Rävens stad

SWEDISH
EDITION
TUULA PERE • ANDREA ALEMANNO
Rävens stad
WickWick

Rävens stad
Text Tuula Pere
Illustrationer Andrea Alemanno
Layout Peter Stone
Översättning till svenska Angelika Nikolowski-Bogomoloff
ISBN 978-952-325-697-2 (ePub)
ISBN 978-952-325-197-7 (Print)
Första utgåvan
Copyright © 2016 Wickwick Ltd
Förlag Wickwick Ab
2016, Helsingfors, Finland
Tryckt inom EU
The Fox's City, Swedish translation
Story by Tuula Pere
Illustrations by Andrea Alemanno
Layout by Peter Stone
Swedish translation by Angelika Nikolowski-Bogomoloff
ISBN 978-952-325-697-2 (ePub)
ISBN 978-952-325-197-7 (Print)
First edition
Copyright © 2016 Wickwick Ltd
Published by Wickwick Ltd
2016, Helsinki, Finland
Printed in EU
Originally published in Finland by Wickwick Ltd in 2016
Finnish “Ketun kaupunki”, ISBN 978-952-325-194-6 (Print), ISBN 978-952-325-694-1 (ePub)
US English “The Fox's City”, ISBN 978-952-325-195-3 (Print), ISBN 978-952-325-695-8 (ePub)
All rights reserved. No part of this publication may be reproduced, stored in a retrieval system, or transmitted
in any form or by any means, mechanical, electronic, photocopying, recording, or otherwise, without the prior
written permission of the publisher Wickwick Ltd. The only exception is brief quotations in printed articles and
reviews. For details and written permissions, contact rights@wickwick.fi.
Wickwick books are available at special discounts when purchased in quantity for premiums and promotions as
well as fundraising or educational use. Special editions can also be created to specification. For details, contact
specialsales@wickwick.fi.

SWEDISH
EDITION
Rävens stad
Tuula Pere • Andrea Alemanno
W
ickWick
Children’s Books from the Heart
1

Rävungen Reidars hobby var att rulla stenar ner för bergssluttningen
mot staden nedanför. Från sin klippavsats
betraktade han landskapet som öppnade sig framför
honom, och smidde stora framtidsplaner.
– Sedan, då jag vuxit litet till, flyttar jag till staden, funderade
Reidar. – Den här byn är på tok för liten för en sådan
begåvning som jag.
Reidar var minsann en speciell rävpojke. Hans blick var
skarp, hans luktsinne känsligt och han var blixtsnabb i
tanken. Men han saknade många viktiga egenskaper. Reidar
kunde inte föreställa sig hur andra djur kände. Och även om
han hade kunnat det så brydde han sig inte alls om deras
önskemål.
– En vacker dag skall jag nog visa den där staden och hela
världen vad jag kan, tänkte Reidar morskt för sig själv
medan han rullade ner den största stenen någonsin.
2

3

4
Hemma hos Reidar fanns det sju rävungar, och han var den mellersta i kullen.
Hans föräldrar tog väl hand om hela skaran och älskade alla sina ungar precis
lika mycket. Reidar tyckte ändå att han inte fick tillräckligt med mat och uppmärksamhet.
Framförallt fick han, enligt sin egen mening, inte tillräckligt med leksaker,
kläder och andra saker.

– Du behöver ju inte allt det där, suckade rävmamman ofta. – Ditt skåp och dina
lådor är redan överfulla. Du kommer knappast ens ihåg vad allt du har.
– Men mamma, jag måste få en snabbare cykel, tjatade den mellersta räven. – Först
vill jag vinna mina äldre syskon i cykeltävlingen, och efter det alla barnen i hela byn!
5

