2020 - Holmiensis 4

Nummer 4 2020. Sedan 1963. Stockholms nations tidning. 

Livet i Bakfickan Torsdagsklubben Revisited Återuppståndna Carolina

edaktionen 

REDAKTÖREN HAR ORDET 

Som barn hade jag en förkärlek för att sova utomhus 

under somrarna. Under sommarloven fick jag den annars 

sällsynta tillåtelsen att vara uppe lite senare om kvällarna, 

och kunde därmed under särskilt klara sommarnätter få 

bevittna den lysande stjärnhimlen. I ett litet enmanstält låg 

jag så på altanen, med huvudet utstickandes från tältöppningen, 

och fascinerades av himlakropparna i Vintergatan. 

Hade jag riktigt tur kunde jag även få sällskap av vår 

katt, även om han inte verkade lika nyfiken på stjärnorna 

som jag. 

När jag nu, några decennier senare, riktar tankemödan 

till rymden, universums oändlighet och tanken om 

potentiellt utomjordiskt liv, är det som att svepa en cocktail 

av tvetydiga känslor: förundran, obehag, nyfikenhet, 

förvirring och vanmakt – en känslokombination jag 

inte upplevt sedan jag som vilsen högstadieelev (något 

prematurt?) fick i läxa att fundera över vad som händer 

efter döden. 

Men, kära läsare, jag har inte för avsikt att ödsla er tid med 

löst flum om universum och livet efter döden. Jag tänkte 

istället berätta om en högaktuell rymdrelaterad fråga, 

närmare bestämt den om rymdskrot. Huruvida det är att 

ödsla er tid eller inte får ni bedöma. 

Många samhällsviktiga funktioner styrs idag av 

rymdbaserad teknologi. Utforskningsresor med 

rymdfarkoster har utökat vår förståelse för universum 

och stimulerat innovation, medan utvecklingen av 

avancerade satelliter har möjliggjort GPS-användning, 

skapat förutsättningar för mer precisa väderprognoser 

och revolutionerat TV-industrin. Precis som med de flesta 

av människans framgångsrika innovationer medför dock 

dessa teknologier konsekvenser och utmaningar. Sedan 

Sovjetunionen sköt upp den första satelliten i rymden år 

1957 har ytterligare 6000 skjutits upp, och trångboddheten 

i vår atmosfär börjar bli påtaglig. Satelliterna opererar ju 

dessutom i en minst sagt prekär arbetsmiljö, och med de 

krafter de utsätts för har de en begränsad livstid. Till slut 

faller de samman, varvid deras söndriga beståndsdelar 

tillsammans med gamla raketkomponenter och dylika 

objekt skapar en atmosfärisk begravningsplats i omlopp 

kring Tellus. 

Världens rymdmyndigheter har enligt svenska Rymdstyrelsen 

(ja, en sådan myndighet existerar i Sverige) uppsikt 

över fler än 18 000 enheter rymdskrot. Många partiklar 

är dock svåra att bevaka, och totalt beräknas 170 miljoner 

(!) skrotobjekt vara i omlopp kring jorden. Majoriteten 

av dessa föremål cirkulerar i samma omloppsbana som 

våra satelliter, vilket skapar en allvarlig kollisionsrisk 

som världens rymdaktörer kämpar med att manövrera. 

Och det är inte bara kollisioner med aktiva satelliter och 

rymdfarkoster som kan orsaka problem; om två skrotobjekt 

krockar med varandra bildas ännu mer rymdskrot, 

en snöbollseffekt som kallas Kesslersyndromet. 

Hittills har inga kritiska olyckor inträffat, men risken 

bedöms vara större än någonsin. Runtom i världen arbetas 

det febrilt med att ta fram lösningar för att rensa vår 

atmosfär från skräp, och alltifrån gigantiska laserstrålar 

till skrotinsamlande rymdballonger har föreslagits som 

möjliga tillvägagångssätt. Vi kan bara hoppas att någon av 

metoderna fungerar. Det sista vi behöver i denna pandemi 

- men som visserligen inte skulle förvåna år 2020 - är 

att vår tillgång till TV stryps på grund av en kollision i 

rymden. 

Med önskan om en god jul och ett uppbyggligt nytt år, 

Ansvarig utgivare 

Marcus Hellgren 

1q@stockholmsnation.se 

Annonsförsäljning 

holmiensis@stockholmsnation.se 

Tryck 

Wikströms Tryckeri AB 

018-15 62 90 

Omslagsfoto 

Erika Herbai 

Fotograf 

Sonya Sammarco 

Kontakt 

Drottninggatan 11 

753 10 Uppsala 

072-964 75 50 

holmiensis@stockholmsnation.se 

Nils Norström 

Redaktör 

2

edaktionen 

Höjdpunkten på julafton? 

Karl-Bertils ömma moder. 

Viktigast på julbordet? 

Mängder av sill! 

Andra medverkande: 

Eric Winell 

Gästskribent 


Redaktör 

Dopp i grytan, hiss eller diss? 

Hissdiss! Inte så gott men helt klart ett 

måste. 


Att få mandeln i julgröten. 


Julgröten? 


Nja diss får det bli. 


MATEN! 


Självklart Janssons fantastiska frestelse! 


Aldrig smakat... 

Siri Österlund Björk 

Art Director 

Philippa Nilsson 

Art Director 


När man går ut genom ytterdörren iklädd 

tomtedräkt efter ett väl (nåja) utfört gig. 


Grisfötter i gelé. 


Diss. 

Markus Hällje 

Redaktionssekretarere 


Min och mammas årliga kvällspromenad

1q har ordet 

1Q HAR ORDET 

Stortorget, 2001, Stockholm. Kullersten, en häftig 

kanonkula i en husknut, udda stenar i husfasaden vars 

antal sägs representera folk som halshuggits här. Doften 

av brända mandlar och rimfrost blandat med oljudet av 

prassel från orimligt obekväma täckbyxor. Mitt livs första 

julmarknad. 

Om du vuxit upp i skolor i och runt om Stockholm har du 

med all sannolikhet besökt Gamla stan både en, två och tio 

gånger. Du vet att Mårten Trotzigs gränd är den smalaste 

gränden i stan och att där skiljs Uppland från Södermanland. 

Du vet att Tyska kyrkans spira är Gamla Stans 

högsta punkt och att Helvetet var den del av Prästgatan 

där skuggan låg evigt vilande och där bödlar och andra 

fördömda människor bodde. 

Något du däremot kan ha missat är julmarknaden. 

Att flanera bland hundratals hemgjorda smörknivar, 

hopsnickrade småtomtar gjorda i sten och, framför allt, 

de brända mandlarna. ”Ska mamma få en smörkniv 

med ’Skellefteå’ inbränt i skaftet i julklapp eller ska jag få 

mandlar i magen?” Vi gör många svåra val i livet och mitt 

första kom nog här. Jag slås av förvåning när jag nu inser 

att jag struntade i mandlarna denna gång. Mamma fick sin 

smörkniv och jag fick även med mig en stor supporterhatt i 

rött, gult och blått. Alla var nöjda. 

Någon som ej bar supporterhatt var Lucia - symbol för 

självständigheten och det offer som krävdes för att säkerställa 

denna. Lucias ögon var nämligen enligt sägen de 

vackraste som stod att finna på hela Sicilien. Dessa ögon 

agerade föremål för en trolovning mot hennes vilja, varpå 

Lucia skar ut sina ögon och skickade dessa till mannen, 

med intentionen att få leva sitt eget liv i fred. 

och människor överallt i världen har detta år lärt sig 

innebörden av ordet uppoffring. Jag sitter och tittar på 

en film och finner mig frågande till hur en konsert som 

utspelar sig i filmen faktiskt kan äga rum. Sedan slår det 

mig att det är en film, att tillvaron varit så här tidigare och 

att filmen inte utspelar sig 2020. Det är en ny vardag vi 

upplever, en som vi tyvärr förmodligen måste vänja oss 

vid. 

På många sätt går nog pandemin nu in i sitt tuffaste skede 

för Sveriges invånare. December omsluter oss med sin 

grannbarrsdoftande, julpyntsutsmyckade men ack så kalla, 

mörka famn. Julen är en tid av extremer. Det finns ingen 

tid då du kan känna dig så uppskattad som under juletid, 

men det finns heller inte någon högtid som mer tydligt 

visar hur farligt och smärtsamt ensamhet och utanförskap 

kan vara. 

Jag är stolt över att vår nation i dessa tider kan agera den 

sociala tillflyktsort den faktiskt kan vara för många. En 

plats där jag hoppas och tror att studenter för ett ögonblick 

slipper tänka på den där tentamen som kommer, på tvättkorgen 

som växer sig större och större eller på det faktum 

att julen för första gången eventuellt inte kommer se ut 

som den alltid gjort. 

Lucia kommer ifrån ordet ”Lux”, som betyder ljus på latin, 

och infaller den 13 december eftersom vintersolståndet, 

årets mörkaste dag, tidigare skedde denna dag. Hon 

kommer med bud om julen men främst, med ljus. Skänk 

henne en tanke i jul. Skänk en tanke till de uppoffringar 

du gör idag, och det ljus dessa uppoffringar bringar för 

framtiden. 

Stockholms nation, Uppsalas studenter, Sveriges invånare 


Förste kurator 

4

TIDNINGSKONVENTET 

Tryck CMD+Shift 

för att ändra text 

VINNAREN AV TIDNINGSKONVENTETS 

SKRIVARTÄVLING HT20 

Av: Shane Kamil 

Jag vill inte vakna. 

Vill inte lämna sängen, vill inte göra mig i ordning, 

vill inte möta dagen. 

Grannens radio surrar, ett okrypterbart mummel 

som når mig oavsett hur hårt jag lindar in mig själv 

i täcket. Jag blundar och försöker sätta stopp på 

mina accelererande tankar, medan drömvärlden 

oundvikligen slinker iväg. 

Ingen återvändo, John Blund har lämnat mig på oläst. 

Sträcker mig efter mobilen och låter det vita ljuset 

bränna mina grumliga ögon. Notifikationer kräver 

min uppmärksamhet, och jag ger efter. Pappa fyller 

år, mamma undrar vad vi ska ge honom i present. 

En påminnelse om att söka till nästa termins kurser. 

Kompisar frågar vad man har för planer till helgen. 

Mobilen undrar om jag vill uppdatera nu eller skjuta 

upp det. 

Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. 

Fågelkvittret från larmet hinner klämma ut ett 

par toner innan jag stänger av det och lägger ner 

mobilen. Med täcket runt mig som ett exoskelett så 

sätter jag mig upp. Kroppen rör sig automatiskt efter 

år av ingrodda rutiner innan den motstridiga rösten 

hinner börja ifrågasätta allt. 

En skållhet dusch lämnar huden röd och mör. 

Kylskåpet står tomt, jag behöver handla igen. Jag är 

egentligen inte hungrig, behöver jag ens äta frukost? 

Skafferiet är inte lika tomt, kaffe finns. Jag behöver 

kaffe. Jag behöver vakna. Behöver göra något av 

dagen, göra något produktiv utöver att halvtitta på 

en föreläsning medan jag skrollar genom memes på 

mobilen. 

Kanske gå på en promenad? 

Nej, det är för kallt. 

Läsa en bok? 

Nej, har ingenting att läsa. 

Måla något? 

Nej, vill inte städa upp efter mig. 

Kaffekoppen står tom, grannradion surrar vidare, och 

mörkret hänger utanför fönstret. 

Reträtt till sängen? 

Ja. 

5

Tryck NATIONEN CMD+Shift 


LIVET I BAKFICKAN 

Av: Sonya Sammarco 

6



06.27 och flåset syns som ett moln framför ansiktet 

i den kalla novembermorgonen. Det kan vara så att 

man cyklar för lite, att man röker för mycket. Förbi 

Lutis livs, ”genvägen” upp för backen bakom V-dala, 

ner för backen vid Snerikes för att inmundiga 

utsikten över den upplysta kyrkan. Det är så 

tidigt att man inte ens hunnit bli trött än. Känslan 

påminner om hur man som liten låtsades somna 

när föräldrarna var på middagsbjudning för att bli 

buren hem. Eller den totala sinnesförvirringen inför 

att ta nattbussen till Skavsta för att flyga lågpris 

till Budapest i gymnasiet. Det kommer in lite grus 

i låtsas-uggsen från sladdningen med cykeln på 

grusplanen men det finns ingen tid att spilla. Jag 

flyger ner för trapporna två steg i taget. Nu ska 

frullen öppnas. 

