You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
1
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
2
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong>!<br />
av lars carlsson<br />
eriksson<br />
3
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Förlaget har försökt att spåra respektive upphovsman<br />
till fotografierna i denna bok. Har du kompletterande<br />
upplysningar angående upphovsman till<br />
fotografier där denna uppgift saknas ber vi dig att<br />
kontakta förlaget.<br />
Copyright © Lars Carlsson, 2010<br />
omslag: Tommy Ericson<br />
grafisk form & sättning: Bosse Lindqwis<br />
tryck: ws Bookwell, Finland, 2010<br />
isbn: 978-91-85697-25-0<br />
www.reverb.nu<br />
4
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
8<br />
Till minne av Per Thernberg (1964–2010)<br />
5
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
6
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Innehåll<br />
Kalle, konsen och äventyret.............................9<br />
Inledning.....................................................................17<br />
En göteborgare tar plats i salongen............23<br />
Kalle – och andra busringare..........................29<br />
De försa åren...........................................................37<br />
Inte mycket annat än jazz.................................45<br />
När Ösen lallade gick ingen säker.............49<br />
«Han tycker om dragspel»..............................55<br />
På turné med kontrabasen................................61<br />
Tomkartonger till salu........................................71<br />
Med lallen ut i kylan............................................77<br />
Försa plattan spelas in.......................................81<br />
Batteris sökes till dansoch<br />
poporkeser...................................................... 89<br />
Två lumparkompisar möts.............................. 95<br />
I blåsväder med Alice Timander..................99<br />
En pappa som försvann...................................109<br />
Konsen att göra en loop................................ 121<br />
Vid bord nummer ett........................................125<br />
Julbord på resaurang Ming...........................135<br />
Efter några järn lossnade det.......................147<br />
Ett bord i hallen....................................................151<br />
Nya tider – en norrländska bjuder upp... 155<br />
Recept på vrålfångad varg..............................159<br />
Den fattige konsnären....................................165<br />
Husgud hos Abba................................................ 171<br />
Förvirring på Hotell Ritz...............................179<br />
Sena shower på krogen.................................... 185<br />
«Lamporna var så varma i tv»................193<br />
Pizzor till 120 hungriga turiser.................201<br />
Snickaren och trubaduren............................. 209<br />
90-talet: lallens chanslösa återkoms......219<br />
Fansen tackar sin idol...................................... 229<br />
Avslutning...............................................................243<br />
Fotnoter....................................................................250<br />
Lite annat bara.....................................................254<br />
Lallarlexikon..........................................................256<br />
Diskografi................................................................ 266<br />
2 s. bikupor............................................................272<br />
Personregiser........................................................278<br />
Humor för livets alla skeden........................ 143<br />
7
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
8
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Kalle, konsten<br />
och äventyret<br />
Busringandet var inget nytt i sig för mig som tolvåring.<br />
Det ingick i själva grabbrepertoaren – alltifrån de mes tarvliga<br />
samtalen till släktingar till sandardnummer typ «Är det Storm<br />
på Storgatan? Håll i hatten då!» Min sorebrors kompis hittade<br />
en Harry Harry i Väseråsdelen, varpå man skulle ringa och säga<br />
«Hej, jag heter Fredrik Fredrik, ska vi bilda en klubb?» Mer avancerat<br />
än så var det inte.<br />
Nej, det var när Kalle Sändare kom in i bilden som det tog en<br />
helt ny vändning. Han slog ner som en bomb i mitt liv en våreftermiddag<br />
1975 i form av plattan «Julbesyr»; det var min klasskompis<br />
sorebror som kommit över skivan och jag minns bara<br />
att vi skrattade så vi grät. Det var fabrikör Stava, det var såsen<br />
som smakade som «en blåslampa», det var «oj, det var bara min<br />
indiske vän som kom in på tråden» och det var den utarbetade<br />
52-årige mannen som försökte snacka sig in på en resa med Club<br />
33. Och mycket annat.<br />
Det förpubertala livet var visserligen fyllt av humorreferenser,<br />
Magnus & Brasse, Hemma hos och Lindeman trängdes med Mad<br />
och Monty Python – men Kalle Sändare var ändå något helt nytt<br />
9
förord<br />
och eget. Det hände totalt oförutsägbara saker i samtalen och det<br />
var som om en dörr öppnades till en annan värld.<br />
Någon månad senare hade jag, inte helt utan besvär, lyckats<br />
komma över en liten oansenlig sugkoppsmikrofon som kunde<br />
spela in telefonsamtal. Det är en underdrift att säga att ljudkvalitén<br />
var anspråkslös, men vi var inte mindre upphetsade för det.<br />
Naturligtvis skulle vi ringa på annonser, precis som Kalle!<br />
I efterhand kan jag förblufad minnas hur vuxna människor satt<br />
och besvarade mitt pipiga<br />
«Kalle verkade mes blyg och svammel (jag kom i målbrottet<br />
förs sommaren<br />
obekväm och mumlade bara<br />
någon ensaka kommentar.» därpå) då jag till exempel<br />
försökte sälja på en bonde<br />
i Strängnäsrakten ett «sörtgaller» eller visade sort intresse för<br />
en begagnad elorgel med tillhörande rytmbox. Stilen var genomgående<br />
tarvligt plagierande av läromäsaren, ogenerat och helt<br />
osjälvsändigt. Men vi hade försås inga högre ambitioner. Hade<br />
någon sagt till mig då att jag en gång skulle komma att tjäna mina<br />
försa lite mer ansenliga pengar som jus busringare (i Hassan)<br />
hade jag säkerligen inte trott ett ord.<br />
Jag fick det sora nöjet att träfa Kalle vid ett tillfälle. Aftonbladet<br />
sammanförde oss för en intervju om busringande, och som så ofta<br />
då man möter någon man verkligen beundrar blev sämningen<br />
lite krysad. Jag citerade långa sjok ur mina favoritsamtal som ett<br />
slags hommage till honom – men Kalle verkade mes blyg och<br />
obekväm och mumlade bara någon ensaka kommentar. Han<br />
gjorde knappas intryck av att vara medveten om sin egen sorhet,<br />
det fanns inte ett spår av dryghet eller choser hos honom, bara en<br />
viss försiktighet och ödmjukhet.<br />
10
förord<br />
Kalle visse naturligtvis om att han var rolig, det hade han märkt<br />
och fått otaliga bevis för. Men jag tror inte att han egentligen på<br />
djupet var medveten om var hans sorhet låg, rent tekniskt alltså.<br />
Och det var förmodligen bara en fördel för honom! Han hade<br />
säkerligen inte alls varit lika rolig då.<br />
Ett srikt vetenskapligt perspektiv på Kalle Sändare skulle kunna<br />
vara att han undersöker telefonsamtalet som social kommunikationsform.<br />
Och det är till sina förutsättningar mycket speciellt.<br />
Det påsås att 80 procent av kommunikationen i ett vanligt samtal<br />
– där vi ser varandra – inte är språklig, utan ligger på olika<br />
visuella plan; blickar, kroppsspråk, miner, geser och så vidare.<br />
Det innebär alltså att vi i ett telefonsamtal kämpar med bara en<br />
femtedel så mycket information som vanligt – och hjärnan går på<br />
högvarv för att kompensera.<br />
Därför finns det också en mängd, mer eller mindre medvetna,<br />
sociala och kulturella regler för hur två människor interagerar med<br />
varandra under ett telefonsamtal. Om motparten på ett mycket<br />
tydligt sätt bryter mot dessa avslutar vi i regel samtalet, och avfärdar<br />
vederbörande som en knäppgök. Men vi har ofta ganska högt<br />
i tak här, eftersom risken för felhörningar och missförsånd är så<br />
överhängande. Det innebär i alla fall att vi tolererar en hel del<br />
konsigheter innan vi känner oss säkra på att vi inte bara råkat<br />
missolka motparten eller höra fel.<br />
Man kan säga att det är det toleransutrymmet som Kalle minutiös<br />
utforskar i sina samtal. Han ordblajar («lallar»); skiftar rösläge,<br />
dialekt, tonfall; skriker, sjunger; byter utan förvarning ämne<br />
och öppnar sändigt fullsändigt oväntade sidodörrar i samtalet<br />
som kan leda i sort sett varsomhels.<br />
Det är ofta en skickligt utförd balansakt där det gäller att samtidigt<br />
11
förord<br />
låta vänlig och initierad. Kalle behärskar denna med fulländning<br />
– «jag försår så väl – jajamän, det ordnar vi?!»<br />
Men det är alltså knappas Kalles eget medvetande som driver.<br />
Han har sällan någon manusidé eller plan för var samtalet ska ta<br />
vägen. Ofta flödar hans associationer rätt fritt och han kanske inte<br />
själv är den mins överraskade över var samtalet tar vägen.<br />
Jag kommer här att tänka på den portugisiske fotbollssjärnan<br />
Ronaldo, härom året utnämnd till världens bäse fotbollsspelare.<br />
Han fick vid ett tillfälle<br />
«Kanske är det alltid så när sor en fråga av en journalis<br />
om vad han tänkte<br />
kons skapas, att det tröga medvetandet<br />
inte får var med.»<br />
när han fick bollen i ett<br />
avgörande läge. Han<br />
svarade obekymrat att han absolut inte tänkte någonting, utan alltid<br />
överraskade sig själv – det vill säga han fattade besluten utan att<br />
koppla in själva medvetandet. Om man är tillräckligt driven som<br />
spelare och har den rätta känslan så är det naturligtvis en utmärkt<br />
srategi. Om Ronaldo inte själv vet vad han kommer att göra med<br />
bollen – hur ska då försvarsspelaren i motsåndarlaget kunna ha<br />
någon aning om det?<br />
Kanske är det alltid så när sor kons skapas, att det tröga medvetandet<br />
inte får var med, utan att impulserna måse gå mycket<br />
snabbare? Resonemanget går i alla fall lätt att överföra till telefonarnas<br />
värld. Om Kalle Sändare inte själv vet var samtalet ska<br />
ta vägen, så finns det inte en chans att motparten ska kunna genomskåda<br />
eller «läsa» honom eller på annat sätt förbereda sig på<br />
de märkliga vändningar som kan komma. Men precis som när det<br />
gäller Ronaldo så krävs det den rätta känslan – som antagligen är<br />
medfödd. Det är det som skiljer Kalle från vanliga busringare.<br />
12
förord<br />
Det handlar om talang, erfarenhet och – mod! Det finns faktiskt<br />
ett avlägset släktskap med unga äventyrare som gillar att utsätta<br />
sig för faror, oftare dock rent fysiska sådana, som till exempel<br />
bergsklättring, överlevnadssrapatser i vildmarken, skärmflygning<br />
eller fridykning. Kalle kasar sig också ut huvudsupa utan<br />
skyddsnät, om än i det sociala rummet. Och här skulle medvetandet<br />
vara alldeles för fegt, rationellt och analytiskt att arbeta med.<br />
Kalle överraskar helt enkelt både sig själv och motparten med att<br />
slänga ur sig något som bryter mot normen för ett rimligt samtal.<br />
Det kan vara ett obegripligt ord eller en helt vanlig mening, men<br />
som i sammanhanget är helt irrelevant – som att i ett samtal om<br />
inköp av bikupor plötsligt slänga ur sig frågan: «Kan jag ta med<br />
mig språkkurshäftet?»<br />
När han slänger ur sig en sådan knuffar han så att säga sig själv<br />
från klippan – han lämnar det trygga, «normala» samtalet och<br />
nu kan vad som hels hända. Ofta blir näsa seg att improvisera<br />
fram något som<br />
gör den nu orolige «Kalle överraskar helt enkelt<br />
samtalspartnern åtminsone<br />
tillfälligt slänga ur sig något som bryter mot<br />
sig själv och motparten med att<br />
trygg igen. Om han<br />
normen för ett rimligt samtal.»<br />
med en mening fört<br />
samtalet i en orimlig riktning kan han sedan bygga vidare ett resonemang,<br />
som hela tiden säller i utsikt att det hela ska landa i<br />
något begripligt. Ofta nysar han in sig ännu mer, spänningen<br />
siger – och komiken!<br />
Om det isället handlar om lallande – svammel och obegripliga<br />
ord, handlar det oftare om att korrigera och få något att framså<br />
som en felhörning eller att han råkade slinta med tungan. Man<br />
13
förord<br />
kan här tala om de två parverktygen «lall» som följs av «förtydligande/korrigering».<br />
Som sådana kan dessa bli bisarrt orimliga,<br />
inte mins med tanke på skillnaden i omfång. För att ta ett exempel<br />
så förtydligas i ett samtal med Alice Timander sägningen «rundnäft»<br />
till «Rundberg hette han, min kollega, han läse också och<br />
flämtade till bara helt enkelt och läse och det är inte klokt, menade<br />
han på, att det finns överhuvudtaget människor som, så att säga,<br />
kan skriva med pennan med dås på?». Med ordet (?) «rundnäft»<br />
pufar alltså Kalle sig själv ut på djupet, och han klättrar sedan<br />
tillbaka upp in i det rimliga samtalet med hjälp av för<strong>klar</strong>ingen<br />
om kollegan Rundberg.<br />
Det finns alltså ett sarkt spänningsmoment bara i att det är<br />
verklig människa i andra luren. När vi jobbade med radioprogrammet<br />
Hassan märkte vi snabbt att sådant som från början var tänkt<br />
som en sketch fick en helt annan nerv om man ringde upp någon<br />
och så att säga framförde sketchen för den ovetande motparten.<br />
I Kalles fulländade samtal finns den nerven på bägge håll – och<br />
det till 100 procent. Kalle är fullsändigt oförutsägbar och man är,<br />
handen på hjärtat, ofta rätt orolig för vad han ska säga härnäs när<br />
man lyssnar. Oron ökar förtjusningen och komiken ytterligare.<br />
Till Kalles sorhet hör också att han ibland till och med kan låta<br />
bli att vara rolig på lämpliga sällen – allt för att öka efekten i<br />
helheten. På skivan Julbesyr finns ett dubbelsamtal med en man<br />
som vill köpa julgrisar där Kalle i mitt tycke kanske når som allra<br />
längs i sin briljanta, absurdisiska humor. Efter att i det försa<br />
samtalet fullsändigt ha kollrat bort mannen med lallande och<br />
bisarra svar, agerar han totalt annorlunda när mannen ringer<br />
tillbaka en sund senare. Kalle låtsas vara en kollega isället och<br />
<strong>klar</strong>gör i lugn och saklig ton alla de «missförsånd» som upp-<br />
14
förord<br />
sått i det föregående samtalet gällande kilopris, vikt, leveranser<br />
et cetera. Och det gör sin verkan; den presumtive julgrisköparen<br />
tycks slappna av och andas ut i takt med de olika <strong>klar</strong>görandena.<br />
När han till slut verkar alldeles lugn byter Kalle, visserligen bara<br />
för ett ögonblick, plötsligt spår:<br />
Kalle: «Oj, nu kommer gasuba här!»<br />
Kund: «Förlåt.»<br />
Kalle: «Nej, de har en hund här som går omkring med en gasub<br />
efter sig.»<br />
Kund: (skräckslagen) «En gasub?»<br />
Kalle: «En sån här liten bara… locket bara.»<br />
Kund: «Jaha.»<br />
Och så återgår samtalet till «det normala» igen. Komiken är så<br />
absurd, tillfällig och flyktig samtidigt som den verkar på många<br />
nivåer. Vad får vi för bild av julgrisförsäljaren? Hur tänker vi oss<br />
att scenariot ser ut inuti kundens huvud, vilken bild gör han sig?<br />
Så mycket lämnas till vår egen fantasi. Det är raka motsatsen till<br />
färdigtuggad humorunderhållning med planerade, manusslipade<br />
skämt med pålagda skrattsalvor. Kalle gläntar på dörren till något<br />
helt annat, till en helt annan värld, där humorn också tar risker<br />
och vi som lyssnar måse vara modiga. Han lyckas därmed dra in<br />
oss, gör oss insyltade såsom de människor vi är. Och därmed göra<br />
vår upplevelse så mycket sörre.<br />
Det är ingenting annat än riktigt sor kons!<br />
fredrik lindström<br />
stockholm, april 2010<br />
15
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
16
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Inledning<br />
Brattsipp och kosonstäd.<br />
Spegelgrisar.<br />
Esparesaplattor.<br />
Den här boken är en bok om många märkliga ord, om mannen<br />
som uppfann orden och om människorna som aldrig glömt dem.<br />
Det är framför allt en bok för alla som avskyr och älskar missförsånden<br />
i våra liv, för alla som fortfarande tror att vi kan tala med<br />
varandra.<br />
I juni 1990 gick jag ur gymnasiet med skapliga betyg. I svenska<br />
hade jag på vårterminen lyckats ordna en femma. Under föredraget<br />
om svensk lyrik dammade jag av en bortglömd poet från<br />
Göteborg, Carl-Axel Thernberg.<br />
Att det var Kalle Sändare det handlade om nämnde jag inte.<br />
Tillsammans med två andra elever läse jag upp Thernbergs dikter,<br />
däribland «Främling» från 1968:<br />
Ödsliga åkrar,<br />
vakar över bondens never.<br />
Ej tidens fara,<br />
utan ånger är du rädd.<br />
Böljande känslor,<br />
får mig att tro,<br />
blått och svart<br />
i främlings spår.<br />
17
inledning<br />
Klasskompisarna fnissade, de visse att det rörde sig om ett practical<br />
joke. Läraren lyssnade allvarligt. Spännande att lyfta fram<br />
en okänd skald, tyckte han.<br />
Tanken att skriva en bok om Kalle Sändare hade jag umgåtts med<br />
i många år, men det var förs i samband med en resa till Stockholm<br />
i september 2002 som idén vaknade till liv på allvar. Jag jobbade<br />
då som nyhetsreporter på tidningen Sydösran i Karlshamn och<br />
tillsammans med fotografen Michael Stenqvis hade jag sämt möte<br />
med Kalle för en intervju som senare publicerades i tidningen.<br />
Vi träfades på en av Kalles favoritkrogar, Tre Remmare på Vasagatan<br />
i Stockholm. Jag trodde att jag skulle få honom till bords<br />
en halvtimma, kanske trekvart; isället blev det fyra timmar av<br />
vanvett och skrattanfall. Från det ögonblicket var jag <strong>klar</strong> över att<br />
boken måse skrivas.<br />
Efter det försa mötet hann jag träfa Kalle ett 20-tal gånger<br />