Rävmamman blev mer och mer oroad för var dag som gick. Till sist gick hon till
Doktor Uggla för att be om råd. Han gav ofta svar på problemen som djuren i
bergsbyn hade.
– Jag vet inte vad jag skall ta mig till, klagade rävmamman. – Reidar blir bara jobbigare
och jobbigare. I början retade han sina småsyskon, knyckte deras leksaker och
godis, men nu ger han sig på alla.
6

– Det är konstigt att de äldre barnen inte protesterar och försöker hindra honom,
förundrade sig Doktor Uggla. – Åtminstone är björnbröderna så starka att man
kunde tro att Reidar skulle akta sig för att göra dem arga.
– Snälla gammeluggla, du förstår inte riktigt det här. Reidar har blivit så slug att de
andra inte ens alltid märker hur han får sin vilja igenom.
7

Så sant som det var sagt – det var svårt att hitta en mer skicklig lurendrejare än
Reidar. Till och med djurbarnens klubb påverkades av hans nycker.
Lekarna började förändras. Nu var det slut på lekar som kurragömma och brännboll,
eller att bygga gemensamma kojor och dammar vid vårbäcken. Reidar delade
in klubbarnen i två lag. Till sitt eget lag valde han de största, snabbaste och skickligaste
djurbarnen. Det andra laget bestod av de små, svaga och långsamma.
8

Till en början försökte djurbarnen protestera, men småningom gav de efter för
Reidar. Till sist ville alla vara i Reidars lag, för det vann alltid och fick alla priser.
Om någon försökte stå upp mot Reidar så hittade han alltid på något sätt att kväva
motståndet. Motståndarens cykeldäck kunde på något mystiskt sätt tömmas eller
hans koja rasa ihop. Emellanåt hade någon trampat på sandlådans slott med stövlar
som var exakt samma storlek som klubbtantens, men inte kunde ju någon misstänka
henne.
9

10

Vårens ljumma vindar övergick i sommarsolens gassande, höstregnen i vinterstormar.
En ny vår kom. Rävpojken Reidar hade blivit vuxen och betraktade
belåtet sin spegelbild. Självbelåten och rak i ryggen höjde han hakan en aning.
– Det är dags för mig att flytta hemifrån, meddelade Reidar. – Jag ska till kusten till
den stora staden.
– Ta väl hand om dig, min pojke, snyftade rävmamman och torkade tårarna ur
ögonvrån. – Och glöm inte oss här i hembyn.
– Hej då!, ropade Reidar glatt och gav sig iväg. Hans tankar var redan i framtidens
nya möjligheter och äventyr, och han såg sig inte ens om.
11

Då han närmade sig den stora staden satte sig Reidar ner på en sten för ett ögonblick.
Han grävde fram de skinande blanka stövlarna ur sin ryggsäck och putsade
sin päls fri från damm. Han måste vara prydlig, för han skulle söka en arbetsplats
hos stadsdirektören. Den gamle Vargen Vidar skulle säkert ha användning av
en ung hjälpreda. Reidar skulle nog få mycket gjort.
Den gamle vargen hade redan länge varit stadsdirektör. Under hans ledning hade
kuststaden vuxit och utvecklats. Invånarna var nöjda.
Nu stövlade Reidar in i Vargen Vidars arbetsrum och erbjöd den långvarige direktören
sina tjänster.
– Jag är nog kanske litet på äldre sidan, och litet trött också, medgav vargen.
– Visst, visst, höll Reidar med. – En liten, bekymmerslös semester på en holme skulle
säkert göra gott. Jag kan ta hand om stadens angelägenheter.
– Du kanske har rätt. Stadsbibliotekarien Erasmus kommer att vara din handledare.
Han har varit min förtrogna vän så länge jag kan minnas, sade Vargen Vidar. – Vi
kan hålla kontakt med hjälp av brevduvorna.
Reidar smålog för sig själv men avslöjade inte sina tankar för vargen. Mycket skulle
förändras i staden, och till det behövdes minsann varken bibliotekarie eller brevduvor.
12

13

14
Den gamle vargdirektören gick sakta mot båten som väntade vid stranden. I sitt
sinne såg han redan framför sig sköna och lugna dagar på holmen. Äntligen
skulle han få fiska så mycket han ville och sedan vila i hängmattan i kvällssolens
sken.