”MED BESTÄMDA STEG ÖPPNAR JAG 

DÄRMED FRUKOSTEN FÖR ATT DELA 

MED DIG, KÄRA LÄSARE, MAGIN AV 

EN HELDAG I BAKFICKAN.” 

Vad i hela friden gör Sonya i frukosten kanske du 

undrar? Jo, man kan kalla det nostalgi. Eller Stockenmani. 

Eller en längtan efter den stora gemenskapen. 

Det går nämligen en sägen om en Stockenprofil 

som gjort ett 36, 48 eller 50-timmarspass 

(många olika bud i frågan) på Nationen, som 

inletts med ett pubpass i dåtidens Pub Storstad 

och övergått till en hjälpande hand i frukosten. 

Frukosten övergick till lunch och helt plötsligt 

befinner sig klubbverkarna i köket för att preppa 

Torsdagsklubben. Torsdagen var stor och natten 

den var lång. Stockholmaren som dunat i en soffa i 

Nya hade vaknat på fredagen i tid till caféts öppning 

och fann det därmed logiskt att hjälpa caféverkarna 

också. Med bestämda steg öppnar jag därmed 

frukosten för att dela med dig, kära läsare, magin av 

en heldag i Bakfickan. 

När nyckeln sätts i låset i mörkret i gamla huset 

kastas jag tillbaka till en liknande morgon för tre 

år sedan. Det var mitt första pass som nisse på 

Nationen och jag kommer alltid se tillbaka på det 

minnet som starten på något storslaget. På samma 

sätt som för tre år sedan är känslan pirrig. Jag ska 

träffa Frukostverkare och det är allmänt vedertaget 

att det är människor med pejl på sitt liv, sin kalender 

och sin mejlinkorg. Å kvällsverkets vägnar ska jag 

vara representabel, inget bröl och inga practical 

jokes före 07. Jag skrattar till när jag lutar mig mot 

baren och lägger hela handen i ölklibb och inser att 

jag kanske missat att städa just den fläcken. Förlåt 

Elsa. 

”FRUKOSTBUFFÉN ÄR TILLTALANDE 

FÖR ALLA OCH DET SPELAR INGEN 

ROLL VEM DU ÄR DÄR MED ELLER 

VILKEN INSTÄLLNING DU HAR TILL 

CROISSANTER DOPPADE I NUTELLA.” 

07.32 ”Knack, knack, knack” och jag snurrar 

förvirrat runt efter källan till ljudet. Råkade jag låsa 

in någon när jag gjorde larmrundan igår så någon 

stackare blivit kvar i nationshuset hela natten? Är 

det min mage som har vaknat? Jag vänder mig till 

närmaste Frukostverkare för svar, som i obekymrad 

ton svarar att det bara är ljudet från juriststudenterna 

som bankar lagboken i fönstret. Klockan är 

två minuter över och de vill ha basgruppsmöte. 

Frukostbuffén är tilltalande för alla och det spelar 

ingen roll vem du är där med eller vilken inställning 

du har till croissanter doppade i Nutella. Man 

kommer känna sig hemma oavsett om man är där 

med sin flickvän, sin flickväns kusin eller Hasses 

brorsas låtsassyrras kompis. 

09.57 Nu vill jag gå och lägga mig igen. 

Mellantimmen mellan frullen och lurren bjuder 

på en ovälkommen nedväxling i tempo. Plocka 

undan, diska, plasta, datummärka. Dessutom börjar 

gårdagen göra sig påmind ordentligt och Iprenjakten 

börjar. Jag räknar på fingrarna – sju, åtta, nio… 

helvete det är 15 timmar kvar… vad i hela friden har 

jag gett mig in på?! 

Jag tar ett varv för att plocka disk och hör ett par 

bekanta röster. Erik Lidén, Förste kurator emeritus 

tillika padel-entusiast och Axel Danielsson, Lunchverkare 

tillika gastronomiskt geni (be om glittriga 

hasselbackspotatisar nästa gång ni äter middag), 

avnjuter en kaffe tillsammans vid ett av borden i 

passagen. Jag slår mig ned. Axel tar en stor klunk 

av kaffet och berättar vad Bakfickan betyder för 

honom. Det är en plats där man kan säga ett snabbt 

hej till någon bekant eller samtala längre med en 

vän. Att Bakfickan är en tummelplats där det finns 

någon att prata med, en varm plats där han känner 

7

Tryck nationen CMD+Shift 


sig välkommen. Erik nickar instämmande och jag 

kan inte annat än att hålla med. Bakfickan känns 

som det vardagsrum mitt studentkorridorsrum lider 

brist på. Det är som ett andra hem. 

”BAKFICKAN HAR VERKLIGEN EN 

SPECIELL PLATS I MITT HJÄRTA” 

HUGO BLUHME. 

12.04 Lunchgästerna börjar rulla in. Det är torsdag 

och heltidarna är extra snygga dagen till ära, trots 

bristen på festligheter. ”Hej kan jag få en sallad 

utan lök med extra sallad och bara tunt skuren 

tomat men ingen topping och såsen kan va’ vid 

sidan och sen salta lite mer än vanligt men bara på 

kycklingen”, typ så kan det låta när de beställer mat. 

De slår sig ned vid ett av de höga borden vid fönstret 

och fortsätter diskutera ämnet som avhandlats på 

mötet innan lunch. Jag minglar mig upp till lunchserveringen 

i Kakelbaren, kanske för att hälsa på 

stjärnorna i köket eller kanske för att norpa några 

hallongrottor. Idag är det endast Ämbetsmän i Nya, 

det är nog för att de är de enda dumma nog att äta 

ärtsoppa och pannkakor i de mjuka sofforna med 

bord i fothöjd. Jag stryker handen över den klibbiga 

svarta lädersoffan och tänker på de tidigare generationer 

av studenter som också ätit pannkakor, tagit 

sig en tupplur och levt rövarlivet i Nya. 

16.17 Dagen går över till eftermiddag och Dagverkarna 

byts ut mot Kvällsverkare. Utanför susar 

studenter på Vois, klädda i svart med Benji och 

Silvana i Airpodsen. Min första termin som Stockenaktiv 

”på riktigt” var i Kvällsverket HT19 efter två 

terminer i den eminenta Nationstidningen. Dagens 

första bärs på tapp säljs till Kvällschef emeritus 

Hugo Bluhme. Han får något religiöst i blicken när 

man pratar om Bakfickan med honom. Han säger 

”Bakfickan har verkligen en speciell plats i mitt 

hjärta, delvis för mitt engagemang men i synnerhet 

för alla varma möten mellan alla vänner och 

främlingar som sker där varje dag.” Det var förbanne 

mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerades, 

säger jag, vill du ha en charkbricka? 

19.44 Här börjar de mest magiska minuterna, 

timmarna, kvällarna i mina veckor. Bakfickan på 

kvällen är som en sagovärld. I den världen ryms 

oändligt mycket snack om Saltkråkan och Mio min 

Mio spelas högt i högtalarna. Bakom bardisken är 

allt en lek och tävlingarna löser av varandra. Det 

göms, hittas, kläcks och sväljs ägg. Det är vattenkrig 

och öråd. Det är djupa samtal med stöttande vänner 

och det är fuldans till fjortismusik. Bakfickan är en 

plats att släppa plugget och tänka på annat. En plats 

att skratta och få nya vänner för livet. En plats för 

hyss och bus. En plats att bli kär på. 

22.13 Nu börjar jag bli riktigt pömsig. Jag får stoppa 

mig själv från att lägga en sån där bamsegäspning, 

en sån man kan få in en hel knytnäve i. Sicken tur att 

jag har en gömma Red Bull nära till hands. Musiken 

höjs, ölfat byts, drinkar blandas, koffeinet kickar in 

och kvällen glittrar. 

”DET LIGGER NÅGOT MAGISKT I 

LUFTEN PÅ STOCKHOLMS NATION 

SOM FÅR DESS MEDLEMMAR ATT 

ANSTRÄNGA SIG, TA VARA PÅ OCH 

FÖRGYLLA UPPSALALIVET.” 

00.12 Vi har lyckats jaga ut de sista Uppsalaekonomerna 

från Bakfickan och väglett dem mot 

Makedonien genom det dånande ljudet av den eviga 

Körberg. En heldag på Bakfickan är avklarad och 

nu ska det städas. Stämningen är god och verkarna 

skrattar och gråter åt frityroljan som läckt över hela 

golvet. 

Det är en häftig känsla att vara en del av vår Nation. 

Varje person som kliver in i inskrivningen och 

väljer att engagera sig förgyller inte bara sin egen, 

utan även andras studietid. Under ett par terminer 

i Bakfickan och kanske för många terminer i 

tidningen har jag haft möjlighet att verkligen 

fundera på vad ett Nationshjärta består av, och vad 

det är som får det att klappa. Efter många timmars 

hårt tankearbete står jag ändå utan förklaring. Min 

slutsats är att det ligger något magiskt i luften på 

Stockholms nation som får dess medlemmar att 

anstränga sig, ta vara på och förgylla Uppsalalivet. 

Bakfickan har blivit ett väl inkorporerat organ i 

nationskroppen och oavsett om det kan liknas med 

Nationens hjärta, mage eller kanske hårt arbetande 

lever kan jag lova att minnena från Bakfickan 

kommer att leva kvar i mig föralltid. När det på min 

ålders höst är ett barn eller barnbarn som nynnar 

på en Stockenmelodi kommer det sprätta till i 

gumman. Då blir jag ung och jag blir fri. 

8

Tryck BILDCOLLAGE CMD+Shift 


9



BAKOM KULISSERNA MED 

HELTIDSCHEFERNA 

Av: Lisa Ljungberg 

I detta reportage möter ni tre härliga heltidare på 

Stocken. De har tagit en paus från sina studier 

för att ägna den största delen av sin vakna tid åt 

Uppsalas ledande nation inom god mat och fest. 

Tidiga morgnar, sena kvällar och långa arbetspass är 

vardagsmat, pandemi eller inte. 

Elsa Kiljunen är Dagchef och ansvarar över den 

dagliga verksamheten i Bakfickan. Hon ser till att 

den uppskattade frukosten och caféet, som håller 

igång måndag-lördag, står i rullning. Varje lördag 

förvandlas dagverksamheten till brunch à la Elsa med 

pannkakor och tryffeläggröra. På eftermiddagarna 

tar Kvällschefen Jesper Flyckt över stafettpinnen 

och alkoholtillståndet när Bakfickan går över till 

att bedriva sin populära middagsservering. Elsas 

och Jespers ämbeten kom till efter att Nationen 

genomdrivit ett antal organisatoriska förändringar 

till följd av byggnationen av Bakfickan. I det stora 

köket hittar vi Hugo Söderlund som är Stockholms 

nations Restaurangchef. Han tar hand om allt från 

torsdagsrestaurangen Holmiana, till uthyrningar för 

större och mindre sällskap. När de inte är ute på fältet 

och springer hittar vi gänget i den vita lägenheten 

med uteplats två våningar ovanför Bakfickan. 

En novembereftermiddag tog jag hissen upp till 

andra våningen i nationshuset för att bjuda in mig 

själv till heltidarnas lägenhet. När jag kliver in i 

rummet möts jag av ett större antal urdruckna 

kaffekoppar. Jesper tar snällt mot mig och vi sätter oss 

ner tillsammans med Elsa och Hugo för en intervju. 

Innan jag startar ljudinspelningen förser sig gänget 

med ännu en kopp kaffe. Alla tre sitter mittemot mig, 

solen skiner in genom uteplatsens glasdörrar och 

Jesper måste sätta på sig solglasögon för att inte bli 

bländad. De andra två flinar åt hans kreativa tilltag. 

Berätta om era huvudsakliga arbetsuppgifter. 

