Samspelsbehandling (2006_1).pdf

instrument att förändra sin situation och att de kan sätta ord på sina svårigheter.Att föräldrarna har större tilltro till egna resurser, att de övervunnit sin negativaförväntan på behandlingspersonal och att de överhuvudtaget fått en tro på attdet finns möjlighet att få hjälp om de skulle få problem igen är sådana aspekter.Det senare är viktigt med tanke på att det då är större sannolikhet att de sökerhjälp i ett tidigt skede än att de väntar tills problemen blir övermäktiga.Ja, personalen snarare underdriver än överdriver sin insats. Det behöver lyftasfram igen, att detta hade vi inte vetat utan brukarperspektivet, d v s utanföräldrarnas perspektiv. Intervjuerna med personalen visar att Gungan har ettgott resultat på sitt arbete men om utvärderingen endast haft tillgång tillintervjuerna med personalen, skulle man kunnat ha kritiska invändningar motresultatet. Personalen är bara ”projekt-entusiastiska” och vill inte se någotannat än ett positivt resultat hade man kunnat invända. Det torde dock varaovanligt med ett så positivt resultat sett ur brukarperspektivet som i Gunganprojektet.Vad har då varit verksamt i behandlingen på Gungan? Vad är det som gör att vikan se ett ovanligt entydigt positivt resultat från en behandlingsverksamhet? Ettsvar på frågan, kan vara, att det är de bärande idéerna i projektet som ärverksamma. Det är det öppna, flexibla och behovsinriktade förhållningssättetsom är verksamt, förutsatt att det praktiseras utifrån en hög professionell nivåmed lyhördhet och respekt inför den andre. Klienten objektifieras inte utanmöts som ett subjekt. Klienternas idéer, tankar och föreställningar mötsrespektfullt och får betydelse i valet av behandlingsinsatser. Denna tilltro till enmänniskas egna resurser har i sig en hälsofrämjande effekt. Det rustar ocksåklienten för bättre möjligheter till självhjälp. Det finns anledning att tycka attett subjekt till subjekt- förhållande borde vara en självklarhet i vården överhuvudtaget.Ett annat exempel på att det är möjligt och verksamt att mötaklienten som en person som har något väsentligt att tillföra, även när det gälleratt förstå mycket allvarliga problem och hur de kan behandlas, visas också i dets k Fallskärmsprojektet. Då handlar det till och med om förstagångsinsjuknadepsykotiska personer, som normalt inte betraktas som personer som kan tala försig (se vidare Levander, 2002 om detta synsätt i förhållande till klienten).Föräldrarna riktar mycket kritik mot BVC. Kritiken handlar främst om att maninte känner sig förstådd, att man fått råd som inte fungerar, att problemen bagatelliserats,att man inte blev remitterad till Gungan i ett tidigare skede och ompersonalens av rutin präglade förhållningssätt. Denna kritik berör en viktigfråga. Som det ser ut idag, förväntas BVC att klara av att möta de mest skiftandebehov som finns hos småbarnsfamiljer. När problemen blir så svåra som förde familjer som remitterats till Gungan, finns oftast varken tillräckligt med44