Här - Katternö Group

KATTERNÖ
DEBATT
Fel fokus hos regulatorerna
”Folk vill köpa lokalt, eftersom de då vet vad de får”
WWF:s gröna avlatshandel
Världsnaturfonden synad inifrån och utifrån
■ Jag tillträdde som VD i Jakobstads
Energiverk 1994, just när avregleringen
av elmarknaden inleddes. I
juni 1995 öppnade vi vår hemsida,
som den absoluta pionjären bland
Finlands energiverk. Vi hoppades
att våra kunder så småningom skulle
kunna följa med sin elförbrukning på
nätet och även kunna betala elräkningen
där.
Avregleringens första år var turbulenta.
Någon minns kanske att en
falang inom ägaren Jakobstads stad
övervägde att sälja oss till svenska
Vattenfall. Kanske minns någon också
uppståndelsen kring Mr X, bulvanen
som arrangerade hemliga möten
med utvalda politiker.
Energiverket värderades i samband
med detta till omkring 200 miljoner
mark. En stor summa, och ändå
tror jag alla i dag är glada åt att det
inte blev någon affär. Vi var nämligen
värda mer. Och i dag är vi värda ännu
mera än då.
■ De snart nitton år jag skött mitt
uppdrag har på vissa sätt inneburit en
våldsam förändring, på vissa sätt inte.
Till förändringarna hör att den
grupp vi är en del av, Katternö, utvecklats
till en storproducent av
energi, vilket borgar för en säker
elförsörjning till konkurrenskraftiga
priser. En annan förändring är att el
blivit en viktig finansieringskälla för
staten, vilket väsentligt höjt elpriserna
för våra kunder.
En tredje förändring är en enormt
växande byråkrati och nyreglering
av verksamheten. På nittiotalet var
slagorden avreglering, effektivisering,
förenkling. Men sedan har regelverket
vuxit igen till en nivå som väl
ingen ens i sina vildaste gissningar
hade kunnat tro. Bakom detta ligger
som bekant politiska ambitioner att
genom föranstaltningar inom energiområdet
motverka en kommande
klimatkris.
En stor förändring lokalt är att vi
byggt ut ledningsnätet i Jakobstad
väsentligt både i fråga om volym
och kvalitet, de nyligen installerade
mätarna hos enskilda hushåll inte
att förglömma. I dag kan engagerade
kunder följa sin elförbrukning från
dag till dag och lära sig mönstret för
sin förbrukning.
■ Trots allt finns också sådant som
inte förändrats. I varje fall inte särskilt
mycket.
En sådan sak är de vanliga kundernas
syn på energin. Man förväntar
sig att den ska finnas tillgänglig
i vardagen när man behöver den och
att den ska hålla ett rimligt pris. Man
förväntar sig också att vid eventuella
störningar genom ett enkelt telefonsamtal
kunna meddela energiverket
Johanna Forsman
Ole Vikström, VD för Jakobstads Energiverk, har aviserat att han går i pension
våren 2013.
om saken och få problemet avhjälpt.
Så enkelt bör det också vara. El och
värme är en basförnödenhet i människors
tillvaro, och ska inte behöva
förutsätta att de till vardags följer
fluktuationerna på elbörsen och
dagligen aktivt gör energival. Inte för
att det är något fel i att vara en aktiv
kund, men den tydliga erfarenhet vi
har på energiverket är att ytterst få
människor vill lägga tid på sådant.
Siffrorna visar att bara 2–3 procent
av kunderna byter leverantör,
trots att det aldrig förr har varit så
lätt att göra det. Vi ser dessutom att
det i stort är att samma grupp som
byter leverantör gång på gång. Ofta är
dessa byten resultat av försäljningsmetoder,
som vid en granskning inte
alltid kan karakteriseras som fullt
seriösa.
Det genomgående draget är i stället
att folk vill ha en trygg och stabil
relation till sin elleverantör och att
de vill köpa lokalt, eftersom de då
vet vad de får. De vill inte ringa en
leverantör på annan ort och hamna i
ett call center där man knappast ens
vet vad Jakobstad är.
Allas tid är dyrbar, också kundens.
Vi svarar genast i telefon, vi hittar
hem till kunden, vi förstår vad kunden
säger och vi rycker ut även utanför arbetstid.
Det gör vi med självklarhet
och yrkesstolthet.
■ Nu aviseras från energimyndigheter
och politiker på olika nivå i Finland
och Europa att regelverkstillväxten
bara är i sin början. En ny dimension
som uppenbarligen väntar kunderna
nästan år är den nordiska slutkundsmarknaden.
Valet av elleverantör
ska då kunna utsträckas också till de
nordiska grannländerna.
Denna ökning av alternativen kan
se bra ut på pappret. I stället för ett åttiotal
leverantörer ska kunden kunna
välja bland flera hundra. Men, handen
på hjärtat, vilket värde har detta för
en vanlig människa Inte minst om i
vågskålen ska läggas att direktkontakten
med nätbolaget samtidigt
förloras.
Som framgick av Katternötidningen
3/2012 ligger ett sådant förslag nu
för beredning hos de nordiska energimyndigheterna.
På finländsk sida
har man pekat på nackdelarna med
ett system där nätägaren förlorar direktkontakten
med kunden. Som veteran
i branschen har jag mycket svårt
att tro att kunderna, den dag de lär sig
hur ett sådant system fungerar, kommer
att skriva tackbrev till systemets
upphovsmän.
ole vikström
vd, jakobstads energiverk
■ För några år sedan besökte jag Ulriksdals
slott utanför Stockholm. Anledningen
var att ett företag jag jobbade
för hade skänkt en halv miljon
kronor till Världsnaturfonden (WWF)
för ett Östersjöprojekt.