innan han gick bort i maj 2008. Vi kunde ses på krogen, på ett<br />
kafé, i baksätet på en taxi, nedanför scenen eller ute på någon av<br />
hans turnéer. Eller så ringde jag honom.<br />
– Thernberg, svarade han.<br />
Från början var han tveksam till en bok, och om sitt privatliv var<br />
han länge förtegen och hemlighetsfull. Men till slut accepterade<br />
han mina ansrängningar och upprepade försök att komma honom<br />
inpå livet. Han kallade mig «Gutenberg från Göteborg».<br />
Att skriva om roliga idoler är svårt, särskilt om man vill undvika<br />
smicker och panegyriska hyllningsal. Detta är en bok om min<br />
idol, inget tvivel om den saken. Men det är ingen idolbok.<br />
I skildrandet av hans liv, och hans plats i den svenska humorhistorien,<br />
har jag har sökt efter hittills okända och djupare berättelser<br />
18
inledning<br />
Foto: Michael Stenqvis<br />
Carl-Axel Thernberg<br />
(1931–2008) under en<br />
intervju med författaren<br />
2002.<br />
om Kalle. Och jag har funnit dem hos människorna som levt med<br />
honom, arbetat med honom, lyssnat till och skrattat åt honom,<br />
och blivit arga på honom.<br />
Ett av syftena har varit att lufta myterna om artisen Kalle Sändare.<br />
Dessa myter blev många med åren. Flera av dem lär alltid<br />
leva kvar, medan andra härmed kan ersättas med någonting som<br />
ligger närmare verkligheten.<br />
Porträttet av Carl-Axel Thernberg är också ett porträtt av en<br />
konsnär, en konsnär som kämpade för att inte bli fattig och som<br />
levde och arbetade utan att riktigt kunna ta vara på och förädla den<br />
talang han ägde. Han var märkligt ovetande om det han lyckades<br />
åsadkomma.<br />
Drygt 200 personer har fått komma till tals under arbetet med<br />
boken. De har alla lämnat sina pusselbitar, foton, anekdoter, hisorier<br />
från scenen och sudion. Jag har talat med familjemedlemmar,<br />
vänner, arbetskamrater, artiskolleger, humorkännare.<br />
De som lurats av Kalle sökte jag också upp. Hans ofer har med<br />
några få undantag hållits i skymundan under alla år, gömda bakom<br />
19
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
avtal och överenskommelser med skivbolag och artisförmedlare.<br />
I boken framträder de för försa gången och berättar om busringningen<br />
som de en gång utsattes för.<br />
Jag vill tacka alla som gjort arbetet med boken möjligt och givit<br />
mig så många oförglömliga sunder. Det är inte vettigt att namnge<br />
alla, men ingen är bortglömd, var så säkra på det.<br />
Ett speciellt tack vill jag rikta till Gulli, Majvor, Per och Ingvor.<br />
De har gett värme och liv åt ett människoöde som annars varit<br />
20
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
svårare att fånga. Min förläggare Stafan Lindhé vill jag tacka för<br />
att han drivit fram drömmarna till verklighet. Tommy Ericson har<br />
målat bokens omslagsbild; och det var rätt person som gjorde det.<br />
För sina insatser att montera ihop orden och bilderna till en bok<br />
är Bosse Lindqwis värd en cykelspal. Sis och mes av allting vill<br />
jag tacka Monika, Erik och Edvin som söttat mig genom åren<br />
men som också säkert undrat vad som pågått i min skalle.<br />
Tack alla för vänligheten!<br />
21
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Den 20 mars 1997 framträdde Kalle Sändare i Väserås konserthus.<br />
22
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
En göteborgare<br />
tar plats i salongen<br />
Dirigenten Staffan Larson går nervös av och an. Det som<br />
snart ska utspela sig är hans skapelse. Han vet att gränsen som skiljer<br />
succén från fiasko är hårfin. Han tittar ut över salongen och där ser<br />
han inte bara människor från orten, utan även långväga gäser.<br />
Det är den 20 mars 1997. Det är ingen vanlig torsdag. Tittar man<br />
ut i rymden denna kväll syns Halleys komet, en asronomisk ljussensation<br />
som kan följas av en hel värld. Men här, under taket i<br />
konsertsalen i Väserås, ska srax en annan märkvärdighet äga rum.<br />
400 människor har samlats. De har kommit hit för att lyssna på<br />
musik, men de bjuds också snart på något de aldrig har hört förut.<br />
På senare tid har Stafan Larson dykt ner i 30-talets Tyskland,<br />
i mellanskrigsidens dadaism och i konsnären Kurt Schwitters<br />
(1887–1948) bisarra värld. Schwitters ska inta scenen ikväll. Den<br />
mannen har gjort många märkliga saker. Ett av hans verk heter<br />
Merzbaue, en insallation i konsnärens eget hem. Schwitters samlade<br />
på prylar som han placerade i sin villa. Huset fylldes successivt<br />
med all sköns bråte och till slut fanns det inte plats för någonting<br />
annat än föremålen. När även tamburen innanför ytterdörren var<br />
belamrad slog han igen dörren och kasade nyckeln. Därmed var<br />
konsverket fullbordat.<br />
Att bryta med konventionerna var Schwitters idé. Mes känd,<br />
åtminsone i avantgardisiska kretsar, blev hans föresällning från<br />
23
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
1932, Ursonate. Den besår av ljudkväden som under en halvtimma<br />
radas efter varandra till en kakafoni av utrop, sönanden, vokaler<br />
och konsonanter. Ursonate kan läsas, men det är inte meningen.<br />
Den ska avlyssnas, som musik.<br />
Stafan Larson har letat efter någon som kan framföra Ursonate.<br />
Det måse vara någon som är lämpad för uppdraget, någon som<br />
försår att artikulera orden på rätt sätt. Stafan har funderat länge<br />
och finner sedan plötsligt lösningen: Kalle Sändare, det är han<br />
som ska göra det! Kalle är Stafans idol från tonåren. Han är som<br />
skapt att framföra Ursonate, menar han.<br />
I programbladet presenteras Kalle som Carl-Axel Thernberg,<br />
«kommunikationskonsnär» från Väsergötland. Han har förberett<br />
sig noga. Hemma i lägenheten på Fogdevägen 68 i Bagarmossen<br />
har Ursonate redan hörts. Hela texten, från försa savelsen till den<br />
sisa, är nedskriven för hand för att han bättre ska minnas, för att<br />
bli vän med materialet. Boksäverna är sora i dubbel bemärkelse.<br />
Kalle skrev alltid med versaler.<br />
Efter pausen, och som inledning på andra akten, lyssnar publiken<br />
på Haydn, Symfoni nr 100 i G-dur. Sedan är det dags. Nu sår mannen<br />
från Väsergötland ensam på scen. Versalerna börjar ljuda:<br />
FUMMS BÖ WÖ TÄÄ ZÄÄ UU<br />
PÖGIFF<br />
KWII EE<br />
OOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO<br />
DLL RRRRR BEEEE BÖ<br />
DLL RRRRR BEEEE BÖ FUMMS BÖ<br />
RRRRR BEEEE BÖ FUMMS BÖ WÖ<br />
BEEEE BÖ FUMMS BÖ WÖ TÄÄ<br />
BÖ FUMMS BÖ WÖ TÄÄ ZÄÄ<br />
FUMMS BÖ WÖ TÄÄ ZÄÄ UU<br />
24
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Det blir aldrig fråga om diktamen, även om manuset följs troget.<br />
Intonationerna skapar ett alldeles eget nummer, en göteborgsk<br />
dialekt hörs när kommunikationskonsnären far fram över texten.<br />
Det är uppenbart att det är ett sycke ljudpoesi. Det är också<br />
uppenbart att det är komiskt, åtminsone ikväll. Snart börjar någon<br />
i publiken att fnissa och srax har humorn intagit salongen. Man<br />
skrattar, och skrattar högt.<br />
Stafan Larson minns känslan efteråt. Framförandet blev mer<br />
Kalle Sändare än Kurt Schwitters, men det gjorde inget.<br />
– Det var oförglömligt. Jag vet inte om han själv försod vad det<br />
handlade om. Stycket är ju egentligen inte menat som humor.<br />
I en recension i Väsmanlands Tidning några dagar efteråt lyftes<br />
Kalle fram som självase höjdpunkten under konserten: «Med<br />
sor rös, oklanderlig diktion, och på rätt sälle gesik, gav Kalle<br />
Sändare en föresällning som blev meningsfull, även om texten<br />
bara är ett färdmedel in i det groteska.» Kalle var nöjd efteråt.<br />
Han sparade ett urklipp av recensionen och la det sedan i en av<br />
byrålådorna hemma i lägenheten.<br />
Skratt i salongen och beröm i tidningen. Det kunde ha varit bra<br />
med det. Men alla var inte lika imponerade. Redan dagen efter<br />
konserten blev Stafan Larson uppkallad till syrelsen på Väserås<br />
konserthus. Innanför dörren möttes han av bisra ledamöter. Man<br />
harklade sig, man hade ett <strong>klar</strong>t budskap till Stafan: han fick inte<br />
göra om detta.<br />
– Några trånga abonnenter som hade betalat årskort hade vänt<br />
sig till syrelsen. De ville inte höra sånt här mer, berättade Stafan<br />
senare.<br />
För honom var Kalles insats en sorts triumf; ett anarkisiskt<br />
anfall i en sval värld av applåder och bugningar. Men syrelsens<br />
25
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
pekpinne hade samtidigt vingklippt hans solthet och konsnärliga<br />
frihet. Det var dags att hitta en annan plattform. En kort tid efter<br />
konsertkvällen i mars 1997 lämnade Stafan Larson sin tjäns på<br />
Väserås Sinfonietta.<br />
26
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Kalle skrev alltid med versaler. Ur manuskriptet till Ursonate.<br />
27
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Kalle vid minigolfbanan, 1972.<br />
28
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Kalle – och andra busringare<br />
När Kalle Sändare 1 började ringa sina försa samtal var det<br />
telefon med nummerskiva som gällde. Då fanns det något som<br />
hette rikssamtal och ute på san ringde man från telefonkiosker.<br />
Telefonkioskerna är utrotningshotade idag. När han la på luren<br />
för sisa gången surrade mobiltelefonerna, sladdarna var borta<br />
och kobratelefonen hade hamnat på museum. Få vet numera vad<br />
ett rikssamtal är.<br />
Kalle fnös åt den tekniska utvecklingen. Han gillade bara det<br />
som var förr. För honom tog hisorien i många avseenden slut<br />
redan på 60-talet. Han var gammalmodig i mycket. Han åt sällan<br />
grönsaker och älskade iserband och husmanskos. Han tillhörde<br />
den generationen svenskar som obekymrat kunde säga neger om<br />
en svart människa, han talade artigt och belevat och bar aldrig<br />
jeans. Han hatade mobiltelefoner.<br />
– Kchhhhhh! säger det och sen blir det bara tys, var hans kommentar<br />
när mobilerna kom på tal. 2<br />
Att han blev busringare var av allt att döma ingen överlagd srategi<br />
från hans sida. Det vanligase svaret när man frågade honom<br />
var att det bara blev så, eller att han inte visse hur allt sartade.<br />
Men ibland varierade han svaret med en hisoria, som mycket väl<br />
kan ha varit sann.<br />
– Jag kände en dansk kille som bodde i Köige, en sovsad utan-<br />
29
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
för Köpenhamn. Han hade suderat nordisk hisoria, bland annat<br />
vikingatiden. På den tiden hade dom ju ingen morsesignal och<br />
det måse ropas till fartygen och givetvis måse det ha blivit en<br />
väldiga massa problem, dom missuppfattade varandra och sånt<br />
där. Ja, den linjen har jag försökt hålla mig till och håller mig till<br />
fortfarande, sa han i en intervju 1981.<br />
Kalle var ett språkligt fenomen och hans retorik ett imponerande<br />
hemmabygge. I telefon kunde hans begåvning utnyttjas<br />
fullt ut. Här kunde han luras utan att bli sedd. Telefonen inbjöd<br />
till verbala överfall. Telefonen är efektiv och slagkraftig för den<br />
som behärskar språket; mellan linjens båda ändar tar endas ordet<br />
plats.<br />
För den entusiasiske tillskyndaren är det lätt att tillskriva Kalle<br />
en unik plats i svensk humor, men i själva verket ingår han i en<br />
komikertradition som både fanns före honom och som lever vidare<br />
efter hans död. I usa etablerades busringaren som komikerfigur<br />
flera år innan den dök upp i Sverige. Och inte heller här var han<br />
förs.<br />
Snabbas ut på linjen var Martin Ljung. Det skedde redan i början<br />
av 50-talet i ett radioprogram som hette Så får det bli. Programmet<br />
innehöll sketcher, monologer och musik. Men där förekom<br />
också telefonsamtal som till viss del påminner om det som Kalle<br />
flera år senare skulle göra till sin grej. Varje vecka återkom samma<br />
moment: en Martin Ljung som bläddrar i morgontidningen,<br />
letar efter annonser i Dagens Nyheter, hittar en och slänger sig på<br />
luren.<br />
Vid ett tillfälle spelar han en blyg gentleman som vill lära sig<br />
dansa; ett tafatt nummer som påminner om Kalles klassiska busringning<br />
till «Värdshuset Pilgrimen» 1977. En annan gång ringer<br />
30
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
han upp en kvinna som åtar sig att utföra uppdrag under en föresående<br />
resa till Italien. Martin Ljung vill förs besälla hem ett<br />
par säckar makaroner av bäsa kvalitet, men kommer sedan på att<br />
kvinnan kan lämna in säckarna till hans kompis i den italienska<br />
huvudsaden.<br />
– Jag har en gammal bekant i Rom som heter Gusavsson som<br />
bor… det finns en gammal porslinsafär i hörnan när man kommer<br />
ner ifrån vänser och så tar man ner till höger och en tvärgata,<br />
rätt ner... ja, och med detsamma i hörnan där!<br />
– Ja, men vad heter gatan? Det var inte lätt.<br />
– Förlåt?<br />
– Det var inte lätt!<br />
– Jo, men han bor där! Där bor han alltså! Det är bara att ringa på.<br />
Utöver Martin Ljung och Kalle Sändare finns det andra svenska<br />
komiker som också använt telefonen som arbetsredskap. Bosse<br />
Parnevik slog igenom i Lennart Hylands radioprogram Karusellen<br />
1963. Parnevik gav ut skivor och hade egna tv-program på 70- och<br />
80-talen. Han bjöd in Kalle flera gånger som gäs i sina shower.<br />
Till skillnad från Martin Ljung och Kalle Sändare drev han gäck<br />
med politiker, makthavare och kändisar. I några av hans mer<br />
kända och lyckade imitationer, ibland i direktsänd tv, låtsades<br />
han vara Olof Palme, Sven-Bertil Taube, Ingemar Mundebo och<br />
Bengt Bedrup.<br />
Bosse Parneviks busringningseknik handlade om rösimitation.<br />
Imitationerna gick hem hos en publik som var väl förtrogen med<br />
både den imiterade personen och dennes ofer. De skapade en<br />
identifikationskollaps hos den som utsattes för skämtet. Rös och<br />
budskap passade inte ihop. Varför ville Olof Palme skriva en ny<br />
31
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
text till Abbas «Waterloo»? Inte konsigt att Stikkan Andersson<br />
blev förvirrad och full i skratt.<br />
Under 90-talet dök en ny generation busringare dök upp. Här<br />
kom radioprogrammet Hassan i p3 (1993–1996) att inta en särskild<br />
plats. Hassan sändes på söndagseftermiddagarna och samlade snart<br />
en hängiven lyssnarskara. Jämförelserna med Kalle gjordes tidigt<br />
och de som sod bakom programmet gjorde ingen hemlighet av<br />
inspirationskällan.<br />
– Kalle är kung, sa Krisian Luuk i en intervju.<br />
– Sättet han improviserade och pratade låtsasspråk på är briljant,<br />
det är bara att applådera honom för att han gjorde sin egen grej.<br />
Ingen har varit i närheten sen dess, sa han i Svenska Dagbladet efter<br />
Kalles död.<br />
Fredrik Lindsröm, som lyssnat på Kalle sedan tonåren, har berättat<br />
att han till en början var tveksam till att tesa busringning<br />
i radio. «Att tassa in på Kalles område var som att beträda helig<br />
mark», menade han.<br />
Henrik Schyfert, Fredrik Lindsröm och de andra i Hassangänget<br />
tvingades söka ett eget sätt att busringa på. De lyckades. Medan<br />
Kalle Sändares målgrupp var lika otydlig som den var bred, vände<br />
sig Hassan till en specifik målgrupp: en ung, raslös och urban publik.<br />
Skämten fick anpassas därefter. Det rörde sig om «pubertal<br />
poänghumor», för att låna Fredrik Lindsröms egna ord.<br />
Bög- och sexskämt förekom ofta i Hassan, något som Kalle avsiktligt<br />
tog avsånd ifrån.<br />
– Jag svär inte, slår inte under bältet och skämtar aldrig om sex,<br />
sa han. 3<br />
Det som dock förenade Hassan med Kalle Sändare och som gör<br />
att de bör nämnas i ett sammanhang är ordfantasierna och glädjen<br />
32
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Hans Häggsröm<br />
Fredrik Lindsröm lät sig inspireras<br />
av Kalle Sändare när han<br />
busringde i radioprogrammet<br />
Hassan (1993–1996).<br />
till språket. Detta var särskilt tydligt när Fredrik Lindsröm var i<br />
farten. I honom fanns en lekfull retoriker, som utnyttjade vaga och<br />
dubbeltydiga ord och som visse röslägets avgörande betydelse i<br />
ett samtal. I ett av programmen ringer han upp hittegodsavdelningen<br />
vid Stockholms Lokaltrafik:<br />
– Ja, goddag, mitt namn heter Mårten Ilidas. Jag är överläkare<br />
på Karolinska sjukhuset här i Stockholm.<br />
– Ja?<br />
– Jag har åkt 46:ans buss igår och jag har förlorat ett sarkt verb!<br />
På bussen.<br />
– Verb?! Vad är det?<br />
– Ja, det är en liten, alltså ett mindre, inte ett hjälp… ett hjälpverb,<br />
skulle jag kunna säga.<br />
– Men jag vet inte hur det ser ut. Hur ser en sån ut?<br />
I grunden byggde Hassans busringningar på att göra bort sitt offer<br />
med en på förhand utsakad srategi, kryddad med en dråplig<br />
slutpoäng. Kalles samtal var annorlunda; de var som improviserad<br />
33
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
jazz, med en till synes tunn röd tråd och alltid med oförutsägbara<br />
utgångar.<br />
– Hans humor bygger på en annan teknik. Han improviserar<br />
väldigt mycket och pratar nonsens. Vi har en tydlig ingång och<br />
utgång, det får inte ta mer än en och en halv minut, sedan orkar<br />
man inte lyssna, sa Krisian Luuk till magasinet Intrig 1995.<br />
Även radioprogrammet Pippirull (1998–2003) med programledarna<br />
Olle Palmlöf och Bobbo Krull kan inordnas i busringarnas tradition.<br />
Kändisar och söddiga makthavare lurades här in i dråpligheter.<br />
Ett återkommande inslag var «Hetsjakten» där Pippirullgänget<br />
växelvis ringde upp två personer i syfte att trigga dem att säga<br />
otidigheter till varandra.<br />
Enligt Olle Palmlöf är Kalle outsanding.<br />
– Alla andra har ju kört med manus, men han hade en talang<br />
som ingen annan hade. Han ringde bara upp och bubblade om vad<br />
hans hjärna än kunde hitta på. Jag lyssnade skitmycket på honom<br />
i gymnasiet, satt på bussen med hörlurar och skrattade så att folk<br />
trodde att jag var galen.<br />
