

man tagit emot även de andra. 

Den 2 februari ankom en ångare, Manitoban, 

som löjtnant Devore hade lyckats hyra av 

rederiet Allan Line i Glasgow. Fartyget, byggt 

1865 och ombyggt och förstärkt 1872, var på 

2395 bruttoregisterton, 103 meter långt, hade 

korsat Atlanten otaliga gånger och stod nära 

sin utmönstring. 

På vägen upp hade Manitoban i Trondheim 

tagit in en last på 500 ton renlav. Men nu uppstod 

nya problem. På grund av stormen kunde 

båten inte gå in i Bossekops hamn. Renarna 

och den övriga lasten måste fraktas ut på pråmar; 

åtta renar drunknade i samband med 

detta. 

Konflikter uppstod mellan samerna och 

deras arbetsgivare. Samerna krävde att det 

lösöre de förde med sig skulle inventeras före 

resan. Jackson vägrade med hänvisning till 

tidspressen. Samerna gav med sig först sedan 

polisen hotat med häktning. En annan schism 

uppstod på grund av samernas benägenhet för 

starka drycker. 

Den 4 februari kunde fartyget i alla fall lyfta 

ankar. 113 kontrakterade människor, 538 renar, 

418 slädar och 411 uppsättningar seldon 

fanns då ombord. 78 registrerades som samer, 

11 som finnar och 2 4 som norrmän. Många 

hörde hemma i Kautokeino eller Karasjok och 

var mer eller mindre trespråkiga. 

Mest känd i sällskapet var Samuel Johannesen 

Balto, som hade deltagit i Fridtjof Nansens 

expedition över Grönland 1888. En annan 

profil var finnen Johan Petter Stalogargo, som 

under åtta år hade skött världens nordligaste 

postlinje mellan Hammerfest och Nordkap. 

Senare skulle Stalogargo i Alaska komma 

att sköta den 2000 km långa postlinjen S:t 

Michael-Kotzebue – tills han under en svår 

snöstorm i mars 1902 körde vilse och frös ihjäl 

i sin ackja. 

Åter en storm 

Färden över Nordatlanten kom att bli fruktansvärd. 

Hytterna var olidligt trånga och 

fuktiga. Renarna, som stod i öppna hagar på 

däck, fick genom sin avföring hela båten att 

stinka. Utanför Island råkade man ut för en 

storm som kaptenen – som varit på sjön i 42 

år – sade sig aldrig ha sett maken till. Motorn 

stannade, galjonsfiguren och en av livbåtarna 

revs bort, renarna översköljdes av stormsjöarna. 

Ändå dog bara en av dem under resan, 

efter slagsmål med en annan ren. 

Den 27 februari var Manitoban framme i 

New York, och nu började en ny etapp av äventyret. 

Redan ute till havs blev fartyget omringat 

av småbåtar med nyfikna journalister, som på 

grund av karantänsbestämmelserna inte tillläts 

gå ombord. Väl i land fann sig samerna inför 

New Yorks elektriska ljus stå inför ett ”hav 

av eld”. Samtidigt omsvärmades de av ett hav 

av människor, nyfikna på det exotiska folket 

och de märkliga djuren. 

Färden över den amerikanska kontinenten 

fortsatte med tåg under fortsatt massmedial 

uppmärksamhet. Carl Sakariasen, en av deltagarna, 

klagade i sin dagbok över de amerikanska 

kvinnornas framfusighet. De drog sig 

inte för att försöka lägga beslag på de granna 

samedräkterna och några försökte till och 

med klippa lockar från nordbornas huvuden. 

I North Dakota möttes de av en grupp 

siouxindianer, som fått höra att samerna 

skulle vara likadana som de själva och som nu 

målat sig med röd färg i ansiktet för att hedra 

sina bröder från norra Europa. Grupperna blev 

ömsesidigt besvikna. Indianerna uppfattade 

samerna som en annan sorts blekansikten, 

samerna fann att indianerna inte alls var röda 

i skinnet och imponerades inte heller av deras 

klädsel. 

Då tåget nådde Klippiga bergen spårade loket 

och en av vagnarna ur. Lyckligtvis skedde 

urspårningen på rätt sida av rälsen. På andra 

sidan fanns floden Tye River. Hade urspårningen 

skett där hade det betytt slutet för hela 


”De inledde sökandet. Redan första vaskpannan fylldes med glittrande guldnuggets.” 

expeditionen. Nu inskränkte sig personskadorna 

till att lokföraren började blöda näsblod. 

Den 7 mars nådde man Seattle. Både människor 

och djur var då fortfarande i god kondition. 

United States Coast Guard 

Merchants & Miners Bank of Nome 

Fortsatta strapatser 

Men nu började de verkliga strapatserna. Färden 

skulle fortsätta med båt upp längs kusten 

till staden Haines i södra Alaska. Det skepp 

som skaffats fram var emellertid för litet. Renlaven 

började ta slut. Man lät renarna beta i en 

av Seattles parker, men gräset gjorde djuren 

sjuka. 

Sedan följde nästa katastrof. Våren blev 

extremtidig. Isen lossade på Chilkatfloden, 

vilket stängde den väg man hade planerat att 

ta upp i bergen. Renarna började dö i snabb 

takt. Lyckligtvis hittade man lav i Haines omgivningar. 

Men många renar var då i så dåligt 

skick att man fick bära lav till dem i säckar. 

Vid en större lavförekomst beslöt man slå 

läger för sommaren. Målet att använda renarna 

för akuta hjälpåtgärder i Klondike vintern 

1898 nåddes alltså inte. 

Samtidigt stod det klart att detta inte heller 

behövdes. Larmrapporterna från Klondike 

hade varit överdrivna. Men nu befann sig renarna 

med sina skötare på den amerikanska 

kontinenten. Kanske hade den tanken funnits 

hos Sheldon Jackson hela tiden. I vart fall omdefinierades 

projektets syfte till att utveckla 

en livskraftig renstam i Alaska. 

För expeditionsmedlemmarna innebar detta 

hösten 1898 förändrade planer. Efter sommaruppehållet 

var antalet renar nere i 144. 

Bara sex av samerna behövdes för att driva 

hjorden vidare. De övriga samlades för vidare 

transport till de renstationer som fanns vid 

Berings hav. 

I januari 1899 kom renexpeditionen äntligen 

fram till Dawson City. Äventyren hade 

varit många också under hösten. Renhjorden 

skingrades ofta på grund av vargar och pumor. 

Vid sjön Ichiaik stötte expeditionen på 

en grupp indianer, som dödade en av renarna, 

ett djur de aldrig hade sett förut. Samerna försökte 

fly undan med sina djur, men stoppades 

av en älv, så full av hoppande lax att renarna 

vägrade gå över. 

Samerna blev tillfångatagna och fråntagna 

sina vapen. De fruktade först för sina liv, men 

fann sig sedan inbjudna till en festmåltid, varefter 

de eskorterades tillbaka till renhjorden, 

Michael A. Healy (1839–1904), legendarisk sjökapten i Alaskatrafiken, själsfrände med Sheldon Jackson. 

Sheldon Jackson (1834–1909), missionär, politisk 

ledare och förgrundsgestalt i Alaskas historia. 

som med indianernas hjälp föstes över älven. 

I Dawson City mottogs samerna som hjältar. 

Guldgrävarna erbjöd 300 dollar styck för 

renarna som slaktdjur. Men beslutet var nu 

att renarna skulle föras vidare till Circle City, 

drygt 300 kilometer längre ner längs Yukonfloden. 

Där skulle renarna överlämnas till 

militären och en del av djuren ytterligare föras 

vidare till några renstationer. 

Nordkalottens renar blev ett viktigt tillskott 

till den renstam som efterhand växte 

fram i Nordamerika. 1902 förbjöd den ryska 

tsaren försäljning av renar från Sibirien. Två 

andra större renförflyttningar – till New 

Foundland och Baffins Island – gjordes från 

Norge 1908 och 1921, då 300 respektive 620 

djur och ett tiotal samefamiljer flyttade över. 

Som mest, på 1930-talet, uppgick Amerikas 

renar till över en halv miljon djur. 

Av de 113 personer som avreste från Bossekop 

1898 återvände enligt uppgift 2 4. En del 

bosatte sig för gott i Alaska eller andra delar av 

den nya kontinenten. Åtminstone 40 slog sig 

på det som nästan alla andra i Alaska gjorde: 

guldletning. 

