Samspelsbehandling (2006_1).pdf

de skulle kunna förändra sin situation. Samtidigt uppfattade de, att det var justdet som hände, d v s att de fick bra hjälp.En förälder säger: ”Jag tyckte inte att jag såg de resultat som de såg.” Närfamiljen närmade sig slutet av behandlingen uppfattade föräldrarna dock storförändring hos sitt barn: ”Medan vi gick här, vi såg henne varje dag, så vi såginte de här skillnaderna. Men när vi såg de den allra första filmen som vispelade in här och sedan den allra sista vi spelade in. Det fick vi se, när vi hadeavslutningssamtalet här. Och då såg man att hon var mycket gladare ochmycket….liksom var, hon var annorlunda mot första för då var hon barajättesur och hon bara ..äh..ville ingenting.”De två sista citaten illustrerar också vad flera av föräldrarna beskriver,nämligen att man inte riktigt förstår hur förändringarna hos sig själva och hosbarnet har gått till. Det som sker blir som ett mirakel.En förälder beskriver känslan av mirakel så här: ”Jag hade nog aldrig vetat omdet vi har gått igenom under hela våren. Hade någon berättat om det hade jagaldrig trott det. Hur det skulle gå upp och ner och många saker dom sa till oss,utan att dom la aldrig någon skuld eller några sådana saker utan dom berättasaker men det tog tid för oss att förstå vad dom faktiskt menade.”När det gäller bemötandet talar föräldrarna mycket om den prövande hållningen,det på diskussion och dialog inriktade förhållningssättet som de finnerhos personalen. Att personalen är flexibel och anpassar sig till behoven hos denenskilda familjen framhålls på olika sätt av alla föräldrar.”Inte så mycket handfasta tips, och det kan vara orealistiska eller felaktigaförväntningar, för det har inte varit så mycket så i form av så här bör ni göraoch så här…bör ni bete er…..Det finns inget rätt eller fel i den meningen utandet har varit en dialog då som man får ha och försöka diskutera sig fram ochinte fastna i det att så här är det.””Jag tyckte det var så himla skönt efter ett tag, när jag förstod vad de pysslademed. Jag tyckte det var så himla skönt att de inte hade någon strategi så här skavi göra.” Mamman beskriver sedan hur de på BVC och BUP bara ”kört på”utan att lyssna till henne. På Gungan ”hade man inget färdigt program, utan deförsökte på något sätt, kändes det som, göra, inte ett program åt mig, men lösaproblemet. På det sättet, som funkade för mig och min son och våra problem.Och det kändes så himla skönt. Och då var det också lätt att hänga med påsaker som jag ibland tänkte, att det där förstår jag inte riktigt varför vi skallgöra, men vi gör det.” Föräldern beskriver vidare, att hon känt sig skeptisk till33