2020 - Holmiensis 3

hedersledamoten
Tryck NATIONEN CMD+Shift
för att ändra text
de mest skiftande sätt. Denne allkonstnär betydde
oerhört mycket på Nationen, hans omtanke om oss
personligen inte att förglömma.
Till Marsspexet 1955 sökte vi ett nytt och annorlunda
motiv än antikens ”lakanspex” där alla skulle
ha vit toga eller ”medeltidens kalsongspex” där
alla mansroller skulle ha färgade långkalsingar.
Blicken föll på Latinamerikas ”bananrepubliker”,
revolutionärer och palatskupper, export av sjöfåglars
avföring, guano som gödsel, amerikanskt inflytande,
politiska fångar, med mera. Så beslöts och så skrev
vi spexet ”Viva Costa va de Villa”, som blev ett
av de bästa. Redan innan ridån ens gått upp hörs
en explosion, som – får man veta – tagit livet av
ytterligare en president. Spelet om makten kan
börja. Här fanns, inrikesministern, författare till
handboken ”Albatrossens skötsel från födsel till
gödsel”, den korkade polisministern, den grymme
generalen Robinata med flera. Huvudrollen var
den fattiga bonden och politiska fången Diego med
välutförda vassa sångnummer av Bengt Linander,
som vid en audiens hos diktatorn för tillfället
anförde följande – ett axplock från dåtidens spextext:
”Herr President och folkets ledare!
Då jag sökt företräde hos era företrädare
har jag mig muntligt liksom mutligt utbett
en ringa lättnad i min tunga lott
till dess mitt fall har blivit slutligt utrett
och man förstått: Det var ett ringa brott!
Viskande, suktande vi vid radbanden svälta,
mens whiskyluktande statsråd på badstranden tälta!”
I rollistan fanns den fångne svenska sjökaptenen Bo
Sporensson (vid denna tid hade en svensk sjökapten
vid namn Lorentzson hamnat i turkiskt fängelse
sedan han i Bosporen lyckats kollidera med en
turkisk ubåt) spelad av Ulf Jonsson; som med Bengt
Linander framförde härliga duetter i fängelset, den
amerikanska miljonärsdottern Doreen Spatenbräu
van Potter framsjungen av Gunnel Rogberg, en
giftblandande hovmästare Jan Sahlin med tonsäker
stämma samt president Robinata, som efter en
explosion gör entré i sotig, söndrig pyjamas med
repliken:
”I min säng jag låg och sov,
då det small i min alkov:
Rivna kuddar med fjädertecken
med granatsplitter i vecken,
men jag tappa’ inte hakan,
fast det brann i mina lakan.”
”PETER, KAN DU INTE TA DEN DÄR
REPLIKEN IGEN LITET LÅNGSAMMARE.
DEN ÄR ROLIG OCH DET SKULLE VARA
BRA, OM ALLA HÖRDE DEN!”
Tage Danielsson
Det blev en stor succé och beröm från alla håll
utom en surkål i för länge sedan nedlagda tidningen
”Uppsala”, som ansåg att vi borde ha skrivit ett spex
om skattesystemet istället!
Året därpå framfördes Viva Costa va de Villa på
Stadsteatern i Uppsala vid en soaré till förmån för de
drabbade av en jordbävning i Peru. Vid en repetition
där satt Tage Danielsson, då vice kårordförande,
senare riksbekant humorist och parhäst med Hasse
Alfredsson, i salongen och hörde på. Plötsligt sa Tage
till mig: ”Peter, kan du inte ta den där repliken igen
litet långsammare. Den är rolig och det skulle vara
bra, om alla hörde den!” – ett gott råd, som jag haft
nytta av i många sammanhang! Sedan engagerades
vi för att framföra spexet i Sveriges Television. Det
var det första året av dess existens. Allt var primitivt.
För att våra repliker och kupletter skulle gå ut i etern
till de få tittarnas små lådor hade man ställt upp
tre mikrofoner på scenen. Talade eller sjöng man
inte i någon av dessa, gick ingenting fram. Regin
måste nu anpassas till detta krångliga förhållande.
Timme efter timme repeterade vi i strålkastarljuset
på studion i de gamla kasernerna på Narvavägen
medan den legendariske TV-mannen Åke Stark
i vit rock ålade runt där ute i mörkret ropande:
”Mikron, nej, nej närmare, till vänster ja, just den!
Micken rätt fram för faen, micken! Glöm inte
mikron” och så vidare. Särskilt besvärligt var det de
16