Lyckosamme Jafet 

Här börjar en ny historia, minst lika fantastisk 

som renförflyttningen. Ett exempel bara: Jafet 

Lindeberg. 

Lindeberg, från Vadsö i nordligaste Norge, 

ingick i expeditionen från Bossekop. Han saknade 

helt erfarenhet av renskötsel. Däremot 

hade han ägnat sig åt malmletning och det 

påstods att han anslutit sig till expeditionen 

enbart för att få en gratisresa till guldlandet. 

Jafet Lindberg. Fick fullt med guldnuggets 

i första vaskpannan. 

Erik Lindholm, skräddare som läste fel 

på skylten och blev miljonär. 

John Brynteson återvände till Sverige som 

en förmögen man och ägnade sitt långa liv 

åt välgörenhet. 

Jafet Lindeberg med guldtackor och affärskolleger 1910. Han var då en av Amerikas rikaste män. 

Till sin förargelse kom Lindeberg inte till Klondike, 

utan skickades till renstationen Unalakleet 

vid Nortonsundet på Alaskas västkust. Inte bara 

det, hans utsågs av Jackson också att leda en ny 

expedition till Sibirien för att köpa upp ytterligare 

renar. 

Men så kom ett rykte att man hittat guld på Sewardhalvön 

en god bit norrut. På stående fot sade 

Lindeberg upp kontraktet med Jackson och gav 

sig i väg mot guldfälten. 

Lindeberg slog sig ihop med två svenskar, John 

Brynteson, som kommit till Alaska som evangelisk 

missionär, och Erik Lindblom, en skräddare 

som av misstag hamnat i Alaska. Misstaget 

bestod i att Lindblom i San Francisco läst skylten 

Sailors wanted som Tailors wanted. Eftersom han 

var skräddare sökte han jobbet – och hamnade till 

sin förvåning på ett valfångstfartyg. 

Den 31 juli 1898 inledde de tre guldsökandet i en 

liten bäck långt från närmaste bebyggelse. Redan 

första vaskpannan fylldes med glittrande guldnuggets. 

På 90 dagar, innan de måste avbryta för 

vintern, hittade de guld för över 200000 dollar. 

Detta blev början till bolaget Pioneer Mining 

Company, det mest lukrativa i Alaskas historia 

(intäkt 2 4 miljoner dollar). De tre guldgrävarna 

blev snabbt berömda som ”The Three Lucky Swedes” 

(även om ju Lindeberg var norrman) och förorsakade 

en invasion av lycksökare till området, 

bland annat en del av deras kolleger från Jacksons 

expedition. 

Samtidigt var detta inledningen till en utdragen 

rövarhistoria på högsta nivå. De amerikanska 

guldsökarna ville inte acceptera att utlänningar 

lagt beslag på de bästa bitarna. I juli 1899 hade 500 

uppjagade guldgrävare samlats för att köra bort 

svenskarna och lägga beslag på inmutningarna. 

Aktionen avbröts först sedan en arméstyrka med 

bajonetterna påsatta blandade sig i saken. 

Sedan följde ett par år då politiker och affärsmän 

med olika metoder försökte komma åt inmutningen. 

Det hela utvecklade sig till en konspiration 

som de tre svenskarna knappast skulle 

ha klarat om de inte haft råd att anlita de bästa 

juristerna. Enbart arvodet till dem kostade 1,8 

miljoner dollar. 


____________ 

Fotnot: Ett särskilt tack till K-G Olin, som har berättat 

om denna episod och den spännande fortsättningen 

om guldletarna i sin bok Alaska. Del 2. Guldrushen 

(1996) (boken kommer i en ny upplaga inom kort). Andra 

viktiga källor är Sheldon Jacksons årsrapport för 

1899 till den amerikanska regeringen, Introduction of 

Domestic Reindeer into Alaska, Arthur S. Petersons 

The Introduction of Domesticated Reindeer into Alaska 

och Ørnulv Vorrens Samer, Rein og Gull i Alaska: Emigrasjon 

av Samer fra Finnmark til Alaska. 


Dags för samarb ete 

Lokala energibolag inför stora utmaningar, säger överdirektör Esa Härmälä 


De direktiv som är på gång från 

EU-håll tillsammans med skärpt 

inhemsk lagstiftning kommer 

att öka kraven på energibolagen 

ytterligare. Klarar de inte enskilt 

de investeringar som behövs, gör 

de klokt i att söka samarbeten, 

säger Esa Härmälä, överdirektör 

för energifrågorna på arbets- och 

näringsministeriet. 

Det är inte så att han vill blanda sig i den 

saken. Han är noga med att markera 

att det är upp till bolagen själva att 

besluta om sitt agerande. 

”Kunderna är ofta nöjdast med de små bolagen. 

Men en förutsättning är att de klarar att 

upprätthålla sin konkurrenskraft. Att kraven 

skärps och investeringsbehovet ökar, det är 

alldeles säkert”, säger han. 

Esa Härmälä är, agronom till utbildningen, 

är en tungviktare som tjänsteman. Bland meriterna 

finns uppdraget som ekonomiskpolitisk 

specialmedarbetare för statsminister 

Esko Aho de svåra åren 1991–1993. Han kan 

beskrivas som en av strategerna när Finlands 

väg in i EU förbereddes. 1994–2006 var han 

ordförande för MTK, alltså de finska lantbrukarnas 

riksorganisation. 

En annan merit är från 1995, då Esa Härmälä 

blev finsk mästare i konsten att debattera, i de 

mästerskap som de finska modermålslärarnas 

förbund vid den tiden arrangerade. En kompetens 

som kanske inte är att förakta när det 

gäller att sy ihop energipolitiska paket. 

Så vad gör Esa Härmälä i sitt jobb 

”Jag använder skattebetalarnas pengar för att 

höja deras elräkning”, är den inledande beskrivningen, 

sagd med ett milt leende. ”Vi ansvarar 

här för rikets energipolitik, som samtidigt 

mer och mer är integrerad med europeisk 

och global politik.” 

Uppdraget är fundamentalt: ”Vi kan inte 

upprätthålla en högklassig civilisation i det 

här landet utan en väl fungerande energiförsörjning.” 

Det som förändrats är att energipolitiken 

numera i hög grad utformas i symbios med 

klimat- och miljöpolitiken. Det som inte förändrats 

är grundmålsättningen: energipolitiken 

ska ge förutsättningar för ett konkurrenskraftigt 

näringsliv och försörjningssäkerhet. 

Det finländska systemet har en ganska klar 

rollfördelning, när energipolitiken utformas. 

En grundbult är förstås regeringsprogrammet. 

”Alla respekterar det”, kommenterar Esa 

Härmälä. ”men det är förstås så, som statsministern 

konstaterat, att de sex regeringspartierna 

inte har så stor gemensam nämnare.” 

Två trender som styr 

Vilka är energitrenderna just nu Esa Härmälä 

lyfter fram särskilt två saker: boomen 

för skiffergasen och den snabba ökningen av 

intermittent el (det vill säga el som produceras 

sporadiskt, som vind- och solkraft). 

Med skiffergas, som med ny teknik (fracking) 

kan utvinnas relativt enkelt och billigt 

och som finns i oerhörda mängder, förändras 

förutsättningarna radikalt, inte minst för en 

gemensam europeisk energipolitik. I Tyskland 

och Storbritannien har politikerna nyligen 

sagt ja till fracking, i Frankrike nej. 

Logiskt sett kommer skiffergasen att pressa 

ner elpriset, vilket alla aktörer kanske inte 

välkomnar. Frågan är också vad skiffergasen 

betyder för de sprickor som redan är tydliga 

mellan EU-länderna i energipolitiken, till exempel 

mellan länder som vill gå i ledningen i 

fråga om förnyelsebar energi och de som hellre 

vill ligga några steg efter. 

Vad gäller den enorma satsning på intermittent 

el som framför allt Tyskland gjort, så 

innebär den många olösta frågor både tekniskt 

och ekonomiskt. Till exempel behöver näten 

och transmissionstekniken byggas ut mycket 

kraftigt, för att ojämnheten i elproduktionen 

inte ska leda till kollapser i elnätet. 