Medlemmarna knutna till radioprogrammet Rally, med Stefan<br />
Livh och Peter Apelgren i spetsen, bör också nämnas i raden av<br />
komiker i genren busringare. Stefan Livh har sagt att han i Kalle<br />
Sändare ser en representant för en göteborgsk humor som «besår<br />
av ordvrängeri och vitsande, där man på alla sätt och vis försöker<br />
ta udden av det uppblåsa allvaret.» Kalle, menar han, «har haft<br />
en enorm betydelse för denna folkliga komik och vi som gör Rally<br />
är nog allihop ganska påverkade av hans lallande».<br />
34
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Avslutningsvis kan man konsatera att busringarna är många fler<br />
än så. Busringning är en lockande enkel humorgenre där utövarna<br />
varierar med sil och finess. Antalet busringare med svordomar,<br />
aggressioner och könsord som signum är svårräknat sort. Hit hör<br />
till exempel figuren Leifi Blomeros, som på finsk brytning anfaller<br />
och förödmjukar försvarslösa personer i telefon.<br />
35
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Privat<br />
Nordhemsskolan, 1940. Kalle sitter näst längst till höger i bild.<br />
36
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
De första åren<br />
Enligt en seglivad anekdot föddes Kalle i en telefonkiosk<br />
ute på Hisingen i Göteborg. Som anekdot är den passande, men<br />
dessvärre är den inte sann. I verkligheten föddes han onsdagen<br />
den 12 augusi 1931 på Sahlgrenska sjukhuset, kkii, i Almedal,<br />
en dryg kilometer från hemmet i Haga där han växte upp.<br />
Hans mor hette Anna och hans far Karl Erik. I juni 1931 hade de<br />
flyttat till Haga, från sadsdelen Majorna där Karl Erik var född<br />
och hade levt hela sitt liv. De var båda två förhållandevis gamla<br />
när de fick barn. Anna skulle jus fylla 42 år och Karl Erik var 57.<br />
I lägenheten på Landsvägsgatan 28 kom Kalle att bli enda barnet.<br />
Två halvsysrar från faderns försa äktenskap hade dött i sjukdom<br />
flera år tidigare.<br />
På 1930-talet var Haga en myllrande arbetarsadsdel i Göteborg.<br />
Folk bodde tätt, ett fåtal familjer hade fler rum än ett. I skiftet<br />
mellan 1920- och 30-talet nådde befolkningsmängden sin kulmen.<br />
Då bodde cirka 14000 människor här.<br />
Kontrasen till dagens Haga är sor. Stadsdelen genomgick en enorm<br />
förvandling från 60-talet och framåt; hela kvarter jämnades med<br />
marken, gamla hus revs och nya byggdes upp. Trähuset på Landsvägsgatan<br />
där familjen Thernberg bodde försvann. Inte ens numret<br />
på gatan finns kvar idag. Man får leta i planritningar på kommunens<br />
byggnadskontor för att hitta platsen där lägenheten låg.<br />
37
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Trångboddheten var vardag i Haga på den här tiden. Familjen<br />
Thernberg bodde i en lägenhet med ett rum och kök. Kalle sov<br />
på sofan i köket, föräldrarna i vardagsrummet. Av gatan såg man<br />
inget, alla fönser vette in mot gården. I trapphuset låg dasset. Om<br />
somrarna kunde solen, som gassade mot taket, skapa en oerhörd<br />
värme inne i lägenheten.<br />
Hemma var Kalle hårt hållen. Mamma Anna tog huvudansvaret<br />
för sonen. Hon älskade honom över allt annat, men reglerna var<br />
många och skulle respekteras långt upp i tonåren. På sommarkvällarna<br />
fick han inte vara ute längre än till nio då ytterporten<br />
låses.<br />
I intervjuer var han alltid förtegen om förhållandena hemma.<br />
Mamma, kunde han säga kort, var hemma om dagarna och pappa<br />
jobbade i hamnen, «som någon räkningsgubbe».<br />
– Som barn frågade man aldrig vad de sysslade med, sa han.<br />
Sju år gammal, 1938, börjar han skolan. Nordhemsskolan ligger<br />
några hundra meter från hemmet, på höjderna upp mot Mashugget.<br />
Skolan är den sörsa i san och när den sod färdig vintern<br />
1916 var den landets dyrase byggprojekt.<br />
I klassen som Kalle placeras i går bara pojkar. Klassföresåndaren<br />
heter Nils Larsson och han är en sor auktoritet på skolan.<br />
Eleverna kallar honom för Sång-Larsson; det är honom de har<br />
framför sig när det är dags att sjunga i klassrummet.<br />
Kalle gillar sin magiser. Disciplinen är hård på skolan, men<br />
Sång-Larsson visar humor och mänsklighet bakom den sränga<br />
fasaden.<br />
– När några av oss satt och nickade till i skolbänken brukade han<br />
ta upp en boll och kasa den på oss. Vi kasade tillbaka och det<br />
38
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Privat Foto: Privat<br />
Starten har gått i Slottsskogen och Kalle, nummer 36, håller sig framme i täten.<br />
I tonåren spelade Kalle, i mitten av bakre raden, i handbollsklubben BK Kometen.<br />
kunde bli många bollar ibland. Det var rätt kul när man tänker<br />
efter, mindes Kalle.<br />
Geografi och hisoria är favoritämnen. Gymnasik är också kul,<br />
men förutsättningarna att hoppa och springa är begränsade på<br />
Nordhemsskolan.<br />
– Vi kunde knappt springa 60 meter. Sen tog skolgården slut.<br />
39
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Idrottsintresset fortsätter även efter skoltiden. Fotboll lockar honom<br />
aldrig. Däremot löpning. Och handboll, särskilt handboll.<br />
Han börjar lira i föreningen Boge som samlar killar från Haga. I<br />
slutet av 40-talet slås klubben ihop med bk Kometen som grundats<br />
1944 och som har sitt fäse i Mashugget.<br />
Kalle spelar på flera positioner i laget, men hamnar oftas i backlinjen<br />
och i b-laget. I a-laget får han inte plats. Han är långsam<br />
och sor, kan inte finta så bra. Lagkamraterna skämtar om att han<br />
bara kan «kasa bomullsussar» – det finns liksom inget krut i<br />
skotten.<br />
Träningarna förläggs ute i Kviberg och matcherna i division iii<br />
spelas i Mässhallens c-hall vid Korsvägen. På somrarna flyttar man<br />
ut till gruset på Heden och då spelar man på sor plan med utökat<br />
manskap, elva man i varje lag. bk Kometen gör habila insatser på<br />
plan, «men mot de allsvenska lagen var vi inte mycket att hurra<br />
för», mindes Kalle långt senare.<br />
De som minns honom från de här åren beskriver en blyg och<br />
tillbakadragen pojke som inte alltid tittade folk i ögonen när han<br />
pratade. Samtidigt var han omtyckt, och utan kompisar var han<br />
inte.<br />
– Vi umgicks en del på fritiden, jag fick komma hem till honom<br />
och han till mig. Han var en lugn kille. Talangerna han visade<br />
upp på skiva senare var ingenting vi märkte i skolan, minns Leif<br />
Kropp som gick i samma klass som Kalle i Nordhemsskolan.<br />
Liknande skisser tecknas även av andra som umgicks med honom.<br />
Rune Janson är en av dem. De finner varandra tidigt, trots att det<br />
skiljer fyra år mellan dem. De bor några kvarter från varandra i<br />
Haga. En dag får Kalle komma hem till Rune.<br />
40
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Privat<br />
I april 1946 konfirmerades Kalle (trea från vänser i mittraden) i Hagakyrkan<br />
i Göteborg.<br />
– Jag hade berättat för honom om mina tennfigurer som jag hade<br />
i en låda hemma. Det var soldater och indianer. Han var väldigt<br />
intresserad och när han gick hem fick han en indian av mig.<br />
De sillsamma porträtten av Kalle, tecknade av dem som kände<br />
honom från skolåren, skall snart bytas ut mot andra, mer säregna<br />
skildringar. Men under skolåren verkar han ha varit en lugn och<br />
välartad pojke, lite udda men ändå en i gänget.<br />
Den 30 juni 1946 är de sju åren i folkskolan över. Tidigare under<br />
våren har Kalle hunnit konfirmera sig under ledning av kyrkoherde<br />
Eskil Block. Ungdomarna är livrädda för honom. Att ha kul är<br />
uteslutet hos kyrkoherden – här ska Gud äras med senhård disci-<br />
41
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
plin. Skolbetygen han bär hem till mamma och pappa är hyggliga,<br />
men inte mer än så. Stora a i ordning och uppförande, därutöver<br />
b eller ba.<br />
Efter skolan väntar jobb. Det är inte aktuellt att utbilda sig vidare,<br />
och i Kalles kamratgäng är det få som går vidare till realskolan.<br />
Den försa ansällningen blir på Eriksbergsvarvet ute på Hisingen.<br />
Han får jobba som kontorsbud på transportavdelningen. Mamma<br />
Anna har fixat jobbet till honom.<br />
På Eriksberg jobbar han fram till 1951 då han ansälls på Televerket<br />
som linjearbetare. På den arbetsplatsen blir han inte kvar<br />
länge. Han är yngs i arbetslaget och lätt att utnyttja. Han trivs<br />
inte. «De gamla gubbarna körde med en hela tiden», mindes<br />
Kalle. I intervjuer sa han att han lämnade Televerket frivilligt.<br />
Men verkligheten var annorlunda.<br />
Vid nyss fyllda 20 år har Kalle redan lyckats utveckla en förmåga<br />
att både vinna och förlora förtroenden på kort tid, och det här är ett<br />
drag som han för övrigt tycks vara noga med att vårda. Efter en brand<br />
i närheten av Kungsgatan i Göteborg tilldelas han en tapperhetsmedalj<br />
av Televerket. Det visar sig att han har räddat en gasub från att<br />
explodera genom att bära ut den ur den brinnande byggnaden med<br />
bara händerna. Utmärkelsen grumlas dock av att han veckan därpå<br />
får sparken på grund av att han inte kan passa tiderna.<br />
Ansällningarna och jobben blir härefter många och kortvariga.<br />
Han tar jobb som försäljare i en afär på Linnégatan som säljer<br />
sjukvårds- och sanitetsarti<strong>klar</strong>, men snart är han därifrån också. Ett<br />
tag jobbar han på begravningsbyrå, och i kompiskretsen heter det<br />
att han «är ute och sveper». Själv säger Kalle att han är nöjd med<br />
jobbet som begravningsentreprenör. «Kunderna klagar aldrig»,<br />
påpekar han.<br />
42
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Betyget från sjätte klass i<br />
juni 1944. Thernbergs uppförande:<br />
«Mycket gott».<br />
Han umgås en tid med idéerna att bli sjöman och dra iväg. Han<br />
har kompisar som jobbar på Amerikalinjen och på vintern kommer<br />
båtarna in till hamn. Kalle ser chansen att mönsra på ett fartyg,<br />
men avråds besämt av sin mor. Han blir kvar i land.<br />
43
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Anteckningar under inspelningen av Två sidor, 1986.<br />
44
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Inte mycket annat<br />
än jazz<br />
För en journalist var Kalle en mardröm. Han berättade bara<br />
när han hade lus och när han inte ville gled han undan i fraser<br />
som «det har jag ingen aning om», «det är inte intressant» eller<br />
«det finns inte mer att berätta». 4<br />
Till och med bagatellartade frågor kunde mötas med nonsens,<br />
som vore man med under ett inspelat telefonsamtal:<br />
– Varför tycker folk att du är så rolig, Kalle?<br />
– Jag har funderat på det. Vi hade satt upp hyllor i garderoben<br />
bland annat vid ett tillfälle... så upptäckte vi det att det var fel<br />
garderob! Så hyllorna fick ju vara kvar.<br />
– Man vet alltså inte det?<br />
– Man vet inte det. Där går otaliga människor förbi! sa dom alltid<br />
förut när dom hade skyltat med nya skor i skoafärens fönser.<br />
Obehagliga saker kunde han avsyra med en till lögnen gränsande<br />
undanflykt. Resultatet blev gärna att ämnet undveks. Han höll<br />
hög integritet livet ut och det var som om ingenting nytt fick<br />
adderas till det som omgivningen redan visse om honom. Men<br />
ibland vände det. Nyckeln till hans liv och hans hisoria gick alltid<br />
genom ett litet hål: jazzen. Någon annan musik än jazz fanns för<br />
övrigt inte i hans värld.<br />
45
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Enligt Kalle ägde den mänskliga civilisationens kulmen rum på<br />
40- och 50-talet. När 60-talet elektrifierar musiken tar hisorien<br />
slut. Pop och rock försår han sig aldrig på.<br />
– Nä, fy fan! De sår bara på scen i långt hår och ylar och skriker,<br />
sa han i en intervju.<br />
När han fick prata om jazz kunde däremot allt släppa. Då blev han<br />
frispråkig och generös med hisorier, även med dem som inbegrep<br />
honom själv. Jazzintresset hade väckts redan i skolan. Han var<br />
inte ensam om intresset. Kompisarna var likadana. Man spelade,<br />
lyssnade, dansade och gick på konserter så ofta man kunde.<br />
40-talet och 50-talet erbjuder en livlig musikscen i Göteborg.<br />
Stora artiser, både svenska och internationella, besöker san. De<br />
lokala banden är många och spelsällena likaså. Wauxhall, Star,<br />
Vågen, Sprängkullen, Skansull, Dark Town Jazzklubb, Kungshall,<br />
Studentkåren, Kungsgillet och Liseberg.<br />
Ett besök av de sora väcker alltid intresse. När Louis Armsrong<br />
gäsar Göteborg är Kalle och hans kompisar snabbt på benen.<br />
Rune Janson minns:<br />
– Vi hjälptes åt att skafa biljetter till konserten. Ingen ville missa<br />
den. Jag kommer ihåg att vi köade hela natten för att få biljetter.<br />
Vi avlöse varandra, Kalle och jag.<br />
Genom jazzen kommer Kalle tidigt i kontakt med personer som<br />
senare skulle slå igenom som artiser. En av dem är Sonya Hedenbratt.<br />
Hon är jämnårig med Kalle och går i hans parallellklass på<br />
Nordhemsskolan. Under tonåren träfas de ofta på fritiden, tillsammans<br />
med andra jazztokiga kompisar. De samlas på konditori<br />
Hjorth i Haga eller utanför biografen Rio på Landsvägsgatan.<br />
46
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
De kallas för Riogänget och för de yngre killarna och tjejerna är<br />
det en högtid att få så intill dem och lyssna. Här görs planerna<br />
upp. Ska det bli Rota ikväll? Eller Wauxhall? Man skramlar med<br />
mynten och försöker få ihop så att alla kan hänga med.<br />
Jazzen är viktigare än allt annat för Riogänget, under perioder<br />
viktigare än att träfa tjejer. Filmen Orkeserfruar går upp på<br />
Rio. Killarna hänger direkt i luckan. Filmen är de egentligen inte<br />
intresserade av, men Glenn Miller medverkar med sin orkeser.<br />
Det räcker för att köpa biljetter gång på gång.<br />
Ibland ansluter Sonya Hedenbratts äldre bror, Ösen, till Riogänget.<br />
Han gör snabbt ett sarkt intryck hos Kalle. I Ösen finner han en<br />
mentor och en själsfrände. Ingen människa, varken förr eller senare,<br />
skall utöva ett sörre inflytande över Kalle än Ösen Hedenbratt<br />
(1926–1984). För att förså varför Carl-Axel Thernberg blev Kalle<br />
Sändare behöver man veta vem denne Ösen var.<br />
47
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Privat<br />
I pianisen Ösen Hedenbratt (1926–1984) fann Kalle en själsfrände som<br />
präglade honom både musikaliskt och som människa.<br />
48
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
När Östen lallade<br />
gick ingen säker<br />
I snart sagt alla konsens grenar är han autodidakt. Piano har<br />
han lärt sig spela själv, och han spelar bra. Bländande om man får<br />
tro dem som var med. Ösen är fem år äldre än sin syser Sonya,<br />
och om det är något av syskonen Hedenbratt som nu, i skiftet<br />
40–50-tal, spås en lysande framtid så är det Ösen. Under åren<br />
från 1945 och en bit in på 60-talet är han en av jazzens löftesrika<br />
personligheter i Göteborg.<br />
Han präglas tidigt av den moderna jazzen. Runt honom finns<br />
det ett skimmer av exklusivitet, en lokal sjärnsatus. Han får jobben,<br />
han får uppdragen och med dem en mängd erfarenheter som<br />
de andra kollegerna bara kan drömma om. Medan andra sannar<br />
kvar i Göteborg åker Ösen på utlandsurnéer, ut i Europa, till<br />
Sydamerika och usa.<br />
I New York spelar han tillsammans med alt- och tenorsaxofonisen<br />
Sonny Stitt som i likhet med Leser Young och flera andra<br />
utländska jazzmusiker undrar varför Ösen drar runt på Göteborgs<br />
gator. Där kan inte genombrottet äga rum, menar de.<br />
Man har sor respekt för honom; när Ösen sitter vid pianot vet<br />
man aldrig vad som skall hända. Framför allt äger han en sällsynt<br />
talang för improvisation, en spelsil som verkar vara en del av<br />
personligheten.<br />
– Han var en oberäknelig människa, sändigt full i fan. Ärligt talat<br />
49
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
tror jag att han var lite galen, säger saxofonisen Owe Lundgren<br />
som spelade med Ösen på 50-talet.<br />
Vad som är kons och vad som är personlighet går inte att särskilja<br />
hos Ösen. Han är som han spelar, han spelar som han är.<br />
Det finns en lekfullhet i musicerandet, och det finns musik i den<br />
absurda humor han sprider omkring sig.<br />
Kompisarna vet precis hur det låter när han drar igång och är på<br />
det skämtsamma humöret. Han dillar och går på, pratar otydligt<br />
och gesikulerar, och kan på så sätt skapa sort kaos bland dem<br />
som sår intill och lyssnar. Det är som fri jazz, men i talad form, en<br />
verbal teknik som handlar om att med flummiga ord och uttryck<br />
sprida så sor förvirring som möjligt i omgivningen.<br />
I Gunnar Möllersedts bok, Göteborgsjazz (1982), finns en beskrivning<br />
av hur det kunde gå till när Ösen var i farten, när han lallade<br />
som det också hette:<br />
«Ibland sod han och pekade upp mot en husfasad och muttrade.<br />
Folksamlingen som efter hand bildats, vaggade han ifrån och visse<br />
att pek-lallen fungerade. Han kunde också böja sig fram, emot<br />
någon han mötte utanför Gumperts hörna och djupt allvarlig se<br />
ut som han uttalade ljud. Man reagerade. Då fick han bekräftelse<br />
på att tys-lallen fungerade.»<br />
Humorkännaren och författaren Sture Hegerfors har också gjort<br />
en betraktelse över lallen som kommunikationsform:<br />
«En lall bygger ofta på att man samtalar helt vanligt med en<br />
person för att sedan, plötsligt och i troskyldig ton, lägga in ett<br />
obegripligt ord. Motparten kan då gripas av lätt förvirring – och<br />
utifrån den förvirringen gäller det att snabbt gå vidare med nya<br />
vändningar, fler nonsensord, fler och fler meningar utan form,<br />
50
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Privat<br />
«Stackars tanter». Ösen Hedenbratt kunde flyga på vem som hels när han<br />
ville lalla.<br />
rim eller reson. Det gäller att improvisera. Att bygga vidare på<br />
samtalspartnerns reaktioner.» 5<br />