Stadsdirektörens flyttlass närmade sig hamnen. Stadsborna
hade kommit för att vinka adjö till vargen,
som aldrig förut varit borta en längre tid från sitt uppdrag. Vidar viftade långsamt
med framtassen från ena sidan till den andra och log mot alla.
Räven Reidar gick med raska steg framför flyttlasset. Med hakan framskjuten såg
han på folkmassan och fantiserade om hur det skulle kännas om alla hade varit där
för att hylla honom. Den dagen skulle ännu komma.
15

16

Först av allt styrde Reidar sina steg mot stadshuset. Han skyndade rakt till den
gamle vargens tomma rum och satte sig i kontorsstolen som hade högt ryggstöd.
Efter att ha funderat ett ögonblick började han frenetiskt ringa i klockan som stod
på bordet.
– Var i all världen dröjde ni, snäste Reidar till vaktmästaren och kontorsassistenterna,
som panikslaget rusade in i rummet. – Inte är man här för nöjes skull, utan
för att jobba. Vi har mycket att göra, fram med anteckningsblocken.
Med glödande pennor skrev tjänstemännen upp den ena befallningen och planen
efter den andra. Vaktmästaren skickade omkring papper och instruktioner runtom
byggnaden och fäste också meddelanden som skulle skickas längre bort i brevduvornas
ben.
– Hopplöst långsamt och gammaldags, utbrast Reidar. – Vi måste göra oss av med
duvorna. Istället behöver vi åtminstone ett dussin välskolade hökar. Beställ dem
genast från bergen.
– Men brevduvorna är viktiga. Med hjälp av dem kan vi hålla kontakt också med
stadsdirektören som är på semester, försökte vaktmästaren förklara, men räven slog
dövörat till.
17

Ett par dagar senare hämtade den första brevduvan den gamle
vargdirektörens meddelande från holmen.
Min gode Reidar.
Semestern har inletts väl, fisken nappar
och vindarna är ljumma. Kom ihåg att
sköta stadsbornas ärenden väl och vid
behov be om råd av min vän Erasmus. Om
något allvarligare skulle inträffa skickar du
brevduvan med ett meddelande till mig, så
kommer jag dit med båten följande morgon.
Med soliga hälsningar, allas er egen
stadsdirektör,
Vargen Vidar
18

Reidar ögnade snabbt igenom meddelandet, skrynklade ihop pappret till en boll
som han slängde direkt i papperskorgen. I hans huvud började en stor plan ta
form. För att förverkliga den måste man först skaffa några fågelburar och fågelfällor,
och stora mängder god fågelmat. Dessutom måste man hitta en lugn och avsides
plats.
Räven snurrade runt i sin kontorsstol och hans blick föll på vindsfönstren i biblioteksbyggnaden
mittemot.
– Imorgon är det dags att besöka bibliotekarien Erasmus, tänkte Reidar belåtet.
19

På morgonen stod Erasmus på bibliotekets trappa för att ta emot stadsdirektörens
vikarie. Han var lite förvånad över dennes plötsliga intresse för biblioteksbyggnaden,
men förevisade snällt hela huset från källaren till vinden.
– Egentligen borde också jag ha nyckel till biblioteket, konstaterade Reidar då rundturen
var avslutad. – Stadsdirektörens vikarie måste ju kunna besöka biblioteket när
som helst.
– Ja, så är det väl då, om det behövs, sade Erasmus efter en stunds tvekan, och räckte
reservnyckeln till räven.
Följande natt strök en mörk figur fram och tillbaka i bibliotekets trappor med fågelfällor
, burar och en massa fågelmat. Ingen hade märkt från marken att en del av
fönstren på vindsvåningen hade öppnats, och längs fönsterbrädena ledde ett spår av
frön och annat fågelgodis till fällorna och burarna.
På bara några dagar hade hela stadens brevduvor fångats på bibliotekets vind.
20