”Andelen intermittent el har nu blivit så 

stor, att de krav den ställer börjar styra hela 

systemet”, säger Esa Härmälä. 

Ett exempel på det gavs häromveckan, då 

Polen och Tjeckien förklarade att de avser att 

bygga in mekanismer som stänger av transmissionen 

från elnätet i Tyskland, när intermittensen 

blir för stor. Man vill inte ta hand 

om de problem som skapas av grannlandets 

vindkraft. 

”I viss mån förstår jag Polen och Tjeckien. 

Man behöver balans i systemet. Det är inte en 

önskvärd situation att vid ett strömavbrott 

behöva förklara för en patient att operationen 

fortsätter när strömmen är tillbaka.” 

Esa Härmälä ger ett exempel. Julhelgen var 

blåsig i Tyskland och vindkraften gick för fullt 

med överproduktion av el som följd. Under en 

period var elpriset negativt för elproducenterna, 

-56 euro per megawattimme (de fick alltså 

betala för att bli av med elen), medan stödet till 

förnybar energi samtidigt gav dem 53 euro per 

megawattimme. 

Den svaga konjunkturen 

Till detta kommer ett stort allmäneuropeiskt 

problem: den svaga konjunkturen, inklusive 

dess politiska orsaker, som gör att investerarna 

tvekar. 

”Med en osäker konjunktur och osäkerhet 

om vad energin i slutändan kostar, är frågan 

hur man med någon säkerhet ska kunna 

prognosera prisutvecklingen, säg till år 2025. 

Investerare vill ha fasta spelregler”, säger Esa 

Härmälä. 

Just nu har Finland ett av de mest generösa 

systemen i världen för vindkraftsproduktion, 

med en inmatningstariff som garanterar ett 

fast elpris till producenten under tolv år, de 

första åren 105,30 euro, från 2015 83,50 euro 

per megawattimme. 

Kan elproducenterna lita på att det här stödet 

ligger fast hela den utlovade tiden 

”Ja”, säger Esa Härmälä. ”Det är ett politiskt 

beslut, och det är viktigt är att inte spekulera 

om ändringar. Investerarna behöver ha tillit 

till systemet för att vilja investera.” 

”Förväntar sig elproducenterna stöd också 

efter de tolv åren, då blir vi i det här ministeriet 

dock bekymrade, eftersom stödet är avsett att 

täcka investeringskostnaderna.” 

Esa Härmälä konstaterar samtidigt att Finland 

inte hör till de blåsigare länderna. ”Vi kan 

i det avseendet inte jämföra oss med till exempel 

den norska kusten eller de svenska fjällen.” 

Överdirektör Esa Härmälä, född i Pusula, 

skogsägare i Pemar och sommarstugeägare 

i Lojo, i sitt tjänsterum i maktens centrum på 

arbets- och näringsminsteriet i Helsingfors. 


Liten eller stor 

Stora och små aktörer i energibranschen har 

olika förutsättningar, inte minst i fråga om 

kompetensförsörjning och finansiering. Vad 

betyder detta inför de kommande utmaningarna 

”Vi har i Finland drygt 80 nätbolag i en 

mångsidig struktur, och jag ser inga nackdelar 

i det. Ofta är kunderna nöjdare med de små bolagen 

än med de stora. Det visades inte minst 

efter de senaste stormarna, då de små bolagen 

klarade restaureringsarbetet mycket snabbare.” 

Att ett fyrtiotal av lokalbolagen nyligen 

bildat en egen organisation, Paikallisvoima/ 

Lokalkraft, har Esa Härmälä inga närmare 

synpunkter på. 

”Jag vill inte ta ställning till strukturen för 

hur bolagen bevakar sina intressen. Men vi 

förväntar oss att intresseorganisationerna ger 

tillförlitig information, visar samarbetsvilja 

och utvecklar sin datakompetens.” 

Detta sistnämnda nödvändiggörs framför 

allt av de kommande regelverken för elnäten 

i EU. Ett stort antal direktiv är under utarbetande 

för de smarta näten. 

”Det är klart att det kan bli krävande för 

många bolag att möta detta. Också inom förvaltningarna 

och affärsvärlden finns en frustration 

över EU-reglernas mängd och kvalitet.” 

Det ’värsta’ exemplet 

Energieffektiviseringsdirektivet är kanske 

det ”värsta exemplet”, säger Esa Härmälä. På 

ministeriet finns nu ett stort maskineri för att 

förbereda implementeringen av detta, med arbetsgrupper 

och olika undergrupper som går 

igenom hela fältet. 

”Allt jag kan säga är att vi förbereder en lag 

om energieffektivering och hoppas kunna 

utforma lagen så att den inte bara innebär nya 

ålägganden, utan inkluderar sådant som redan 

är under planering och kanske även utfört.” 

Om små bolag inte har egna resurser för 

energieffektiviseringsåtgärderna och övriga 

krav som kommer att ställas på dem, heter lösningen 

kanske samarbete. ”Vi vill inte undervisa 

bolagen i det avseendet, men det är klart 

att de måste klara att behålla sin konkurrenskraft 

och förmåga att investera.” 

Energieffektiveringsdirektivet beskrivs 

ibland vara utformat utgående från de förutsättningar 

som gäller i Mellaneuropa, med 

mer förtätad bebyggelse, varmare klimat och 

andra byggtraditioner. Hur väl anpassat är direktivet 

för Finlands förhållanden 

”Vi måste ha en finländsk lag som förpliktar”, 

säger Esa Härmälä. ”Det räcker inte att 

säga att vår situation är olik andras. Att vi är 

storanvändare av energi innebär också ett 

större ansvar. Det är också genom att visa att 

vi tar ansvar som vi kan skapa ett visst manöverutrymme.” 

Om man med en lag tvingar till energieffektivisering, 

är det inte en grundlagsfråga 

”Jag vet inte var gränsen går för hur mycket 

som kan göras obligatoriskt. Vår filosofi är 

dock att vi ska ge en tydligare juridisk grundval 

för det vi gör och det vi även har gjort så här 

långt, så som frivilliga överenskommelser om 

energibesparing. Det är dock alltför tidigt att 

säga något definitivt om detta.” 

På väg mot 38 procent 

Temat bioenergi är särskilt intressant i Finland. 

Det politiska löftet är att 38 procent av 

vår energiproduktion år 2020 ska klassificeras 

som förnybar. 

”Vi är i Finland på väg att möta detta”, kommenterar 

Esa Härmälä. 

Att teori och praktik inte alltid följs åt visar 

exemplet Alholmens Kraft, en pionjär i fråga 

om bioenergi. Fortfarande efter tolv års drift 

går det inte att få ihop tillräckligt med biobränsle, 

vilket tvingar till användning av kol. 

”Vi har i Finland tillräckligt med råvaruresurser 

för det nationella målet, inklusive 

restprodukter från industriprocesser. Och 

dessutom torv. Men förstås handlar det också 

om businesslogik och logistik”, kommenterar 

Esa Härmälä. 

Vad gäller torven borde användningen av 

den kunna förenklas, anser han. Regeringen 

är enig om att också framdeles, i 10–20 år, 

med nuvarande kraftverkspannor använda 

torv som energikälla på en nivå av minst 12–13 

TWh, dessutom en torvreserv varje höst som 

motsvarar 50 procent av årsbehovet. 

Problemet nu gäller tillståndsprocessen. 

Trots att regeringen fastställt ett klassificeringssystem 

för mossar, går proceduren för 

långsamt, även för områden med låga skyddsvärden 

(0–2 på skalan 0–5), säger Esa Härmälä. 

”Det här är ett problem som vi i Finland 

har skapat själva. Myndigheterna borde inte 

behöva använda resurser på mossar med låga 

skyddsvärden. Men det är ju så att finländarna 

gärna lämnar in besvär.” 

Man har i branschen undrat om det produktionsstöd 

för skogsflis som infördes 2011, för 

att vi ska nå 38 procent förnyelsebart 2020. 

Varför skars det ned med en tredjedel från 

början av detta år 

Esa Härmälä: ”Stödet är bundet både till 

priset på utsläppsrätter och torvskatten. De 

faktorerna påverkar alltså konkurrenskraften 

för skogsflis. När torvskatten stiger, sjunker 

därför stödet till flis. Denna fortsätter ändå 

att vara att förmånligare alternativ. Om vi inte 

skulle förfara på det sättet, skulle det bli fråga 

om överkompensation.” 