Sveriges kung är ordförande för
WWF:s svenska förtroenderåd. Därav
kommer det sig att WWF har kontor i
hans slott.
Min uppgift var att beskriva Östersjöprojektet
i en kortare artikel. Problemet
var att det underlag jag hade
fått inte höll måttet. Att Östersjön
mådde dåligt var ingen nyhet. Men
vad skulle WWF göra med pengarna
Besöket ledde till frustration både
hos WWF:s folk och mig. Jag fick inga
bra förklaringar. Den expert som
hade gjort i ordning underlaget hade
slutat. När jag frågade vem som skulle
ta ansvar för projektet framdeles,
svävade man på målet.
I stället fick jag en fråga. Kunde jag
hjälpa WWF att få en ny donation från
samarbetsparten Kanske en halv
miljon till Kunde jag hjälpa med det
Tigerdödaren prins Philip längst till vänster.
■ Nu har jag läst två böcker om
WWF. Dels organisationens egen
50-årshistorik, Saving the World’s
Wildlife. WWF – The First 50 Years,
skriven av Alexis Schwarzenbach.
Dels Schwarzbuch WWF: Dunkle
Geschäfte im Zeichen des Panda
[Skumma affärer i pandans tecken]
av Wilfried Huismann.
Böckerna ger delvis samma bild.
WWF är en överklasspräglad organisation
som har svårt att hålla
armlängds avstånd till finansiärerna.
Schwarzenbach beskriver detta genom
interna och externa dokument.
Huismann undersöker på ort och
ställe hur WWF:s projekt faktiskt
fungerar.
Initiativet till WWF togs 1961 av den
engelske ornitologen Max Nicholson,
med viktigt stöd av biologen och naturfilmaren
Julian Huxley, även ordförande
för brittiska rashygieniska
institutet. Inte minst oroade de sig
över att man i de afrikanska kolonier,
som var i färd med att frigöra sig, inte
förstod värdet av skyddad natur.
Målet blev att skapa en övernationell
organisation som genom nätverkskontakter
och känslosamma
kampanjer (baserade på ’chocktaktik’,
med WWF:s egen formulering)
skulle få folk att skänka pengar.
Som glansfulla ordförande under
över 30 år agerade prinsarna Bernhard
och Philip, makar till de holländska
och engelska regenterna.
PR-effekten av prinsarna var kolossal
och förstärktes genom den Club
1001, som skapades för 1001 utvalda
medlemmar. En uttalad princip blev
att hellre samarbeta med storföretagen
än bekämpa dem.
Trovärdighetsproblem uppstod.
Till exempel när det blev känt att
Philip hade skjutit en tiger i Indien
och att WWF:s vice ordförande Luc
Hoffmann, en av huvudägarna i kemikoncernen
Hoffmann-LaRoche,
vägrade avgår ur WWF efter olyckan
i koncernens fabrik i Seveso.
Fox Photos/Stringer
Inte blev det bättre av att Bernhard
för WWF:s räkning skriftligt begärde
en miljon dollar i mutor av Lockheed
i en stridsplansaffär. Eller att han engagerade
en privat säkerhetsfirma av
tidigare SAS-agenter för att infiltrera
de kretsar i Sydafrika som smugglade
noshörningshorn. Allt enligt Schwarzenbach.
Trots sådant har WWF utvecklats
till en ledande lobbyorganisation involverad
i allt från isbjörnsräddning
till medförfattande av IPCC:s rapporter
och nätverkande på hög EU-nivå.
Finland nationella WWF-organisation
etablerades 1972 genom Pertti
Salolainen, känd samlingspartist.
■ Wilfried Huismann har som dokumentärfilmare
gjort
en rad prisbelönade
filmer. Sommaren
2011 visades hans
dokumentär om WWF
i tysk TV, och i fjol utkom
hans bok i ämnet.
Hans beskrivning av
WWF är inte vacker. På
olika ställen i världen
har WWF medverkat till tvångsförflyttning
av urbefolkningen, för att i
stället skapa reservat för djuren och
möjlighet till lyxsafari för turister.
Urfolken har berövats sitt land,
sin kultur och sitt sammanhang utgående
från en västerländsk elits
neokolonistiska världsbild, säger
Huismann.
Tigerkampanjerna i Indien hjälper
inga tigrar, men försörjer en stor kader
av tjänstemän och politiker. Med
WWF:s välsignelse skövlas Borneos
regnskogar för odling av palmoljepalmer.
Laxodlingen i Chile, licensierad
av WWF, vansköts; hundra dykare har
drunknat när de haft att jaga bort eller
på 40 meters djup bärga sjölejon,
skjutna när de kommit för att äta av
laxen. Enligt Huismann.
Och så vidare. Exemplen är legio
på hur WWF:s förhållande till verkligheten
fallerar. Huismanns slutsats
är att WWF har ett alltför nära
samarbete med finansiärerna. Grön
avlatshandel, kallar han det.
Schwarzbuch WWF blev snabbt en
storsäljare i Tyskland, tills de stora
bokhandlarna drog bort boken efter
påstötningar från WWF. Efter en
längre kamp mellan WWF, förlaget
och författaren ingicks en förlikning,
som innebar att Huismann omarbetade
vissa textpassager.
svenolof karlsson
4 katternö katternö 5