Här - Katternö Group

”De inledde sökandet. Redan första vaskpannan fylldes med glittrande guldnuggets.”
expeditionen. Nu inskränkte sig personskadorna
till att lokföraren började blöda näsblod.
Den 7 mars nådde man Seattle. Både människor
och djur var då fortfarande i god kondition.
United States Coast Guard
Merchants & Miners Bank of Nome
Fortsatta strapatser
Men nu började de verkliga strapatserna. Färden
skulle fortsätta med båt upp längs kusten
till staden Haines i södra Alaska. Det skepp
som skaffats fram var emellertid för litet. Renlaven
började ta slut. Man lät renarna beta i en
av Seattles parker, men gräset gjorde djuren
sjuka.
Sedan följde nästa katastrof. Våren blev
extremtidig. Isen lossade på Chilkatfloden,
vilket stängde den väg man hade planerat att
ta upp i bergen. Renarna började dö i snabb
takt. Lyckligtvis hittade man lav i Haines omgivningar.
Men många renar var då i så dåligt
skick att man fick bära lav till dem i säckar.
Vid en större lavförekomst beslöt man slå
läger för sommaren. Målet att använda renarna
för akuta hjälpåtgärder i Klondike vintern
1898 nåddes alltså inte.
Samtidigt stod det klart att detta inte heller
behövdes. Larmrapporterna från Klondike
hade varit överdrivna. Men nu befann sig renarna
med sina skötare på den amerikanska
kontinenten. Kanske hade den tanken funnits
hos Sheldon Jackson hela tiden. I vart fall omdefinierades
projektets syfte till att utveckla
en livskraftig renstam i Alaska.
För expeditionsmedlemmarna innebar detta
hösten 1898 förändrade planer. Efter sommaruppehållet
var antalet renar nere i 144.
Bara sex av samerna behövdes för att driva
hjorden vidare. De övriga samlades för vidare
transport till de renstationer som fanns vid
Berings hav.
I januari 1899 kom renexpeditionen äntligen
fram till Dawson City. Äventyren hade
varit många också under hösten. Renhjorden
skingrades ofta på grund av vargar och pumor.
Vid sjön Ichiaik stötte expeditionen på
en grupp indianer, som dödade en av renarna,
ett djur de aldrig hade sett förut. Samerna försökte
fly undan med sina djur, men stoppades
av en älv, så full av hoppande lax att renarna
vägrade gå över.
Samerna blev tillfångatagna och fråntagna
sina vapen. De fruktade först för sina liv, men
fann sig sedan inbjudna till en festmåltid, varefter
de eskorterades tillbaka till renhjorden,
Michael A. Healy (1839–1904), legendarisk sjökapten i Alaskatrafiken, själsfrände med Sheldon Jackson.
Sheldon Jackson (1834–1909), missionär, politisk
ledare och förgrundsgestalt i Alaskas historia.
som med indianernas hjälp föstes över älven.
I Dawson City mottogs samerna som hjältar.
Guldgrävarna erbjöd 300 dollar styck för
renarna som slaktdjur. Men beslutet var nu
att renarna skulle föras vidare till Circle City,
drygt 300 kilometer längre ner längs Yukonfloden.
Där skulle renarna överlämnas till
militären och en del av djuren ytterligare föras
vidare till några renstationer.
Nordkalottens renar blev ett viktigt tillskott
till den renstam som efterhand växte
fram i Nordamerika. 1902 förbjöd den ryska
tsaren försäljning av renar från Sibirien. Två
andra större renförflyttningar – till New
Foundland och Baffins Island – gjordes från
Norge 1908 och 1921, då 300 respektive 620
djur och ett tiotal samefamiljer flyttade över.
Som mest, på 1930-talet, uppgick Amerikas
renar till över en halv miljon djur.
Av de 113 personer som avreste från Bossekop
1898 återvände enligt uppgift 2 4. En del
bosatte sig för gott i Alaska eller andra delar av
den nya kontinenten. Åtminstone 40 slog sig
på det som nästan alla andra i Alaska gjorde:
guldletning.