Kärnkraften kommenterar han med att 

Olkiluoto 3 borde fås i bruk så tidigt som möjligt. 

”Vi kan inte påverka den saken på ministeriet. 

Men Finland skulle behöva den här 

elproduktionen redan nu.” 

Att Fennovoimaprojektet förverkligas är 

naturligt i och med att riksdagen fattat ett positivt 

principbeslut. ”Men det är investerarnas 

sak att råda över detta.” 

Olika åsikter 

Den nordiska slutkundsmarknaden, som enligt 

planerna ska förverkligas nästa år, har Esa 

Härmälä en positiv hållning till. 

Det han själv för på tal är frågan om faktureringsmodell. 

Danmark har redan beslutit om 

en så kallad enfakturamodell och Sverige och 

Norge har indikerat att de avser göra det. Modellen 

går ut på att elhandlaren ska fakturera 

slutkunden också för dennes nätanvändning. 

”Den här frågan har vi diskuterat med de 

andra länderna. Vi har olika åsikter och behöver 

mer analys i saken”, säger Esa Härmälä. 

”Jag är rädd för att enfakturamodellen leder 

till att de som äger näten förlorar kundkontakten. 

När en kund drabbas av leveransproblem 

eller andra problem relaterade till elnätet kan 

den bästa modellen inte vara att kunden ska 

ringa elförsäljaren”, säger Esa Härmälä. 

”De små bolagen är viktiga. Om vi ger dem 

en underordnad ställning, gör vi det svårare 

för dem att göra ett bra jobb. Risken är att den 

nordiska marknaden på sikt delas av de stora 

aktörerna.” 

”Också Peräkylän Sähkö [ung. Sidby El] behövs. 

Både vi och våra svenska kolleger anser 

oss måna om dem. Men vi kommer till olika 

slutsatser”, säger Esa Härmälä. 


Vi vill inte undervisa bolagen, men det är klart att 

de måste klara att behålla sin konkurrenskraft 

och förmåga att investera, och då kan det vara värt 

att överväga olika typer av samarbeten, säger Esa 

Härmälä. 



Daglig jakt på 

elförbrukningen 

Kettukallio ger 

säkrare elförsörjning 

Med en iPad i ena handen och 

en vedklabb i den andra håller 

Annica Haldin koll på hushållets 

elförbrukning. Hon ser nya 

appar som en möjlighet att 

öka kunskaperna om hemmets 

elslukare. 

Bland de kunder som redan fått fjärravlästa 

elmätare har det uppstått ett utbrett 

intresse att granska hushållets 

elförbrukning per dygn. 

”Det verkar vara lite av ett kvinnligt fenomen 

att hålla koll på hur mycket el man sparar 

genom att elda i spisen. Åtminstone om får 

tro kommentarer på Facebook”, säger Annica 

Haldin som bor i egnahemshus i Jakobstad. 

För hennes del började intresset i december, 

när familjen fick påfyllning i vedförrådet och 

hon ville se om vedeldningen i spisen verkligen 

syntes på elförbrukningen. Hon gick in 

på Jakobstads Energiverks webbplats, slog in 

kundnummer och mätarnummer och vips 

öppnade sig hushållets elförbrukning i olika 

färgglada staplar. 

”Nu kollar jag varje dag, det har blivit nästan 

som en sport. Jag önskar att jag också skulle få 

mina två söner intresserade.” 

Slipper trista överraskningar 


ENERGISK. För Annica Haldin har det blivit en sport att spara in på eluppvärmning genom att elda i spisen. 

”Det är lätt att se resultatet när man dagligen kollar sin elförbrukning”, säger hon. 

Kunskapen om familjens elförbrukning har 

inte ändrat märkbart på livsstilen. Torktumlaren 

går som vanligt och hemmet är utrustat 

med gängse underhållningselektronik. 

”Vi släcker lampor när vi går ut ur rummet, 

men annars är vi inte speciellt sparsamma. 

Största skillnaden är att vi numera eldar i spisen 

varje kväll. Det är ju dessutom så mysigt.” 

Den dagliga elkollen gör hon på sin iPad. 

”Jag skulle gärna ha en app, så att jag slapp 

Konsten att läsa 

elräkningen 

■ Vem förstår egentligen vad det står på elräkningen 

El grundavgift, el dagenergi, el nattenergi, 

överföringsgrundavgift, överföring dagenergi, 

överföring nattenergi. Och så skatt på det. 

Ska det behöva vara så komplicerat I Sverige 

har Enkla Elbolaget marknadsfört sig med 

en avskalad modell på elräkningen. Där kan 

kunden välja hur detaljerad eller odetaljerad 

fakturan ska vara. På den enklaste modellen 

står endast kostnaden för elförbrukningen, 

momsen och totalsumman. ”Enkel matematik” 

är bolagets slogan. 

Är det här en modell för Katternöbolagen 

”Vi upplever att kunderna vill ha reda på vad 

de betalar för. Också inom branschföreningen 

rekommenderas att kunden får en detaljerad 

faktura. Egentligen vinner ingen på att räkningen 

ser enkel ut. Det blir inte billigare bara för att 

man slår ihop alla kostnader på en rad. Bakom 

slutbeloppet ligger många matematiska uträkningar 

och en stor del av kundens elpris består 

dessutom av skatt”, säger Seppo Tupeli, VD på 

Herrfors Nät som ingår i Katternökoncernen. 

logga in varje gång. Eller åtminstone att jag 

kunde ändra inloggningsuppgifterna till lösenord 

som är lättare att komma ihåg. Och 

uppgifterna skulle gärna få finnas i realtid, i 

stället för som nu, med ett dygns fördröjning.” 

Hon ser också nya pedagogiska möjligheter 

i tekniken att lära den unga generationen resursekonomi. 

”En app för barn skulle vara ett bra instrument 

att från tidig ålder få en uppfattning om 

energi och sparande. Den kunde användas i 

dagisar och skolor.” 

Den största nyttan med att logga in på sin 

elmätare är ändå av privatekonomisk art. 

”Nu kan man se ungefär hur stor elräkningen 

kommer att bli och på så vis undvika 

obehagliga överraskningar. Det är ju surt att 

få en räkning på 700 euro när man väntat sig 

hälften.” 

johan svenlin 

■ Kettukallio elstation är inne på sin första vinter 

och har uppfyllt sin uppgift helt enligt planerna. 

”Den har avlastat de övriga två elstationerna 

runt Ylivieska. Tidigare vintrar har Olmala elstation 

tidvis överbelastats när elförbrukningen i 

trakten legat som högst. Det har varit en stor nytta 

att ha ytterligare en reservmatningsstation under 

de svåraste perioderna”, säger Seppo Tupeli, VD 

på Herrfors Nät. 

Tunga snölaster som ligger på ledningarna hör 

till de största utmaningarna vintertid för Herrfors 

Nät och andra nätbolag. Värst blir det när temperaturerna 

växlar snabbt så att is och snö samlas på 

ledningarna. När vinden då rycker tag i dem ökar 

risken för att de slår emot varandra och kortsluts 

eller i värsta fall knäcks, med elavbrott som följd. 

”Varje vinter uppstår sådana belastningar. Vi 

är ute och inspekterar våra ledningar och försöker 

åtgärda isproblemen innan de orsakar skador. 

Med flera elstationer har man bättre möjligheter att 

hålla igång elförsörjningen vid elavbrotten. Områden 

som drabbas av elavbrott kan nu i de flesta fall 

tillfälligt få reservmatning från andra stationer.” 

Kettukallio elstation består av en 110 kV-anslutningsledning 

till Fingrids stamnät, en transformator 

och en 20 kV-elstation. Med en tredje elstation 

kan de två äldre elstationerna Ylivieska och Olmala 

också få nödvändigt underhållsarbete när säsongen 

tillåter. 

Kettukallio elstation togs i bruk i maj 2012 och 

Herrfors fortsätter arbetet med att bygga ut sidolinjer 

till och från Kettukallio elstation. 

”Vi täcker Ylivieska från alla väderstreck nu och 

kompletterar nätet med nya ledningar som förbättrar 

möjligheterna att reservmata också perifera 

områden”, säger Seppo Tupeli. 