21

22

Stadens fotbollslag förberedde sig för det stora evenemanget. Bibliotekarien Erasmus
var föreningens kassör, och han hade kommit för att förhandla om arrangemangen
med räven. Nu skulle det bli finalmatch och man väntade gäster ända från
grannstaten. Fotbollsstadion gjordes i ordning inför finalen, man såg till att det
fanns inkvartering och matservering, och gatorna smyckades.
– Det här bara måste vi vinna. Segerfesten kommer att bli fantastisk, och jag
skall hålla ett inspirerande festtal från en hög piedestal, planerade räven.
– Synd att det gästande laget är i så god form.
– Men det är väl viktigast att hålla den gamla traditionen levande, undrade
bibliotekarien Erasmus försiktigt. Också han var en stor fotbollsvän men
kunde njuta av en bra match utan att vinna.
– Jag har då aldrig hört på maken! utbrast
räven. – Ju klarare seger och större pokal,
desto större ära.
23

Erasmus skakade på huvudet och återvände till bibliotekets lugn. Räven blev
ensam med sina stora planer. I dem skydde han inga medel.
Den vikarierande stadsdirektören beordrade det gästande laget att förbereda sig för
matcherna i utkanten av staden på en liten sportplan, där inkvarteringens vattenledningar
reparerades och gräsmattan lappades ihop.
24

Sitt eget lag inkvarterade räven i det splitternya idrottshuset bredvid den nyrenoverade
fotbollsplanen. För att försäkra sig om segern hade han skaffat sex kojoter
som var kända för sina hårda tag. De kom från grannstaden men enligt reglerna
skulle spelarna bo i den stad de representerade. Med hjälp av ett undantagsbeslut
lät den nye stadsdirektören bygga barackbostäder till kojoterna bredvid stadshuset.
– Ingen borde ha något att klaga på, myste räven. Varenda regel har följts till punkt
och pricka.
25

Planeringen av segerfesten tog all rävens tid och energi i anspråk under veckan
före matchen. Han hade inte ro att varken sova eller äta. Hans päls blev tovig,
han fick mörka skuggor under ögonen och planerna blev allt konstigare.
– Stadsborna måste kläs i enhetliga kläder. Alla skall få ett halsband med stadens
emblem på, tänkte räven ivrigt. – Egentligen kunde man istället för det gamla
emblemet låta trycka min bild eftersom jag ju ändå officiellt är stadsdirektörens
vikarie.
26

Räven fick för sig att stadsborna skulle samlas till gemensamma träningar där de
skulle få lära sig nya heja-ramsor. Förutom att heja på laget var det tänkt att de
med jämna mellanrum taktfast skulle ropa: ”Länge leve räven, den store ledaren och
fotbollsfantasten.”
27

28

Erasmus började bli bekymrad på allvar. Rävens planer
skulle förstöra hela idrottsfesten. Bibliotekarien hade
försökt anpassa sig till det ena nya kravet efter det andra,
men nu hade han fått nog.
– Den gamle vargledaren skulle knappast önska en sådan
här idrottsfest, bedömde Erasmus. – Månntro han ens är
medveten om vad som försiggår här.
Bibliotekarien satt ensam i den tysta biblioteksbyggnaden.
Ingen hade nu tid att hämta något att läsa.
Medan Erasmus funderade på den konstiga situationen
började han fästa uppmärksamhet vid ett speciellt
läte. Huset var inte helt ljudlöst. Någonstans ovanför
honom hördes ett konstigt kuttrande. Precis som
om en stor kastrull kokade på spisen och hundratals
bubblor oavbrutet puttrade.
Erasmus gav sig iväg för att ta reda på var ljudet kom
ifrån. Han gick från rum till rum och klättrade till slut
upp för trapporna till bibliotekets vind. Ljudet blev starkare.
29

