2020 - Holmiensis 4

Tryck nationen CMD+Shift
för att ändra text
sig välkommen. Erik nickar instämmande och jag
kan inte annat än att hålla med. Bakfickan känns
som det vardagsrum mitt studentkorridorsrum lider
brist på. Det är som ett andra hem.
”BAKFICKAN HAR VERKLIGEN EN
SPECIELL PLATS I MITT HJÄRTA”
HUGO BLUHME.
12.04 Lunchgästerna börjar rulla in. Det är torsdag
och heltidarna är extra snygga dagen till ära, trots
bristen på festligheter. ”Hej kan jag få en sallad
utan lök med extra sallad och bara tunt skuren
tomat men ingen topping och såsen kan va’ vid
sidan och sen salta lite mer än vanligt men bara på
kycklingen”, typ så kan det låta när de beställer mat.
De slår sig ned vid ett av de höga borden vid fönstret
och fortsätter diskutera ämnet som avhandlats på
mötet innan lunch. Jag minglar mig upp till lunchserveringen
i Kakelbaren, kanske för att hälsa på
stjärnorna i köket eller kanske för att norpa några
hallongrottor. Idag är det endast Ämbetsmän i Nya,
det är nog för att de är de enda dumma nog att äta
ärtsoppa och pannkakor i de mjuka sofforna med
bord i fothöjd. Jag stryker handen över den klibbiga
svarta lädersoffan och tänker på de tidigare generationer
av studenter som också ätit pannkakor, tagit
sig en tupplur och levt rövarlivet i Nya.
16.17 Dagen går över till eftermiddag och Dagverkarna
byts ut mot Kvällsverkare. Utanför susar
studenter på Vois, klädda i svart med Benji och
Silvana i Airpodsen. Min första termin som Stockenaktiv
”på riktigt” var i Kvällsverket HT19 efter två
terminer i den eminenta Nationstidningen. Dagens
första bärs på tapp säljs till Kvällschef emeritus
Hugo Bluhme. Han får något religiöst i blicken när
man pratar om Bakfickan med honom. Han säger
”Bakfickan har verkligen en speciell plats i mitt
hjärta, delvis för mitt engagemang men i synnerhet
för alla varma möten mellan alla vänner och
främlingar som sker där varje dag.” Det var förbanne
mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerades,
säger jag, vill du ha en charkbricka?
19.44 Här börjar de mest magiska minuterna,
timmarna, kvällarna i mina veckor. Bakfickan på
kvällen är som en sagovärld. I den världen ryms
oändligt mycket snack om Saltkråkan och Mio min
Mio spelas högt i högtalarna. Bakom bardisken är
allt en lek och tävlingarna löser av varandra. Det
göms, hittas, kläcks och sväljs ägg. Det är vattenkrig
och öråd. Det är djupa samtal med stöttande vänner
och det är fuldans till fjortismusik. Bakfickan är en
plats att släppa plugget och tänka på annat. En plats
att skratta och få nya vänner för livet. En plats för
hyss och bus. En plats att bli kär på.
22.13 Nu börjar jag bli riktigt pömsig. Jag får stoppa
mig själv från att lägga en sån där bamsegäspning,
en sån man kan få in en hel knytnäve i. Sicken tur att
jag har en gömma Red Bull nära till hands. Musiken
höjs, ölfat byts, drinkar blandas, koffeinet kickar in
och kvällen glittrar.
”DET LIGGER NÅGOT MAGISKT I
LUFTEN PÅ STOCKHOLMS NATION
SOM FÅR DESS MEDLEMMAR ATT
ANSTRÄNGA SIG, TA VARA PÅ OCH
FÖRGYLLA UPPSALALIVET.”
00.12 Vi har lyckats jaga ut de sista Uppsalaekonomerna
från Bakfickan och väglett dem mot
Makedonien genom det dånande ljudet av den eviga
Körberg. En heldag på Bakfickan är avklarad och
nu ska det städas. Stämningen är god och verkarna
skrattar och gråter åt frityroljan som läckt över hela
golvet.
Det är en häftig känsla att vara en del av vår Nation.
Varje person som kliver in i inskrivningen och
väljer att engagera sig förgyller inte bara sin egen,
utan även andras studietid. Under ett par terminer
i Bakfickan och kanske för många terminer i
tidningen har jag haft möjlighet att verkligen
fundera på vad ett Nationshjärta består av, och vad
det är som får det att klappa. Efter många timmars
hårt tankearbete står jag ändå utan förklaring. Min
slutsats är att det ligger något magiskt i luften på
Stockholms nation som får dess medlemmar att
anstränga sig, ta vara på och förgylla Uppsalalivet.
Bakfickan har blivit ett väl inkorporerat organ i
nationskroppen och oavsett om det kan liknas med
Nationens hjärta, mage eller kanske hårt arbetande
lever kan jag lova att minnena från Bakfickan
kommer att leva kvar i mig föralltid. När det på min
ålders höst är ett barn eller barnbarn som nynnar
på en Stockenmelodi kommer det sprätta till i
gumman. Då blir jag ung och jag blir fri.
8