Nr 2 Maj 2010 - EAA chapter 222

TidsresanEtt tekniskt geniI boken »Porjus, den flygande byn«berättar vår gamle EAA-polare ochfjällflygarkändis Olle Ek följande:»Våren 1958 fick jag se ett flygplan påSelet ovanför Harsprånget. Jag rusadedit och träffade då ’Flygar-Nisse’. Hanerbjöd mig att flyga sitt hembygge –och han tog ett kort på mig med sinmedhavda kamera. Jag upplevde ettflygplan som var otroligt lättfluget ochformligen hoppade ur vattnet så fortman kommit upp på steget. Särskiltminns jag den geniala konstruktionenav de fjädrande stödflottörerna undervingarna. Detta förklarade ’Flygar-Nisse’ med att vid en eventuell högvåg fjädrade flottörerna bakåt uppåtför att vingrotsinfästningarna inteskulle bli för hårt belastade. En personlighetvar denne man som jag senarefick höra att Luftfartsverket stoppatdå konstruktionsritningar saknades.Jag talade då om för ingengörKjellin på Lfv att jag flugit den medförtjusning och fick då anmärkningenatt om jag som trafikflygare skulleflyga ett nytt plan skulle jag först förvissamig om att det fanns en godkändfartygsjournal och dito besiktningshandlingar!’Förresten’, sade ingengör Kjellin,’mannen är ett geni som dessutominte har tummen mitt i handen!’Jag är glad över att ’Flygar-Nisse’tog ett kort av mig då jag embarkeradeplanet, det sitter nu i albumet, väl bevarat,och är ett fint minne av ettgeni!«foto från Svensk FlyghistoriskFörenings arkiv.foto: Sven-Erik Jönsson”Det visade sig att någon – manmisstänkte en god vän till familjen– hade hällt grus i bensintanken.Läsvärt!Boken »Porjus, denflygande byn« – somovanstående anekdotär hämtad ur – är enfjällflyghistorisk pärla!Kan rekvireras/köpas hos Porjus Arkivkommitté.Alf Wallbing, telefon 0973-101 71;070-569 01 71; 070-676 01 7112 eaa-nytt #2/2010slots. Konstruktionen var tresitsig med en totalviktpå 495 kg och maxfart på 135 km/h.Spännvidden var 11,26 meter, längden 7,56meter och höjden 2,18 meter.Lägsta flygfart var 60 km/h och landningsfarten52 km/h.Premiärturen skedde den 11 juni 1954 och»Flygar-Nisse« var mycket nöjd. Familjen varofta ute och flög med Beda och »Flygar-Nisse«tyckte att planet motsvarade allt han drömt omnär han byggde det.Men säg den som får vara glad jämt. Jantelagenoch avundsjukan höll på att utplåna helafamiljen och med den även flygbåten. En söndagsmorgonskulle hela familjen ut på en tur,men »Flygar-Nisse« var inte belåten med motorn,den gick inte riktigt rent. Det visade sigatt någon – man misstänkte en god vän tillfamiljen – hade hällt grus i bensintanken. Motornplockades ner i minsta detalj och tvättades ibrännolja.Familjen hade fått en fiende. Flygturerna börjadeanmälas till polisen och böterna blev högreoch högre. I rädsla för att mista sitt certifikatställde »Flygar-Nisse« undan flygbåten i väntanpå bättre tider, men han hann i alla fall med ca550 flygtimmar under fyra års flygande!Efter »Flygar-Nisse« bortgång 1965 åtog sigHugo Ericsson, (en av grundarna av vårt svenskaEAA) att placera Beda någonstans så att den intebara försvann i glömska i någon lada. LennartSvedfelt (Svedinos Bil- och Flygmuseum) toghand om och räddade Beda för eftervärlden hanhärbärgerade Beda ett antal år innan hon slutligenblev donerad till Arlandasamlingarna därhon numera kan beskådas. ■delar av texten är hämtad ur boken »Porjus, denflygande byn«. sten lindgren har även intervjuatnärstående till »flygar-nisse«.