Jesper tar ordet: 

–Mina huvudsakliga arbetsuppgifter består av 

att sköta allting som rör kvällsverksamheten i 

Bakfickan. Jag tar hand om det mesta från mat- och 

dryckesbeställningar till inventering. Jag måste därtill 

vara uppmärksam på att verkarna har det som krävs 

för att genomföra sitt arbete. 

“Verkare” syftar på de som jobbar deltid på Nationen. 

Arbetsuppgifterna innefattar bland annat att 

förbereda mat och servera gäster. Det varierar från 

verk till verk men generellt sett jobbar du cirka en 

till två gånger i veckan. I coronatider ser situationen 

annorlunda ut och Jesper upplever att hans 

arbetsuppgifter har förändrats markant. 

–Under pandemin har det varit en hel del annat 

att ta hänsyn till. Just nu har vi kontinuerliga 

krismöten varje vecka så fort det kommer nya råd, 

rekommendationer eller annat praktiskt utmanande 

som gör att vi måste anpassa oss. Nu har vi till 

exempel börjat stänga av bord. Det känns jättetrist. 

Likt Jespers befattning går Elsas arbetsuppgifter ut på 

att få verksamheten att rulla på och se till att verkarna 

har allt de behöver till hands. Hon berättar att hon 

är ansvarig för frukosten, dagverksamheten och 

brunchen. 

–Det är typ tre verksamheter i en. Det rör sig om allt 

från att sätta menyn och göra inventeringar till att 

planera inköp. Jag trivs väldigt bra här, annars hade 

man ju inte suttit som heltidare. Men när jag klev på 

i januari förväntade jag mig något annat såklart. Man 

trivs med sina kollegor, men det är inte skitkul just 

nu. Men det är det inte för någon. 

Någon som har fått en riktigt smäll av Coronapandemins 

restriktioner är Restaurangchefen Hugo. 

Han berättar bittert men med glimten i ögat om hur 

hans arbete går till i dessa tider. 

–Jag har inga arbetsuppgifter just nu. Jo, jag beställer 

städartiklar med det är typ det enda jag gör. 

Elsa avbryter och uppmanar Hugo att “tänka utanför 

corona” och han svarar på hennes uppmuntrande 

kommentar: 

–Ja tack, jag är ju vanligtvis ansvarig för alla 

externa bokningar av Nationen. Olika föreningar 

bokar sittningar och vill hyra våra lokaler till 

10 

10

nationen 

evenemang. Sedan roddar jag vanligtvis över 

torsdagsrestaurangen Holmiana… Rest in peace. 

Innan pandemin var det väldigt mycket mer, Hugo 

körde uthyrningar minst varje fredag och lördag 

och snittade säkert på minst 400 gäster i veckan. 

Under höstterminen har han haft 300 gäster totalt. 

Ämbetet som Restaurangchef har historisk varit ett 

av de tyngsta ämbetena, men i och med pandemin 

försvann stora delar av Hugos arbete. 

Heltidarna har flera års nationsengagemang i 

ryggen och trivs med att lägga tid och energi på 

en hemmakär plats. Det måste vara svårt att svälja 

tristessen när ditt hjärta klappar för nationslivet 

och en vilja att leva krögarens glada dagar. Trots 

det bittra läget tycks gänget bita ihop och göra det 

bästa av situationen. De är glada över att åtminstone 

kunna hålla öppet, om än under begränsade och 

annorlunda former. Dessutom är nog krishantering 

något de med gott samvete kan skriva upp på CV:t 

efter denna termin. 

Har ni några tidigare erfarenheter som har 

kommit till nytta i rollen som heltidare? 

Elsa: 

–Både Jesper och Hugo har många års erfarenheter 

av att jobba i restaurangbranschen, och jag har 

jobbat på café i flera, flera år. Våra erfarenheter har 

underlättat väldigt mycket för oss tror jag. Om vi 

inte hade haft det hade det varit betydligt svårare. Vi 

har en trygg grund! 

Jesper: 

–Min företrädare påbörjade ett “ramverk” med 

arbetsbeskrivningar, vilket jag utnyttjar. Friheten 

som tillkommer med ett nytt ämbete har varit 

spännande, jag själv får välja min inriktning. Det 

känns betryggande att kunna luta sig tillbaka på 

någon form av grund. Det hade varit kämpigt att 

tillträda en ny roll helt utan historik. 

Hugo: 

–För mig är det egentligen bara att titta på 

erfarenhetsliggarna. Min senaste är 60 sidor lång 

och jag har totalt tio stycken. Jag har alltså 600 

sidor. Inför allting jag genomdriver kan jag titta på 

hur folk har gjort tidigare. Jag upplever dock att det 

som står i erfarenhetsliggarna är mer tips än regler. 

Elsa: 

–Min och Jespers ämbeten är helt nya och vi har 

inga jättetydliga direktiv. Min företrädare satt en 

termin och hon var den första Dagchefen någonsin. 

Jag är jätteglad att jag har haft henne, för hon satte 

en grund för mig att jobba vidare på. Men friheten 

att till exempel få bestämma precis vad menyn ska 

innehålla är bland det roligaste med mitt ämbete. 

Ursprungligen var lägenheten där heltidarna håller 

till idag en bostad. Men för sju år sedan byggdes 

den om till ett konferensrum med kontorslokaler. 

Tidigare satt Restaurangchef, Barmästare och Tredje 

kurator tillsammans nere i expeditionen. När de nya 

posterna tillkom insåg man att det behövdes mer 

utrymme och nya kontor, varför Dag-, Kvälls-, och 

Restaurangchef nu huserar i lägenheten. Alla tre 

är överens om att de tillbringar väldigt mycket tid 

här. Jesper berättar att hans verkare undrar vad han 

gör där uppe hela tiden, men jobbar man mycket 

administrativt måste man ha tillgång till en dator. 

Vad gör ni i lägenheten? 

Hugo: 

–Vi kör Runescape! Eller nej, haha. 

Jesper: 

–Även fast man som verksamhetschef jobbar 

mycket praktiskt är det utöver det en stor del 

administrativt arbete. Det rör sig om allt från att 

lägga beställningar på mat och städartiklar till att 

svara på mail, och i dessa tider att sitta och kolla på 

presskonferenser om corona. Vi gör allt möjligt och 

man behöver verkligen ha tillgång till en dator. 

Hugo: 

–Innan de allmänna råden hade jag ganska mycket 

möten och det är därför jag har ett eget kontor. 

Dessutom kan det vara bra att ha tillgång till det 

stora bordet om det till exempel skulle komma tio 

personer utan förvarning, vilket har hänt förut. 

Elsa: 

–Bara att sätta en ny meny tar tid. Först måste du 

hämta inspiration, sedan krävs det att man räknar 

på alla marginaler för att se om det går ihop. 

Kan vem som helst svänga förbi lägenheten? 

Elsa: 

–Alla är ju välkomna upp hit om man vill, men det 

är inte så hängvänligt. Eller det finns i och för sig ett 

pingpongbord! 

Hugo: 

–Det är ju så jäkla hängvänligt! 

Elsa, Jesper och Hugo är några av de Ämbetsmän 

som gör Stockholms nation till det den är, en 

öppen nation med många kreativa och duktiga 

11 

11

nationen 

Ämbetsmän- och kvinnor. Heltidare får lön 

motsvarande CSN arvoderat av Nationen, men 

de allra flesta Ämbetsmän jobbar ideellt och 

belönas genom särskilda förmåner och livslånga 

vänskapsrelationer. Stockholms nation har omkring 

190 Ämbetsmän och det kan vara svårt att ha 

koll på vad alla sysslar med, men om intresse 

finns går det att läsa mer om alla olika ämbeten 

i arbetsbeskrivningarna på Stockholms nations 

hemsida. 

Hugo: 

–Jag hade en ganska bra övergripande blick om vad 

heltidare gjorde, men det är svårt att veta precis allt. 

Folk känner till att jag ansvarar för restaurangen, 

men exakt vad det innebär har ingen riktigt koll på. 

Vad tror ni att de andra Ämbetsmännen på 

Nationen tycker om era ämbeten? 

Jesper: 

–Vi har väldigt många ämbetsmän, och vi har 

väldigt nya ämbeten. Det är nog svårt för dem att 

vara insatt i exakt allt vi gör. Jag vet fortfarande 

knappt vad alla heltidare har för arbetssysslor. 

Elsa: 

–Du kan läsa deras arbetsbeskrivning, det har jag 

gjort! 

TRE SNABBA 

JESPER: 

Bästa realityprogrammet: Nyhetsmorgon, räknas det? Jag gillar inte reality. 

Bästa festdängan: “Säg mig var du står” med Carola. 

Bästa Stockenminnet: Min klubbverkartermin överlag, det är den roligaste terminen 

jag har haft här. 

ELSA: 

Bästa realityprogrammet: Paradise Hotel! 

Bästa festdängan: ”Gimme! Gimme! Gimme!” med Abba. 

Bästa Stockenminnet: När förra terminens heltidargäng hade sittning med tema val- 

KK (KK: Kuratorskonventet, reds. anm.) 

HUGO: 

Bästa realityprogrammet: Below Deck, det finns på Netflix! Det är en realityserie om 

folk som jobbar på en båt. 

Bästa festdängan: ”Fest hos Mange” med Mangemakers. 

Bästa Stockenminnet: Att jobba på Lussebrunchen. 

Vad tycker ni om den otroliga shoten hotshot då? 

ALLA: 

- Nej den beställer man inte, vi vill vara snälla mot vår barpersonal! 

12

Tryck uppsalavyn 

nationen 

NATIONEN 

CMD+Shift 


UPPSALAVYN 

Av: Markus Hällje 

13 

13

hedersledamoten 



HEDERSLEDAMOTEN 

Per Wästberg, född 1933 i Stockholm, är författare och litteraturkritiker. Redan som 15-åring 

slog han igenom med novellsamlingen Pojken med såpbubblorna, och har sedan dess skrivit en 

mängd prisbelönta böcker och alster med en osedvanlig produktivitet. Särskilt känd är han för 

sina skildringar om den övre medelklassens Stockholm och det postkoloniala Afrika. Sedan 1997 

sitter han på stol nummer 12 i Svenska Akademien. Han har därtill varit ordförande för såväl 

svenska som internationella PEN, grundat den svenska avdelningen av Amnesty tillsammans med 

Hans Göran Franck samt varit chefredaktör och kulturchef på Dagens Nyheter. Men framför 

allt är han Hedersledamot av Stockholms nation. Det står skrivet att till Hedersledamot 

kallas envar Nationen vill betyga sin högaktning. Det är med stor sådan jag lämnar över till 

Per Wästberg. 


Redaktör 

Nog har jag önskat att jag under min studietid 

i Uppsala (fil.kand 1955, fil.lic. 1962) varit 

oftare på Stockholms nation. Men jag 

hade en flickvän (senare fru) på glada Västgöta 

med Germund Michanek och Ingemar Hedenius 

och en litterär kamratkrets på Rosendahls matsalar 

i Rundels gränd med Folke Isaksson, Göran O. 

Eriksson, Göran Palm, Anders Ehnmark, ibland Sara 

Lidman som hyrde på vinden. Den sena lunchen 

kostade 4:50. 

om 1800-talsrealismen. Till min etta vid 

Linnéträdgården bjöd jag vänner på konservmat från 

en delikatessbutik i Sankt Eriks gränd: sniglar, duva 

i gelé, crêpes Suzette – omväxlande med kaukasisk 

gryta som enligt min kokbok Novisen vid spisen 

kunde innehålla vad som helst: hästköttet fick koka i 

timmar och svartnade i en halv butelj dåligt vin från 

Algeriet. 

”TILL MIN ETTA VID 

LINNÉTRÄDGÅRDEN BJÖD JAG 

VÄNNER PÅ KONSERVMAT FRÅN EN 

DELIKATESSBUTIK I SANKT ERIKS 

GRÄND: SNIGLAR, DUVA I GELÉ, 

CRÊPES SUZETTE” 

Den 4 september 1952 skrev jag in mig på 

Stockholms nation hos Förste kurator Per Israel 

Gedin. Det blev en början på mitt livs längsta och 

varmaste vänskap. Han är både aggressivare och 

trofastare än jag som lossat banden till många gamla 

vänner, därför att vi inte längre haft mycket att säga 

varandra. Och han blev i decennier min förläggare 

sedan han efterträtt Carl Björkman som chef för 

Wahlström & Widstrand. 