Kalle lärde sig att lalla av Ösen, som i sin tur tagit den till sig<br />
under alla år av lekfullt svamlande på och bakom jazzscenen. För<br />
både Ösen och Kalle var lallen, säkert omedvetet, en sorts protes<br />
mot de göteborgska vitsarna, hisorierna om Kal och Ada. Medan<br />
vitsen har en dråplig slutpoäng är lallandet ett slags humorisiskt<br />
väsgötaklimax. Den som lallar vill alltid ha sisa ordet, utan att<br />
få något sagt. Lallen är anti-poängens humor. .7<br />
51
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
På Kalles försa skivor är leken med ord, språkförbisringen, sarkt<br />
framträdande. I öppningsspåret på debutplattan, «Kartonger till<br />
salu» (1965), dyker lallandet upp, gång på gång:<br />
– Eeh, jag undrar, vad kosar ett parti på låt oss säga tusen kartonger,<br />
utav den sorleken?<br />
– Ja, så många kartonger har jag inte, utan jag har en 70–80 kartonger<br />
bara.<br />
– Jaha ja.<br />
– Ja, och dom säljer jag för 50 öre syck, så det är inga priser.<br />
– Jaha, möbrennenuendhen?<br />
– Vadå?<br />
– Alltså för möbelafär är det ju ingen idé.<br />
– Som... möbelafär?<br />
– Nej, alltså lampor?… för att dom har även lampor alltså den här firman<br />
vi har här nere i Varberg… om det är någon idé att packa sånt i det?<br />
– Det går det säkert.<br />
– Skärmar alltså!<br />
– Jaha, tror jag det.<br />
För Kalle var lallen en associationslek med ord. Han behövde inte<br />
ansränga sig, sa han. Det kom naturligt. Tekniken bakom var<br />
enkel: du ska prata otydligt och osammanhängande, återknyta till<br />
det ursprungliga samtalsämnet, hålla masken och, sis men inte<br />
mins, hela tiden vara trevlig. «Man kan faktiskt säga vad som<br />
hels till folk, bara man är vänlig», menade han.<br />
52
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Att få den man pratar med i gungning, ur balans, är målet.<br />
– Karl Gerhard är död!<br />
– E han död?<br />
– Nä, döv!<br />
– Vadå, Karl Gerhard är väl inte döv!<br />
– Nä, Karl Evald, sa jag! 8<br />
Eller så här:<br />
– Du ska väl inte åka till utlandet idag?<br />
– ?!<br />
– Duseneocksåinäsadagellerså?<br />
– Vadå?<br />
– Jaa, Erlandsson kommer väl näsa dag.<br />
– Erlandsson!?<br />
– Ja, han som skriver revyer.<br />
– Det finns väl ingen… Erlandsson!? Vadå för några revyer?<br />
– Ja, såna här trevliga revyer!<br />
– Jaha… 7<br />
Att lallen funkar som förvirringseknik bygger på ett okomplicerat<br />
förhållande. Människor som deltar i ett samtal srävar hela tiden<br />
efter att samarbeta och söker därför rimliga för<strong>klar</strong>ingar till vad<br />
den andre säger även om det som sägs verkar konsigt och utan<br />
relevans. I många fall kan man, visar språkforskarna, gå väldigt<br />
långt innan ens samtalspartner ger upp i försöken att förså. Kalle<br />
exploaterade denna vilja till samarbete maximalt.<br />
53
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Privat<br />
17-år gammal lär sig Kalle spela saxofon hos musikläraren Gösa Haag.<br />
Bilden är troligen tagen i Hagsröms musikafär, vars föresåndare Ösen<br />
och Kalle gärna lallade med.<br />
54
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
«Han tycker om<br />
dragspel»<br />
På Kalle Sändares plattor möter vi ett rikt och varierat galleri<br />
av människor. Vi möter småbarnsmamman som vill bli av<br />
med familjens hundkoja, en öserrikare som säljer en exklusiv<br />
leksuga, vi möter Kalle som gäs på kinakrogen, som spekulant<br />
på bikupor, han säljer billiga resor till Cypern, julgrisar, julgranar<br />
och mycket annat. Hög som låg, kvinna eller man, svensk eller<br />
invandrare – rollbesättningen är bred.<br />
En kategori människor som han dock alltid återvände till var<br />
försäljarna. Ösen och Kalle insåg det tidigt; i mötet med försäljaren<br />
kunde deras lallande få fritt spelrum. Folk som arbetar i butiker<br />
får inte bli otrevliga, de måse alltid förså och hjälpa till.<br />
Hisorierna om hur Ösen och Kalle lallade på san, de kallade<br />
sina upptåg för turnéer, är många. De är som barn. De är sällan<br />
upptagna med annat än att ha skoj. Vi kan se dem när de kommer<br />
vandrande längs gatorna i Göteborg. De har inget att göra och i<br />
bris på annat fördriver de tiden med att spela spratt och gäcka<br />
intet ont anande människor som korsar deras väg.<br />
En dag går turnén längs Vasagatan. De sannar utanför en butik<br />
som säljer elektriska apparater och går in. Rollerna är <strong>klar</strong>a redan<br />
innan de kliver in genom dörren. Ösen är norrman för dagen och<br />
Kalle ska biså honom som tolk. Ösen går fram till expediten med<br />
55
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
ett förbindligt leende. Han vill ha något. Han maler på och frågar<br />
och frågar.<br />
Expediten försår ingenting av Ösens norska rotvälska som han<br />
uppfinner i ögonblicket. Han kasar vädjande blickar till tolken.<br />
Är det en borr han vill ha? Kalle försöker för<strong>klar</strong>a: Nä, det är nåt<br />
annat men jag försår inte heller.<br />
Det gränsar snart till det outhärdliga. Expediten blir allt mer<br />
frusrerad. Till slut, när han näsan har gett upp, kommer plötsligt<br />
vändningen. Det är dags för slutpoäng och artiserna som uppträder<br />
i butiken är samtidigt sin egen publik. Kalle har<strong>klar</strong> sig och<br />
säger sedan:<br />
– Nu försår jag vad han menar. Han undrar om du har bruna<br />
julgransljus, chokladindränkta julgransljus!<br />
De lämnar butiken, håller masken i ett kvarter och briser sedan<br />
ut i ett gapflabb. Lallen är i hamn.<br />
Så fungerar lallen för Ösen och Kalle. Det är improviserad teater<br />
i verkligheten. De är skådespelare och åskådare på samma gång;<br />
människorna de möter förvandlas till motspelare i en pjäs de inte<br />
vet någonting om.<br />
Att se sin omgivning kämpa mot den förvirring de sprider<br />
omkring sig är roligare än det mesa. De har jobb och familj och<br />
vuxenlivets alla plikter över sig, men få saker gör dem så upptagna<br />
och uppspelta som detta.<br />
De kan sanna en person på trottoaren, inleda märkliga resonemang<br />
som slutar i att en hel skara människor sår och lyssnar<br />
i tron om att något viktigt håller på att ske. Eller så går de fram<br />
till en polis och börjar mumla om var gatan de sår på ligger<br />
någonsans. En annan person blir tillfrågad var Järntorget ligger<br />
56
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
och när han pekar ut riktningen tackar Kalle för hjälpen och går<br />
åt andra hållet.<br />
Och åter igen: butikerna är bäs.<br />
En dag besöker de musikafären Hagsröms på Larmgatan i Göteborg.<br />
Upplägget är rainerat. Från en telefonkiosk på andra sidan<br />
gatan ringer Kalle till afären. Han presenterar sig för föresåndaren<br />
som docent Wahlgren från Lillhagens mentalsjukhus. Han<br />
för<strong>klar</strong>ar sitt ärende. En patient har tidigare på dagen rymt från<br />
avdelningen. De söker honom.<br />
– Han är absolut inte farlig, men om han skulle komma in i er<br />
afär så låt honom göra det han vill. Han tycker om dragspel, säger<br />
Kalle.<br />
I samma ögonblick kliver Ösen in i afären och går fram till<br />
den förvånade och lätt uppskrämde föresåndaren som innan han<br />
lägger på luren viskar:<br />
– Han är här nu!<br />
Härefter utspelar sig själva huvudakten i lallnumret. Föresåndaren<br />
vågar inte röra en fena. Med sor belåtenhet får Ösen tesa<br />
dragspel efter dragspel som plockas ner från väggen. Mannen i<br />
butiken kasar oroliga blickar ut mot gatan. Kommer de inte snart?<br />
Till slut gapar väggen tom, alla dragspel sår på golvet.<br />
Det dröjer en evighet för mannen i afären, men så plötsligt<br />
öppnas dörren och Kalle sörtar in från gatan, tackar för hjälpen<br />
och för sedan resolut ut sin patient från butiken. De går några<br />
meter och briser sedan ut i skratt.<br />
En annan dag förvandlas spårvagnen till teaterscen. Ösen går på<br />
vid en hållplats och Kalle några hållplatser längre bort. De sätter<br />
57
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
sig på varsin plats på vagnen. Så säller sig Ösen upp och utbriser<br />
så att alla passagerare hör.<br />
– Ursäkta, det är möjligtvis inte så att nån har ett glas vatten?<br />
Jag är törsig.<br />
Varpå Kalle reser sig från sin plats och svarar:<br />
– Jo, har du sett. Jag har faktiskt ett glas vatten med mig här.<br />
Varsågod!<br />
Ösen sveper glaset i ett kas, tackar och sätter sig sedan på<br />
nytt under tysnad. Därefter går han av vagnen. Kalle sitter kvar<br />
ytterligare någon hållplats.<br />
En tub nefsröm.<br />
58
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Ösen och Kalle lyckas sätta bensinsationsbiträdet i arbete.<br />
59
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Privat<br />
I Henrys Trio gjorde Kalle debut på scen, här under en spelning 1948<br />
tillsammans med trummisen Lars Lundin.<br />
60
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
På turné med<br />
kontrabasen<br />
Efter skolan är det i sort sett bara jazz det handlar om för<br />
Kalle. Han spelar så ofta han kan. Han kämpar långsamt och<br />
tålmodigt till sig en plats på scenen bland de andra kompisarna,<br />
vilka näsan utan undantag är bättre än han.<br />
Utgångsläget har inte varit det bäsa för honom. Hemifrån har<br />
han saknat söd och uppmuntran. I släkten är det bara en kusin<br />
på moderns sida som har musiköra; i övrigt har musiken mer eller<br />
mindre varit frånvarande i föräldrahemmet.<br />
När Kalle är 17 år tar han en saxofonkurs hos musikläraren Gösa<br />
Haag i Göteborg. Han prövar flera insrument. Den amerikanske<br />
sorbandsledaren och trombonisen Tommy Dorsey inspirerar<br />
och Kalle börjar blåsa, men resultatet går inte hem, vare sig hos<br />
kompisarna eller publiken.<br />
Till slut faller han för kontrabasen. Efter ett tips kommer han<br />
i kontakt med jazzmusikern Rudolf Svensson. Då lossnar det.<br />
Rudolf Svensson, kapellmäsare i Malte Johnsons Orkeser, en av<br />
Lisebergs trognase uppsällningar under 40- och 50-talen, tar sig<br />
tid med Kalle. Det är han som lär honom spela bas.<br />
Under slutet av 40-talet och början av 50-talet gässpelar Kalle<br />
i flera orkesrar och en del av dem har sina rötter i Riogänget.<br />
Kamraten Henry Lidal, som spelar dragspel, drar ihop ett band,<br />
Henrys Trio, 1948. Kalle tillfrågas, men förs sedan bandets ordina-<br />
61
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Privat<br />
Efter Henrys Trio hoppade Kalle med i Hackes Kvintett där barndomskamraten<br />
Rune Janson också spelade.<br />
rie basis skadat handen i en arbetsolycka. Hans spel är tveksamt,<br />
men han är å andra sidan alltid lojal och tillgänglig.<br />
– Bas är det enklase insrumentet att fuska på. Där gjorde han<br />
mins skada, minns Henry Lidal.<br />
Ett par år senare har hans spel tagit sig och Kalle börjar i Hackes<br />
Kvintett. Där dyker Rune Janson upp igen, barndomskompisen<br />
som gav honom en tennsoldat. Rune presenterar Kalle för de andra.<br />
Bandet har tagit sitt namn efter jazzmusikern Gunnar «Hacke»<br />
Björksen, men själv spelar Hacke på annat håll. I kvintetten gör<br />
också Sonya Hedenbratt ett av sina försa framträdanden som<br />
sångerska.<br />
Hackes spelar ofta. Ibland kan man dansa till dem på resaurang<br />
62
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Gamle Port. Ibland även utanför Göteborg. De skriver kontrakt<br />
med Folkets Park på Bohus Malmön där de spelar hela sommaren<br />
1953. En annan sommar tar de färjan ut till dansbanan Korshamn<br />
på Asperö i Göteborgs södra skärgård.<br />
De spelar jazz, vals och tango. Melodierna är välkända: «Lady<br />
Be Good», «You Are My Sunshine», «All of Me» för att nämna<br />
några.<br />
– Kalle var riktigt duktig. I låten «Royal Garden Blues» hade<br />
han ett bejublat bassolo som gick hem ordentligt, minns Rune<br />
Janson.<br />
Henrys Trio och Hackes Kvintett utgjorde debutscenen för Kalles<br />
musikaliska karriär. Men det var förs när han hamnade i Bo<br />
Richters Orkeser som en mer sadig ensemble tog form. Bandet<br />
leddes av den dynamiske och uppslagsrike trumslagaren Bo<br />
Richter 8 , även kallad Bosse Räka. I bandet spelade dessutom John<br />
«Joppla» Björling på <strong>klar</strong>inett och Owe Lundgren på saxofon. Vid<br />
pianot satt för det mesa Bengt Johansson, men ibland hoppade<br />
Ösen Hedenbratt in.<br />
Bo Richter umgås alltid med sora planer och galna idéer. Han<br />
hyr danssället Valand och döper om det till Birdland för en kväll.<br />
En annan gång lägger han beslag på Burgårdens gymnasium,<br />
bjuder in självase Stan Getz men kan inte betala för sig.<br />
Till och med Kalle kan skruva på sig när han får höra vad Bosse<br />
har i kikaren.<br />
– Han ville att vi skulle kalla oss för Bo Richters Orkeser – Sveriges<br />
fullase kvintett. Det var säkert sant, men det skulle knappas<br />
ha säkrat så många spelningar för oss.<br />
Bo Richters Orkeser spelar på klubbarna i Göteborg, men under<br />
63
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Privat Foto: Privat<br />
I april 1956 spelade Bo<br />
Richters Orkeser i södra<br />
Sverige, däribland i<br />
Karlskrona. Kalle tvåa<br />
från höger på bilden,<br />
Bo Richter till vänser<br />
om honom.<br />
Turnébussen, med trummorna<br />
och Kalles bas på<br />
taket, gick ofta sönder.<br />
helgerna drar de också ut på turné i södra Sverige. Oftas hamnar<br />
de i Folkets Park, eller Krap Steklof som Kalle valde att kalla<br />
nöjesparken för.<br />
I bandet är leken sändigt närvarande. De musikaliska ambitionerna<br />
skjuts inte sällan i sank av lusen att ha kul. Drömmen om<br />
profskontrakt förblir en dröm. Vid ett tillfälle skall bandet till<br />
64
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Karlsad för att byta till sig en bättre turnébil. Isället kommer de<br />
hem med en jättelik motorsåg.<br />
Turnébilarna är för övrigt ett kapitel i sig. Den försa tiden drar<br />
bandet runt med en svart gammal Volvo som tidigare använts som<br />
taxi. Efter denna köper Bo Richter en amerikanare, en Kaiser av<br />
årsmodell 1951. «Det räckte att man tittade på den så jädrade<br />
den», mindes Kalle.<br />
Efter Kaisern får man tag på en vit skåpbil, en Volkswagen. Den<br />
är rymlig och bra. I bagageutrymmet läggs blåsinsrumenten, på<br />
taket surrar man fas trummorna och basen. Bandet har vid det<br />
här laget också en egen chauför, Sven Andersson. Här är det<br />
ordning och reda på Bo Richter. Sven får lön och reseersättning<br />
för uppdraget.<br />
När det är dags att spela håller Kalle en låg profil. Om den är<br />
självvald eller inte är svårt att ha en uppfattning om, men det finns<br />
en spridd åsikt bland de övriga i bandet att han inte riktigt håller<br />
måttet som musiker.<br />
Ibland kan man till och med göra ett skämtnummer av hans<br />
spel. När det är dags att börja går Kalle förs ut av alla på scenen.<br />
Strålkasarljuset hamnar på honom, han börjar sämma sin bas och<br />
publiken lockas att tro att ett vackert solonummer väntar. Men<br />
isället för att börja spela srängar Kalle av insrumentet, sräng<br />
för sräng. Till slut hänger de till höger och vänser. Då bugar han<br />
och lämnar scenen. 9<br />
Ösen dyker upp då och då. Tumultet är nära. En kväll när Bo<br />
Richters spelar i Värnamo tar föresällningen abrupt slut när Ösen<br />
drämmer igen locket på pianot och skriker till publiken att han<br />
inte vill spela mer. «Värnamo boogie» går honom på nerverna.<br />
Han vill inte spela sån skit, gapar han.<br />
65
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
En annan incident äger rum på sadshotellet i Karlskrona i april<br />
1956. Innan spelningen på kvällen äter man middag i hotellets<br />
matsal. Det är Ösen som sartar allt. Han frågar om han får tesa<br />
hotellets piano. Det får han och sätter omedelbart igång att spela<br />
med barnslig frenesi. Han väljer «Ack Värmeland du sköna» och<br />
framför sycket på ett alldeles eget och nytt sätt. En värmlänning<br />
några bord bort börjar protesera, troligen av lokalpatriotiska skäl.<br />
Så där ska det inte låta, klagar mannen, detta är ett hån! Röser höjs<br />
och knytnävar laddas i luften. Någon går emellan och allt slutar<br />
med att bandet tvingas lämna hotellet med buller och bång.<br />
Även repetitionerna har sin udda charm. Under julhelgen 1957<br />
tycker Bo Richter att det är läge för en jamsession och samlar så<br />
många musiker han kan. Ryktet sprider sig, folk ansluter.<br />
Lokalen ligger på Stora Nygatan i Göteborg och tillhör Ung<br />
Höger, dåvarande moderaternas ungdomsförbund. Bosse har<br />
kontakter in i partiet och får därigenom tillgång till en nyckel.<br />
Mellan jul och nyår sår lokalen ledig.<br />
Gilbert Holmsröm, julledig från sina tandläkarsudier i Lund,<br />
kommer dit vid ettiden på dagen. Då är de andra redan igång. Bo<br />
Richter sitter bakom trummorna och Kalle hänger vid sin bas.<br />
– Kalle spelade så där hemlighetsfullt som bara han kunde. Man<br />
hörde att han hade rytm och att han slet med basen. Men vilka<br />
toner det var, det är bäs att inte veta.<br />
Gilbert får så och titta på. Han är yngs i gänget, 20 år, och<br />
utnyttjas mes till att gå och köpa korv. De andra fortsätter att<br />
spela och gör inget avbrott när han senare på kvällen åker hem<br />
för att sova.<br />
Dagen därpå återvänder han till replokalen. Killarna i bandet<br />
sår kvar på fläcken.<br />
66
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
– De jammade samma låt som kvällen innan, «Exacly Like<br />
You»!<br />
Det utdragna, monotona spelandet ter sig märkligt för en oinvigd:<br />
killarna spelar som i trance trots att deras kroppar för länge<br />
sedan sagt sopp. Men i själva verket är för<strong>klar</strong>ingen enkel. Av sin<br />
läkare har Bo Richter blivit ordinerad preludin, ett piller som han<br />
behöver för att gå ner i vikt. Preludin marknadsfördes på 50-talet<br />
som ett bantningspreparat, men kunde också användas för helt<br />