ÖKAR VÄDERTÅLIGHETEN. Kettukallio elstation togs i bruk i maj 2012 och avlastar elstationerna Ylivieska 

och Olmala. Alpo Pitkälä har varit projektledare för den nya elstationen. 

Snart väljer 

Fennovoima 

reaktorleverantör 

■ Fennovoima följer den ursprungliga tidtabellen 

och väljer leverantör för anläggningen 

inom 2013. I offertskedet står valet mellan två 

leverantörer, japanska Toshibas kokvattenreaktor 

och franska Arevas tryckvattenreaktor. 

”Båda alternativen står för pålitlig teknologi. 

Vi vill ha ett bra kontrakt och därför gör 

vi grundliga offertdiskussioner”, säger Stefan 

Storholm, koncernchef för Katternö och styrelsemedlem 

i Fennovoima. 

Förra året drog sig Eon ur Fennovoima och 

nu pågår diskussioner med olika företag för att 

utöka ägarbasen och få in mera kapital. 

”Vi tog med Eon för koncernens kärnkraftkunnande 

och vi tar gärna in någon part som 

har erfarenhet av kärnkraftsdrift. Vi diskuterar 

med flera och kan konstatera att det finns 

många som är intresserade av att vara med i 

kärnkraftsproduktion”, säger Stefan Storholm. 

Han ser att behovet av kärnkraft kommer att 

öka inom överskådlig framtid. 

”Vi märker redan att importel blir svårare 

att få tag på. Ryssland behöver sin el själva 

och vattenkraften från Sverige och Norge är 

väderberoende. Ett nytt industridirektiv kommer 

att skärpa utsläppen från 2016 och flera 

kolkraftverk närmar sig åldersstrecket. Om vi 

fortsättningsvis ska ha välfärd, hög sysselsättning 

och bedriva produktion här i landet 

behöver vi tillgång på pålitlig basenergi. Då är 

kärnkraft ett av de bättre alternativen .” 

Nästa stora milstolpe för Fennovoima är att 

lämna in byggnadstillståndet till statsrådet 

sommaren 2015. 

”Målet att starta kärnkraftverket på Hanhikivi 

år 2022 står fast. Det råder en bra stämning 

och den finländska ägarbasen är stabil”, 

säger Stefan Storholm 

44 katternö

KATTERNÖ 

TRENDER 

Antal 

16 

14 

12 

Rejält kallare 

i december 

Rekordmycket 

snö i december 

USA minskar 

utsläppen mest 

Bjørn Lomborg fotograferad på 

Bella Center under klimatmötet i 

Köpenhamn 2009. 

Skatt på papper 

■ Ett nytt grepp för att skydda skogen 

togs nyligen av den svenska Naturskyddsföreningen 

genom ett förslag 

om en miljöavgift på 10 procent 

på alla pappersprodukter. 

Förslaget har utanför de egna leden 

inte mottagits med några stora 

ovationer. Här en kommenterar av en 

tidigare konsult i skogsindustrin: 

I slutet av åttiotalet låg Naturskyddsföreningen 

bakom förbud 

mot klorblekning vid tillverkning av 

toalettpapper. Det gjorde papperet 

mindre hållbart, vilket innebar att 

■ Den internationella klimatpolitiken 

är ett gigantiskt misslyckande. 

Enbart genom satsningen på skiffergas 

minskar USA sina koldioxidutsläpp 

dubbelt så mycket på årsbasis 

som man sammanlagt åstadkommit 

genom de internationella klimatförhandlingarna. 

Det säger den danske statsvetaren 

och statistikern Bjørn Lomborg, adjungerad 

professor vid Handelshögskolan 

i Köpenhamn, känd för böcker 

som Världens verkliga tillstånd. 

I en artikel i tidskriften Foreign Policy 

skriver han att den totala effekten 

av de senaste tjugo årens klimatpolitik 

är en minskning av de globala utsläppen 

med mindre än en procent, 

omkring 250 miljoner ton koldioxid 

per år. 

”Även om denna minskning kan 

nås varje år under ett sekel, skulle 

det reducera temperaturökningen vid 

seklets slut med bara en hundradels 

grad Fahrenhet”, det vill sägs ungefär 

0,005 grader Celsius. 

Finns något bra exempel på koldioxidminskning 

Lomborg nämner den 

teknik, fracking, som gör det möjligt 

att utvinna skiffergas förhållandevis 

enkelt och billigt. Tack vare skiffergasen 

kan man minska användningen av 

kol, vilket redan nu har minskat USA:s 

koldioxidutsläpp med omkring 500 

miljoner ton på årsbasis. 

”Samtidigt reducerar detta de 

amerikanska konsumenternas årliga 

energikostnader med 100 miljarder 

dollar”, säger Lomborg. 

folk tog flera skikt med papper när 

de skulle torka sig i baken. 

Skogsbolagen trodde att konsumenterna 

aldrig skulle acceptera den 

försämrade kvaliteten, men såg samtidigt 

chansen till merförsäljning och 

högre priser för miljövänligt papper. 

Nu är det tre- och fyraskiktspapper 

som gäller. Därför spolar hushållen 

ner mer papper och träfiber i toaletten 

än någonsin. Och nu vill Naturskyddsföreningen 

beskatta det. 

10 

8 

6 

4 

2 

1950 1955 1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 2010 

Meteorologiska händelser 

(Stormar) 

Varifrån kommer 

trendkurvan 

■ Munich Re (eg. Münchener Rückversicherungs-Gesellschaft 

AG) finns 

ofta med i de nätverk som agerar 

inom energi- och klimatområdet (se 

artikeln på s. 14–15). 

Munich Re brukar också regelbundet 

citeras med påståenden om att 

skadorna som följd av klimatförändringen 

ökat redan nu och kommer att 

öka mycket mer i framtiden. Något 

som tvingar fram högre försäkringspremier. 

Bolagets egen statistik visar dock 

att antalet katastrofer relaterade 

till vädret avtagit från en hög nivå 

på nittiotalet. Ändå har man lagt in 

en trendlinje (den svarta linjen) som 

visar en tilltagande ökning av katastroferna. 

Tage Andersson, docent i meteorologi: 

”Redan för ett par decennier 

Rekord i kolkraft 

■ Hela 1200 nya kolkraftverk är under 

planering i 59 av världens länder, 

enligt World Resources Institute. 455 

av dem planeras i Indien, 363 i Kina. 

Kapaciteten i de nya kolkraftverken 

är sammanräknat omkring 1400 

gigawatt. Koldioxidutsläppen från 

Hydrologiska händelser 

(Översvämningar, 

jordskred) 

Klimatologiska händelser 

(Extrema temperaturer, torka, 

skogsbränder) 

Stora väderkatastrofer globalt 1950–2011, enlig statistik från Munich Re. 

Diskussion har uppstått kring den försäkringsstatistik 

som presenterats av Munich Re, världens största 

återförsäkringsbolag. Hur ska man tolka trendkurvan 

sedan uppträdde Munich Re:s representanter 

på meteorologiska konferenser 

och framförde sina farhågor 

för kommande temperaturhöjningar. 

Man flyttade helt enkelt en gausskurva 

över temperaturer lite åt höger, så 

att man fick lite mer hetta. Detta väntades 

leda till exponentiell uppgång 

av skadekostnaderna”, säger han. 

Som sägs på annat håll i denna tidning 

finns inga bevis för tilltagande 

extrema väderhändelser. I den mån 

skadorna ökar beror det på att fler 

drabbas, som följd av befolkningsökningen, 

och på att man bygger 

samhällen på utsatta ställen. 

Och ja, trendkurvan på bilden kan 

inte stämma, det syns genast med 

blotta ögat. Sedan 1995 är trenden 

baserat på staplarna nedåtgående. 

de nya kraftverken är i samma storleksordning 

som de totala utsläppen 

i dagens Kina. 

Det här för oss in på ett mycket 

farligt spår i klimatutvecklingen, 

kommenterar Ailun Yang, som sammanställt 

rapporten. 

■ Efter att i stort ha stått still 

under höstmånaderna föll den 

globala medeltemperaturen rejält 

under december, enligt mätinstituten 

i storleksordningen 0,2 grader. 

Det betyder att den globalt 

svagt nedåtgående temperaturtrenden 

sedan 2002 håller i sig. 

