2020 - Holmiensis 3

hedersledamoten
Tryck NATIONEN CMD+Shift
för att ändra text
HEDERSLEDAMOTEN
Peter Nobel, född 1931 i Stockholm, har varit advokat och är juris hedersdoktor vid Uppsala
universitet. Han var den första personen i världen att inneha ämbetet som
Diskrimineringsombudsman (DO), och har utöver det arbetat som generalsekreterare i
svenska Röda korset, expert i FN:s kommitté mot rasdiskriminering, vägledare till över- och
kvarlevande efter M/S Estonias förlisning och ledamot av Pressens opinionsnämnd, bland
mycket annat. Men framför allt är han Hedersledamot av Stockholms nation. Det står skrivet
att till Hederledamot kallas envar Nationen vill betyga sin högaktning. Det är med stor sådan
jag lämnar över till Peter Nobel.
Nils Norström
Redaktör
Sent hösten 1953 kom jag till Uppsala för att
läsa juridik efter att ha vantrivts på dåvarande
Stockholms högskola, med gott humör utfört
militärtjänst och haft nytta och nöje av resor i
Europa. Jag kom närmast från Göttingen, där jag läst
filosofi och statsrätt, levt studentliv och lärt att öl är
gott som dryck, men betänkligt som livsåskådning:
”Bier als Getränk ist gut aber als Lebensanschaung
bedenklich!”
salen torsdag kl. 19.” Jag gick dit, träffade den långe
Teaterföreståndaren Ulf G. Jonsson och den övriga
spexensemblen. Bara en Landsman hade kommit för
att provläsa. Ulf G. gav oss varsitt exemplar av den
text vi skulle deklamera. Jamen, den kände jag ju
till! Det var den scen ur Rostands komedi ”Cyrano
de Bergerac”, där Cyrano, en briljant skald och
värjfäktare läxar upp en borgare, som dristat sig att
säga något om hans stora näsa:
Så en kulen dag klev jag genom Nationens port
Drottninggatan 11, såg rakt framför mig trappan
som då ledde rakt upp och sedan delade sig samt
till vänster skylten ”Kuratorsexpedition”. Jag klev
på. Förste kurator och Andre kurator satt mitt emot
varandra vid ett stort bord, Klubbmästaren och
Sekreteraren vid var sitt mindre. Samtalet fördes helt
på rim. När jag skrivits in reste de sig, tryckte min
hand och önskade mig välkommen som ”Landsman
i Stockholms nation där visar man skick och fason!”
Här rådde trevnad! Jag frågade varför de rimmade
hela tiden. ”För att komma i form och trivas, tills
Marsspexet ska skrivas”, svarade Förste kurator Hans
Ekelund. Jag kom inte genast in i gemenskapen.
I salongen satt några dryga äldre typer, som läste
tidningar eller spelade schack och bräde och knappt
tittade upp. En dag skrev jag i almanackan: ”Rolig
dag! Mötte en som sa hej.” Bekantskapskretsen
växte. Så dök det upp i kapprummet ett anslag:
”Provuppläsning för en roll i Marsspexet. Stora
”Tyst! Min näsa är ofantlig i Paris
finns inte maken! Men slik näsa är bevis
på hjärta och på kraft, på huvud och på minne,
på kvickhet och på vett, på fritt och ädelt sinne -
just vad jag har, men ni herr dumbom, aldrig får!
Nu har min näsas talt – och ni kanhända går!”
Varpå han ger borgaren en örfil. (Ur översättningen
från franska av Harald Molander, känd teaterman,
aktiv på Nationen i slutet av 1800-talet och farfars
farfar till den Harald Molander, som gjorde
spexkarriär med sång och dans på Nationen
omkring 2000.) Pjäsen var känd då, framfördes på
Uppsalas stadsteater, är filmad och kanske mest känd
för repliken: ”En kyss, en kyss – vad är han? Det
stumma svaret på en lika stum begäran!”
14