andra syften. Bland musiker var pillret eftertraktat. The Beatles<br />
kom i kontakt med det under tiden i Hamburg där de knaprade<br />
preludin för att orka med sina maratonspelningar på Star Club,<br />
Indra och Kaiserkeller.<br />
– Preludin var rena knarket och det delade Bosse ut till killarna<br />
så fort de såg trötta ut.<br />
När det efter jammandet blir känt att det inte bedrivits någon<br />
partipolitisk verksamhet i lokalerna är skandalen ett faktum och<br />
Bosse Richter blir omedelbart portad från lokalen och partiet.<br />
Bo Richters Orkeser når aldrig några kommersiella framgångar.<br />
Pengarna som kommer in, ett gage här och där, räcker till sprit<br />
och resan hem. Men en skiva hinner de spela in, i april 1956.<br />
Inspelningen äger rum i en sudio i Konserthuset vid Hötorget<br />
i Stockholm. Fyra låtar har valts ut för att hamna på ep:n. En<br />
av låtarna, «Rigorous», har bandets saxofonis Owe Lundgren<br />
skrivit. Det är ett sort ögonblick för grabbarna. Bakom dörren<br />
till inspelningssudion hägrar en skiva, och kanske ett möjligt<br />
kontrakt.<br />
Men så sker en förändring, och för Kalle blir det avgörande. Innan<br />
de kliver in i sudion tar bandledaren seget fram och pekar med<br />
67
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
I april 1956 spelade<br />
Bo Richters Orkeser<br />
in sin försa och sisa<br />
skiva.<br />
hela handen. Bosse Räka. Han har sora idéer och sora anspråk<br />
och med dem följer en fåfänga som snabbt kan förpassa vänner<br />
ut i kylan. Han har besämt sig: det ska bli en bra inspelning det<br />
här, och då finns inte plats för amatörer. Basisen måse bytas ut.<br />
Ut med Kalle, säger han. Finns det någon annan? En etablerad<br />
sudiomusiker, Gunnar «Ankan» Almsedt, kallas in i sället.<br />
Vad som låg bakom det hasiga rollbytet i Konserthusets korridorer<br />
rådde det därefter alltid delade meningar om. Kalle ville<br />
aldrig prata om det. Varför är han inte med på skivan från 1956,<br />
när han annars alltid var en given medlem i bandet?<br />
– Jag var inte där, jag fick inte ledigt från jobbet, kunde han<br />
svara om frågan kom på tal.<br />
Owe Lundgren, saxofonisen, minns händelsen annorlunda.<br />
– Vi hade varit ute på en turné och kom till inspelningen i<br />
Stockholm efter en konsert i Gävle.<br />
68
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Petningen var sol<strong>klar</strong> och ogenerad: Kalle platsade inte när det<br />
äntligen blev allvar. För honom handlade det alltid om att tona<br />
ner händelsen, eller som i vissa fall, komma med en alternativ<br />
hisorieskrivning. Men hur tog han det då, i april 1956? Han<br />
fann sig i situationen, säger kompisarna. Medan Bo Richter och<br />
hans orkeser spelade in plattan gick Kalle ut på san för att köpa<br />
öl till de andra.<br />
69
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Privat Foto: Privat<br />
Punktering, en del<br />
av turnélivet.<br />
Basisen i Göteborgsrumslagaren<br />
Bo Richters Succéorkeser.<br />
Karlskrona, april<br />
1956.<br />
70
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Tomkartonger<br />
till salu<br />
Det är lätt att tro att namnet Kalle Sändare var ett artisnamn<br />
som myntades i samband med att han slog igenom som komiker.<br />
Men namnet är äldre än så. 50-talet bar för övrigt fram flera tilltalsnamn:<br />
Kalle Kräx, Challe Thearnbirk och Kalle Dussin, det<br />
senare på grund av hans påsådda likhet med Karl xii. Namnet<br />
Kalle Sändare föddes ur jazzen. Sändare kom av ordet sända som<br />
betydde att någon utsrålade energi, skickade positiva signaler till<br />
omgivningen. Det kunde vara i form av ett lysande spel på scenen,<br />
en replik eller av bara själva närvaron. Det sägs att det var Sonya<br />
Hedenbratt som gav Kalle namnet. «Åh, vad han sänder mig»,<br />
kunde hon säga om honom.<br />
Men det var fler än Sonya som njöt av Kalles närvaro. Hans<br />
förmåga att prata omkull folk var välkänd i jazzkretsarna. Dessutom<br />
var han en person som man tyckte om; han var snäll och<br />
aldrig otrevlig. Ösen, lynnig och högljudd, kunde folk bli rädda<br />
för. Men inte Kalle. Med honom hade man alltid kul.<br />
I efterhand är det svårt, om det ens är möjligt, att slå fas när<br />
han började att busringa till folk, men de tidigase hisorierna går<br />
tillbaka till slutet på 40-talet. Då var det telefonkioskerna som<br />
utgjorde scen för showen.<br />
Han är en humorns Clark Kent. I vanliga fall en artig, ung<br />
herre i hatt och kosym, men i telefon förvandlas han till någon<br />
71
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
annan. Inne i telefonkiosken kan han presera de mes osannolika<br />
ögonblicken, ett massageinsitut får frågan om han kan få ta med<br />
sig sprit till massagebänken, och kompisarna trängs inne i hytten<br />
för inte gå mise om det roliga.<br />
– Ibland kunde det vara tio personer som försökte ta sig in i telefonkiosken<br />
för att höra vad han dillade om, minns Henry Lidal.<br />
Busringningarna fortsätter så fort chansen ges. Bland jazzkompisarna<br />
blir tillfällena många under 50-talet. Det kan ske på turnéerna,<br />
ute på san i något sydsvenskt litet samhälle eller under raslösa<br />
sunder på hotellrummet. Ibland ringer han till vänner, men inte<br />
sällan till någon vem som hels, någon han hittar i telefonkatalogen.<br />
Kompisarna sitter intill och viker sig av skratt.<br />
Kalles busringningar har hittills utgjort små infernaliska komplotter<br />
där bara en inre kärna av vänner är åhörare. Någon vidare<br />
spridning utanför den kretsen får inte skämten. Men detta ska<br />
förändras. En sommardag 1960 bär på fröet till en ny tid.<br />
Allting börjar med ett motorhaveri. Bo Richters turnébuss har<br />
problem, för femtielfte gången. Den är alltid sönder. Motorn,<br />
punktering, kylaren som kokar. Bosse svär över att tvingas lämna<br />
in bilen på verksaden ännu en gång.<br />
I väntan på att arbetet ska bli <strong>klar</strong>t föreslår Ösen att de ska gå<br />
hem till hans lägenhet på Skansorget 10, några kvarter bort i<br />
Haga. Man hakar på. Förutom Ösen och Bosse följer Kalle, gitarrisen<br />
Sven Olsson och en norsk jazzsångerska vid namn Magni<br />
Wentzel med.<br />
När de kommer upp i lägenheten börjar man snart att spåna<br />
på saker att fördriva tiden med. Någon kommer på att man kan<br />
ringa hem till kompisarna och skoja med dem. Allas blickar vänds<br />
72
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
mot Kalle. Detta är hans grej. Han kan försälla rösen, lalla utan<br />
hämningar men också under kontroll. Inte mins kan han hålla<br />
sig för skratt.<br />
Han börjar med telefonnummer som han kan i huvudet, ringer<br />
hem till polarna men ingen av dem svarar. Det är mitt på dagen<br />
och de jobbar. Ösen fångar därför upp ett annat spår. Han börjar<br />
bläddra i Göteborgs-Posen och finner srax en annons som ser<br />
intressant ut: ett parti tomkartonger är till salu.<br />
Någon får idén att spela in Kalle och den han pratar med i telefon.<br />
Samtalet blir långt, över tio minuter. Kalle orsakar sor förvirring.<br />
Mannen i andra änden av linjen kasas fram och tillbaka. Ömsom<br />
försår han vad Kalle pratar om, ömsom är kaoset det enda de har<br />
gemensamt:<br />
– Dängedängedängtrentintzens?<br />
– Vadå?<br />
– Om det har vart det?<br />
– Vadå?<br />
– Du, med transportskador och sånt där på posen… det har dom inte,<br />
det bryr dom sig egentligen inte om heller, det har man vart ute för flera<br />
gånger om nämligen, och det tar ju väldig lång tid.<br />
– Transport, ja nu fattar jag inte vad… varför frågar ni om det, transportskador<br />
på posen?<br />
Samtalet om tomkartongerna var aldrig avsett för utgivning. Det<br />
skulle bli en kul grej att spela upp för kompisarna. Inspelningen var<br />
primitiv, den enklas möjliga. Den gjordes på «en liten Grundigbandspelare<br />
där jag var tvungen att flytta micken mellan telefonlurens<br />
bägge ändar», berättar Kalle i en intervju långt senare.<br />
Någon timme senare ringer man från verksaden och säger att<br />
73
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
bilen är <strong>klar</strong>. Men vid det laget är det ingen som bryr sig. Kalles<br />
uppvisning i telefon har blivit en fullträf och Ösen och de andra<br />
är mer än förtjusa att de äntligen fått Kalles konser att hamna<br />
på band.<br />
Snart därpå går snacket. Bandet med originalinspelningen kopieras<br />
och delas ut till höger och vänser. Hur många kopior är omöjligt<br />
att ta reda på, men under de kommande åren sprids banden<br />
land och rike runt, de cirkulerar i turnébussarna hos pop- och<br />
jazzorkesrar. Kartongbandet blir en del av förfesen. Tio minuter<br />
av något som ingen hört maken till tidigare.<br />
74
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Jag hör er<br />
som en liten blick.<br />
75
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Därför fick Kalle krut i ansiktet<br />
På omslaget till plattan På sååå sätt! (1994) är Kalles ansikte<br />
svärtat. Av krutstänk.<br />
Det planerade öppningsspåret gick till en krutförsäljare från<br />
Gällivare. Men det blev inget krut på plattan; killen backade ur.<br />
– Det är ett grymt bra samtal där Kalle frågar en massa saker,<br />
bland annat om han får göra egna raketer, och där allt spårar ur<br />
totalt i slutet, säger Mats Björkman, en av skivans producenter.<br />
– Trots övertalningsförsök vägrade mannen att medverka.<br />
Inför hot om stämning la Sony ner företaget. Skivan släpptes,<br />
omslagsbilden fick vara kvar trots att samtalet förblev outgivet.<br />
76
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Med lallen ut i kylan<br />
Jazzen var kittet som höll samman Kalle och hans vänner.<br />
Musiken var allt för dem. Men långa jamsessions och långa turnéer<br />
var samtidigt krävande. Lallandet blev därför ett andningshål, en<br />
ventil. För Kalle förblev den så, livet igenom.<br />
Det tomma skitsnacket var ett perfekt verktyg i händerna när<br />
han ville avsyra ett umgänge. Ett från början förtroligt samtal<br />
kunde försöras på ögonblicket när han vred till ett ord, följt av<br />
ett långt och osammanhängande parti av meningar och uttryck.<br />
Lallen blev ett sätt att kontrollera omgivningen på, en härskarteknik.<br />
Ösen Hedenbratt använde lallen på samma sätt. För honom<br />
var lallen, utan att han visse om det, i allra högsa grad en sorts<br />
terapi, ett sätt att bearbeta livet på. Han trivdes, precis som Kalle,<br />
i överraskningsmomentet. Han ville gärna vara en dark horse.<br />
Han älskade att komma in från sidan och plötsligt göra nåt sort<br />
och srålande. Om han besökte en jazzklubb där ett annat band<br />
spelade kunde han i pausen sätta sig vid pianot, slå några toner<br />
och charma publiken. Men om han sedan blev anlitad för ett eget<br />
framträdande, ja då kunde allting sluta med att han drack sig full<br />
och skämde ut sig. Om han ens dök upp.<br />
Med tiden blev detta ett allt sörre problem för Ösen. Den<br />
smärtsamma insikten kom över honom segvis: han ansågs genia-<br />
77
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
lisk och hade gjort flera oförglömliga framträdanden vid pianot,<br />
men han skulle inte bli berömd och uppvaktad som sin lillasyser<br />
Sonya.<br />
Reaktionen blev bitterhet, inte mins mot alla dem som en gång<br />
lyft fram honom, den sora sjärnan, men som sedan hade övergivit<br />
honom eller tröttnat på hans exter.<br />
– Han kände sig illa behandlad av samhället och försod inte att<br />
det många gånger var hans eget fel. Lallen blev därför även ett<br />
sätt för Ösen att få ett mentalt grepp på sin omgivning. Den blev<br />
en attack på dem som hade makten över honom, som inte gett<br />
honom kontrakten, men det gick ut över enskilda, helt oskyldiga<br />
människor, säger musikern och jazzkännaren Göran Levin.<br />
Ösens relation med Kalle förändrades också med åren. När<br />
möjligheterna gled ifrån honom isolerade han sig mer och mer.<br />
Avundsjukan dök upp. När Kalle blev känd för sina busringningar<br />
kunde Ösen fnysa och ropa – söld, det där är min grej! Han,<br />
Ösen Hedenbratt, som kunde måla tavlor, snida träfigurer, sy,<br />
spela dragspel, gitarr och piano som ingen annan – för honom<br />
blev, från och med 60-talet och fram till sin död 1984, konsen<br />
mer och mer en hisorisk referens. 10 Och isället för att vara glad<br />
över att det gått bättre för vännen Kalle frös han fas i grymtande<br />
missunnsamhet.<br />
Berättelsen om hur Carl-Axel Thernberg blev Kalle Sändare<br />
måse innehålla berättelsen om Ösen Hedenbratt. Han var den<br />
egentlige Kalle Sändare; det är det ingen som förnekar, allra mins<br />
Kalle själv. Men lika säkert som Ösen var pappa till Kalle, lika<br />
säkert var det att det var Kalle och inte Ösen som kunde dra nytta<br />
av lallandet och tjäna pengar på det.<br />
78
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
När Kalle började spela in skivor hade han övat på lallen i många<br />
år. Och Ösen visse mycket väl att han inte hanterade det som<br />
Kalle kunde, att undvika det makabra och hålla sig kall i rätt läge.<br />
Kalle var sädad och samtidigt mer teatralisk helt enkelt.<br />
Alltså, för möbelafär<br />
är det ju ingen idé.<br />
79
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
En milsolpe inom svensk humor, 1965.<br />
80
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Första plattan spelas in<br />
I november 1965 gör Kalle skivdebut som komiker med plattan<br />
Kalle Sändare tager ett nummer. Den blir ett utropsecken, ett helt<br />
nytt fenomen som ingen tidigare hört. Det är jazzens människor<br />
som lyfter upp honom i ljuset. Att han lyckas komma så långt att<br />
en skiva spelas in beror i hög grad på kartongsamtalet. Genom<br />
dess spridning har Kalle en bit in på 60-talet förvandlats till en<br />
sorts kultfigur bland jazz- och popmusiker. Få utanför Göteborg<br />
vet hur han ser ut, men det är många som hört honom.<br />
Kolleger kan säga till honom att han borde göra något av sin<br />
talang. Människor som möter honom kan aldrig tro att han i själva<br />
verket skämtar med dem; han döljer vanvettet med sitt leende och<br />
den blida rösen. Nog är det en sorts talang, det är alldeles <strong>klar</strong>t.<br />
– Är man bara vänlig kan man säga näsan vad som hels till<br />
folk, hade han ju sagt.<br />
Kompisarna har sett ämnet i Kalle tidigt, men alla råd och tips om att<br />
ta saken i egna händer klingar ohörda. Han är märkligt initiativlös<br />
vad sitt eget liv beträfar. Skall något hända får andra agera.<br />
Hur gick det då till när han blev upptäckt som artis? Ja, upptäckt<br />
är kanske fel ord, uppvaktad är bättre. I den oiciella hisorieskrivningen<br />
har en person tilldelats den centrala rollen som länk och<br />
brobyggare: Gunnar Johnson (1924–2004) från Göteborg.<br />
81
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Lördagen den 28 augusi 1965 hittade Kalle<br />
och Gunnar Johnson flera annonser i Göteborgs-Posen.<br />
Samtalet om «Dvärgpapegoja<br />
med bur» hamnade på debutskivan senare<br />
samma hös.<br />
Han var under 50-talet en av landets främsa basiser med en lång<br />
rad inspelningar och skivor i bagaget. Till publikens och kollegernas<br />
besvikelse kom han dock under 60-talet att mer och mer<br />
koncentrera sig på sitt jobb på skivbolaget Metronome. Gunnar<br />
Johnson var god vän med Anders Burman sedan tiden då de spelade<br />
tillsammans med pianisen Bengt Hallberg under 50-talet.<br />
Metronome hade sartats av Anders Burman och brodern Lars<br />
tillsammans med Börje Ekberg i Stockholm 1949. Det som började<br />
som ett hobbyprojekt kom med tiden att bli ett av Sveriges mes<br />
framgångsrika skivbolag genom tiderna.<br />
Till Metronome knyts många jazzartiser under 50- och 60-talen.<br />
Det är jazz, men senare även schlager och pop, som gäller. Artiser<br />
som Owe Thörnqvis, Alice Babs, Charlie Norman, Siw Malmkvis<br />
och Sonya Hedenbratt ger ut skivor på Metronome. Beslutet att ge<br />
ut en humorplatta 1965 kommer därför som en överraskning för<br />
många, även om humorn har rötter inom musiken, särskilt jazzen.<br />
82
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Lars Carlsson<br />
Anders Burman fann Kalle<br />
Sändares kartongsamtal så roligt<br />
att han ville ge ut en hel platta<br />
med Kalles busringningar.<br />
Anders Burman hade ordnat så att Gunnar Johnson fick jobb som<br />
skivbolagets försäljare med ansvar för Göteborg. Med sitt breda<br />
kontaktnät visse han vad som hände i de göteborgska kretsarna.<br />
Han kände Kalle väl och kunde då och då berätta om hans lallande.<br />
Anders Burman blev nyfiken.<br />
– Man kände till att det pågick nåt nere i Göteborg som Kalle<br />
och Ösen höll på med. Sen fick jag veta vem killen var och pratade<br />
med Gunnar om vi inte kunde fråga honom om att spela in en<br />
hel skiva, säger Anders Burman. 11<br />
Skivbolaget smickrade Kalle med sin förfrågan. En dag hade<br />
han skivbolagsdirektören Börje Ekberg i luren.<br />
– Han tyckte att vi skulle göra en hel platta i samma sil som<br />
Kartongerna. Jag minns att jag blev rätt nervös av det, erinrar sig<br />
Kalle.<br />
Inspelningen av plattan går snabbt. Anders Burman och Gunnar<br />
Johnson åker ner till Göteborg för att träfa debutanten. Ett<br />
83
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Lars Carlsson<br />
Metronomes direktör, Börje<br />
Ekberg, blev lurad av Kalle,<br />
men samtalet gavs aldrig ut.<br />
femtontal samtal spelas in i augusi 1965, några av dem på hotell<br />
Park Avenue och resen hemma hos Gunnar Johnson i hans radhus<br />
i Högsbo.<br />
Det är försås ett experiment; det är Anders Burman väldigt medveten<br />
om. Detta kan bära eller brisa, men kartongsamtalet var onekligen<br />
något av det roligase han hört. Innan Kalle börjar ringa på<br />
tidningens annonser vill man förs tesa tekniken. Ljudkvaliteten på<br />