För Finlands del var temperaturen 

i september och oktober i stort 

genomsnittlig, medan november 

blev varm och december kall. 

Som alltid varierar vädret stort 

över världen. Bland annat i Kina, 

ett sjok över Centralasien ända 

ner till Bangladesh och Nordamerikas 

nordöstra hörn har senhösten 

och början av vintern varit 

kallare än genomsnittligt. 

Delar av Australien och Antarktis 

och havsområdena norr om 

västra Ryssland (Barents- och 

Karahaven) var under motsvarande 

period varmare än genomsnittligt. 

Globalt stämmer utvecklingen 

med mönstret för den södra oscillationen 

i Stilla havet (El Niño, 

som driver jordens globala temperatur 

uppåt, och La Niña, som 

driver temperaturen nedåt). I 

början av hösten rådde en svag El 

Niño, men hade i mitten av januari 

utvecklats i riktning mot La Niña. 

Den arktiska havsisen avvek 

den 20 januari från jämförelsevärdet 

(trettioårsperioden 

1979-2008) med minus 888000 

kvadratkilometer och den antarktiska 

havsisen med plus 672000 

kvadratkilometer. Den antarktiska 

isutbredningen låg över genomsnittsvärdet 

under hela 2012. 

Kloten visar månadens temperaturavvikelse 

från medeltalet 

1998–2006. Illustrationerna har 

gjorts av professorn i fysisk geografi 

Ole Humlum. På grund av ett 

datahaveri hos dataleverantören 

GISS har vi inte hunnit få med temperaturklotet 

för december. 

September 

Oktober 

November 

C° 

14 

13 

12 

11 

10 

9 

8 

7 

6 

5 

4 

3 

2 

1 

0 

–1 

–2 

–3 

–4 

–5 

–6 

–7 

–8 

–9 

–10 

–11 

–12 

–13 

–14 

■ Har det blivit mer eller mindre snö på vintrarna under 

de senaste decennierna Illustrationen nedan visar 

avvikelsen från normalvärdet för snötäcket över norra 

hemisfären under decembermånaderna åren 1966–2012. 

Jorden hade alltså i december 2012 mer snö på norra halvklotet än någon 

annan decembermånad under de senaste 47 åren. Den snötäckta ytan var 

ungefär 3,5 miljoner kvadratkilometer större än genomsnittligt. Motsvarande 

siffror för januari och februari månader visar ett snötäcke över det genomsnittliga 

alla de senaste fem åren. 

Nollvärdet är genomsnittet av snömängden 1971–2000. Källa: Rutgers University, 

Global Snow Lab. 

Miljoner kvadratkilometer 

Skiffergasen i världen 

■ Ännu för två år sedan var skiffergas 

inget stort ämne. I dag beskrivs skiffergasen 

som något som förändrar 

energiagendan i grund globalt. Anledningen 

är den teknik som utvecklats, 

fracking, som gör utvinningen relativt 

enkel och framför allt lönsam. 

Många miljöorganisationer har 

protesterat mot fracking, men i fjol 

gav president Barack Obama sitt 

fulla stöd till tekniken. På kort tid har 

priset på naturgas i USA fallit med 

två tredjedelar. Även Storbritannien 

Avvikelser i snöläget på norra hemisfären 1966–2012 

GISSA 

KURVAN 

och Tyskland har nu gett grönt ljus 

för fracking. 

Kartan visar förekomsten av skiffergas 

och skifferolja (röd färg) i 

världen. Som synes har Finland ingen 

skiffergas, vilket hör ihop med att vår 

berggrund är så gammal. 

Den oerhörda mängden skiffergas 

i världen bidrar till att pressa energipriserna 

nedåt och förändrar också 

världspolitiken, bland annat för att 

USA inom kort väntas bli kvitt sitt 

beroende av importerad olja. 


FRÅGA JALLE 

Vill du ställa frågor till Jalle – gå in på www.katterno.fi 

Nyttoskidåkning 

Sot på isen på sydsidan av Vatnajökull, Islands största glaciär, sommaren 2012. 

Vad är aerosoler 

Vad är aerosoler Har de en värmande eller nedkylande 

effekt 

Jalle: Aerosoler är små partiklar som är blandade i 

en gas. Partiklarna kan endera vara fasta eller flytande, 

och aerosolen innefattar både gasen och 

partiklarna. Exempel på aerosoler är rök, dimma 

och luftföroreningar. 

Vita luftföroreningar som sulfater (från svavel 

som ingår i bränslen) anses kyla klimatet genom att 

de reflekterar bort solljus, ett slags spegeleffekt. 

Svarta föroreningar (sot) värmer genom flera 

olika mekanismer. De absorberar värmestrålning 

som kommer från jordytan och hindrar den från 

att gå vidare ut i världsrymden. Sot i luften absorberar 

även inkommande solenergi effektivare än 

jordytan. 

Men den viktigaste mekanismen, som ofta glöms 

bort, är att svart sot kan öka issmältningen på norra 

halvklotet sommartid. Otroligt små mängder sot i 

snön gör att solstrålningen inte kan reflektera ut, 

utan sotet ”bränner” snöytan. Om inte snön/isen 

smälter bort fullständigt, finns samma sot kvar 

nästa år och adderas till sot som tillkommit under 

vintern. 

Se själv vad som händer om du sprider lite sot 

på snödrivan i mars! Själv kollade jag glaciärkanten 

vid Matterhorn i Schweiz under sensommaren. 

Kolsvart och smutsig is hundratals meter upp från 

glaciärens nedre kant! Och solen gassade. 

Alldeles nyligen kom en rapport (“Bounding the 

role of black carbon in the climate system: A scientific 

assessment” i Journal of Geophysical Research 

– Atmosphere) om att sot i atmosfären har dubbelt 

så stor uppvärmande effekt som man beräknat tidigare. 

Det gör i så fall de svarta aerosolerna till 

den viktigaste enskilda temperaturhöjande faktorn 

efter koldioxid. 

Eftersom aerosolerna är kortlivade i atmosfären, 

är en effektiv metod för att minska dem att rena 

avgaserna från dieselmotorer och röken från träoch 

kolförbränning. 

Svenolof Karlsson 

Finns ädelmetaller 

i elmätarna 

Finns det ädelmetaller i de nya digitala elmätarna 

Om så är fallet, vilka är de 

Janne Andersson 

Jalle: Med frågan avses antagligen sällsynta 

jordartsmetaller, och svaret är då ja. I alla digitala 

moderna instrument som kameror, GPS, telefoner, 

elmätare etc. finns många olika sällsynta metaller. 

Världens största producent är Kina, som dock tar en 

stor del av mineralerna från Afrika medan metallutvinningen 

sker i Kina. 

Listan på metaller är företagshemligheter, men 

man kan utgå ifrån att största delen av de kommersiellt 

sålda metallerna förekommer i alla digitala 

mätare. Se till exempel länken: http://www. 

guardian.co.uk/commentisfree/2008/dec/25/ 

congo-coltan. 

Varför är koldioxid kurvan 

så jämn 

Koldioxidökningen i luften visar en väldigt jämn kurva sedan man började 

mätningarna på 1950-talet. Borde inte kurvan ha en annan profil, om koldioxidökningen 

beror på människan Utsläppen från industrisamhället har 

ökat enormt sedan femtiotalet, borde då inte ökningstakten tillta allt mer 

Jalle: Jämför atmosfären med att man häller vatten i ett glas. Om man hela tiden 

häller lika snabbt (lika mycket vatten per minut), ökar nivån linjärt med tiden. 

Om man konstant ökar mängden man häller per minut (linjärt), ökar ytan med 

tiden snabbare och snabbare (ytan versus tiden kröker uppåt som en andra 

gradens parabel). Jämför man med koldioxidhalten i atmosfären (utsläppen 

ökar), borde alltså kurvan för halten versus tiden kröka uppåt. Men det gör 

den inte, den är linjär. 

Det beror på att ökad halt koldioxid i atmosfären ökar den hastighet med 

vilken koldioxid upptas av hav och växter (koldioxidsänka). Jämför det med 

att man borrar ett hål i bottnen på glaset. Ju högre vattennivå det blir i glaset, 

desto snabbare strömmar vattnet ut och nivån stiger endast linjärt och kröker 

inte uppåt. Precis som om man hällde lika mycket vatten per minut i ett glas 

utan hål i bottnen. 