Jag läste fransk litteratur för Bengt Hasselrot, 

fonetik för poeten och sufisten Kurt Almqvist. 

Jag bevistade Victor Svanbergs föreläsningar 

Foto: Rikard L. Eriksson 

14

hedersledamoten 



Sven Hamrell, senare nära nog livslång chef för Dag 

Hammarskjöldsfonden, var redaktör för Ergo och 

föreslog mig en dikt om mina första intryck av Uppsala. 

Då jag kom upp på Ergo höll han dikten mellan 

fingrarna och lät den falla i papperskorgen. ”Rena 

skräpet!” uttalade han. Jag återsåg den inte och har 

aldrig vågat skriva om Uppsala. 

En vanlig kväll (min dagbok 11.9.1952): ”Göran Palm 

och jag åt enorm middag på Stadshotellet för 45 kr 

inräknat snaps, bourgogne, punsch. Göran hemma hos 

mig till 3.30 i djupsinniga resonemang om ensamhetens 

följder, om förundran och ironi, äktenskapets lockelse 

och skräck.” Han hyrde ett vindsrum med dass i 

Imperfektum, ett ruckel vid Fyrisån, nu vackert 

renoverat. En sextonårig gymnasist från Västerås, Lars 

Gustafsson, dök upp och reciterade den ena dikten efter 

den andra. Göran och jag beslöt oss farbroderligt att för 

att vara från Västerås var pojken ett geni. 

HEDERLEDAMOTEN 

”JAG MINNS 

KUNGSÄNGSLILJORNAS RUTIGA 

KRONBLAD, STARARNA SOM 

SVARTA SCHACKPJÄSER I DET 

VITA DISET ÖVER FYRISÅN 

OCH LÄRKORNAS OSYNLIGA 

DANS I GRYNINGEN EFTER 

VÅRBALEN.” 

Jag snokade i bokhögarna hos den lärde och 

excentriske Bok-Viktor och uppträdde med min 

debutroman på Stockholms nation. Där var Lennart 

Philipson (senare världsberömd molekylärbiolog) 

Klubbmästare och Adam Heymowski (senare chef för 

Bernadottebiblioteket på Slottet) var en roande och 

ovanlig person som forskade i resandefolket, de så 

kallade tattarna. 

Jag har ofta återvänt till Uppsala, suttit på Carolina, 

varit ledamot (efter Sven Delblanc) i universitetets 

konsistorium, då lett av den mångförslagne Stig 

Strömholm. Men när jag tänker på mina studentår 

(som avbröts av två år i Harvard), försvinner staden i 

en dimma. Den lämnade lätta rispor och bleka avtryck 

– frånsett sådant jag inte förknippar med den blåsiga 

orten på slätten: könets närvaro, inbillningens flykt 

genom boksidorna, de långa kvällarna där vi dolde 

det ömtåliga och tunnhudade i drastiska berättelser 

om rysliga äktenskap, svekfulla vänner, idiotiska 

professorer – allt för att hålla en plågsam verklighet på 

distans. 

Jag minns skymten av Cora Sandel i en port vid S:t 

Larsgatan, den våta yllelukten en novemberdag på 

Günthers med dess Gustav Adolfsbakelser, det beska 

teet intaget med Ejderns kaviar på tunna skivor 

Upplandskubbe. Jag minns kungsängsliljornas rutiga 

kronblad, stararna som svarta schackpjäser i det 

vita diset över Fyrisån och lärkornas osynliga dans i 

gryningen efter vårbalen. Jag har inte ett enda foto från 

dessa år. 

Foto: Caroline Andersson 

Per Wästberg, 

Hedersledamot 

15



TORSDAGSKLUBBEN REVISITED 

Av: Simon Kristiansson 

Till dig som är Recce, som ännu inte fått uppleva en 

riktig Torsdagsklubb - eller till dig som har pluggat i 

några terminer, som glömt bort hur det faktiskt var. 

Här kommer en fiktiv berättelse om en torsdag för 

något år sen. Alla eventuella likheter med personer 

som studerade i Uppsala under denna tid är givetvis 

en ren tillfällighet. Skulle du dock känna igen dig - se 

det som en kärleksförklaring. 

*** 

Det är torsdagseftermiddag på Stockholms nation 

i december i slutet av 2010-talet. För många av 

Uppsalas studenter är torsdagen veckans höjdpunkt, 

inte minst bland Nationens Ämbetsmän och 

Landsmän. Den som söker svaret på frågan om 

varför torsdagen är den veckodag som är överlägset 

populärast bland Uppsalas studenter behöver inte 

gräva djupt för att hitta Nationens Torsdagsklubb 

som den förklarande orsaken. Så har det varit i 

decennier. Stockholms nations Torsdagsklubb är en 

verksamhet som spelar i sin egen liga, något som 

andra nationer avundsjukt sneglar på utan att riktigt 

vilja erkänna. Ikväll är det dessutom Storstock 1 och 

det finns noll anledningar för Nationen att spara 

på krutet. Det är visserligen lugnet före stormen på 

Drottninggatan 11, men huset sjuder ändå av febril 

aktivitet. 

”PÅ SÄTT OCH VIS SKULLE MAN 

KUNNA LIKNA KLUBBVERKET MED 

FRANSKA FRÄMLINGSLEGIONEN. 

NATIONENS ELITFÖRBAND SOM 

STÄNDIGT STÅR I FRÄMSTA LINJEN 

OCH FÖRVÄNTAS HANTERA DEN ENA 

SKITUPPGIFTEN EFTER DEN ANDRA.” 

I Gamla huset springer Klubbverkare (KV) runt och 

donar med den ena oglamorösa uppgiften efter den 

andra. Ett tight gäng på tolv Klubbverkare som leds 

av två Klubbmästare (KM) utgör själva navet i den 

operativa verksamheten under Torsdagsklubben. 

Eftersom det ikväll är Storstock jobbar samtliga 

i verket. På sätt och vis skulle man kunna likna 

Klubbverket med franska Främlingslegionen. 

Nationens elitförband som ständigt står i främsta 

linjen och förväntas hantera den ena skituppgiften 

efter den andra. Flertalet tidigare Ninnor 2 har 

dessutom talat om terminen som Klubbverkare 

som studentlivets motsvarighet till lumpen. Och av 

egen erfarenhet kan jag intyga att det faktiskt är så. 

Men samma personer talar också om terminen som 

Klubbverkare som den överlägset roligaste terminen 

under studieåren, och även det är jag den första att 

intyga. Paradoxala påståenden för en utomstående 

kanske, men moralen och kamratskapet inom ett 

Klubbverk är svårt att hitta någon annanstans. Och 

man lär sig snabbt att hitta charmen i det jobbiga, och 

flabba åt misären. Hur konstigt det än låter. 

Tredje kurator kliver in i köket och berättar att 

Lunchverket har glömt att pressa ner kartongerna i 

soprummet. Alla vet vad det innebär. På torsdagarna 

blir alla uppgifter som övriga verksamheter struntat 

i Klubbverkets uppgifter. Nationens problem är 

Klubbverkets problem. Två stackare får lämna 

köksarbetet för att gå ner och hoppa på kartongerna. 

”Jävla Lunchverket”, muttras det i trappan ner till 

soprummet. När uppgiften är löst tar personerna 

hissen tillbaka upp till köket och möts av en arg blick 

från Klubbmästaren. ”KV tar aldrig hissen”, säger 

Klubbmästaren bryskt. ”Jävla KM”, muttras det på 

väg tillbaka till köksarbetet. 

Klubbmästarna är inte sällan den gemensamma 

fienden inom verket. 

*** 

På Ekonomikum sitter ett gäng festglada NEK 

A-studenter och utropar helg! Trots att det bara är 

torsdag och klockan knappt har slagit 14. Besök på 

Systembolaget står på agendan. Den stora frågan 

1 

Första torsdagen efter löning och därför öppet en timme extra, med extra allt på menyn. 

2 

Förr i tiden benämndes Klubbverkare som Köksninnor, eller Ninnor. Ordet hänger kvar än idag. 

16



är dock om man ska stanna till på Nationen på 

väg till bolaget, eller på väg från bolaget för att fixa 

gästleg åt en kompis. Gänget bestämmer sig för att 

ta det på vägen från bolaget. Suget att fixa öl till 

förfesten är helt enkelt för stort. De ringer också 

polaren som knappt varit på Ekonomikum den här 

terminen och som enligt egen utsago ”inte lär sig 

något på föreläsningarna”, och föreslår sällskap till 

bolaget. De bestämmer träff utanför Lutis om fem 

minuter. På vägen till gängets rendezvous diskuteras 

vandringssägnen om att det för massor av år sen låg 

ett Systembolag mittemot ICA Luthagen som fick 

stänga ner för att försäljningen gick för bra. Nyvunna 

lärdomar om den fria marknaden från kursen de 

läser den här terminen leder till slutsatsen att butiken 

verkligen borde öppna igen. Då hade heller inte 

promenaden blivit så lång… 

*** 

I en annan del av stan, ett stenkast från Stocken, 

sitter ett gäng jurister och skriver PM om 

aktiemarknadsrätt. Den galopperande ångesten 

inför inlämning och kommande veckors tentaplugg 

har tagit en liten paus. Samtidigt som all form av 

rationellt tänkande säger att en lugn kväll är det 

bästa - både för studierna och för välmåendet - så är 

det svårt att säga nej till Storstock. ”Vi går ut ikväll 

och tar en långkörare med PM:et i helgen istället”, 

föreslår en av juristerna. Ibland behöver man faktiskt 

ett break från plugget. Från att utgång inte var på 

agendan är nu förfestplanerna spikade. Hälften av 

gänget är dessutom Ämbetsmän på Nationen och när 

pusslet med +1 platser på brytlegen är löst bubblar 

förväntningarna igång om att det här kan bli en grym 

kväll! 

*** 

På Stockholms nations utegård står tre Klubbverkare 

och häller grus på trappan vid entrén. Order 

från Utskänkarna. Vilka är de där Utskänkarna 

egentligen? tänker Klubbverkarna. ”De måste varit 

aktiva här i typ fem-sex år alltså”, säger en KV. ”Kan 

de inte kosta på sig ett leende någon gång ibland?” 

säger en annan. Samtidigt stegar NEK A-gänget ner 

på den nu grusbelagda trappan, med systemetkassar 

i händerna, och hälsar på sina kurskamrater som står 

iklädda klubbverkartröjor med gruspåsar i händerna. 

”Får ni aldrig vara lediga?”, frågar en av killarna. 

”Nästa termin”, svarar KV-gänget i kör med ett halvt 

leende på läpparna. NEK A-gänget fortsätter in på 

Nationen för att lösa gästleg till deras polare. Sen 

återstår bara problemet med förfest. 

”UTANFÖR FÖRSTE KURATORS 

KONTOR RINGLAR SIG KÖN LÅNG 

MED LANDSMÄN SOM BEHÖVER FIXA 

DET ENA ÄRENDET EFTER DET ANDRA 

INFÖR KVÄLLENS KLUBB.” 

Uppe i Landskap dukas det för fullt inför kvällens 

Holmiana, och traditionsenligt är det kaos på 

alla fronter. Tallrikarna och glasen är för dåligt 

diskade, Klubbverket har tagit upp för få bord och 

specialkostsbeställningarna från Restaurangchefen är 

helt omöjliga att tyda för de stackars Hovmästarna. 

Att det alltid ska vara på det här viset. Men 

Hovmästarna jobbar på, och med lite hjälp från 

Klubbverket är problemen för stunden i alla fall lösta. 

Utanför Förste kurators kontor ringlar sig kön lång 

med Landsmän som behöver fixa det ena ärendet 

efter det andra inför kvällens klubb. En och annan 

Ämbetsman står också i kön för att försöka snacka 

sig ur platsen på svarta listan: straffet för att inte 

ha gjort sitt städ på städsexan, vilket leder till att 

brytleget tillfälligt makuleras. ”Jag lovar att komma 

in och städa imorgon”, säger Nationens Redaktör i 

ett sista desperat försök att få sitt namn struket från 

listan. Förste kurator suckar och skakar på huvudet. 