kartongbandet hade inte gått att rädda. Den här gången vill man få<br />
ett bättre resultat. Någon kommer på idén att ringa Burmans kollega<br />
Börje Ekberg i Stockholm och skoja med honom. Varför inte?<br />
När Kalle får tag på direktören är denne fullt upptagen. Kalle<br />
frågar honom om varför Metronome inte satsar mer på klassisk<br />
musik och babblar sedan om namn på personer som Börje Ekberg<br />
aldrig hört talas om. Till slut ombeds Kalle att avsluta samtalet<br />
då direktören är ensam på kontoret och har mycket att göra.<br />
Ett seglivat rykte har gjort gällande att Börje Ekberg blev förbannad<br />
när han fick veta att Kalle skojat med honom och att det<br />
var därför samtalet aldrig togs med på plattan. Man ville inte<br />
förödmjuka direktören, helt enkelt.<br />
Men det sämmer inte.<br />
84
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
– Jag minns att han var väldigt påsridig. Jag höll på med annat och<br />
var sressad och blev aldrig av med honom. Jag hade egentligen<br />
inget emot att ge ut samtalet, men anledningen till att det sröks<br />
var nog att det inte var tillräckligt roligt, säger Börje Ekberg.<br />
Med Kalle Sändare tager ett nummer öppnas ett nytt fält inom<br />
svensk humor. Av andra artiser, både musiker och komiker, får<br />
den applåder. På skivkonvolutets baksida har några av omdömena<br />
förevigats.<br />
Komikern Lasse O’Månsson:<br />
«Kalle Sändare sänder mej direkt.»<br />
Skådespelaren Carl Gusaf Lindsedt:<br />
«Man garvar högt 3 gånger när man hör skivan: Försa gången<br />
när man börjar lyssna; andra gången hela tiden man lyssnar på<br />
den; tredje gången när man slutat lyssna på den.»<br />
Kompisen Sonya Hedenbratt:<br />
«Denna platta är ‹dyngskön›, köp och njut!»<br />
Någon sörre kommersiell framgång får aldrig debutplattan, men<br />
den gör avtryck inom humorkretsar och den ses också som ytterligare<br />
ett bevis på Anders Burmans och Börje Ekbergs kreativitet<br />
och fingertoppskänsla för nya artiser.<br />
Efter inspelningen väntade uppgiften att övertyga de uppringda<br />
personerna att sälla upp på skivan. Det var nödvändigt för att<br />
inte hamna i rättsliga tviser. Den delen av arbetet skötte aldrig<br />
Kalle, varken den här gången eller senare. Personerna som han<br />
hade ringt bodde alla i Göteborg och därför det var relativt enkelt<br />
att komma i kontakt med dem.<br />
85
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Mannen med kartongerna, samtalet som spelats in fem år tidigare,<br />
var förs lite svår att få tag på, men Kalle kom ihåg var afären<br />
låg, i hörnet Husargatan-Haga Ösergata, och snart fick man tag<br />
på honom.<br />
– När han fick veta vad det handlade om tyckte han att det var<br />
okej. Han sa ja, minns Anders Burman.<br />
Men allt gick inte lika lätt. Snart fick man ett nytt och svårare<br />
problem på halsen.<br />
«Arbetshäs. Snäll och körsäker, till salu».<br />
Ett av flera outgivna samtal från 1965.<br />
86
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Dubbeldäckad undulat<br />
med askformat huvud.<br />
87
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Hej Lars<br />
En flygarkamrat uppmärksammade efterlysningen ang<br />
Kalle Sändare i GP. 1965 (tror jag) spelade jag<br />
i ett popband i Göteborg. Trummor spelade Angry<br />
Andersson från Kortedala.<br />
Vid ett besök hos hans mamma på Månadsgatan 28<br />
så speladaes ”Batterist sökes” från en Kalleskiva.<br />
Detta då det var Angrys mor som var offret - Angry<br />
hade annonserat efter trummor. Du känner säkert<br />
till ”Ungerska batteriskolan” där Kalle på skivan<br />
fått<br />
”AB+ för ett break!?”<br />
Anders Linnér<br />
88
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
En batterist sökes till<br />
dans- och poporkester<br />
Det är batteristkvinnan. Hon är upprörd, det märker Anders<br />
Burman redan vid försa kontakten. Alla de andra som lurats<br />
av Kalle är lättövertalade, men hon tycker att allt bara varit trams<br />
och srunt. Anders Burman vill dock inte ge sig. Hennes möte<br />
med Kalle var helt enkelt för bra för att kasas i papperskorgen.<br />
Han besämmer sig för att träfa kvinnan, och tar därför reda på<br />
var hon bor.<br />
Beslutet innebär visserligen att resan tillbaka till Stockholm<br />
får skjutas upp en dag, men det är mödan värt. Anders tar sin bil<br />
och glider in bland träkåkarna på Viktoriagatan i Göteborg. Han<br />
sannar till vid portuppgång nummer 42, letar efter namnskylten<br />
och går sedan tre trappor upp och ringer på.<br />
Fru Gunhild Andersson är hemma. Hon jobbar som säderska<br />
och lever ensam med barnen; maken är död sedan några år. Hon<br />
släpper in mannen från Stockholm, inser vad det handlar om, men<br />
viker inte en tum. Hon tycker fortfarande att hela hisorien är dum<br />
och fånig och hon tänker inte alls låna ut sin rös för andras nöje.<br />
Anders vet å andra sidan att den här processen är nödvändig.<br />
Han kan inte ge ut samtalet utan kvinnans medgivande. Han<br />
vädjar, lockar med belöning, börjar näsan tjata. Till slut ger han<br />
upp. Kvinnan ger sig inte. Han är på väg att gå därifrån. Då öppnas<br />
plötsligt ytterdörren och en ung man kliver in.<br />
89
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Lars Carlsson<br />
Angry Andersson<br />
annonserade efter en<br />
trummis.<br />
Den unge mannen heter Angry och är 23 år. Han spelar gitarr och<br />
drömmer om det sora genombrottet. Under flera år har han hankat<br />
sig fram som musiker i Göteborg. Ibland kan man se honom<br />
i Slottsskogen där han spelar skile med en frukosbricka och<br />
mamma Gunhilds srumpsickor i händerna. Han har ett eget band<br />
också: Angry Hartleys Kvartett. De lirar ofta på Puservikskällaren<br />
vid Järntorget och på krogen Noaks Ark på Karl Johansgatan i<br />
Majorna.<br />
Sjukdomar har sört planerna inför hösen. Trummisen är sjuk och<br />
Angry måse jaga en ersättare. Han söker med ljus och lykta, men<br />
tvingas till slut att sätta in en annons i Göteborgs-Posen: Batteris<br />
sökes till dans- och poporkeser.<br />
Innan han gick hemifrån på morgonen hade Angry sagt till sin<br />
mamma Gunhild att han har en annons i tidningen och att folk<br />
kunde tänkas ringa under dagen. Därför vore det bra om hon kan<br />
ta telefonen och berätta lite om bandet. Gunhild är väl bekant<br />
90
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Privat<br />
Gunhild Andersson vägrade<br />
först att medverka på Kalles<br />
platta.<br />
med sin sons förehavanden, inte mins på grund av att bosaden<br />
fungerar som replokal för Angry och hans kompisar. Viss kan<br />
hon ta emot eventuella förfrågningar, lovar hon. Det skall hon<br />
snart komma att ångra.<br />
Batterissamtalet hör till de mes spelade och omtyckta med<br />
Kalle Sändare. Många har det som sin favorit. Kalle presenterar<br />
sig som ungersk trummis och visar sort intresse för orkesern<br />
som spelar «både gammalt och modernt». Kvinnan i andra änden<br />
av linjen begriper långt ifrån allt som sägs. Kalle vec<strong>klar</strong> in sig i<br />
hisorier, han hänvisar till «Statens batteriskola» varifrån han fått<br />
betyget «ab+ för ett break», och erbjuder sig att skicka pasellblå<br />
teckningar, virvlar, som arbetsprover.<br />
91
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Innan de lägger på luren upplyser han kvinnan att han egentligen<br />
sökt någon på kullagerfabriken skf och att samtalet därför varit<br />
ett missförsånd från försa sund. «Batteris sökes till dans- och<br />
poporkeser» är ett antiklimaxnummer sörre än de flesa.<br />
Efter samtalet kokade Gunhild av ilska. Vilken idiot som hade<br />
ringt! Som han höll på och dillade – det var inte mycket som var<br />
riktigt där. Hädanefter, svor hon, får Angry allt hålla sig hemma<br />
när han annonserar i tidningen. 12<br />
För Angry är situationen smått absurd. Här sår en främmande<br />
man i hallen och talar med mamma, som är trulig, tvär och arg.<br />
Han försår ingenting. Han frågar vad det hela handlar om och<br />
när han får veta vänder han sig till Gunhild:<br />
– Men det är väl <strong>klar</strong>t du ska säga ja, mamma. Du kommer ju<br />
med på skiva!<br />
Mer behövs inte. Detta blir vändningen och det som räddar<br />
batterissamtalet till eftervärlden. Mamma Gunhild blidkas av<br />
sonens vädjan. Hon inser att det kanske trots allt inte är så farligt.<br />
Framför allt vill hon bli kvitt problemet och därför säger hon till<br />
slut ja. Anders Burman tror knappt det är sant. Han tackar henne,<br />
ber henne att signera kontraktet och lovar att sända 100 kronor<br />
som ersättning för sveda och värk.<br />
Hos familjen Andersson satte Kalles busringning spår i många<br />
år. Från skivbolaget kom förutom pengarna också ett exemplar av<br />
den nya skivan. Gunhild drog till slut på smilbanden, hon också.<br />
– Hon ringde upp oss när skivan kommit ut och tyckte att det<br />
var riktigt kul, säger Anders Burman.<br />
Senare på hösen 1965 fortsatte Angry Hartleys Kvartett att spela<br />
på krogarna i Göteborg. Då satt en ny batteris bakom trummorna.<br />
Någon annan hade ringt på annonsen. 13<br />
92
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Anders Burman seglade med Dheglen<br />
1968 köpte Anders Burman en segelbåt, en Fjord Wing. När<br />
båten skulle döpas ville han att den skulle få ett namn som<br />
associerade till Kalle Sändare.<br />
– Kalle har en sån förmåga att komma på roliga ord och jag<br />
hade två som jag valde mellan, båda tagna från Lejonklösa.<br />
Det ena var brattsipp och det andra var Dheglen. Det blev<br />
Dheglen. Barnen tyckte det var hemskt roligt men det var<br />
många båtgrannar och folk som undrade vad som stod skrivet<br />
på båten, väl synligt vid aktern. Killen som köpte båten av mig<br />
några år senare behöll namnet.<br />
93
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Kalle fann gitarrmärket Kent komiskt, och<br />
slängde sig på luren.<br />
94
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Två lumparkompisar möts<br />
En galning hade ringt och han skulle ringa igen. När Stig<br />
Jansson kom hem från jobbet den dagen fick han veta att hans<br />
husru tagit emot ett förvirrat telefonsamtal. Hon var fortfarande<br />
upprörd. Mannen som ringt hade visat intresse för gitarren, men<br />
han hade pratat så konsigt så hälften vore nog. Det gällde därför<br />
att vara på sin vakt när mannen ringde på nytt.<br />
– Kentas är det.<br />
– Kent heter märket, ja.<br />
– Engelska.<br />
– Den engelska, den är jättebra dom engelska… dom är viss gjorda i<br />
Frankrike.<br />
Fredrik Lindsröm har alltid visat sin tacksamhet till Kalle. En av<br />
hans favoriter är «Beg. elgitarr, märke Kent säljes» från debutplattan.<br />
I en intervju i Aftonbladet 1997 där Fredrik Lindsröm, då<br />
aktuell och känd från Hassan, sammanfördes med Kalle, uttryckte<br />
han det smått komiska att han bara var två år när Kalle spelade<br />
in samtalet.<br />
– Var den så tidig! Den med «elgitarren»… 1965. Mmmmmh.<br />
Några vänner spelade den och jag blev helt absorberad. «Elgitarren<br />
av märket Kent… Deideideideideng, kan man spela så på den<br />
kanske.»<br />
95
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Men det är inte bara Fredrik Lindsröm som har fasnat för elgitarren<br />
Kent. Många av de mes inbitna fansen kan samtalet utan<br />
och innan. Här briljerar Kalle med påhittade termer och begrepp:<br />
bellsrängar, srängvarschal, aggregatsblend och så vidare. På dryga<br />
tre minuter förvandlar han sin samtalspartner från att vara en<br />
säker gitarrsäljare till en sukad och förvirrad man som knappt<br />
vet nånting om det insrument han vill sälja.<br />
Samtalet har av många betraktats som en klassisk uppvisning i lallandets<br />
högre skola, men få känner till bakgrunden till samtalet.<br />
När telefonen ringde lite senare på kvällen var Stig beredd. Han<br />
försod direkt att det var galningen som ringde igen. I början av<br />
samtalet kände han sig mes vilsen, han fick fråga efter fråga som<br />
han inte kunde svara på, men efter hand förbyttes osäkerheten<br />
mot en sillsam, kontrollerad missänksamhet.<br />
– Jag började förså vem jag talade med, minns Stig.<br />
Efter samtalet tittade han på sin fru och skakade på huvudet.<br />
– Jag vet vem det var, sa han. Det var Kalle Sändare.<br />
År 1952 hade Stig ryckt in i lumpen. Han hamnade i Uddevalla<br />
på i17. Bland rekryterna hade han tidigt kommit i kontakt med<br />
en gänglig kille från Göteborg med ett sort intresse för jazz. Det<br />
var Kalle. De sov i samma rum på logementet, pratade jazz och<br />
skämtade tillsammans.<br />
Även efter lumpen hade de träfats, men då bara sporadiskt.<br />
När Kalle jobbade på Televerket hade han hjälpt Stig att dra in<br />
telefonen i lägenheten i Majorna. Vid ett annat tillfälle hade han<br />
fått låna Stigs kontrabas.<br />
– Jag lånade ut den till honom men jag fick aldrig tillbaka den.<br />
Till slut blev jag tvungen att ringa och fråga. Då sa han att han<br />
96
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Privat<br />
1952 gjorde Kalle värnplikten på I17 i Uddevalla. På samma regemente fanns<br />
även Stig Jansson som 13 år senare förevigades på Kalles debutplatta. På bilden<br />
sår Kalle sexa från vänser på mittraden. Stig sitter längs ner till vänser.<br />
inte hunnit, vilket var så där typiskt Kalle. Jag fick hämta den<br />
själv. Den sod i en lokal på Avenyn.<br />
När skivbolaget hörde av sig fick Stig veta att det rörde sig om<br />
inspelningen av en skiva. Stig sällde upp direkt och mottog en<br />
mindre summa som tack för hjälpen. Men något mer möte mellan<br />
lumparbröderna blev det aldrig. Sisa gången var på telefon<br />
1965. 14<br />
97
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
1968 kom Alice Timander ut med sina memoarer, Strunt i kläder.<br />
«En fantasiskt fint skriven och utarbetad bok», tyckte Kalle som<br />
drev den rikskända tandläkaren till vansinne.<br />
98
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
I blåsväder<br />
med Alice Timander<br />
Efter debutplattan tappade Metronome intresset för Kalle.<br />
Trots fin kritik sålde skivan inte vidare bra. Det fanns andra att<br />
satsa krutet på. Cornelis Vreeswijk var en av de nya sjärnorna.<br />
– Vi ville göra en platta med Kalle och sen ingen mer. Att han<br />
var unik och otroligt rolig, det försod vi direkt, men vi försod<br />
också att vi aldrig skulle komma att tjäna pengar på honom, säger<br />
Börje Ekberg.<br />
För Kalle kunde detta ha blivit slutet på något som precis hade<br />
börjat. Han hade fått en chans och det skulle han vara glad för.<br />
Nu väntade det vanliga livet, familjen och jobbet på Ferdinand<br />
Lundqviss afär på Ösra Hamngatan i Göteborg. Men det kom<br />
trots allt en vändning och ska man tro hisorien var det tack vare<br />
Janne «Lofe» Carlsson som han fick sin andra chans.<br />
En sommarnatt på sranden i Hudiksvall flera år tidigare utgör<br />
scenen. Under kvällen har det varit underhållning i nöjesparken i<br />
Hudiksvall. Efteråt samlas flera av artiserna på badsranden för att<br />
fesa. En av dem som går dit är Rune Öfwerman, jazzpianis från<br />
Stockholm som är på turné med Lill-Babs. Han minns att Janne<br />
Carlsson dyker upp. Denne har snart hela sranden i sitt grepp.<br />
– Han hade med sig ett band som han spelade upp för oss. Det<br />
var en kille som ringde på en annons om kartonger.<br />
– Vi satt alla och lyssnade på detta och när det var över var det<br />
99
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
liksom igång, man bara ville lyssna igen och igen och igen. Vi tyckte<br />
det var helt fantasisk, något helt nytt vi aldrig hört tidigare.<br />
Rune Öfwerman skulle spara episoden i sitt minne. När Kalle<br />
kommit ut med försa plattan påmindes han om natten i Hudiksvall<br />
och hur roligt han hade haft. Han tog efter en tid kontakt<br />
med Metronome och frågade Anders Burman och Börje Ekberg<br />
om han kunde få producera en skiva med Kalle, på Metronomes<br />
etikett. Det fick han. Dessutom hade han en idé. Han ville göra en<br />
platta där Kalle ringde kändisar. Så länge Kalle var förhållandevis<br />
okänd skulle det gå bra, tänkte han.<br />
Samarbetet mellan Rune Öfwerman och Kalle resulterade i<br />
skivan Lejonklösa – Kalle Sändare på nya äventyr som kom ut 1968.<br />
Tre år hade gått sedan debuten och ingen tog någon vidare notis<br />
om Kalle längre. Visserligen hade han dykt upp i tv vid ett par<br />
tillfällen, samtalen från försa plattan spelades i radion då och då,<br />
men annars hade uppmärksamheten avtagit.<br />
På Lejonklösa, även kallad kändisskivan, drabbar Kalle samman<br />
med personer som i slutet av 60-talet var publika profiler från press,<br />
radio och tv. Här finns samtalen med Alice Timander, radiojournalisen<br />
och programledaren Pekka Langer, tv-undret Ulf Thorén,<br />
programledaren och «folkparksartisen» Magnus Banck, litteraturkritikern<br />
Bertil Schütt och nyhetsreportern Bernt Nilsson. Att<br />
få någon av dem på kroken ansågs meriterande.<br />
Att ringa kändisar var en rimlig utmaning för Kalle, men det<br />
visade sig dock vara mer provocerande än vad han och Rune hade<br />
trott. Samtalet med Alice Timander var nära att få ett rättsligt<br />
efterspel. Hon blev rasande när hon fick veta att hon blivit lurad<br />
av Kalle.<br />
100
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Bonnierarkiven/Scanpix.<br />
Foto: Hasse Persson/Scanpix.<br />
Foto: Leif R Jansson/Scanpix. Foto: Olle Wester/Scanpix.<br />
Foto: Leif R Jansson/Scanpix. Foto: Scanpix.<br />
På Lejonklösa utsattes sex kändisar för en lallande Kalle Sändare. Övers<br />
från vänser: Magnus Banck, Bertil Schütt, Pekka Langer, Alice Timander,<br />
Ulf Thorén och Bernt Nilsson.<br />
101
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
– Jo, det är en, en underbart fin bok fru Timander.<br />
– Ja, det var roligt att höra.<br />
– Jag vet inte hur man skall kunna mer berömma den.<br />
– Ha ha ha…<br />
