Här - Katternö Group

”Man måste bara försöka vara stark. Att tycka synd om sig själv hjälper inte.”
Johanna Forsman
på henne. Fast jag älskade Moa, så var hon ju
ibland ändå påfrestande.”
”Och Julia, hon kan ju också ta sin plats!
Alla vi syskon har ganska hett temperament.
Julia är van att hon är själva universum, och att
allt kretsar runt henne. Först under den senaste
tiden har hon insett att också andra måste få
en plats i solen”, skrattar Sara.
Johanna Forsman
Rädslan borta
Svårt var det också efter transplantationen.
”I två år oroade vi oss hela tiden för att Julias
hjärta skulle stötas bort. Ibland biter inte medicinerna.
Då dör man. Det är kalla fakta. Men
tack och lov har detta inte hänt Julia.”
”Svårast har varit att börja leva ett normalt
liv. Man måste kunna släppa rädslan. Nu går
det att tänka först på sig själv och på framtiden.
Jag älskar min familj utöver allt annat. Vi
vet också att det kanske inte alltid kommer att
vara så här bra.”
Om så sker hoppas Sara att hon kan vara på
plats, nära Julia. Nu studerar hon på Åland
för att bli hotellchef. Moa bor ännu hemma i
Kållby och går i gymnasiet. Hon drömmer om
bra betyg och studier som hon kan trivas med.
Accepterande och tacksamhet
”Nu är Julia en tonåring som älskar att dansa och simma. Livet är relativt bra.” Moa, Julia, Sara.
själv insjukna lika allvarligt som Julia för att
få uppmärksamhet. Kuratorn kritiserade mej
inte för det. Det var befriande.”
Moa medger att hon ännu i dag kan tänka i
samma banor, nästan dagligen. ”Då jag åker
buss till skolan, kan jag tänka: tänk om bussen
skulle åka i diket. Ändå mår jag inte dåligt
av de här tankarna. De fungerar på något sätt
som tröst.”
Med självbevarelsedrift
Julia är inte sjuk, men inte riktigt frisk heller.
Moa har många gånger undrat om hon skulle
orka gå igenom allt igen, om historien skulle
börja på nytt.
”Jag tror inte att jag skulle orka. Ofta tänker
jag att hur i all världen klarade vi egentligen av
det! Men kanske är det så att man bara sätter på
autopiloten och litar på en självbevarelsedrift.
”Jag är också
jättetacksam över
att få berätta hur
alla de här åren
har känts.”
Och tar bara en dag i taget. Julia kommer alltid
att vara i centrum av vår familj, den ’speciella’.
Jag älskar henne. Min tappra, spralliga och
rapptungade lillasyster!”
”Jag är också jättetacksam över att få berätta
hur alla de här åren har känts.”
I vuxna skor
Sara är fem år äldre Moa. ”Jag hann vara barn
tillräckligt länge innan Julia föddes. Därför
har jag inte känslan av att min barndom ’stals’.
Förstås har Moa och jag fått mindre ’familjetid’
än andra. Men våra föräldrar gjorde ändå
det bästa de kunde.”
Sara tycker inte att hon har blivit utan något
viktigt, även om hon som nioårig tog rollen
som reservmamma. ”Jag fick ta mycket ansvar.
Jag skötte om oss, att vi åt bra, tvättade våra
kläder och packade våra ryggsäckar. Det passade
mej, för jag är en ledartyp.”
Det har hänt att Sara har tyckt synd om Moa,
för att hon blev utanför. Julias sjukdom påverkade
Moa mest. ”Det har jag förstått senare.
Ibland var jag för sträng mot henne. Jag blev
nervös av småsaker och avreagerade mig
För ett par år sedan konstaterade läkarna att
blodkärlen till Julias hjärta hade börjat smalna
av. ”Det blev en chock för oss. Då tänkte vi att,
nej, nu börjar det igen. Jag tyckte synd om Julia
då hon aldrig kan leva fullständigt frisk. Men
allt är ändå relativt bra. Julia har många kompisar
och det går bra i skolan.”
Julias sjukdom har fört med sig massor av
smärta, rädsla och farliga situationer. Men
också gränslöst med glädje, lycka, underbara
medmänniskor samt värdefull livserfarenhet
med ett annat perspektiv, säger Sara.
”Man måste bara försöka vara stark. Jag tror
att lyckan beror på det att man försöker acceptera
den situation man är i. Att tycka synd
om sig själv hjälper inte. Och man får aldrig ge
upp. Allt har sin tid. Hur än det går, så brukar
det alltid ordna sig till slut!”
susanne strömberg
30 katternö katternö 31