Inne på verksamhetskontoret sitter Barmästaren 

och planerar vad kvällens shot och drink ska bli. 

Kvällens shot får bli Fireball. Precis som de sex 

senaste torsdagarna. En felbeställning har gjort 

att spritförrådet är fyllt med Fireball-flaskor som 

behöver säljas slut. ”Kanelbomb” blir namnet för 

kvällen. Förra veckan hette shoten ”Den röda faran”. 

Kvällens drink outsourcas till Barmästarbiträdena på 

grund av brist på kreativitet. Ett personligt önskemål 

lämnas dock om Vodka Tranbär. 

*** 

17 

17

Tryck nationen 

CMD+Shift 


Klockan är nu 19:30 och i studentkvarteret Triangeln, 

vars bostäder visserligen administreras genom 

Snerikes, sitter fem Ämbetsmän från Stockholms 

nation och käkar middag. I tripletten som i 

folkmun fått namnet ”Stranden” sitter fem vänner 

med smeknamnen Abborren, Palsternackan, 

Sälen, Gurkan och Kroffa och äter middag. Vad är 

egentligen grejen med smeknamnskulturen inom 

grabbgäng kan man fråga sig. Gurkan har slängt 

ihop en Pytt Bellman och vattenglasen är fyllda 

med vin från en flaska Nebbiolo som en snäll 

förälder skickade med efter senaste vistelsen hemma 

i Stockholm. Kylen är fylld med öl som dock är 

öronmärkt till förfesten i Luthagen. Men någon 

enstaka handgranat kanske slinker ner innan det är 

dags att röra på sig. I högtalaren spelas musik som 

dock inte stör samtalet. Förutom när Petters låt Repa 

Skivan sätts på. Då jävlar blir det allsång. ”Jag lastar 

bilen med wax åker landet runt”, sjunger Petter - som 

dock överröstas av vännerna i lägenheten. Det skålas 

och snackas skit och visst fan står stjärnorna rätt på 

himlavalvet. Morgondagens pluggpass har sedan 

länge bokats av. Kroffa sitter och undrar om S ska ut 

ikväll. 

*** 

På Stocken sitter kuratelet och käkar middag på 

Restaurang Holmiana. Kock Wigström serverar 

kvällen till ära råraka med löjrom till förrätt och 

köttbullar med potatismos till varmrätt. Det 

skålas i Sangiovese och på bordet står snapsglas 

med Bäska droppar. Kuratelet, eller kurrat som 

ämbetsmannaskaran brukar kalla heltidarna, är 

uppklädda och pustar ut efter arbetsveckan och 

tänker att det är skönt att andra personer är ansvariga 

ikväll. 

Kakelbaren är nu upproddad av barpersonalen i 

STHLMs Bar som för tillfället hjälper Hovmästarna 

att tillgodose Holmianagäster med det som önskas. 

Baren inne i Nya är också upproddad och redo att 

servera loungegäster som dock aldrig tycks dyka 

upp - vilket får lokalen att kännas som en öde öken. 

Rätt skönt tycker barpersonalen. Om några timmar 

kommer det vara stressigt. Nere i barförrådet sitter 

ett till gäng och väntar på att deras barer ska öppna. 

Om Klubbverket är Nationens främlingslegion så är 

baren Nationens insatsstyrka. Ett rutinerat garde som 

alla en gång i tiden varit Klubbverkare, men nu står 

bakom baren och ser till att Nationen kan erbjuda 

Uppsalas godaste drinkar och bästa service. Alltid på 

plats när det behövs och löser alltid uppdraget över 

förväntan. Något som också gett en stockholmsk 

kyss av hybris till barstyrkan. South som jobbar 

i Kakel har dessutom tagit upp några extra paket 

transbärsjuice. Proaktivt agerat av honom då han 

märkt att Nationens nya innedrink stavas 

Vodka Tranbär. Risken är stor för sura 

miner om transbärsjuicen tar slut ikväll. 

På gatan utanför entrén går 

Utskänkarna och granskar hur 

kravallstaketen står. Att ställa i 

ordning kravallerna är troligtvis 

den mest hatade uppgiften 

som KV behöver fixa under 

sitt prepp. Hur mycket man 

än försöker tillfredsställa 

Utskänkarna blir de alltid 

besvikna. Så även ikväll. I 

köket får Klubbmästarna 

order genom deras walkietalkies 

att två Klubbverkare 

måste ut till Utskänkarna och 

rätta till misstagen. Första bästa 

Ninnor handplockas och skickas ut 

från köket till Utskänkarna uppe vid 

entrén. ”Jävla kravallstaket”, muttrar 

Klubbverkarna på vägen till utegården. 

*** 

I Luthagen har juristgänget styrt upp förfest. 

Vännerna med de ack så märkliga smeknamnen är på 

plats och NEK A-gänget är även på ingång, efter lite 

tjat och bönande till värden. Alla har trängt ihop sig i 

vardagsrummet. Vill man ta ett lite mer privat samtal 

får man gå ut till köket, och vill man bara byta miljö 

lite snabbt kan man gå ut på balkongen - där samma 

personer tycks sitta hela kvällen och röka cigg efter 

cigg. För varje ny låt som spelas höjs volymen ett 

snäpp och oron över arga grannar tycks lysa med sin 

frånvaro. Personerna på förfesten sitter uppdelade i 

olika kluster som alla snackar om olika saker. I soffan 

sitter en grupp och pratar plugg, i sängen diskuteras 

den där nya TV-serien som alla tycks kolla på, på 

golvet sitter några och pratar om Formel 1 och ute på 

balkongen förs de djupa samtalen. Palsternackan får 

ett sms från en kompis som står i kön till Stocken, 

kön som redan nu har börjat sträcka sig mot 

Värmlands. Klockan är ju inte ens 22, tänker han. 

18



”Hör upp! Det är redan fett lång kö, så alla som inte 

har brytleg borde dra nu så ni slipper stå i kö hela 

kvällen”, säger han till vardagsrummet. Det går ett 

sus genom rummet, följt av ett lugn när alla inser att 

brytleg inte är ett problem. 

*** 

På Stocken ringlar kön lång och Nya 

dansgolvet har succesivt börjat fyllas 

på. När det börjar bli alldeles för 

trångt pausar DJ:n sin loungeaktiga 

playlist och sätter på Axel F med 

Crazy Frog. I samma veva löper 

ett dussin Klubbverkare ut från 

köket, in på dansgolvet, och 

börjar röja undan soffor och 

bord. Ett traditionsenligt, och 

sådär lagom tokigt inslag varje 

Torsdagsklubb som kallas 

för Stora röj. Klubbmästarna 

konstaterar att Klubbverket röjt 

dansgolvet på rekordtid, vilket 

mottages med jubel. Det här ger 

också Utskänkarna möjligheten att 

släppa in ännu mer folk i huset och 

snart öppnas även Kakelbaren och 

Landskap upp. 

”NÄR TORSDAGSKLUBBEN VISAR 

SIG FRÅN DEN HÄR SIDAN ÄR DET 

FÅ KLUBBAR I SVERIGE, KANSKE I 

VÄRLDEN, SOM KAN KONKURRERA.” 

Nere i garderoben står nu hela förfestgänget och köar 

för att hänga in sina rockar och dunjackor. Även om 

kvällen hittills har varit trevlig, vet alla att det är nu 

den accelererar till oanade höjder. 

Palsternackan och Abborren tar rygg på Kroffa 

upp för trappan till Nya. Lokalen är fylld till 

bristningsgränsen och DJ:n spelar nu musik som 

för tankarna till hemmafester under gymnasiet. 

Kvällen till ära är det även lasershow på dansgolvet. 

När Torsdagsklubben visar sig från den här sidan 

är det få klubbar i Sverige, kanske i världen, som 

kan konkurrera. Känslan av att vara på världens 

största hemmafest, där man slipper ta hänsyn till att 

någon faktiskt bor i huset, ger en unik dimension till 

Torsdagsklubben. Barkön i Nya är lång. Barkön till 

Kakelbaren vill aldrig ta slut. 

I köket pulserar Klubbverkare ut och in genom 

entrén, och diskmaskinen som diskar highballglas 

och shotglas tycks aldrig få en lugn stund. Under 

klubben jobbar KV bland annat med att fixa glas till 

barerna och det absolut värsta som kan hända är att 

baren man backar får slut på glas. Det får bara inte 

ske. Klubbmästarna manar på sina verkare energiskt 

och Klubbverkarna hejar på varandra också. Det 

ständiga hotet mot den goda stämningen inom 

verket är dock isbadet, där de varma glasen från 

diskmaskinen kyls ner för att sedan kunna skickats 

ut till barerna. Det är alltid krig om glasen. ”Min bar 

har slut på highballs, hit med glasen”, ”Min bar har 

också slut, fixa dina egna glas”, är repliker som är 

vardagsmat vid isbadet. Men på något vänster löser 

det sig alltid till slut. 

”INNE I KAKEL ÄR DET SVETTIGT, 

PROPPAT MED FOLK OCH ALLDELES 

UNDERBART.” 

Barpersonalen har knappt tid att prata med varandra 

utan jobbar hårt så att alla väntande gäster blir nöjda. 

Arbetsmiljön är stressig men barpersonalen håller 

humöret uppe. Och när DJ:n i Kakel fortsätter spela 

banger efter banger är det faktiskt riktigt kul att 

jobba. 

Inne i Landskap har Gurkan och Sälen tagit sitt 

patenterade hörn av Grölbaren. Det skojas om 

att det borde sättas upp ett plakat med texten 

”Guldgossarna” vid delen av baren som de alltid 

brukar stå vid, och det klagas över att man inte längre 

får röka på utegården. Kroffa sitter i ett fönster i 

Övre hall och pratar med Märta. Hon slog systrarna 

Kallur i Tjejvasan och sitter nu och snackar om 

framtida tävlingar och framgångar. Skönt att även 

en elitidrottare kan kosta på sig en festkväll, tänker 

Kroffa. 

Inne i Kakel är det svettigt, proppat med folk och 

alldeles underbart. Några nationsrävar står i fönstret 

som om det vore någon typ av VIP-avdelning. Råkar 

man ställa sig på baslådan bredvid är dock risken 

överhängande att en Utskänkare kommer och slänger 

ut en. 

19 19



Inne i Nya pågår festen för fullt. Steffe som jobbar 

i baren kollar på klockan som visar kvart i ett och 

tänker att passet snart äntligen är över - innan han 

påminns om att det är Storstock och därför öppet till 

02. Kan inte folk börja gå hem snart, tänker han. 

Inne i Landskap är soffgrupperna fyllda med 

oväntade konstellationer Ämbetsmän som halvt 

känner varandra. I en av sofforna sitter Abborren 

och håller låda om sitt år i Paris. Popcorn och 

Båtsman lyssnar nyfiket. Palsternackan befinner sig 

på utegården och hjälper en Klubbverkare att sälja 

korv. 

”NÅGON VISKAR TILL EN KOMPIS 

ATT HON HAR LÄST I FÖRRA NUMRET 

AV HOLMIENSIS ATT STAD I LJUS 

HANDLAR OM MAKEDONIEN.” 

drar hem tillsammans. Förfestgänget kanske drar på 

efterfest? 

Förfestgänget drog garanterat på efterfest. 

Men inte Abborren, Palsternackan, Sälen, Gurkan 

och Kroffa. För vännerna med de märkliga 

smeknamnen väntade nattkäk på Nybrogrillen nere 

vid ån, för att sen ta en taxi hem för att slå på första 

bästa film på TV:n. Utan en gnutta ångest över 

morgondagens uppskjutna studier. 

Vänskap kommer alltid trumfa kunskap. Och nästa 

vecka är det dags för Torsdagsklubb igen. Och 

veckan efter det. Och veckan efter det. Något som 

dock aldrig borde tagits för givet. 