Om människans utsläpp slutar öka (så att utsläppen är lika stora varje år), 

kommer atmosfärens halt av koldioxid (vattennivån i glaset) att börja sjunka 

ända tills jämvikt inträder vid den nivå då allt man släpper ut absorberas (allt 

nytt vatten som hälls i strömmar ut). 

Vilken nivå som atmosfärens koldioxidhalt ställer in sig på, om vi i framtiden 

får konstanta utsläpp per år, beror på vilken nivå dessa kontanta utsläpp har. 

Hur mycket energi 

produceras vid kroppsarbete 

Hur mycket energi producerar man med kroppsarbete Jag hörde att energin 

bara räcker till att hålla en vanlig glödlampa lysande. 

Jalle: Enligt en uppgift kan människan uthålligt utveckla omkring 100 watt vid 

kroppsarbete. Jag gjorde den här kontrollberäkningen: 

En person som arbetar ganska hårt behöver föda som innehåller 2900 kcal/ 

dag. Av dessa åtgår 1900 kcal/dag till att upprätthålla kroppsfunktionerna, 

alltså återstår 1000 kcal/dag för arbete. Detta är 4187 kJ/dag = 4184 kWs/dag 

= 1,16 kWh per dag. Uppgiften stämmer alltså. 

1,16 kWh under ett dygn blir en medeleffekt på 48 watt. Som nämns i frågan 

räcker det precis för att hålla en glödlampa lysande dygnet runt. Med gällande 

elpris kostar 1,16 kWh ungefär 10 cent. Det ger ett bra mått på vad den tekniska 

utvecklingen är värd. 

■ I Åbo ser man sällan unga människor som 

skidar. Staden är känd för dåliga snövintrar, 

men den två kilometer långa konstsnöbanan 

i Runosbacken är oftast i skick. Där kretsar 

hundratals skidåkare varje dag runt och runt, 

de flesta hurtiga gubbar som skejtar så svetten 

lackar med pulsmätare och märkesjacka. 

De vet berätta om hur många varv de åkt och 

hur snabbt, vilket verkar vara ett mått på manligheten. 

Ibland är snöläget så bra att tjugokilometersspåret bakom flygfältet kan 

användas. Men spåret måste nästan vara av samma klass som i Lappland 

för att (mest äldre) människor ska våga sig ut på söndagsutfärd. Om banan 

bara är i halvbra skick är jag oftast ensam som använder den. Men att 

under flera timmar höra fågelsången, andas den friska luften och slippa 

se hurtbullar kompenserar för ett isigt spår. 

Som skidåkare (och annars också) anses jag därför vara lite originell. Det 

beror kanske på att jag som barn var van att skida till skolan i Nykarleby 

längs esplanaden utan att det fanns maskinpreparerade spår. 

En måndag morgon nu i december hade jag ett möte inbokat med en 

(viktig) kapitalist på jobbet. Det hade vräkt ner snö hela veckoslutet. När 

jag kom ut på hemtrappan (i vit skjorta och slips) hade snöplogen blockerat 

min is- och snötäckta bil, bussen hade just gått, och cykelåkning var 

absolut inte att tänka på. Taxicentralen svarade inte, många andra var i 

samma situation den morgonen. 

Goda råd var dyra, det gick inte an att min gäst skulle behöva vänta. 

Men då fick jag syn på mina skidor. Raskt på med skidkängorna och så bar 

det iväg! Skejtade längs Dragonvägen och plöjde genom Kuppisparken. 

Sedan ner längs Gertudsgatan (där jag raskt körde om några bilar som 

hade problem i snön) och över Tavastgatan, varefter jag stakade till jobbet 

längs Biskopsgatan. Folk log roat åt mig och en man skrek ”hyötyhiihtoa!” 

[nyttoskidåkning] och skrattade. 

På Biskopsgatan stod en radiotös med mikrofon. Hon gjorde reportage 

om stadens dåliga snöröjning. Jag flåsade något om att jag förstår att de 

inte hinner överallt, stack skidorna i snödrivan och hann i tid till mötet. 

Min skidtur kommenterades inte endast i riksradion, utan även i världstidningen 

Åbo Underrättelser. 

Även följande dag skidade jag till jobbet, men därefter var gatorna och 

trottoarerna sandade. Är det en helt omöjlig tanke att man skulle låta en 

remsa vara osandad, för att användas av skidåkare och folk som åker 

sparkstötting Man är säkert är rädd för att fotgängare ska halka och 

bryta lårbenshals och handled. Men varför måste sanden vara så vass 

och grovkorning att gör hål på cykeldäcken 

jarl ahlbeck 


VÄXANDE ELBEHOV. Leif Kronqvist 

har varit med om att installera den 

nya parktransformatorn i Forsby. 

Ny parktransformator 

i Forsby 

ESSE ELEKTRO-KRAFT 

■ Ny bebyggelse och expanderande 

jordbruk har gjort det nödvändigt att 

stärka näten i byn Kuoppala i Alahärmä 

och i Forsby i Pedersöre. 

”Vi har placerat en parktransformator 

närmare elförbrukningen i 

Forsby och ersatt en del luftkablar 

med nya jordkablar för att ge nya 

elkunder en säker elförsörjning”, 

förklarar Ove Lövholm, nätbyggnadschef 

på Esse Elektro-Kraft. 

Projektet i Forsby inleddes hösten 

2011 och avslutades i december 2012. 

I Kuoppala ökar elförbrukningen i 

och med att en gård expanderar och 

ökar automatiseringsgraden. 

”Nätet var inte tillräckligt starkt för 

ett lokalt växande elbehov och därför 

har vi dragit nya kablar och installerat 

en större transformator”, berättar 

Ove Lövholm. 

Ett liknande projekt planeras nu 

i byn Palokangas i Kortesjärvi, där 

nätet håller på att bli utdaterat och 

transformatorn för liten. 

Johanna Forsman Johanna Forsman Johanna Forsman 

Tandempump 

för 

fjärrvärmen 

JAKOBSTADS ENERGIVERK 

■ Nordanvägens pumpstation ska 

få uppbackning av en ny pumpstation 

invid Alholmsvägen. Lagom till uppvärmningssäsongen 

2013–2014 ska 

den nya pumpstationen tas i bruk. 

”Det kommer att ge ett bättre tryck 

för fjärrvärmen, framför allt till de 

sydvästra delarna av staden”, säger 

Hans Rundell, chef för fjärrvärmeavdelningen 

på Jakobstads Energiverk. 

Fjärrvärmen från Alholmens Kraft 

skulle räcka till för en utbyggnad av 

nätet. Samtidigt börjar många ägare 

av 1970-talshus se slutet på oljeeldningseran. 

”Flera av stadens egnahemshusområden 

är vita fläckar i fjärrvärmenätet, 

men i varje utbyggnad måste 

investeringskostnaderna balanseras 

mot antalet nya abonnenter.” 

Alla hus som är högre än två våningar 

i staden och så gott som 

samtliga stadens fastigheter är anslutna 

till fjärrvärmenätet. Årligen 

tillkommer 40–50 nya kunder. En av 

de nyare kunderna är KWH som avvecklat 

sin oljepanna och övergått till 

fjärrvärme. 


FÖRDELAR VÄRME. Hans Rundell 

och Ronny Forsman har sett till att 

även Nordanvägens pumpstation för 

fjärrvärme har fått en upprustning. 

FAKTURAREFORM. En kall vinter kan 

ge en överraskande hög elfaktura, 

konstaterar Åsa Hagnäs. 

Snart slut på 

utjämningsfakturan 

KRONOBY ELVERK 

■ Kunderna i Kronoby kommer under 

våren för första gången att få 

sina elräkningar baserade på verklig 

förbrukning, i stället för som tidigare 

enligt en uppskattad förbrukning. 

Från januari 2014 säger lagen att alla 

landets elbolag måste ha övergått till 

fjärravlästa mätare och fakturering 

enligt verklig förbrukning. 

”Vi ligger före tidtabellen med 

mätarinstalleringen och är därför 

beredda att övergå till verklig förbrukning 

också i faktureringen. Alla 

kunder kommer att få information 

om förändringen, säger Åsa Hagnäs, 

ekonomichef på Kronoby elverk. 