Den tunga dörren till vinden öppnades. Erasmus kunde inte tro sina ögon.
Rummet var fullt av brevduvor fångade i burar. Bland dem fanns också den
riktiga stadsdirektörens brevduvor med stadens emblem om halsen.
– Nu börjar jag förstå vad det är frågan om här, sade Erasmus fundersamt för sig
själv. – Nu måste jag snabbt skicka flygpost till den gamle stadsdirektören på hans
ensliga holme. Nu blev det slut på semestern.
Snart svävade den officiella duvposten från bibliotekets fönster i riktning mot vargens
semesterholme som hägrade i horisonten. Efter det matade Erasmus de andra
fåglarna som var tillfångatagna på vinden och öppnade deras burar på vid gavel.
Stadsborna undrade varför en rastlös skara brevduvor flög över biblioteket och
stadshuset.
30

31

32

Den semestrande Vargen Vidar blev väldigt upprörd då han läste meddelandet
som hans vän Erasmus hade skickat i all hast.
– Nu ska de viktigaste sakerna packas i båten, och det snabbt, sade den gamle vargen
till sin fru. – Det måste bli ordning på stadens angelägenheter. Fiska hinner jag
också senare.
Redan på eftermiddagen återvände vargdirektören till sitt arbetsrum. Han placerade
sin vikarie mittemot sig vid skrivbordet och krävde en förklaring. Räven beskrev
sina tilltag i stora drag och försökte få hela historien att framstå i ett fördelaktigt
ljus.
– Du kan säga vad du vill, röt vargen. – Du lider av maktsjuka, och det är en hemsk
sjukdom! Jag skulle ha lust att skicka iväg dig till den ödsliga holmen för att bli frisk.
33

Till sist gav vargen ändå med sig. Räven fick komma och se på fotbollsfinalen och
sitta bredvid honom på huvudläktaren. Men några tal fick han inte hålla, och
stadsborna fick klä sig som de ville i sina egna kläder.
Räven var sur för att de kojotspelare han hade skaffat inte fick delta i stadens lag.
Vargen var obeveklig, hur räven än försökte förklara.
– Vi spelar fair play, förkunnade den gamle stadsdirektören. – Men jag har faktiskt
hittat på en uppgift också till dina kojoter – titta ditåt så får du se.
34

35

36

Kojoterna uppträdde med konstgymnastik i läktarens korridor. De storväxta och
axelbreda spelarna formade en fin pyramid och lyften gick som en dans.
Fastän uppvisningen var fantastisk hade Räven Reidar svårt att dölja sin besvikelse.
Han skulle hellre ha sett att kojoterna hade stått på prispallen efter matchen med
guldmedaljer runt halsen istället för att gymnastisera framför publiken.
Den unga rävens drömmar gick slutgiltigt i kras då det gästande laget vann den
jämna matchen med ett mål. Räven Reidars axlar sjönk ihop.
– Men snälla Reidar, det här är ju bara ett spel, tröstade den gamle
vargen. – Och nästa år blir det en ny vänskapsmatch. Det är det
allra viktigaste.
37

Rävungen Reidar har stora framtidsplaner.
Han lämnar boet på bergssluttningen
bakom sig då han i sina blänkande stövlar stegar iväg för
att söka jobb hos stadsdirektören, Vargen Vidar.
Den gamle vargledaren åker på fiskeresa till en avlägsen
holme, och överlåter sitt arbetsrum till Reidar. Rävens
maktlystenhet och hårda tag förvirrar stadsborna. På
huvudbibliotekets vind händer det konstiga saker, och
stadens brevduvor försvinner på ett mystiskt sätt.
Kommer fotbollsmatchen med grannstaten att spelas, och
blir den, som alltid förut, en vänskapsmatch?
wickwick.fi