Det enda egentliga tråkiga med Torsdagsklubben 

är att tiden går så satans fort. Tiden flyger iväg och 

plötsligt är klockan 01:30 och den finaste gåvan på 

jorden hade varit en timma till. Men när klockan 

börjar närma sig slutet vet man också att det är dags 

förflytta sig in till Kakel för att inte missa Stad i ljus. 

Låten man verkligen vill höra, men samtidigt aldrig 

vill höra. Den definitiva signalen om att kvällen på 

Stocken är över. Introt går igång och Klubbverket 

rusar ut genom köket och knuffar undan alla som 

står i vägen för att bilda sin egen Stad i ljus-ring. 

Dygnets hårda slit är äntligen över, och när alla 

andra ser på låten som en dödsstöt ser Klubbverket 

låten som ljuset i tunneln. 

Alla i Kakel sjunger med till texten. Någon viskar 

till en kompis att hon har läst i förra numret av 

Holmiensis att Stad i ljus handlar om Makedonien. 

Barpersonalen står och sjunger med, samtidigt som 

de roddar ner baren. Sedan plötsligt är låten slut 

och klubben officiellt över. Dags för alla att ställa sig 

i den förrädiska flaskhalsen till garderobskö. Och 

när man efter sju sorger och åtta bedrövelser fått 

ut sin rock och lämnat Stocken har ännu en lyckad 

Torsdagsklubb passerat. Dags för Barpersonalen 

att städa sina barer. Dags för Klubberket att städa 

hela huset och dags för Utskänkarna att skriva sina 

rapporter. För många av klubbens gäster väntar 

nya äventyr ute i natten. Vissa drar till Shotluckan. 

Andra drar till Max. Vissa drar hem själva. Andra 

20

Tryck NATIONEN 

nationen CMD+Shift 


STIPENDIER 

EN STOCKHOLMARES DOLDA SKATT 

Av: Eric Winell 

Denna artikel kommer som ni kanske anar handla 

om något så roligt som stipendier. Låt mig försöka 

igen: Pengar! Jag har i mina förberedelser till 

denna artikel sökt igenom Holmiensis digitala 

arkiv i jakt på inspiration. Till mitt stora förtret 

fanns inte ett ord om stipendier (inte ens under det 

tidigare segmentet “Nudlar, studier & stålar”). Det 

förstärkte uppfattningen jag fått under min tid som 

Stipendiesekreterare: vet våra medlemmar egentligen 

om att stipendier finns att söka? 

Stockholms nations stipendienämnd delar årligen 

ut 675 000 kronor i stipendier till dess medlemmar 

(2020). De flesta delas ut till medlemmar som är 

i särskilt behov av stöd. Det kan handla om att 

ens CSN-veckor har börjat sina, att man inte är 

berättigad till CSN eller att man har ett barn. En 

del stipendier delas ut till särskilt högpresterande 

studenter medan andra delas ut (nästan) på måfå. Ta 

till exempel Axel Johanssons stipendium som delas 

ut varje hösttermin. De enda kriterierna är att man 

behöver vara av manligt kön och studera juridik, 

medicin eller humaniora. 

Ansökningen för att söka stipendier öppnar i 

början av varje termin och görs via universitetets 

hemsida, uu.se/student/stipendier. Nästa tillfälle att 

söka stipendium är preliminärt i februari 2021. För 

att kunna söka ett av Stockholms nations utlysta 

stipendier måste du vara heltidsstuderande vid 

Uppsala universitet och vara medlem av Stockholms 

nation. De flesta stipendier är allmänt 

hållna medan vissa har specifika 

krav man måste intyga i sin 

ansökan. Men med det sagt 

är det inte svårt att söka ett 

stipendium. Om man får 

ett i slutändan är mödan 

definitivt värd det. Här 

kommer några tips 

från en självutnämnd 

stipendieexpert! 

• Se till att du är behörig att söka ett stipendium. Om 

du till exempel studerar ekonomi är det inte lönt att 

söka ett stipendium som är avsett för teologistuderande. 

Tyvärr. 

• Ditt nationsmedlemskap måste styrkas. Detta kan 

göras genom att bifoga ett temporärt nationskort, 

en bekräftelse från Förste kurator eller en skärmdump 

på STUK-kortet. STUK-kortet för HT20 

kommer inte att gälla om du vill söka ett stipendium 

VT21, trots att det står att det går ut i februari 

2021. 

• Sök flera stipendier! Inte bara på Stockholms 

nation. Många mindre nationer erbjuder stipendier 

och jag har hört det är lägre konkurrens om dem. 

I dessa tider är det dessutom välkommet att stötta 

nationerna med lite extra medlemmar! 

• En ansökan till ett stipendium tar inte särskilt långt 

tid - men dubbelkolla din ansökan så att du verkligen 

har fått med all information som behövs. Det 

vore tråkigt att snubbla på mållinjen för att man 

glömt att bifoga ens studieintyg. 

• Det tål att upprepas: det är inte svårt att söka 

stipendier! 

Det bästa ekonomiska tipset jag hittade i Holmiensisarkivet 

var att stanna hemma ibland istället för 

att maniskt besöka Torsdagsklubben varje vecka. 

Numera väntar klubben spänt på att få öppna upp 

igen men mitt CSN flyger iväg från mig likväl. Därför 

kommer jag med det bästa ekonomiska tipset för 

2021. Sök ett stipendium från Stockholms nation! 

Hör gärna av er till oss Stipendiesekreterare på 

stipendier@stockholmsnation.se 

Eric Winell 

Stipendiesekreterare och Ordförande för 

Stipendiekonventet 

21

kultur och nöje 

DET ÅTERUPPSTÅNDNA 

CAROLINA 

Av: Markus Hällje 

Carolina Rediviva är enligt somliga en för universitetet 

mer ikonisk byggnad än själva Universitetshuset. 

Det är nedanför hennes balkong till kaj 

som havet av studentmössor böljar efter rektorns 

valborgshälsning. Men återstoden av året? Bibliotekets 

inre liv? 

För många är det här inne som själva studierna sker 

- den egentliga anledningen till att vi bor och lever 

i Uppsala – och för dessa studenter kan Carolina 

Rediviva beskrivas som arbetsplatsen, kontoret. 

Om man har suttit och läst på ”Carro” med viss 

kontinuitet några dagar i sträck börjar en del 

ansikten bli bekanta. Det är till stor del samma 

individer som tar sig hit om dagarna. 

En del studenter verkar sitta i denna extrema 

tystnad från morgon till kväll tills de till synes 

upphör att vara människor. Där sitter nu bara 

uttryckslösa statyer, föreställandes ungdomar av 

idag, framför silvergråa eller svarta datorer med 

hörlurar i öronen. Vissa knappar på tangenterna, 

andra sammanfogar händerna framför sina hakor, 

men gemensamt för alla är den preussiska 

disciplin som kännetecknar deras skulpterade 

marmoranleten. 

När man iakttar dessa går tankarna 

instinktivt igång och frestelsen att 

testa dem uppstår. Man vill nästan 

lekfullt – på ”coronasäkert” 

avstånd, givetvis – kittla dem 

med en fjäder i ansiktet för att 

se om statyerna skulle ge något 

livaktigt uttryck till gensvar. Om 

den stålsatta koncentrationen går 

att rubba, väcka dem ur transen. 

Att de sitter så här är i och för sig 

inte särskilt märkvärdigt. Det är 

någonting visst med stenväggar – 

tiden innanför dem står liksom still. 

Därute, utanför fönstren, pågår världen. Trafiken 

flödar upp och ner för Carolinabacken. Det myllrar 

av människor i regnjackor av olika färgslag på 

trottoarerna, men här inne – här gäller inte samma 

naturlagar. Här råder stillhet, evighet, sinnesnärvaro. 

Det enda som existerar är här och nu. 

Ordet som ska in på lodrätt sju stavas: s t u d i e r o. 

Tunga byggnader av detta slag skulle kunna stå pall 

för de mest aggressiva av stormar, orkaner, apokalypser 

eller atombomber. Innanför dessa väggar 

gäller trygghet, säkerhet. Oro och ångest får vi ta 

när vi kommit utanför porten. Då kan verkligheten 

få tillåtelse att komma ikapp. 

*** 

Entrén är ett antikt torg. Det omsluts av sju 

romerska byggnader, alla med varsin ståtlig port, 

som tar dig till olika platser. Till din hjälp att välja 

finns två byster, en till höger och en till vänster, som 

båda hälsar dig välkommen. För den som vill iaktta 

ditt val av port finns två balkonger som vända ut 

mot torget erbjuder bästa skådeplats. Allt inlindat i 

en limebesläktad grönska. 

*** 

Jag kommer aldrig att kunna kalla en liknande 

byggnad för hem eller bostad, och frågan är om 

man skulle vilja det ifall man kunde, men medan jag 

sitter här och pluggar (läs betraktar omgivningen) så 

leker jag även med den tanken. 

Och som temporär student i en stad kan man väl 

tillåtas känna åtminstone tillfällig hemmastaddhet i 

dess bibliotek och campus, ägnade åt studerande. 

*** 

Plan 6 är ett eget litet fort i sig, en stat inuti en stat. 

På mönstrat stengolv vilar stadsmurar av ogenomträngligt 

material prydda med ömsom pompösa 

22

kultur och nöje 

arkitektoniska detaljer i vitmålat trä, 

Jag läser på bokryggarna: İslâm Ansiklopedisi, A 

Persian dictionary, Nordisk tidskrift, Ord och bild, 

Opća enciklopedija, Visuotinė lietuvių enciklopedija, 

Journal of the international association of 

Buddhist Studies, Freiburger Zeitschrift für Philosophie 

und Theologie, Enclyclopedia of Russian and 

Slavic myth and legend, Dictionary of Symbols and 

Imagery, Guide to historical fiction, The Arthurarian 

encyclopedia. 

*** 

Foto: Markus Hällje 

ömsom kunskap och litteratur med färgkordinerade 

bokomslag. Högst upp på stadsmurarna, strax 

nedanför taket, sträcker räcken hemmahörande på 

regalskeppet Vasa ut sig längs salens kanter för att 

skydda patrullerande murväktare från att falla ned. 

”KÄNSLAN SOM FYLLER KROPPEN 

NÄR MAN VANDRAR MELLAN 

DESSA SALAR, TRÄNGER IGENOM 

LAGER EFTER LAGER, HÖGST UPP 

PÅ BACKEN – FORMULERAS BÄST 

GENOM FRASEN ’I’M THE KING OF 

THE WORLD’.” 

*** 

Den stora läsesalen längst ner, sal A, med sina pelare 

och kolonner prydligt uppradade i lydiga soldatled, 

förhöjer närvaron av historiens vingslag. Kanske 

mer än någon annanstans i biblioteket känns det 

pluggande som bedrivits av tidigare generationer 

fysiskt i kroppen i denna sal. Det märks även på de 

medeltida bordslampor som levt kvar sedan tiden 

före ”Laptopens era”. 

*** 

När man så till sist kommer ut på kvällen, efter 

en heldag i ”pluggandets” tecken, och ser staden, 

kyrkan och slottet i mörkret – är vyn fulländad. 

Kylan nyper en i kinden och påminner om vårt 

nordliga klimat. En kall rysning finner målmedvetet 

sin väg ner längs ryggraden, och nedanför Carolinabacken 

finns en avlägsen stjärnhimmel av gatuljus 

och lägenhetsfönster. Till vänster reser sig kyrkans 

två högsta torn, vid dimma, hela vägen upp i himlen 

och förbi. Det tredje, kortare tornet är däremot 

upplyst som en ensam fyrbåk i kvällens mörker. 

Nerför backen tillåts blicken skära genom hela 

staden som en varm kniv genom smör. Till höger 

lyser den gigantiska laxfilén, dess sken kommer 

från små ditsatta tårtljus. Ännu en bit till höger, 

nedanför filén, är Botaniska trädgården upplagd 

som en tillhörande bädd av ruccola, men det ser vi 

inte härifrån. 

*** 

Så sist men sannerligen inte minst: namnet. Likt 

Lunds universitet kallades Uppsalas universitetshus 

som uppfördes av Karl XI och revs på 1700-talet för 

Acamedia Carolina (Den karolinska akademien). 