Hon ser både för- och nackdelar 

med det nya systemet. En nackdel är 

att fakturan varierar stort under året, 

beroende på att kölden under vinterhalvåret 

orsakar större elförbrukning 

för de flesta husägare. Fördelarna är 

att kunderna får lättare att överblicka 

hushållets elförbrukning. 

”Ett extra värmeelement som går 

för fullt hela tiden syns på elräkningen”, 

säger Åsa Hagnäs. 

Mer ström 

från älven 

NYKARLEBY KRAFTVERK 

■ Det är svårt att få tillstånd för ny 

vattenkraft i Finland, men i slutet 

av 2012 godkändes en utbyggnad 

av vattenkraftverket i Nykarleby 

centrum. En ny turbin på 1,5 MW kan 

inrymmas på den plats i dammen som 

i tiderna reserverats för stockflottning. 

Bara fem år efter att det nuvarande 

kraftverket stod klart slopades 

stockflottningsstadgan för Lappo å. 

Redan 1926 startade det första 

kraftverket på 0,5 MW på samma 

plats. På femtiotalet ökades effekten 

till 1 MW och på 80-talet byggdes 

det nuvarande vattenkraftverket på 

4,5 MW. 

”Den nya turbinen kommer att öka 

vår vattenkraftsproduktion med cirka 

15 procent, men den stora fördelen 

är att vi med två turbiner får en större 

driftsäkerhet”, säger Tony Eklund, VD 

på Nykarleby Kraftverk. 

Under 2013 görs upphandlingen 

och val av turbinleverantör och året 

därpå installeras det nya kraftverket. 

”Projekt som det här är långsiktiga 

och i slutet av 2014 hoppas jag att den 

nya turbinen ska börja generera el”, 

säger Tony Eklund. 

TILLVARATAR ENERGi. Från slutet 

av 2014 väntas älven i Nykarleby ge 

mer vattenkraft, när nya turbinen är 

installerad. 

Elkartan blir 

heldigital 

VETELIN SÄHKÖLAITOS 

■ Jussi Leppäniemi känner snart elnätet 

i Vetil som sin egen ficka. Sedan 

april har han ägnat en stor del av sin 

arbetstid åt att gå ute i terrängen och 

mäta upp och märka ut alla elkablar, 

transformatorer och ställverk som hör 

till Vetelin sähkölaitos ansvarsområde. 

Informationen lagras nu digitalt i 

stället för i det gamla pappersarkivet. 

”En del områden hade redan skannats 

in från gamla papperskartor, 

men tillförlitligheten är inte den bästa 

när originaldokumentets resolution 

är låg”, säger Jussi Leppäniemi. 

Han inventerar samtidigt materialet 

ute i terrängen och kan ange 

exakta koordinater till montörerna 

om exempelvis lutande stolpar som 

behöver åtgärdas. När alla 20 kV- och 

400 V-ledningar är uppmätta nästa år 

kommer han att ha gått cirka 400 km 

längs linjerna med en specialmätare 

i handen. 

”När det är gjort kommer vi att ha 

en bättre översikt över nätet. Tack 

vare dataprogrammet kan vi se när 

enskilda delar av nätet installerats 

och det blir lättare att planera förebyggande 

underhåll”, säger Jussi 

Leppäniemi. 


PÅ KARTAN. ”Det blir allt viktigare 

att ha exakta koordinater på linjerna 

när allt fler luftkablar ersätts med 

jordkablar”, säger Jussi Leppäniemi. 

ELÖVERVAKARE. Sami Kuusisaari 

och Mikael Sundström ser till att 

rapporteringen flyter både inom 

Herrfors Nät och ut till elbolagen. 

Ny duo 

övervakar nät 

och balans 

HERRFORS 

■ Katternökoncernens gemensamma 

resurser har förstärkts i och med 

att Sami Kuusisaari och Mikael Sundström 

rekryterats. Sami Kuusisaari 

ansvarar för balanshanteringen mellan 

Herrfors elnät och aktionärsbolagens 

elförsäljning. 

”När rapportering av elförbrukning 

görs i timvärden blir det allt viktigare 

med en detaljerad och kontinuerlig 

kommunikation mellan nätverksamheten 

och elförsäljningen”, säger 

Seppo Tupeli, VD på Herrfors Nät. 

Elnätet får allt fler fjärrstyrda enheter, 

allt från frånskiljare till transformatorer. 

Det sätter också högre krav 

på automationsövervakning och den 

biten tar Mikael Sundström hand om. 

”De fjärrstyrda enheterna övervakas 

av Katternökoncernens gemensamma 

driftcentral, som är bemannad 

dygnet runt och finns i Jakobstads 

Energiverks utrymmen. Mikael 

utvecklar och koordinerar systemet”, 

berättar Seppo Tupeli. 

Esse Elektro-Kraft 

■ Levererar el till delar av Pedersöre, Kortesjärvi, 

Alahärmä, Nykarleby (Markby) och Kronoby (Jeussen) 

Kunder: 3 700 • Årsleverans: 50 GWh 

Tel. växel: 020 766 1900 

Felanmälningar efter kontorstid: 766 2023 

Kundtjänst: 020 76 6 1912, 020 766 1911 

Fakturafrågor: 020 766 1912, Johanna Stubb 

www.eekab.fi 

Herrfors 

■ Levererar el till Maxmo, Oravais, 

delar av Pedersöre, Terjärv, Ylivieska och Alavieska 


Tel. växel: 781 5300 (Jakobstad), 

(08) 411 0400 (Ylivieska), 766 7242 (Kållby), 

385 0050 (Oravais), 867 5001 (Terjärv) 

Felanmälan, utanför kontorstid: 723 4521 (Oravais, 

Pedersöre, Terjärv), (08) 426 350/044 781 5375 

(Ylivieska) • Fakturafrågor: 781 5312 (Jakobstad), 

(08) 411 0401 (Ylivieska) • www.katterno.fi 

Jakobstads Energiverk 

■ Levererar el till Jakobstad, Larsmo 

och Sandsund i Pedersöre 


Tel. växel: 786 3111 • Felanmälan: 723 0079 

Fakturafrågor: 786 3448 

www.jpenergy.net 

Kronoby Elverk 

■ Levererar el till delar av Kronoby, Pedersöre 

och Karleby • Kunder: 3 080 • Årsleverans: 40 GWh 

Tel. växel: 824 2200 

Felanmälan: 824 2200 /0400 126 005 

Fakturafrågor: 824 2200, Å. Hagnäs, M. Käld 

www.kronoby.fi/elverk 

Nykarleby Kraftverk 

■ Levererar el inom staden Nykarleby 


Tel. växel: 785 6111 

Felanmälan: 785 6111, kvällstid 722 0050, 723 4520 

Fakturafrågor: 785 6252, 785 6251 

www.nykarlebykraftverk.fi 

Vetelin Sähkölaitos 

■ Levererar el till Vetil 

(utom Polso, Kivikangas och Nykänen) 

Kunder: omkring 2 000 • Årsleverans: 29,2 GWh 

Tel. växel: 866 3600 • Felanmälan: 866 3600 

Fakturafrågor: 866 3600, Tarja Naskali 

www.vetelinsahkolaitos.fi 

VD Ingvar Kulla 

VD Stefan Storholm 

VD Ole Vikström 

VD Carl-Johan Kronström 

VD Tony Eklund 

VD Juha Kauppinen 


MIN ENERGI 

Röster om personliga kraftkällor 

Mina tankar just nu ligger på en 

prestation jag ska göra om tre och 

ett halvt år. Höstens vila för att 

bli frisk igen har varit tung, men 

jag fick en försmak av OS-energin 

i London förra sommaren. 

Sommaren 2016 kommer jag att 

springa OS-final på 3 000 meter 

hinder i Rio. I mina tankar har 

jag redan gjort loppet hur många 

gånger som helst. Jag är i mitt 

livs bästa form. Energin sprudlar 

inom mig och jag vill bara höra 

startskottet. Konkurrenterna är 

otydliga, men jag springer mitt 

eget lopp och kommer först i mål. 

Nio viktiga minuter om tre och ett 

halvt år. 

Sandra Eriksson 

3 000-meter hinder 

VI JOBBAR FÖR REGIONENS ENERGI

HÃ¤r - KatternÃ¶ Group

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?