Nr 5 som pdf - Ingenjören

jölkbonden Göran Szendrödi lufsar runt i snålblåsten
på gårdsplanen utanför Trosa. Höstlöven
virvlar kring en trädgårdstol i mörkgrön hårdplast.
Efter att ha skött sina sysslor på gården brukar
den 54-årige lantbrukaren sjunka ner där för att
betrakta sin ögonsten – ett 37 meter högt vindkraftverk.
P jäsen togs i drift strax före midsommar
men Göran har fortfarande inte sett sig mätt på den
högresta skapelsen.
– Jag håller på att kapa träden framför köket, så
att man ska kunna se honom därifrån också. Igår
satt jag här och tittade hur han gick. Då blåste han
42 kilowatt.
Göran formar ideligen sin grova högerhand till en
snäcka som han för upp bakom örat.
– Du hör själv hur det låter… ingenting!
Göran och hans syster Maria Bonté köpte Ävlingeb y
gård 1991 och har sedan dess försörjt sig på mjölkkor.
Belysning, kylning av mjölk, maskiner…
Gården slukade ström och i början av 2000-
talet började elräkningarna bli ett orosmoment
i balans räkningen. För några år sedan, när den
årliga kostnaden var uppe i 50 000 kronor, blev
Göran tvungen att se sig om efter alternativ. Han
hade drömt om att köpa ett vindkraftverk ända
sedan han såg ett på Stockholmsmässan i början av
90-talet men visste att en sådan jätteinvestering var
en ekonomisk orimlighet. Men så för ett år sedan
fick Göran nys om att bröderna Niclas och Fredrik
Axelsson, båda Chalmersingenjörer, tagit fram ett
gårdsanpassat vindkraftverk som skulle täcka hans
elbehov. 1,3 miljoner kronor. Det fick det vara värt.
Göran sålde av en bit mark och slog till.
Göran är noga med att påpeka att han har skruvat
ihop hela verket själv. I månader var hans gårdsplan
belamrad med spannar bräddfyllda med bultar.
Långa rör stod uppradade mot fasaden.
– Det såg ut som en oljerigg på tomten, flinar han.
Göran öppnar elskåpet och visar kabeln som förbinder
verket med elskåpet på gården. Kabeln som
gör att han slipper bekymra sig för vad elräkningarna
ska landa på i framtiden.
– Det här har varit ett sätt att gardera sig, säger
han. Nu slipper man all den där oron en gång i
månaden.
När den storväxte bonden ännu en gång kisar upp
mot rotorbladen är det omöjligt att avgöra om det
är blåst eller lättnad som får
hans ögon att tåras.
Göran Szendrödi är inte
ensam om att ta saken i egna
händer. I Sverige pågår lite
varstans ett eluppror, på sina
håll långt mer storskaligt
än Görans. På Trattberget
i Ånger manland invigdes
för några veckor sedan en
vindkraftpark om totalt 30
kraftverk, den största gemensamma
satsningen på egen
elproduktion som någonsin
gjorts av basindustrin. Bevekelsegrunderna
är identiska
med Göran Szendrödis – att
gardera sig mot det lynniga
elpriset.
Allt började den 31 januari
1996 då staten avreglerade
elmarknaden. Genom att
avskaffa monopolet, där
statliga Vattenfall länge varit
enda aktören, var det tänkt
att konsumenterna skulle få
billigare el. De första åren
vände elpriset mycket riktigt
nedåt, men sedan hände
något. Det byggdes exportkablar
och den svenska elen
började pumpas ut i Europa. Snart rådde ett underskott
i landet. Efterfrågan stack iväg och elpriset
med den. År 2000 kostade elen i genomsnitt tolv
öre per kilowatt på elbörsen Nord Pool Spot. Året
därpå hade kilowattpriset stigit till 21 öre. Anders
Lyberg, som i början av 2000-talet var teknisk
direktör på energislukande bygg materialföretaget
Cementa, minns hur han fick »ta fram luktsaltet«
när inköpspriset passerade 30 öre för första
gången. Utvecklingen var en smärre katastrof för
den svenska basindustrin som står för omkring 25
procent av Sveriges elförbrukning. För vissa företag
kan elen utgöra upp till 80 procent av produktionskostnaderna.
Några öres höjning kan innebära
miljoner i kostnadsökning.
En konferens i Stockholm i början av 2000-talet
samlade expertisen för att diskutera den framtida
svenska elmarknaden. Anders Lyberg var en av få
deltagare som inte delade den allmänt rådande
glädjeyran.
– Alla från produktionssidan satt där med sina varggrin,
minns han. Vi stackars tekniska ingenjörer från
basindustrin sjönk djupare och djupare ner i stolarna.
Företrädare för den energislukande basindustrin
insåg att det var tid att agera. 2004 bildades Basel,
en sammanslutning av basindustrins 22 mest
elintensiva företag.
Medlemmarna – exempelvis Stora Enso och
B oliden – har alla en elkonsumtion som över stiger
0,5 terawattimmar per år. 2007 bildade Basel
bolaget Vindin som en avknoppning. Vind in. Det
göteborgsvitsiga namnet förklarar vilken sorts
LJUDLÖS. När Göran spetsar öronen anar han det
svaga brummandet från turbinen som följer vinden.
Vindkraftverket på gården utanför Trosa är en
tystlåten investering.
68 ingenjören 5 • 2012 ingenjören 5 • 2012 69