2020 - Holmiensis 4

edaktionen
REDAKTÖREN HAR ORDET
Som barn hade jag en förkärlek för att sova utomhus
under somrarna. Under sommarloven fick jag den annars
sällsynta tillåtelsen att vara uppe lite senare om kvällarna,
och kunde därmed under särskilt klara sommarnätter få
bevittna den lysande stjärnhimlen. I ett litet enmanstält låg
jag så på altanen, med huvudet utstickandes från tältöppningen,
och fascinerades av himlakropparna i Vintergatan.
Hade jag riktigt tur kunde jag även få sällskap av vår
katt, även om han inte verkade lika nyfiken på stjärnorna
som jag.
När jag nu, några decennier senare, riktar tankemödan
till rymden, universums oändlighet och tanken om
potentiellt utomjordiskt liv, är det som att svepa en cocktail
av tvetydiga känslor: förundran, obehag, nyfikenhet,
förvirring och vanmakt – en känslokombination jag
inte upplevt sedan jag som vilsen högstadieelev (något
prematurt?) fick i läxa att fundera över vad som händer
efter döden.
Men, kära läsare, jag har inte för avsikt att ödsla er tid med
löst flum om universum och livet efter döden. Jag tänkte
istället berätta om en högaktuell rymdrelaterad fråga,
närmare bestämt den om rymdskrot. Huruvida det är att
ödsla er tid eller inte får ni bedöma.
Många samhällsviktiga funktioner styrs idag av
rymdbaserad teknologi. Utforskningsresor med
rymdfarkoster har utökat vår förståelse för universum
och stimulerat innovation, medan utvecklingen av
avancerade satelliter har möjliggjort GPS-användning,
skapat förutsättningar för mer precisa väderprognoser
och revolutionerat TV-industrin. Precis som med de flesta
av människans framgångsrika innovationer medför dock
dessa teknologier konsekvenser och utmaningar. Sedan
Sovjetunionen sköt upp den första satelliten i rymden år
1957 har ytterligare 6000 skjutits upp, och trångboddheten
i vår atmosfär börjar bli påtaglig. Satelliterna opererar ju
dessutom i en minst sagt prekär arbetsmiljö, och med de
krafter de utsätts för har de en begränsad livstid. Till slut
faller de samman, varvid deras söndriga beståndsdelar
tillsammans med gamla raketkomponenter och dylika
objekt skapar en atmosfärisk begravningsplats i omlopp
kring Tellus.
Världens rymdmyndigheter har enligt svenska Rymdstyrelsen
(ja, en sådan myndighet existerar i Sverige) uppsikt
över fler än 18 000 enheter rymdskrot. Många partiklar
är dock svåra att bevaka, och totalt beräknas 170 miljoner
(!) skrotobjekt vara i omlopp kring jorden. Majoriteten
av dessa föremål cirkulerar i samma omloppsbana som
våra satelliter, vilket skapar en allvarlig kollisionsrisk
som världens rymdaktörer kämpar med att manövrera.
Och det är inte bara kollisioner med aktiva satelliter och
rymdfarkoster som kan orsaka problem; om två skrotobjekt
krockar med varandra bildas ännu mer rymdskrot,
en snöbollseffekt som kallas Kesslersyndromet.
Hittills har inga kritiska olyckor inträffat, men risken
bedöms vara större än någonsin. Runtom i världen arbetas
det febrilt med att ta fram lösningar för att rensa vår
atmosfär från skräp, och alltifrån gigantiska laserstrålar
till skrotinsamlande rymdballonger har föreslagits som
möjliga tillvägagångssätt. Vi kan bara hoppas att någon av
metoderna fungerar. Det sista vi behöver i denna pandemi
- men som visserligen inte skulle förvåna år 2020 - är
att vår tillgång till TV stryps på grund av en kollision i
rymden.
Med önskan om en god jul och ett uppbyggligt nytt år,
Ansvarig utgivare
Marcus Hellgren
1q@stockholmsnation.se
Annonsförsäljning
holmiensis@stockholmsnation.se
Tryck
Wikströms Tryckeri AB
018-15 62 90
Omslagsfoto
Erika Herbai
Fotograf
Sonya Sammarco
Kontakt
Drottninggatan 11
753 10 Uppsala
072-964 75 50
holmiensis@stockholmsnation.se
Nils Norström
Redaktör
2