Här - Katternö Group

”Grupperna blev ömsesidigt besvikna. Indianerna uppfattade samerna som blekansikten.”
University of Washington Libraries
University of Washington Libraries
På väg mot Klondike.
Några av renarna i Woodland Park, Seattle.
tan utanför hade stängts av, fönstren hade
täckts med filtar, hela byggnaden skakade.
Han visste att samerna med sina renar var ute
på fjället. Länsmannen trodde att ingen kunde
klara sig utomhus i detta väder. Men plötsligt
anlände en hjord och inom några dagar hade
man tagit emot även de andra.
Den 2 februari ankom en ångare, Manitoban,
som löjtnant Devore hade lyckats hyra av
rederiet Allan Line i Glasgow. Fartyget, byggt
1865 och ombyggt och förstärkt 1872, var på
2395 bruttoregisterton, 103 meter långt, hade
korsat Atlanten otaliga gånger och stod nära
sin utmönstring.
På vägen upp hade Manitoban i Trondheim
tagit in en last på 500 ton renlav. Men nu uppstod
nya problem. På grund av stormen kunde
båten inte gå in i Bossekops hamn. Renarna
och den övriga lasten måste fraktas ut på pråmar;
åtta renar drunknade i samband med
detta.
Konflikter uppstod mellan samerna och
deras arbetsgivare. Samerna krävde att det
lösöre de förde med sig skulle inventeras före
resan. Jackson vägrade med hänvisning till
tidspressen. Samerna gav med sig först sedan
polisen hotat med häktning. En annan schism
uppstod på grund av samernas benägenhet för
starka drycker.
Den 4 februari kunde fartyget i alla fall lyfta
ankar. 113 kontrakterade människor, 538 renar,
418 slädar och 411 uppsättningar seldon
fanns då ombord. 78 registrerades som samer,
11 som finnar och 2 4 som norrmän. Många
hörde hemma i Kautokeino eller Karasjok och
var mer eller mindre trespråkiga.
Mest känd i sällskapet var Samuel Johannesen
Balto, som hade deltagit i Fridtjof Nansens
expedition över Grönland 1888. En annan
profil var finnen Johan Petter Stalogargo, som
under åtta år hade skött världens nordligaste
postlinje mellan Hammerfest och Nordkap.
Senare skulle Stalogargo i Alaska komma
att sköta den 2000 km långa postlinjen S:t
Michael-Kotzebue – tills han under en svår
snöstorm i mars 1902 körde vilse och frös ihjäl
i sin ackja.
Åter en storm
Färden över Nordatlanten kom att bli fruktansvärd.
Hytterna var olidligt trånga och
fuktiga. Renarna, som stod i öppna hagar på
däck, fick genom sin avföring hela båten att
stinka. Utanför Island råkade man ut för en
storm som kaptenen – som varit på sjön i 42
år – sade sig aldrig ha sett maken till. Motorn
stannade, galjonsfiguren och en av livbåtarna
revs bort, renarna översköljdes av stormsjöarna.
Ändå dog bara en av dem under resan,
efter slagsmål med en annan ren.
Den 27 februari var Manitoban framme i
New York, och nu började en ny etapp av äventyret.
Redan ute till havs blev fartyget omringat
av småbåtar med nyfikna journalister, som på
grund av karantänsbestämmelserna inte tillläts
gå ombord. Väl i land fann sig samerna inför
New Yorks elektriska ljus stå inför ett ”hav
av eld”. Samtidigt omsvärmades de av ett hav
av människor, nyfikna på det exotiska folket
och de märkliga djuren.
Färden över den amerikanska kontinenten
fortsatte med tåg under fortsatt massmedial
uppmärksamhet. Carl Sakariasen, en av deltagarna,
klagade i sin dagbok över de amerikanska
kvinnornas framfusighet. De drog sig
inte för att försöka lägga beslag på de granna
samedräkterna och några försökte till och
med klippa lockar från nordbornas huvuden.
I North Dakota möttes de av en grupp
siouxindianer, som fått höra att samerna
skulle vara likadana som de själva och som nu
målat sig med röd färg i ansiktet för att hedra
sina bröder från norra Europa. Grupperna blev
ömsesidigt besvikna. Indianerna uppfattade
samerna som en annan sorts blekansikten,
samerna fann att indianerna inte alls var röda
i skinnet och imponerades inte heller av deras
klädsel.
Då tåget nådde Klippiga bergen spårade loket
och en av vagnarna ur. Lyckligtvis skedde
urspårningen på rätt sida av rälsen. På andra
sidan fanns floden Tye River. Hade urspårningen
skett där hade det betytt slutet för hela
36 katternö katternö 37