En_Sueco_april_2021

På andra sidan
”Efter inbördeskriget byggde våra far- och
morföräldrar upp landet. Efter Franco-regimen
återuppbyggdes landet av våra föräldrar. Nu blir
det vår uppgift att få Spanien på rätt köl igen
efter covid-19-pandemin.”
Sällan har det getts ett så tydligt och klart
beskedet från en spansk statsminister. Och sällan
har jag varit så överens med Pedro Sánchez.
Situationen som landet befinner sig i just nu tåls
nämligen att jämföras med dramatiska milstolpar
i historien. En snabb, objektiv ”inventering”
visar oss nämligen att arbetslösheten i landet
till sommaren, med största sannolikhet, kommer
att nå 4,5 miljoner arbetslösa. Då utlöper
nämligen de nuvarande permitteringarna, som
många företag använt sig av, definitivt. Med
andra ord kommer vi att se en hittills osedd
hög arbetslöshet på mellan 25 och 28 procent.
Dessutom når statsskulden nya rekord. Spaniens
skuld uppgår i dag till 1,3 biljoner euro, vilket
motsvarar 120 procent av landets BNP. Allt över
100 procent anses vara hopplöst hög skuld.
Skulle vi fördela statsskulden mellan Spaniens
alla invånare skulle varje, enstaka person ha en
skuld på drygt 30 000 euro, å statens vägnars.
Detta är ett belopp som står i stark kontrast mot
2008, då statsskulden fördelad över landets
invånare inte uppgick till mer än 8 000 euro.
Dessutom råder det sociala problem i landet
som inte setts under en halv människoålder.
I alltför många städer tvingas i dag nästa 10
procent av befolkningen söka sig till lokala
matbanker och allmänna soppkök för att få sig
en måltid. Det är en sorglig verklighet, som bara
de med stenhjärtan inte blir berörda av.
Europa stöttar Spanien. Hittills rekordstora
hjälppaket är på väg, men chefen för den
spanska centralbanken har nog dessvärre rätt:
”Hjälpen uppgår bara till 10 procent av det som
landet verkligen har behov av för att komma på
rätt köl igen. Det blir bara ett plåster på såret. Vi
måste själva dra på oss arbetskläderna.”
Härligt att regeringen och Banco de España
talar samma språk: ”Det ska arbetas för att få
vårt älskade land på benen igen.” Det håller jag
med om, helt och hållet, naturligtvis. Vad som
däremot menas med arbete hänger jag inte
riktigt med i. I min värld handlar arbete om att
man kavlar upp ärmarna och tar i med hårdhandskarna,
är flitig, bygger upp, tänker framåt
och inte slösar viktig tid på onödigt tjafs. Här är
jag tydligen inne på ett annat spår än landets
ledande politiker, som i stället presenterat en
plan som går ut på att korta arbetsveckan från
40 timmar till 32 timmar, fördelade över fyra arbetsdagar.
Idén har testats i flera företag och ska
tydligen ha lett till: ”ökad effektivitet och välfärd
för medarbetarna”. Förslaget får stöd från flera
nya IT-företag som framgångsrikt infört kortare
arbetsvecka och menar att det som i dag gäller
är: Work smarter – Not harder.
Låt oss vända på det, innan jag blir alldeles upprörd.
Ska vi nu fortsätta med de fancy formuleringarna,
så varför inte: Work smart – and also hard? Om
vi både är smarta (eller smidiga) och jobbar hårt,
kan vi väl avancera på allvar. Och det är ju just
detta som behövs i dagens Spanien – och Europa.
Och likaledes: om en medarbetare plötslig kan
utföra samma arbete på 32 timmar som denne
för bara ett halvår sedan spenderade 40 timmar
på, så har väl personen knappast överansträngt
sig. Den sparade tiden skulle nu i stället kunna
användas på lämpligt sätt för att skapa någonting
extra – både till förmån för arbetsplatsen och
återuppbyggandet av samhället.
Vi hade, innan covid-19-viruset drog in över vår
värld, både i Spanien och Sverige samt övriga Europa
en ekonomisk och personlig frihet som inte
finns på andra platser. Ska vi ha det igen måste vi
kavla upp ärmarna. Många, riktigt många företag
och arbetsplatser hänger i dag i en mycket tunn
tråd. Hur, i sin vildaste fantasi, föreställer man
sig i Spanien att dessa arbetsgivare ska klara av
att betala ut en heltidslön för bara 32 timmar/4
dagars arbetsvecka i framtiden?
Det skadar aldrig att se sig omkring lite. Blickar
vi österut ser vi hur asiaterna, i mångt och
mycket, gått om oss européer. Jag tvivlar på att
de är smartare än oss. Däremot är de flitigare –
och det är orsaken till att de springer ifrån oss.
Ser vi bakåt i historien lite, ser vi hur våra far- och
morföräldrar och våra föräldrar lade grunden för
och byggde upp ett fantastiskt välstånd i Europa.
Våra far- och morföräldrars arbetsvecka sträckte
sig från måndag till lördag och arbetsdagen var
åtta timmar, ibland mer, alltså sex dagar i veckan.
Våra föräldrar var gjorda av samma material och
jobbade, i slutet av 60-talet, 45 timmar i veckan.
Precis som här i Spanien. I dag är den teoretiska
arbetsveckan i Sverige 40 timmar, och här i
Spanien är det senaste förslaget 32 timmar, under
parollen Work smarter – Not harder.
Jag hoppas, innerligen, att varken arbetsmarknadens
parter eller majoriteten i parlamentet är
med på detta spår. För saken är klockren: Nu är
tiden inne för att arbeta – inte för att vara smart.
Regeringens utspel om nutidens Work smarter
– Not harder-attityd får mig att tvivla på om vi
förstår allvaret i situationen, och på om vi över
huvud taget vill jobba?
VILL VI ÖVER HUVUD
TAGET JOBBA?
Av Henrik Andersen, henrik@norrbom.com
20 EN SUECO - APRIL 2021