Den byggnad som revs var ursprungligen tänkt att 

bli Uppsalas universitetsbibliotek, så när nuvarande 

biblioteksbyggnad invigdes 1841 valde man att se på 

saken som om Carolina återupplivades. 

Känslan som fyller kroppen när man vandrar mellan 

dessa salar, tränger igenom lager efter lager, högst 

upp på backen – formuleras bäst genom frasen 

”I’m the king of the world.” Eller åtminstone kung 

av all världens kunskap, vilken verkar inrymmas i 

Carolina Rediviva. 

23

s 



Kära Landsmän och Landsmaninnor. Stockholms 

nations, primus inter pares, högsta beslutande organ 

är Landskap. Därunder är ett av de verkställande 

organen Styrelsen. Styrelsen är ansvarig för att 

verkställa Landskaps beslut (Stadgarna 7 kap. 8 

§). Besluten som fattas i Styrelsen påverkar hela 

STYRELSEN MED STORT S 

Nationens verksamhet och fattas av en grupp 

kompetenta Landsmän och Landsmaninnor. 

Styrelsen består av 18 personer i ordinarie fall varav 

nio personer har rösträtt. I Styrelsen sitter närmare 

bestämt fyra landskapsvalda medlemmar, två 

Seniorer valda genom Seniorskollegiet, kuratelet, 

Förste- och Andre kurator emeriti samt Nationens 

Administratör, Nationssekreterare, Skattmästare, 

Proinspektor och Inspektor. För verkställande 

av Styrelsens beslut är Förste kurator ansvarig 

(Stadgarna 7 kap. 24 §). 

”JAG VILL DÄRFÖR DRA MITT STRÅ 

TILL STACKEN GENOM ATT I DETTA 

FORMAT UPPMANA, HETSA, PUSHA 

OCH PEPPA ALLA ER DUNDER- 

KVINNOR PÅ STOCKHOLMS NATION 

ATT SÖKA KURATORSÄMBETEN OCH 

STYRELSEPOSTER.” 

Jag vill göra dig, kära läsare, uppmärksam på den 

uppenbara, akuta bristen på kvinnlig representation 

i Styrelsen. Ett återkommande tema under 

frågestunder på Landskap är vad som kan göras 

åt att det för närvarande är en homogen grupp i 

ledningen av Nationen. Det är uppenbarligen så 

att det inte råder brist på kvinnor på Landskap, det 

högsta beslutande organet, och detta bör speglas i de 

operativa och verkställande organen på Nationen. 

Det är en viktig aspekt som i min mening inte 

kan påpekas ofta nog. Jag vill därför dra mitt strå 

till stacken genom att i detta format uppmana, 

hetsa, pusha och peppa alla er dunderkvinnor på 

Stockholms nation att söka kuratorsämbeten och 

styrelseposter. Ert fantastiska driv och er kompetens 

kommer att fortsätta driva Nationen in i framtiden 

Av: Sonya Sammarco 

och är av yttersta vikt för att Stockholms nation 

alltid ska förbli primus inter pares. 

Låt oss höra hur den för närvarande enda kvinnliga 

styrelseledamoten, Förste kurator emerita, Karin 

Karsten har upplevt styrelsearbetet. ”Jag tycker 

att det mesta av Styrelsens arbete 

har varit intressant! Det är kul att 

både arbeta med pågående 

större ärenden på Nationen 

men också utifrån ett mer 

strategiskt och långsiktigt 

perspektiv”, beskriver 

Karin. Hon berättar att 

trygghetsfrågorna har varit 

en av hjärtefrågorna, där 

Styrelsen har arbetat med 

att bidra långsiktigt till ett 

nationsklimat som är hållbart 

för studenter som balanserar 

plugg och ideellt arbete. Jag 

frågar Karin om hur hon ser 

på att det endast kommer 

vara män i både kuratel och 

Styrelse från årsskiftet och 

hon säger att en bra ledning 

är en diversifierad ledning 

som alla bidrar med olika 

kunskaper, erfarenheter och 

insikter. Karin skickar också 

ett inspirerande meddelande 

till Landsmaninnorna och 

säger att hon hoppas att 

de som är intresserade av 

styrelsearbetet söker posterna - 

engagemanget är viktigt! 

Patrik Gustafsson valdes under våren in till 

Styrelsen genom Landskap och axlar under hösten 

ansvaret som Nationens styrelseordförande. Jag 

träffar Patrik i Bakfickan mellan två av hans möten 

på Nationen. Vi slår oss ned på gaveln på soffan 

med ett barbord, ett av de mingligaste borden i 

Bakfickan. 

s 

ty re 

ls 

en 

24

Tryck Nationen CMD+Shift 


Jag frågar Patrik vilka pågående projekt Styrelsen 

har nu och han berättar engagerat: ”Vi har lite olika 

projekt som pågår just nu. Bland annat arbetar 

Edward tillsammans med Erik (Förste kuratorer 

emeriti, reds. anm.) med att ta fram en plan på hur 

vi ska komma ikapp med arbetet i arkivet sedan 

vattenläckan som vi hade på Nationen för några år 

sedan.” Han försäkrar mig vidare om att Styrelsen 

såklart även arbetar med frågor relaterade till 

pandemin och därför har en arbetsgrupp som kallas 

Coronagruppen. Den sammanträder varje vecka 

och där medverkar några från Styrelsen och några 

från kuratelet. Slutligen berättar han om Styrelsens 

möte. 

Dagverket har överträffat sig själva, jag tar med mig 

en mjuk kladdkaka och stiger in på kontoret. Första 

kurator Marcus ser inte ut att vara ett dugg förvånad 

av att se mig, han är van vid media vid det här laget. 

Marcus beskriver sin roll i Styrelsen som densamma 

som en ordinarie ledamot med rösträtt. Han 

agerar ställföreträdande ordförande, vilket innebär 

att han kliver in och leder mötena om ordinarie 

ordförande inte är på plats. Vidare beskriver han 

att han upplever att Styrelsen är sammansatt av 

en grupp människor med olika karaktärsdrag och 

tillvägagångssätt för hur Nationen ska operera. 

Det är med stor värme och en mediatränad 

skärpa Marcus berättar om Styrelsen, och han 

understryker att Styrelsens sammansättning skapar 

förutsättningar för olika åsikter och erfarenheter 

att lyftas fram. Exempelvis är de representanter 

valda genom Seniorskollegiet som namnet antyder 

generellt sett mer seniora än många andra i 

Styrelsen, och har ofta värdefulla perspektiv och 

erfarenheter från svunna tider. 

”EN JÄMSTÄLLD FÖRDELNING INOM 

ETT BESLUTSFATTANDE ORGAN ÄR 

VÄSENTLIGT OCH NÖDVÄNDIGT FÖR 

ATT NATIONEN SKALL OPERERA OCH 

FUNGERA MODERNT OCH I TIDEN.” 

viktiga administrativa arbete: ”Vi håller även på att 

ta fram en ny mall för hur vi ska förhandla avtal i 

framtiden. Samtidigt pågår arbetet med att ta fram 

en budget inför 2021, vilket är ganska svårt i och 

med att det är svårt att veta hur restriktionerna och 

smittläget ser ut i vår.” Styrelsen har många bollar i 

luften och Patrik förklarar att detta är några av de 

projekt som de arbetar med parallellt just nu. Patrik 

och jag samtalar lite om padeltennis och whiskey 

innan han säger ”hejrå” och måste bege sig till nästa 


Förste kurator 

Slutligen är jag självfallet intresserad av att höra 

Marcus syn på den rådande bristen på kvinnliga 

styrelseledamöter och kuratorer. Han svarar: ”Detta 

är såklart inte optimalt och något som jag vet att 

Styrelsen och kuratelet noterat och har i åtanke. En 

jämställd fördelning inom ett beslutsfattande organ 

är väsentligt och nödvändigt för att Nationen skall 

operera och fungera modernt och i tiden. Nationen 

står inför en ordentlig uppgift i att undersöka varför 

det är så att mindre än 10% av Styrelsen och bara en 

av sju heltidare just nu är kvinnor.” 

Med detta inspel hoppas jag ha ökat medvetenheten 

och förståelsen för detta viktiga nationsorgan. För 

den som vill förkovra sig ytterligare kan jag tipsa om 

en djupdykning i stadgarna samt de protokoll som 

finns hos Förste kurator Marcus på kontoret. 

25 25

KULTUR oCH NÖJE 

HOTSHOTENS HISTORIA: FRÅN BOSSE 

BERGSTRÖM TILL LINN AHLBORG 

Av: Lisa Ljungberg 

Vurmen för Gallianos hotshot nådde sin peak 

på 90-talet, då hysterin växte så pass kraftigt 

att den rasade helt åren därpå. I SVT:s program 

Historieätarna berättar programledaren Lotta 

Lundgren att den rent av blev “för populär”. Den 

gick från att ta hela Sverige med storm till att 

försvinna snabbare än kärleken för 90-talets 

andra banbrytande smaksensation, föregångaren 

till den hatade och älskade Hawaii-pizzan: 

kassler med ananas i ugn. Det dröjde sedan 

flera år innan svenskarnas grädde-kaffe-sprit-passion 

eldades igång på nytt. Det var när influencern 

Linn Ahlborg 2018 släppte parfymen “Hotshot”, 

uppkallad efter hennes mest frekventa beställning 

på Stockholmsklubben Spybar, som shoten med den 

gula örtlikören återigen hamnade på tablån. 

Hotshoten togs fram av bartendern Bosse Bergström 

i en tävling anordnad av kaffemärket Löfbergs Lila 

under de svenska mästerskapen i longdrinks år 1988, 

där han kom på en andraplats. Originalreceptet 

bestod av anislikören Anisette, men efter tävlingen 

prövade Bergström att blanda den sirapslena 

stänkaren tillsammans med andra likörer och 

fångades av sötman hos Galliano. Försäljningen av 

Galliano ökade med 750% de 

nästföljande sex åren. Det 

uppstod till och med 

en dryckesramsa i 

shotens ära. “Koka kaffe, 

vispa grädde, hotshot, 

hotshot, hotshot!”, 

sjöng festglada 

stockholmare runt 

Stureplan på 90-talet. 

Enligt bartenders finns 

det dessvärre inget 

som är jobbigare än att 

blanda hotshots. Att 

göra tre-fyra stycken är 

ingen konst, det luriga 

är att övriga gäster blir 

extremt benägna att 

kosta på sig ett par egna gräddtoppade små järn när 

de ser någon i baren beställa en runda. Det rör sig 

om fett, socker, koffein och alkohol i en inte sällan 

onykter miljö; ett livsfarligt recept som onekligen 

leder till en sockersöt käftsmäll till baksmälla. 

Lyckligtvis finns det en mängd alternativ för den som 

vill skippa alkoholen: att byta ut kaffet och Galliano 

mot alkoholfri glögg är ett perfekt substitut nu i 

juletider! Alkoholfritt eller ej – det hela slutar inte 

sällan med att bartendern får blanda 100 hotshots 

och då är lyckan i hantverket som bortblåst. 

Anledningen till att andra drinkklassiker, som till 

exempel “Gröna hissen” (gin, grön Curaçao och 

Champis) och “San Francisco” (vodka, bananlikör, 

apelsinjuice och Grenadin), inte gjort en liknande 

comeback är nog att de helt enkelt inte spelar i 

samma liga som Bergströms gräddiga shot. Den 

är motsvarighet till “ett trevligt svalt glas rosévin i 

solen”, vars komponenter känns lika självklara som 

chips med löjrom, rödlök och gräddfil på Bianca 

Ingrossos Insta-story. Shoten skapar bara med sin 

blotta närvaro en glammig feststämning och till råga 

på det smakar den som en stabil fika. Kalla hotshoten 

för Stureplanprincessans kryptonit, men den har 

samtidigt anammats av ungdomar från hela Sverige, 

och inte minst av Uppsalas studenter. De otroligt 

välkomponerade smakerna i en hotshot har gjort den 

till en oumbärlig uppiggare på förfester i Uppsalas 

studentkorridorer. 