– För att ding där sl… ehmmm… Många rosor är vackra, men ord<br />
säger mer än rosor.<br />
Alice Timander tillbringade sörre delen av sitt liv i rampljuset.<br />
På 60-talet var hon en etablerad person på den ofentliga scenen.<br />
Till yrket var hon tandläkare, men hon gjorde sig mer känd<br />
genom att skriva debattarti<strong>klar</strong>, böcker och inte mins genom att<br />
närvara på kändisspäckade feser. I slutet av 60-talet var hon en<br />
av Sveriges främsa premiärprimadonnor. Var det fes i någon av<br />
högborgarna – då var Alice där.<br />
1968 kom hon ut med en självbiografi, Strunt i kläder, som sammanfattade<br />
hennes 52-åriga liv och vars sensmoral uttrycktes<br />
i satsen «att man skall våga vara sig själv». Förutom de rent<br />
biografiska partierna tog Alice Timander också tillfället i akt att<br />
raljera över feminisrörelsen som vuxit sig sark under slutet av<br />
60-talet. Hon slog ett slag för hemmafrun och ondgjorde sig över<br />
en vad hon tyckte för långt gången jämsälldhet.<br />
Kalle fann alltid något malligt över Alice Timander och hennes<br />
memoarer uttryckte det mesa i den silen, tyckte han. Därför ville<br />
han utmana henne genom att kittla hennes fåfänga. 15 Samtalet är<br />
en enda lång uppvisning i jäsk och Alice Timander blir näsan<br />
ihjälsmickrad av alla lovord som Kalle kasar över henne. Flosklerna<br />
och berömmet radas efter varandra utan att hon tycks märka det.<br />
Lallandet försärker efekten; sjönnenäv, plickmås, pumpsop,<br />
säftrosnäft och flera andra klassiska lallord återfinns här.<br />
102
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Samtidigt är det tydligt att Kalle balanserar på en skör tråd. Förnedringen<br />
är nära. Fjäsket är utsuderat och för att vara Kalle är<br />
artilleriet mins sagt ovanligt: han rapar i Alice Timanders öra,<br />
två gånger.<br />
– Boken är förs och främs en underbar fin, eh så säga, biografi av människor,<br />
olika människors tanke och deras sätt att reagera.<br />
– Vad trevligt det låter.<br />
– Och då näse ofår, för att detta är ju, som fru Timander hela tiden<br />
påpekar att, det finns faktiskt vissa människor som kanske kan inte alls<br />
kännas vid, men ändå inners inne känner igen sig själv.<br />
– Ja, jus det! Alldeles riktigt!<br />
När Alice Timander efteråt fick veta att hon blivit utsatt för ett<br />
pracical joke gjorde hon allt för att soppa utgivningen. Hon<br />
vände sig till tidningarna för att sätta press på skivbolaget och<br />
hon förberedde också en sämning.<br />
Under den mes intensiva fasen av hennes kampanj tvingades<br />
Metronomes direktör, Börje Ekberg, lägga all kraft på att komma<br />
till en förlikning med henne. Han gav henne pengar, mer än vanligt<br />
i sammanhanget, för att det skulle bli tys och skivan kunna ges<br />
ut. 16<br />
Efter debaclet med Lejonklösa fick Kalle ett öknamn av Alice<br />
Timander: Kalle Skändare.<br />
– Jag trodde förs att det var en vänlig själ som ville gratulera<br />
mig, att det var riktiga gratulationer. Men så var det inte.<br />
Berömmet kändes onaturligt.<br />
– Å en så bra, å en så bra bok. Så höll han på. Som en papegoja.<br />
Han var så enfaldig mot mig. Han undrade om jag hade sysslat<br />
med bin och honung och jag tänkte att han måse vara galen.<br />
103
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Att betrakta Kalle Sändare som en komiker var och förblev en<br />
förolämpning för henne.<br />
– Han har ingen humor! Han är bara en sån människa som sövlar<br />
in utan den minsa finess. Tänk på Karl Gerhard, han kunde ju<br />
också på sin tid vara lite elak mot folk. Men han var underbar…<br />
så elegant. Kalle Skändare är bara en vulgär typ.<br />
Journalisen Ulf Thorén tog också tog illa vid sig och lierade<br />
sig en tid med Alice Timander. Han var orolig för sin image och<br />
trodde att en medverkan på plattan skulle sänka hans popularitet.<br />
Ulf Thorén ville att drevet skulle gå och ringde upp Bernt Nilsson,<br />
ett annat av Kalles ofer på skivan.<br />
– Han var sörd av det som hade hänt. Han sa: har du verkligen<br />
sagt ja till att vara med på plattan? Men jag sa att det bara var en<br />
kul grej och det påverkade nog honom att till slut säga ja, säger<br />
Bernt Nilsson.<br />
För honom var det betydligt en<strong>klar</strong>e att ge sitt medgivande.<br />
Han hade inget rykte att förlora. 1968 var han ung reporter på<br />
Aftonbladet. Hans chef hade sagt att han skulle ringa skivbolaget<br />
Metronome för att ordna en intervju med Kalle Sändare som viss<br />
spelade in en ny skiva.<br />
Bernt Nilsson ringer, men får förs inte tag på Kalle. En halvtimme<br />
senare blir han själv uppringd av en sudiotekniker på<br />
Metronome. Tror han. Att det i själva verket är Kalle som ringer<br />
försår han aldrig förrän det är för sent.<br />
Samtalet gör den unge journalisen mycket frusrerad. Namn<br />
efter namn presenteras för honom: Erik Persson, Gösa Hansson,<br />
Dheglen, professor Loberg – personer som Kalle påsår är riktigt<br />
kända, men som i själva verket bara är rena påhitt.<br />
– Jag minns att jag var så sörd av att det inte fanns en enda<br />
104
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
kändis av dem han räknade upp. Jag tänkte: den här plattan kan<br />
aldrig bli någon hit.<br />
Han försäkrar att han inte hade en aning om att han blivit lurad<br />
förrän man ringde upp honom från skivbolaget. Det gick snabbt.<br />
– Ja, man ringde redan efter 15 minuter.<br />
Någon artikel om Kalles nya platta och blåsningen han råkat ut<br />
för blev det aldrig.<br />
– Hade det hänt idag hade man givetvis gjort en sor grej på det<br />
hela. Men så gjorde man inte på den tiden.<br />
Samtalet har förföljt honom allt sedan dess. Kompisarna har<br />
retat honom och främmande människor har tagit upp saken när<br />
de känt igen hans rös.<br />
Gotlänningen Bernt Nilsson tycker att hans möte med Kalle är<br />
enasående roligt.<br />
– Jag bjuder på att jag blev blås. Jag vet hur godtrogen och<br />
lättlurad jag är. Jag går alltid på skämt.<br />
Lejonklösa är i sina bäsa sunder en blixtrande uppvisning i<br />
konsen att lalla, men skivan blev ändå inte vad skivbolaget hade<br />
hoppats på. Det riktigt vassa sartfältet infann sig inte. Flera av dem<br />
Kalle ringde hade genomskådat honom under inspelningen.<br />
Cornelis Vreeswijk var en av dem. Kalle hade frågat honom om<br />
han ville medverka i en film med congamusik. 17 Cornelis, som<br />
lyssnat en hel del på Kalles försa platta, var på hugget direkt. En<br />
av busringarens egna repliker kom väl till pass. När Kalle frågade<br />
om Cornelis var intresserad av att medverka i filmen, svarade<br />
denne:<br />
– Har du fått ab+ för ett break då, eller?<br />
105
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Beppe Wolgers hade man också valt som ofer. Kalle ringde, men<br />
man fick skrota inspelningen.<br />
– Vi fick inte tag i honom utan i hans hembiträde. Men hon var<br />
inte svenska så det var lätt för Kalle att skoja med henne. Varken<br />
Beppe eller jag tyckte att vi skulle ge ut det, berättade Rune<br />
Öfwerman.<br />
Lejonklösa fick visserligen inte samma ovationer som debutplattan,<br />
men den bekräftade ändå att Kalle mutat in ett eget område inom<br />
svensk humor. Lallandet nådde sin peak på den här skivan och<br />
flera av de klassiska orden som förknippas med Kalle är hämtade<br />
från Lejonklösa.<br />
Treglasade fönser<br />
med infällbara srävor i.<br />
106
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Trubaduren Sid Jansson gjorde baksidan till Lejonklösas konvolut, en ordlista inspirerad<br />
av Kalles fontän av rappakalja och absurditeter.<br />
– Jag fick fria händer. Det handlade liksom om att säga något utan att säga något,<br />
precis som Kalle gjorde på skivan. Det var väldigt roligt och inte särskilt svårt när jag väl<br />
kom igång.<br />
Ord utan mening fick en låtsasför<strong>klar</strong>ing med Sid Janssons ocensurerade fantasi.<br />
Men alla ord hämtades inte från plattan.<br />
– Det här med «torrt hörngräs (fem bokstäver)»… det kom jag ihåg från ett korsord<br />
som jag löse tillsammans med min far när jag var liten grabb och vi låg tillsammans på<br />
söndagsmorgonen i sängen med tidningen Intellekt uppslagen. Torrt hörngräs? tänkte<br />
vi. Ja, det måse bli… vråhö!<br />
107
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Privat<br />
Kalle på promenad med sonen Per, Majvor och dottern Ingvor. Året är 1966.<br />
108
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
En pappa som försvann<br />
I november 2005 var Kalle inbjuden till Stora Teatern i Göteborg.<br />
Sveriges Radio arrangerade en humorfes och Kalle fick ta emot ett<br />
pris, «Guldluren», för sina mångåriga insatser som underhållare.<br />
Det var en bekräftelse som Kalle uppskattade mycket. Priset placerade<br />
han på väl synlig plats hemma i lägenheten i Hagsätra.<br />
Inför publiken på Storan i Göteborg höll han en bejublad monolog<br />
om göteborgskan Rosa Maräng som jobbade på abf, där hon<br />
«öppnade portarna», och som sjöng populära marscher, däribland<br />
«Godnattmarschen», «Havsörnsmarschen» och «Marsch på<br />
Brännö brygga».<br />
Framträdandet var Kalles försa på flera år, åtminsone i sörre<br />
sammanhang, och för många var det säkert en överraskning att<br />
den gamle busringaren fortfarande hade gnisan kvar, trots att<br />
han hunnit bli 74 år.<br />
För två personer i publiken blir den här kvällen på Storan särskilt<br />
betydelsefull.<br />
Kalles dotter, Ingvor Linder:<br />
– Det gick plötsligt upp för mig hur sor han egentligen var som<br />
komiker. Han fick sående ovationer. Det kändes så konsigt. Viss<br />
var det Kalle Sändare som sod på scenen. Men för mig var det<br />
förs och främs pappa.<br />
109
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Per Thernberg, Kalles son, var också där:<br />
– Pappa var väldigt allmänbildad, långt mycket mer än folk<br />
försod. När han uppträdde på Storan sa han att «fiskaren lägger<br />
sin fångs på backen». Det skrattade man åt, men jag tror att det<br />
var få som känner till att backen betyder fördäcket på en båt.<br />
När Ingvor och Per ser Kalle på Storans scen har de inte träfat<br />
honom på många år. Känslorna går i kors. De gläds åt att han<br />
är så omhuldad och omtyckt av så många människor, men de<br />
påminns samtidigt om främlingskapet, disansen till deras egen<br />
pappa, han som lekte med dem när de var små, men som därefter<br />
bara försvann.<br />
Hur kunde det bli så? För att svara på den frågan krävs en berättelse<br />
som börjar långt innan barnen föds. Den berättelsen tecknar<br />
också indirekt en bild över Kalle Sändares konsnärskap, vad<br />
konsnärskapet kanske ytters var ett uttryck för.<br />
När Kalle 1946 lämnade skolan var han 15 år. Skoltiden var över<br />
och det kom också att bli det enda obligatoriet i hela hans liv.<br />
Resen blev tillfällen och tillfälligheter. Han hoppar från jobb till<br />
jobb och ingen ansällning, förutom den försa, skall bli särskilt<br />
långvarig.<br />
Han bor hemma tills han är 25 år. Ompysslad, bortskämd och<br />
hårt hållen av föräldrarna, särskilt av mamma Anna som älskar<br />
honom över allt annat. Kalle jobbar, och när han inte jobbar,<br />
spelar han jazz så ofta han kan.<br />
I maj 1952 rycker han in i lumpen och får utbildning som granatkasare<br />
på i17 i Uddevalla. Här trivs han inget vidare. Han<br />
längtar hem. Kompisarna på luckan blir räddningen och tillsammans<br />
med dem fördriver han dötid med spex och fikasunder.<br />
Han kallas redan för Kalle Sändare.<br />
110
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Stig Jansson, mannen med Kentgitarren, minns en rolig men något<br />
tillbakadragen lumparkompis.<br />
– Det var inte full rulle på honom precis. Men han var å andra<br />
sidan med på allt och han gnydde aldrig när det var dags att bära<br />
eldrör.<br />
Han kallas till repövningar vid ett par tillfällen både på 50- och<br />
60-talet. Försvarsviljan kan diskuteras. I samkortet, som sammanfattar<br />
den värnpliktiges närvaro och tjänsgöring, får han<br />
en prick, en belasningsuppgift regisreras. Inkallelseordern till<br />
en repövning i november 1961 låter han ligga kvar hemma. «Jag<br />
sket i det», var hans kommentar efteråt.<br />
24 år gammal får han jobb som butiksbiträde i Fagerlunds skivaffär<br />
nedanför Lorensbergseatern i Göteborg. Det är ett jobb som<br />
passar honom perfekt. Här får han möjlighet att ägna sig åt jazz<br />
dagarna i ända. Jobbet har han fått via kontakterna med trummisen<br />
Kenneth Fagerlund, vars far, Åke Fagerlund, legendarisk<br />
jazzmusiker på 30- och 40-talet, äger afären.<br />
Kvinnor har hittills varit osynliga i Kalles liv. När grabbarna ska<br />
ut och dansa sannar han inte sällan hemma eftersom han inte<br />
har någon att gå dit med. Ibland kan charmörerna i gänget fixa<br />
fram ett sällskap till honom. Det är dock bara för sunden; han<br />
är oförmögen att behålla kontakten mer än för en kväll.<br />
Så går åren, men våren 1955 träfar han sitt livs försa sora kärlek.<br />
De ses en kväll på danssället Kungshall på Kungsorget i Göteborg.<br />
Hon heter Majvor Dahlgren. Hon har flyttat till Göteborg<br />
från Dalsland ett par år tidigare. Nu jobbar hon som barnmorska<br />
på Sahlgrenska sjukhuset.<br />
Majvor är flitigt uppvaktad av herrarna. En man med sydländskt<br />
utseende, kanske en spanjor, har en tid visat sitt intresse. Men<br />
111
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Majvor vill ha «en lång och blond man».<br />
Det blir Kalle, eller Carl-Axel, som hon alltid tilltalade honom.<br />
Det är Kalle som bjuder upp. Det är ovanligt för att vara honom.<br />
Hon minns de försa danssegen.<br />
– Det var inte tråkigt eller svårt att dansa med Carl-Axel, han<br />
hade rytmen. Men det gick långsamt, han liksom promenerade<br />
på dansgolvet.<br />
När kvällen är slut åker de hem i taxi. De går av på samma sälle.<br />
De bor inte långt från varandra: Kalle på Landsvägsgatan och<br />
Majvor på Tredje Långgatan.<br />
Kalle introducerar sin nya fäsmö i en för henne helt obekant<br />
sfär, jazzen. Hon får hälsa på Ösen Hedenbratt, «han är inte<br />
klok», och där är Bosse Richter, han är trummis i vårt band. De<br />
är ute ofta. De har kul.<br />
Majvor är visserligen tveksam till vad livet på krogen egentligen<br />
ger, men i början avvärjer hon tvivlen med att det trots allt är<br />
väldigt underhållande.<br />
I juni 1956 åker Kalle på turné till Falkenberg med Bo Richters<br />
Orkeser. Majvor följer med och på midsommaraftonen förlovar<br />
de sig på Skrea Strand. Förhållandet fördjupas. Den 1 juni 1957<br />
gifter de sig. Vigseln sker i Fässbergs präsgård i Mölndal. De åker<br />
hem till Majvors föräldrar i Kikås och på kvällen samlas vännerna,<br />
däribland kompisen Henry Lidal och dennes husru Ingrid, på<br />
Henriksberg för att fira brudparet.<br />
Det är en sor dag i familjen Thernberg. Kalles far, Karl Erik,<br />
får dock aldrig vara med om sonens bröllop. Han har dött tre år<br />
tidigare och nu finns endas Anna, Kalles mor, kvar i livet. Hon<br />
är solt. Sonen är gift. Han har ett jobb. Det ser bra ut.<br />
På hösen 1957 flyttar Kalle och Majvor ihop. De hittar en villa<br />
112
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Privat<br />
Majvor och Kalle med nyfödda<br />
dottern Ingvor, 1959.<br />
på Broslättsgatan i Mölndal. I maj 1959 föds deras försa barn,<br />
som får heta Ingvor. På ytan och i fotoalbumet ser vi en lycklig<br />
familj med barn, bosad och jobb.<br />
Det är lätt att förföras av de goda sidorna. Kalle har öppnat<br />
portarna till en ny värld för Majvor. Han har bjudit in henne<br />
till intressanta bekantskaper och tillsammans har de res runt<br />
i Sverige tack vare hans kontakter och engagemang i musiken.<br />
Och hans person! Han är lätt att prata med: kunnig, rolig, tycker<br />
Majvor. När de är hembjudna hos andra ser hon framför sig en<br />
sällskapsmänniska som överträfar alla andra hon träfat.<br />
– Carl-Axel var faktiskt så trevlig att han ibland glömde av att<br />
gå hem.<br />
Men det finns en annan sida också. Kalle är en raslös person, det<br />
märker hon tidigt. Hon kan aldrig riktigt lita på honom. Musiken<br />
och livet på krogen vill ta all plats. Pengarna rinner genom fickorna<br />
på honom. Det har de för övrigt alltid gjort. Utanför biografen<br />
113
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Rio på 40-talet var det till Kalle som kompisarna skrapade ihop<br />
pengar så att han kunde hänga med på dans. I lumpen sack de en<br />
slant i hans ficka så att han kunde köpa sig en kafe och en bulle<br />
i markan.<br />
Nu har han en familj att försörja. Men pengarna är borta när<br />
de behövs som bäs. Oron biter sig fas och Majvor får sändigt<br />
belägg för den.<br />
Genom sitt arbete som barnmorska har hon tillägnat sig kunskaper<br />
i medicin och olika läkemedelspreparat och hon vet vad<br />
bruket av dem kan göra med en människa. Hon vet att narkotika<br />
förekommer bland musikerna som hennes Carl-Axel umgås med.<br />
Hon vill enkelt avsyra missankarna att han har något med detta<br />
att göra, men det går inte. En kväll händer det.<br />
Kalle kommer hem sent. Han beter sig märkligt redan i tamburen,<br />
tycker hon. Hon tittar på honom och noterar att han hela<br />
tiden tuggar på något, men när hon frågar vad det är visar det sig<br />
att han inte har något i munnen.<br />
För Majvor är detta en tydlig och illavarslande signal om att<br />
hennes make tagit något han inte borde ta. Stimulantia. Droger.<br />
Men timman är sen, han är trots allt hemma. Hon låter saken<br />
vara över natten.<br />
Morgonen därpå ringer hon polisen. Hon berättar vad hon sett<br />
och vad hon anar. Hon känner till att Kalle ofta är hemma hos<br />
Bosse Richter, i dennes bosad ute på Hisingen. Där spelas musik,<br />
där jammar man. Men det kanske händer annat också. Ta gärna<br />
en titt hemma hos herr Richter, säger Majvor till polisen.<br />