Lyckosamme Jafet
Här börjar en ny historia, minst lika fantastisk
som renförflyttningen. Ett exempel bara: Jafet
Lindeberg.
Lindeberg, från Vadsö i nordligaste Norge,
ingick i expeditionen från Bossekop. Han saknade
helt erfarenhet av renskötsel. Däremot
hade han ägnat sig åt malmletning och det
påstods att han anslutit sig till expeditionen
enbart för att få en gratisresa till guldlandet.
Jafet Lindberg. Fick fullt med guldnuggets
i första vaskpannan.
Erik Lindholm, skräddare som läste fel
på skylten och blev miljonär.
John Brynteson återvände till Sverige som
en förmögen man och ägnade sitt långa liv
åt välgörenhet.
Jafet Lindeberg med guldtackor och affärskolleger 1910. Han var då en av Amerikas rikaste män.
Till sin förargelse kom Lindeberg inte till Klondike,
utan skickades till renstationen Unalakleet
vid Nortonsundet på Alaskas västkust. Inte bara
det, hans utsågs av Jackson också att leda en ny
expedition till Sibirien för att köpa upp ytterligare
renar.
Men så kom ett rykte att man hittat guld på Sewardhalvön
en god bit norrut. På stående fot sade
Lindeberg upp kontraktet med Jackson och gav
sig i väg mot guldfälten.
Lindeberg slog sig ihop med två svenskar, John
Brynteson, som kommit till Alaska som evangelisk
missionär, och Erik Lindblom, en skräddare
som av misstag hamnat i Alaska. Misstaget
bestod i att Lindblom i San Francisco läst skylten
Sailors wanted som Tailors wanted. Eftersom han
var skräddare sökte han jobbet – och hamnade till
sin förvåning på ett valfångstfartyg.
Den 31 juli 1898 inledde de tre guldsökandet i en
liten bäck långt från närmaste bebyggelse. Redan
första vaskpannan fylldes med glittrande guldnuggets.
På 90 dagar, innan de måste avbryta för
vintern, hittade de guld för över 200000 dollar.
Detta blev början till bolaget Pioneer Mining
Company, det mest lukrativa i Alaskas historia
(intäkt 2 4 miljoner dollar). De tre guldgrävarna
blev snabbt berömda som ”The Three Lucky Swedes”
(även om ju Lindeberg var norrman) och förorsakade
en invasion av lycksökare till området,
bland annat en del av deras kolleger från Jacksons
expedition.
Samtidigt var detta inledningen till en utdragen
rövarhistoria på högsta nivå. De amerikanska
guldsökarna ville inte acceptera att utlänningar
lagt beslag på de bästa bitarna. I juli 1899 hade 500
uppjagade guldgrävare samlats för att köra bort
svenskarna och lägga beslag på inmutningarna.
Aktionen avbröts först sedan en arméstyrka med
bajonetterna påsatta blandade sig i saken.
Sedan följde ett par år då politiker och affärsmän
med olika metoder försökte komma åt inmutningen.
Det hela utvecklade sig till en konspiration
som de tre svenskarna knappast skulle
ha klarat om de inte haft råd att anlita de bästa
juristerna. Enbart arvodet till dem kostade 1,8
miljoner dollar.
svenolof karlsson
____________
Fotnot: Ett särskilt tack till K-G Olin, som har berättat
om denna episod och den spännande fortsättningen
om guldletarna i sin bok Alaska. Del 2. Guldrushen
(1996) (boken kommer i en ny upplaga inom kort). Andra
viktiga källor är Sheldon Jacksons årsrapport för
1899 till den amerikanska regeringen, Introduction of
Domestic Reindeer into Alaska, Arthur S. Petersons
The Introduction of Domesticated Reindeer into Alaska
och Ørnulv Vorrens Samer, Rein og Gull i Alaska: Emigrasjon
av Samer fra Finnmark til Alaska.
38 katternö katternö 39