Lite som att ananaspizzan självklart och utan tvivel 

är Sveriges nationalrätt borde hotshoten slå ut alla 

potentiella konkurrenter som möjligtvis skulle 

kunna brottas om herraväldet. Kan man 

inte enkelt påstå att den kan konkurrera 

med den så kallade blåbärsnypen? Ställer 

man de två tungviktarna bredvid varandra 

blir det genast uppenbart att Bergströms 

shot har en viktig komponent som inte 

finns hos blåbärsnypen: en viktig 

dos koffein, som du självklart 

behöver för att ta dig igenom en 

26

KULTUR OCH NÖJE 

svettig (coronaanpassad) utekväll. Blåbärsnypen 

är en spinnoff på hotshoten och det talar för sig 

självt, att Gallianos hotshot var först. If it ain’t 

broke, don’t fix it, eller hur var det en vis kvinna sa? 

Istället för Galliano blandas blåbärsnypen vanligtvis 

med Likör 43, vilket helt ärligt smakar som jäst 

multivitaminjuice. Dessutom är blåbärssoppan för 

tam, helig och barndomsbetingad för att drickas 

vid festliga tillfällen. Jag tror att vi alla väntar 

innerligt på den dagen hotshots går att beställa på 

Torsdagsklubben. Ge oss något vuxet och smakfullt, 

ge oss den heliga treenigheten av koffein, vanilj 

och grädde, ge oss hotshots, housemusik och tajta 

kostymer! 

att Linn Ahlborg uppkallat en parfym efter sin 

favoritshot. 

Hotshoten har nått kultstatus och precis som 

allt annat som anses vara “kult” har den fått ett 

erkännande som innebär att den är här för att 

stanna. Det är en av svenskarnas mest älskade och 

uppskattade shotklassiker. Bara du har rimliga 

smaklökar och dricker kaffe, precis som en 

rimlig människa bör, kommer du älska den lilla 

söta enheten. Gör som Linn och Bosse, fröjdas i 

hotshots! 

Skämt åsido, Bergströms mästerverk passar alla 

oavsett blankputsade skor eller foppatofflor. Men 

hur blandar man egentligen den perfekta hotshoten? 

Börja så här: Häll upp 2 cl Galliano Vanilla (kan 

bytas ut mot sockerlag för alkoholfritt alternativ) 

i ett festligt glas, skikta det heta kaffet - cirka 2 cl. 

Avsluta genom att toppa med 2 cl lättvispad och 

iskall grädde, och voila: shotmagi! Inte undra på 

1 

2CL VANILJLIKÖR 

(ALKOHOLFRITT: SOCKERLAG) 

2 

3 

SKIKTA 2CL KAFFE 

2CL VISPAD GRÄDDE 

27

Tryck RECEPT CMD+Shift 


2Q electus äggstremt goda scrambled 

Av: John Milton 

Du behöver: 

• 4 ägg 

• 1,5 msk grädde 

• 1,5 msk mjölk 

• salt 

• flingsalt 

• smör 

• peppar 

• 1,5–2 dl riven parmesan 

• tabasco 

• chiliflakes 

• färsk persilja 

Gör så här: 

Börja med att sätta plattan på medelvärme. 

Knäck äggen i en bunke och rör ihop lätt. 

Tillsätt sedan mjölk, grädde, hälften av 

parmesanen och en bra mängd salt och peppar 

(våga ha i lite mer, ofta är man för snål). Släng 

sedan ner en riklig mängd smör i både pannan 

och bunken. Låt smöret i stekpannan smälta 

och häll sedan ner smeten. Rör om konstant 

tills du märker att den börjar få en lite tjockare 

konsistens, då river du på resten av parmesanen. 

Fortsätt att röra om tills smeten är tjock men 

inte torr, den ska fortfarande vara glansig. Häll 

sedan över på valfri skiva bröd och toppa med 

antingen tabasco eller chiliflakes om man vill ha 

lite extra sting, en nypa flingsalt och lite peppar 

samt dekorera med färsk persilja. 

Smaklig måltid! 

28 

28

Kuratelet 

2Q 

Carl Fredrik Kjellberg 

Kära stockholmare, 

Detta år har minst sagt varit lite turbulent, men jag ångrar det inte. 

Jag vill först rikta ett väldigt stort tack till mina tio fantastiska kollegor. Hela jobbet hade 

känts helt meningslöst utan er och era insatser, och jag kan inte tänka mig några andra jag 

hellre hade delat året med. 

Till Erik, Vera och Hugo Sr. vill jag hälsa att jag ser otroligt mycket fram emot att möte 

er i nationspensionsärslivet, hoppas ni har några fina tips kring vad jag ska fylla all min tid 

med! Till Marcus, Sigge, Jesper och Hugo Jr. vill jag rikta ett ordentligt ”lycka till” inför nästa 

termin, till Felicia vill jag be om ursäkt för den strama KK-budgeten jag arbetar för, och så vill 

jag även gratulera Tomas och Elsa för att ni överlevde! Jag är stolt över att ha fått arbeta mer er 

samtliga, och kommer sakna/fortsätta sakna att jobba mer er. 

Avslutningsvis vill jag också tacka alla Ämbetsmän som har slitit för att Nationen ska förbli en levande plats 

samt önska lycka till till Zacke och Louise, men framförallt till John, the Young Whippersnapper (han blir bra jag 

lovar). 

Till världens bästa arbetsplats/ämbetsmän/landsmän/nation, peace out! 

Cash Flow, 2Q paene emeritus, 

Carl-Fredrik Kjellberg 

3Q 

Sigge Paues 

Hej vänner! 

För tillfället är vi alla mycket väl medvetna om att läget gällande corona har förvärrats. Det 

betyder att det är mycket som faller bort; gasquer, fester och annat roligt som brukar sätta 

guldkant på det monotona studerandet. Istället får vi försöka fokusera på att ta hand om 

varandra och se hur det blir framöver. Vi håller oss uppdaterade kring hur situationen 

utvecklar sig och försöker göra rätt i en knepig situation. Jag hoppas och tror att vi 

bidrar till en social kontext för dels vår ämbetsskara men även för Uppsalas studenter. 

Att Nationen är en plats de kan besöka för att komma ut ur lägenheten och ändå känna 

sig trygga. Men för att kunna fortsätta erbjuda Uppsalas studenter denna plats behöver vi 

såklart vår fantastiska ämbetsskara. Jag är otroligt tacksam för att de fortsätter arbeta för att 

Nationen ska kunna vara en sådan plats. 

Lite positiva aspekter: 

Mer tid för att träffa familj på lediga helger. 

Man är bakis mycket färre dagar och det är ju skönt. 

Mer tid att träffa flickvännen. 

Till sist vill jag återigen tacka vår ämbetsskara och alla er som besöker vår Nation. Det är ni som håller den vid liv! 

Sigge Paues, 

Tredje kurator 

29

kuratelet 

Barmästare 

Tomas Haglund 

Stockholmare, 

20-talets sämsta år går mot sitt slut, och därmed även mitt år som Barmästare. Denna spalt 

kommer inte att vara en årsresumé, det vill ni höra nästan lika lite som jag vill skriva en. 

Nu har vinterns mörker lagt sig sådär otroligt tidigt, många tycker det är dystert, men jag 

tycker det är mysigt att ha så långa kvällar, att klockan bara är 19 när man tror den är 23. 

Nu när vi inte har möjlighet att sitta på krogen till småtimmarna så blir det många kvällar 

hemma, vi träffar färre människor än någonsin och gör inga nya bekantskaper. Det är därför 

otroligt viktigt att vi tar hand om varandra under vår asociala framtid. Många kommer 

lida av den ensamhet detta medför. Hör av er till vänner och kolla läget, träffa så många som 

samvetet tillåter, skriv till de gamla vännerna ni förlorade när ni förlorade er i Uppsalas exklusiva 

studentliv. 

Till sist vill jag tacka er som gjort mig sällskap på de många After School-kvällarna detta år, er som 

inte sett denna pandemi som en deal-breaker för att hitta på roliga saker tillsammans, och en fet gimme five till min efterträdare 

Zacke. 

Lev i frid, 

Tomas Haglund 

Barmästare 

Restaurangchef 

Hugo Söderlund 

Kära stockholmare, 

Nu har jag nästan fullgjort min första termin som Restaurangchef och det har ju inte riktigt 

blivit som jag hoppades. I somras pratade vi naivt om att allt detta kanske skulle vara över i 

november, nu är det november och det ser likadant om inte värre ut. Fracken och smokingen 

får snällt ligga kvar i garderoben i ett litet tag till. I nuläget kanske det känns som att detta 

aldrig kommer att gå över men det gör det. Tills dess bör man ta vara på tiden och göra 

saker som man kanske inte alltid har tid med. Börja sticka, spela Runescape eller montera 

din roommates IKEA möbler som stått i paketen i över ett år. Eller så kanske du har vettigare 

hobbys än vi heltidare. Men ifall någon har obyggda IKEA-möbler så hör gärna av er för jag 

tror att jag sett det mesta på Netflix vid det här laget. Till sist vill jag bara ge ett stort tack till 

alla Ämbetsmän som ställer upp för Nationen i dessa ovissa tider. 

Hugo Söderlund, 

Restaurangchef 

30

kuratelet 

Dagchef 

Elsa Kiljunen 

Vackra stockholmare! 

Jag har en god vän som alltid brukar förutse hur varje år ska bli. 2018 skulle bli ett okej år medan 

2019 skulle bli lite sämre. 2020 däremot skulle bli en succé! Jag som under 2020 skulle ta 

examen, fylla 25 och sitta ett år som heltidare på min favoritnation kunde inte annat än tro 

honom. Jag kan idag säga att jag är glad att jag inte satsade pengar på hans gissning, då hade 

jag förlorat pengar snabbare än jag blir dödad på Among Us av mina kollegor (vilket är 

sjukt fort då jag ALLTID dör först). 

Men jag tog examen, jag fyllde 25 år och jag nu har suttit som Dagchef ett år. Jag tänker inte ge 

någon resumé av mitt år men jag vill tacka mina fantastiska kollegor som har gjort detta udda 

år bättre. Ni är underbara hela bunten trots att jag är högst upp på er virtuella mordlista. Jag 

väljer att tro att det är för att jag utgör störst hot och inte för att jag är tokdålig på spelet i sig. Nej, 

men jag vill tacka för att ni stått ut med alla mina egenheter, allt glitter och min dåliga humor. Tack 

för allt Stockholms nation och lycka till Louise, detta kommer du göra galant! 

Elsa Kiljunen, 

Dagchef 

Kvällschef 

Jesper Flyckt 

Kära Landsmän, 

De skärpta allmänna råden för Uppsala län införs. Evenemang ställs in. De skärpta allmänna 

råden för Uppsala län förlängs. Fler evenemang ställs in. Det är minst sagt en grå värld vi lever 

i just nu. 

Min vardag kan närmast liknas vid den fantastiska filmen ”Måndag hela veckan”. Likt Bill 

Murray vill jag helst slippa nuvarande situation och ta mig därifrån så snabbt som bara 

möjligt. Men dagen därefter inser jag att allting utspelar sig på precis samma sätt som dagen 

innan. Dock har jag turen att inte vara den enda som är medveten om denna upprepning. 

Även om vardagen på Nationen har många likheter med ”Måndag hela veckan” finns det tyvärr 

ingen enkel lösning för att ta sig ur upprepningen. Allt Bill Murray behövde göra var att lära sig 

lite ödmjukhet och börja tänka på andra. För vår del är det svårare. 

När denna text väl publiceras har vi förhoppningsvis kommit ur situationen och kan glädjas åt att vakna upp på tisdagen 

därefter. Förhoppningsvis har vi då även en ljusare och fartfylld vår att se framemot när vi närmar oss jul. Om inte så får vi 

fortsätta bita ihop och göra det bästa av situationen. 

Världsfred, 

Jesper Flyckt 

Kvällschef 

31

KALENDARIUM 

Höstterminen 2020 

Frukost 

Dagverksamhet 

Kvällsverksamhet 

Brunch 

mån - fre 7:30 - 10:00 

mån - fre 11:00 - 17:00 

tis - lör 17:00 - 22:00 

lör 11:00 - 15:00 

stockholmsnation.se

2020 - Holmiensis 4

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?