Djungeltrumman 82

intervju
någonsin som vi kört på första tagningen, annars
brukar jag lägga om alla vocals bra många
gånger innan jag känner mig nöjd. Att allt gick
så snabbt tycker jag berättar att det kom från en
väldigt autentisk plats, så intuitivt och instinktivt.
Och det är min erfarenhet med tidigare verk, ju
snabbare det går desto råare är viben och desto
mindre utrymme blir det till att överarbeta något.
Vad handlar låten om?
– För mig handlade låten initialt om att falla för
någon, bli kär. Jag sjunger ”alla ser jag börjar
falla” - och de som fick höra den tyckte att den var
så sad, för att jag sjöng om att ”falla isär” vilket
fick mig att dra den parallellen - vad är skillnaden
ens? Att bli kär i någon är ofta ett första steg mot
att falla isär. Så idag handlar låten om (för mig
iallafall) den sköra tunna linjen emellan att fall
in love och fall apart. Det är det som är så jävla
vackert med musik, hur allas uppfattning och insyn
på en låt skapar en eller flera nya verkligheter
och riktningar. Min egen intention eller betydelse
av en låt är av allra minsta relevans, jag är mycket
mer intresserad av betraktarens iakttagelser och
intryck.
Du arbetar återigen med Andyboi från TV
FEH, varför tror du ni passar så bra ihop rent
kreativt?
– Först och främst har vi jävligt nice kemi på ett
personligt plan, vilket jag tycker är väldigt viktigt.
Kanske inte lika viktigt om man bara gör en singel
ihop, men han är min andra hälft i skapandet
så vi spenderar ju otroligt många timmar ihop
i studion. Jag håller honom lika kär som både
vän och producent. Sen så är vi en jävligt bra
match soundmässigt tror jag på grund av lite
olika anledningar. Dels är vi båda emo-kids by
heart, vi dras till det sentimentala, melankoliska
och hjärtskärande - allra helst i lyriken. Båda går
igång på den dramatiska gigantiska ljudbilden
men ändå älskar vi också det minimalistiska enkla.
Vi har båda varit översens från början om att
fokuset alltid ska vara viben och aldrig strukturer
och förväntningar. Det uppstår en viss lekfullhet i
soundet när vi inte förhåller oss till vers-bryggahook
upplägget, och vi tror starkt på att låta det
höras att vi är influerande från väldigt många mer
genrer än hiphop. Jag tror att något som varit
avgörande är att vi lyssnat mycket på punk och
hardcore när vi var yngre. Den typ av hardcore
jag lyssnat på har varit en explosion av kontraster,
den allra vackraste typen av poesi på ett väldigt
hårt sound. Och just kontrast är något som är
väldigt viktigt för mig i mitt artisteri.
Det känns som att du har hittat ett unikt
språk i ditt textskrivande, du kombinerar ord
och skapar meningar på ett sätt som sticker
ut. Vad vägleder dig i ditt skrivande?
– Jag tror att resultatet av mitt skrivande är en
mash-up emellan jaget och idealbilden.
Jag vill nog så himla gärna vara den litterära
akademikern som förnekar men lowkey älskar
att hon är pretentiös, men i själva verket kommer
jag alltid vara den busiga lilla skitungen från
Biskopsgården. Jag tycker att det finns något
sexigt i att låta dem två världarna mötas, det
intellektuella snacket kombinerat med slangen, än
en gång handlar det väl mycket kontrast. Jag har
en styv fixering kring utveckling, där jag tror på
att obekvämligheten är din bästa vän. Ett år hade
jag som nyårslöfe att utsätta mig för så många
obekväma situationer som möjligt, jag gick till
exempel på en skådis audition med noll ambition,
talang eller intresse för det. Det var jävligt stelt
alltså. Men att pusha mig själv ut ur min comfort
zone i form av den typ av idioti och även att inte
rygga undan för jobbiga samtal eller gräva i
trauman et cetera. Ju mer jag mognar som individ
desto mer färgar det mitt skrivande, vilket blir en
otrolig morot och vägledning.
Hur gör du för att inte stagnera i ditt
skapande?
– Jag pushar mitt skrivande genom att läsa
mycket vilket breddar min perception och utvecklar
mitt vokabulär konstant. Jag använder också
markeringspenna för att highlighta tilltalande formulering,
och skapar en form av inspirations-bank.
djungeltrumman.se 17