Vid middagsbordet några dagar senare sitter Kalle tysare än<br />
vanligt. Hon försår att något hänt och att han vill berätta något.<br />
Och till slut kryper det fram: polisen hade kommit en natt, berättar<br />
114
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
han, de hade sörtat in hemma hos Bosse där alla varit samlade. De<br />
hade rotat runt bland grejorna och lagt beslag på både det ena och<br />
det andra, däribland askarna med preludin som Bosse förvarade i<br />
bosaden.<br />
Kalles reaktion vittnar om att han såg polisens insats inte bara<br />
från den ertappades bänk. Han är i grunden glad att polisen avslöjat<br />
skumrasket hemma hos Bosse. Det hade gått över syr, tycker<br />
han. Han gillar inte att de knaprar piller för att orka ha kul. Att<br />
någon tjallat är uppenbart.<br />
– Vem det är som gjort detta har jag ingen aning om, men den<br />
personen vill jag verkligen ta i näven och tacka, för det var det<br />
bäsa som kunde hända, sa Kalle.<br />
När Kalle berättat <strong>klar</strong>t mötte Majvor honom med blicken och<br />
med ett trosviss leende sa hon sedan:<br />
– Carl-Axel, du ville tacka den som tipsat polisen, inte sant?<br />
– Ja.<br />
– Ja, men ge mig labben då, för det var jag som gjorde det!<br />
Majvor ser nu allt mer <strong>klar</strong>t vad som håller på att ske. Hon är<br />
gift med en man, men hon är inte husru till honom, utan hans<br />
mamma.<br />
I längden blir det ohållbart. Till slut besämmer hon att hon vill<br />
separera från Kalle och i juni 1962 skiljs de. Kalle flyttar hem till<br />
mamma Anna, i ettan på Landsvägsgatan i Haga.<br />
Skilsmässan markerar ett slut på en påfresande period för Majvor<br />
och Kalle, men paradoxalt nog sarten på en bättre. Kalle fortsätter<br />
att hålla kontakten och nya försök görs för att rädda banden.<br />
Han flyttar tillbaka. En bättre tid följer, men den är skakig och<br />
nya misslyckanden lurar hela tiden runt hörnet. I det läget skafar<br />
115
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Privat<br />
Kalle med dottern Ingvor utanför<br />
hemmet i Mölndal.<br />
sig Kalle och Majvor ett andra barn. Det är Per. Han föds den 13<br />
augusi 1964.<br />
Nu är de fyra i familjen och Kalle håller sig hemma mer än<br />
tidigare.<br />
– Vi var ute på san ihop. Pappa kunde peka på husen som vi gick<br />
förbi och han kunde berätta om byggnaderna, om deras hisoria.<br />
Vi lärde oss mycket, och jag kommer ihåg att mina klasskompisar<br />
inte alls var lika påläsa som vi, berättar sonen Per.<br />
Han leker med Ingvor och hennes kompisar på gården. Han är<br />
populär, barnen tycker om honom. Av den egensinniga humorn<br />
märks inget. Han är snäll, men inte speciellt rolig. «Han var som<br />
pappor mes», minns hon.<br />
Trots att förhållandet återhämtat sig är det Majvor som fortfarande<br />
tar huvudansvaret för hushållet. Endas i undantagsfall<br />
116
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Privat<br />
Kalle och sonen Per, 5 år,<br />
på Torslanda flygfält på<br />
Hisingen.<br />
hjälper Kalle till. Och då kan han imponera. Det vet han om,<br />
eftersom det sker så sällan.<br />
– Pappa kunde göra världens godase champinjonsuvning, minns<br />
Ingvor.<br />
Hemifrån har han fått en sräng uppfosran; disciplin och lydnad<br />
är dygder. Han för inte med sig allt till sin egen familj, men takt,<br />
ton och etikett är viktigt.<br />
– När vi satt och åt visse vi vilka regler som gällde. Inga armbågar<br />
på bordet, man skulle äta upp allt man tagit till sig, man fick<br />
inte prata med mat i munnen och alla skulle sitta kvar tills den<br />
sise ätit upp. Allt det där kom från pappa.<br />
Det finns perioder då familjen Thernberg fungerar. När Ing-<br />
117
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
vor är sju år och lillebror Per två åker de till Gällinge nära Fjärås<br />
söder om Göteborg. De hyr en suga och har kul ihop. Mamma<br />
Anna lever och hon kommer på besök liksom flera av familjens<br />
vänner.<br />
Det ser ut som om familjelivet går mot det bättre, men under<br />
ytan ruvar en nyckfullhet och den är Kalles. När arbetsveckan är<br />
över komprimeras den gemensamma fritiden i en förväntning<br />
som Kalle inte kan bära.<br />
En helg kan familjen tillbringa tillsammans i Göteborg, näsa<br />
kan gå om intet på grund av hans lynniga humör.<br />
– Inför söndagsutflykten när vi packade hemma i lägenheten<br />
kunde han börja sura och plötsligt ville han inte följa med. Jag<br />
sruntade i det, jag packade färdigt och drog med mig barnen utan<br />
honom, berättar Majvor.<br />
Mot slutet av 60-talet spricker familjen i praktiken för gott, även<br />
om Kalle återvänder under vissa perioder. För Majvor är han inte<br />
längre till någon hjälp, och Kalle inser det. Han är sällan hemma<br />
och när han väl är det har han inga pengar.<br />
– Mamma hade snälla väninnor som hjälpte oss att komma ut<br />
på landet, bort från honom. Hon hade arbetskamrater som kunde<br />
ringa henne om de såg att pappa var på väg från spårvagnshållplatsen<br />
och hem till oss, minns Ingvor.<br />
Kalle drar iväg från familjen då han behövs som mes. När sonen<br />
Per är fem-sex år börjar han utveckla en svår muskelsjukdom.<br />
Majvor lägger märke till att han har svårt att gå i trappor, vilket<br />
är ett tidigt tecken.<br />
Sjukdomsförloppet går inte att förhindra, och Per berövas suc-<br />
118
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
cessivt förmågan att röra sig. I tonåren blir han förlamad i hela<br />
kroppen och kan därefter andas endas med hjälp av respirator.<br />
Majvor tvingas sköta om sin son ensam.<br />
Så fortsätter åren in på 70-talet. Barnen blir sörre och Kalle<br />
kommer och går men under långa tider är han borta. Ingen vet<br />
var han håller hus. Majvor sliter och det ser barnen.<br />
En dag kommer pappa hem. Det är den vanliga visan: Kalle är<br />
ångerfull och krypande och tacksam för allt som Majvor gör. Han<br />
betygar sin trohet med ord, men ingen litar längre på honom. Per<br />
vänder sig då mot sin far och blottar honom. Orden som faller<br />
blir avgörande.<br />
– Om det nu är så att du tycker om mamma så mycket som<br />
du påsår, så tycker jag faktiskt att du skall hålla dig borta från<br />
henne.<br />
Så blev det. Kalle försvinner ut genom dörren och skall aldrig<br />
återvända igen. Han närvarar vid Pers konfirmation 1979 och<br />
besöker honom också när han ligger allvarligt sjuk på sjukhus<br />
några år senare. Men därutöver är och förblir kontakten sporadisk<br />
mellan Kalle och barnen.<br />
Efter föresällningen på Stora Teatern 2005 hälsar han på Per<br />
och Ingvor. Han är glad att se dem. Men det blir ett kort möte.<br />
Sedan drar han sig tillbaka till hotellet och morgonen därpå åker<br />
han tillbaka till Stockholm. I köket hemma i Hagsätra kan han<br />
hädanefter solt sudera priset han fått. Han kan också minnas att<br />
det var hans egna barn han mötte samma kväll som han fick det.<br />
119
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Privat<br />
Det var långt hemifrån, men Kalle tog ofta cykeln ut till Torslanda<br />
eller som här, till Hjuvik, för att titta på flygplan. Bilden är tagen 1946.<br />
Kalle med sändare<br />
och egen maskin, 1965.<br />
120
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Konsten att göra en loop<br />
Sista gången jag träfade Kalle var han för sjuk för annat än<br />
småprat. Vi åt var sitt wienerbröd som jag köpt på konditoriet på<br />
torget i Hagsätra. Kalle satt i en fåtölj och småslumrade medan jag<br />
läse delar ur bokens manus. Ibland skrattade han till. Då handlade<br />
det om Ösen, Bosse och grabbarna. Ibland rättade han mig, ville<br />
lägga till ett och annat.<br />
Om Kalles sora intresse vid sidan om jazzen hade vi hittills inte<br />
talat mycket. I taket hemma hos honom hängde ett sort modellflygplan<br />
som han byggt. I hans fotoalbum fanns rikligt med bilder<br />
från flygfält runt om i Sverige där Kalle och hans kompisar solt<br />
visade upp sina radiosyrda modeller. På en bild från 1946 sår<br />
han lutad vid sin cykel ute i Torslanda, två mil från san. Då har<br />
han varit ute på flygfältet för att titta på flygplan. En annan dag<br />
cy<strong>klar</strong> han ut för att tesflyga någon av sina egna modeller.<br />
Det var en tidsödande sysselsättning att bygga flygplan, berättade<br />
Kalle, och allt skulle göras från grunden – annars räknades det<br />
inte. Ritningarna till planen besälldes från usa, flygplansdelarna<br />
fanns att köpa på san. Inne på hobbyavdelningen på Ströms vid<br />
Domkyrkan i Göteborg hamnade han ofta.<br />
Den sora drömmen var att bli pilot och flyga riktiga plan. I<br />
tonåren spenderade han timme ut och timme in på Dicksonska<br />
biblioteket i Göteborg. Han läse om flygets hisoria, om olika<br />
modeller, om flygteknik och nya rön i forskningen. Hemligheten<br />
bakom en lyckad loop fanns att hämta i böckerna.<br />
121
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
– Man tar sikte med nosen på ett kyrktorn, går runt, lättar på<br />
gasen och sen vidare, för<strong>klar</strong>ade Kalle från sin fåtölj.<br />
Flygplansintresset var en passion som krävde sort utrymme.<br />
Vardagsrummet hemma på Lammevallsgatan i Mölndal, där familjen<br />
Thernberg bodde från mitten av 60-talet, kunde periodvis<br />
vara belamrat av flygplansdelar.<br />
– Han kunde sitta uppe halva nätter med balsaträ och segeldukar<br />
och allt som han hade köpt. När planen var <strong>klar</strong>a åkte vi ut<br />
tillsammans på öppna platser där han kunde köra planen i det<br />
fria, säger Ingvor.<br />
När han provkörde planen byttes den sedvanliga kavajen mot<br />
en ljusbrun mockajacka.<br />
– Jackan luktade bensin. Den lukten och den jackan förknippade<br />
jag sen alltid med pappa. Den blev liksom pappa.<br />
Genom flygplansintresset fick Kalle många vänner runt om i<br />
landet, en del av dem lärde han känna redan på 40-talet och han<br />
behöll kontakten med flera av dem livet ut. De träfades på tävlingar,<br />
utsällningsmässor eller uppvisningar.<br />
Ibland kunde Kalle anlitas som speaker i samband med flygplansuppvisningar.<br />
Då tog han sunden på djupase allvar. När<br />
han fyllde 60 år i augusi 1991 fick han en flygtur i present. Vänner<br />
körde ut honom till Bromma där en pilot väntade. Kalle satte sig<br />
där bak i det tvåsitsiga planet, en Boeing Sterman. Tillsammans<br />
med piloten gjorde han sedan en flygning över Ekerö och Svartsjölandet.<br />
Han fick visserligen inte sarta och landa planet, men<br />
han fick hålla i spakarna medan planet var i luften. I den sunden<br />
njöt Kalle.<br />
122
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Genom sitt flygintresse anlitades Kalle då och då som föredragshållare. Ur tidningen<br />
Folket 17 januari 1985.<br />
Foto: Privat<br />
På 60-årsdagen 1991 fick Kalle en flygtur i present. Vännerna<br />
visse vad han gillade.<br />
123
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Privat<br />
Inne på Ett rum och kök på Södra Hamngatan i Göteborg satt Kalle ofta i början<br />
av 70-talet. Bord nummer ett var hans, alldeles intill ingången till köket.<br />
124
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Vid bord nummer ett<br />
Lika svårt som det vara att leva i en familj, lika lätt var det<br />
för Kalle att umgås i ofentlighetens kravlösa miljöer. Där trivdes<br />
han. Nära vänner fanns det få av, men däremot vimlade det av<br />
ytliga bekanta och främlingar.<br />
Med två redan kultför<strong>klar</strong>ade plattor i bagaget och en väldokumenterad<br />
förmåga att prata omkull folk blev Kalle i slutet<br />
av 60-talet snabbt en välkommen gäs i Göteborgs kultur- och<br />
musikvärld. Nu var han visserligen inte längre med i det unga<br />
avantgardet, med sina snart 40 fyllda. Men hans lättsamma sätt<br />
gjorde människor glada och det var många som mer än gärna bjöd<br />
honom på en drink eller en bit mat när man sötte på honom ute.<br />
Med Kalle hade man alltid kul.<br />
Kroglivet ersatte livet i familjen. Här var det framför allt en krog<br />
som mer än alla andra tjänade som rasplats för Kalle: Ett rum<br />
och kök på Södra Hamngatan 61 vid Drottningtorget i Göteborg.<br />
Krogen drevs av Hans «Petter» Pettersson. Han hade jobbat på<br />
Amerikalinjens båtar under 60-talet. 1968 slog han in på en ny bana<br />
och öppnade Ett rum och kök tillsammans med sin husru Inger.<br />
Gourmetmeny och vin, inramat av en mörk interiör i jugendsil<br />
var konceptet.<br />
Petters och Ingers krog förvandlades till mer än en vanlig kvarterskrog.<br />
Den blev en tillflykt och mötesplats för både uppburna<br />
125
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
sjärnor och vinddrivna individer. Här syntes under åren gräddan<br />
inom idrott, film, musik och teater.<br />
Lokala kulturprofiler, journaliser och författare, åt sin lunch<br />
här, men hit kom även kända personer när de var på tillfälligt<br />
besök i san. Boxaren Ingemar Johansson dök upp, Povel Ramel,<br />
Magnus Härensam, Sonya Hedenbratt, Ria Wägner, Hep Stars,<br />
Sten-Åke Cederhöök, skridskoesset Jonny Nilsson, tennisspelarna<br />
Rod Laver och Roy Emerson, Lill-Babs, Ardy Strüwer och många<br />
fler. Gäsboken inne på Ett rum och kök blev sjärnspäckad genom<br />
åren.<br />
Kalle tillhörde sammisarna. Det var få som visse vad han sysslade<br />
med om dagarna, men på Ett rum och kök satt han näsan alltid. Som<br />
samgäs hade han sin plats vid bord nummer ett, närmas köket.<br />
– De som satt där blev rätt ängsliga när det någon gång kom någon<br />
annan och slog sig ner vid bordet, minns Hans Pettersson.<br />
De sisa åren drack Kalle bara mineralvatten när han var ute.<br />
Cigaretterna, det var märket Pall Mall som gällde, övergav han<br />
inte, men dryckerna begränsades. Doktorn hade varnat honom för<br />
att dricka alkohol. Genom åren på Ett rum och kök var det annorlunda.<br />
Där drack han Bäska droppar. Det var hans sandarddrink.<br />
Han kunde dricka en hel dag, sägs det, men ingen vill minnas att<br />
de såg honom full.<br />
På Ett rum och kök träfades Rune Öfwerman och Kalle för<br />
försa gången, troligen någon gång 1968. Det var här Kalle fick<br />
frågan om han ville spela in fler skivor.<br />
– Jag bjöd honom på middag i Göteborg för att fråga om han<br />
vill komma till Sonet. Han drack sherry till maten hela tiden och<br />
jag tänkte att det var en jävla märklig snubbe. Till kafet ville han<br />
också ha sherry. Är du inte klok? sa jag.<br />
126
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Bror Augussson<br />
I december 1973 extraknäckte<br />
Kalle som lucia<br />
på Ett rum och kök. Hagge<br />
Geigert njöt av showen och<br />
lussebullarna.<br />
Då viskade Kalle tillbaka:<br />
– Sherry på den här resaurangen är täcknamn för Bäska droppar!<br />
Under vissa kvällar satt Kalle på Ett rum och kök å tjänsens vägnar.<br />
Då hade han jour som chauför för något som kallades för<br />
Libertinska sällskapet, en hemlig sammanslutning som besod av<br />
Kalle och tre kompisar: Arne Larsson, Arne Algotsson och Lasse<br />
Swärd. Kalle hade visserligen inget körkort. Det var betydelselös.<br />
Köra kunde han ändå.<br />
Plötsligt kunde krogens telefon ringa och luren överräcktes till<br />
Kalle. Då var det dags att gå ut till bilen.<br />
– När vi hittat var sitt fruntimmer kunde vi ringa Kalle. En<br />
sund senare kom han med bilen, gick ut och sällde sig i givakt.<br />
På hans keps fanns det en text väl synlig där det sod «Try Me!»,<br />
berättade Arne Larsson.<br />
127
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Förutom vin, kvinnor och sång var tjurfäktning ett återkommande<br />
inslag. Spanska Pamplona var ett givet<br />
resmål, men ibland nöjde man sig med<br />
Danmarksfärjan.<br />
– Då hyrde vi ett konferensrum och<br />
sen satt vi och tittade på tjurfäktningsfilmer<br />
och drack öl.<br />
Det var fler än Hans «Petter» Pettersson på Ett rum och kök<br />
som visse att dra fördel av att ha Kalle i sin närhet. Under ett<br />
par somrar i början av 70-talet jobbade Kalle i garderoben till<br />
Värdshuset på Liseberg. Här fungerade han som dragplåser vid<br />
dörren. Hans roll var snarare att slänga in gäserna än att slänga<br />
ut dem. Lalla gjorde han så ofta han kunde. Det drabbade näsan<br />
alltid oskyldiga intet ont anande människor.<br />
En kväll identifierar Kalle ett lämpligt ofer bland gäserna. I baren<br />
sår en äldre, alkoholiserad man. Mannen går ofta hit för att släcka<br />
törsen, får Kalle veta.<br />
Han ingår snabbt en hemlig pakt med barpersonalen. Han ringer<br />
in till baren från telefonen i garderoben och ber att få tala med<br />
mannen. Denne fattar luren och svarar. Det är hans läkare som<br />
söker honom.<br />
– Snälla människa, det är bäs att ni sätter ner ölglaset nu, säger<br />
läkaren. Nu dricker ni ur och sen går ni hem och innan ni lämnar<br />
sället så ger ni rockvaktmäsaren fem kronor extra.<br />
På väg ut från krogen sryker mannen förbi garderoben, ger<br />
några extra slantar till den leende garderobsvakten och skakar på<br />
huvudet. Innan han går utbriser han:<br />
128
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
– Hur kunde min läkare veta att jag är här? Och det där med<br />
ölglaset, jag fattar ingenting!<br />
Liseberg blev något av hemmaplan för Kalle under de här åren.<br />
Här hade han varit på jazzkonserter i sin ungdom, lyssnat på musik<br />
och dansat. 1973 fick nöjesparken en ny vd, Boo Kinntorph, som<br />
snabbt insåg värdet i att anlita Kalle. I samband med att han började<br />
som vd anordnade han en sörre invigningsfes på Liseberg med<br />
särskilt utvalda gäser. Det var folk i nöjesbranschen, däribland<br />
representanter från Gröna Lund. Ett chartrat plan hyrdes in och<br />
planet tog mark på Torslanda flygplats.<br />
En ovanlig välkomsceremoni mötte gäserna från huvudsaden.<br />
När de klev ut ur planet rullades en 30 meter lång och 50 centimeter<br />
bred röd matta ut. Längs bort, i änden av mattan, sod<br />
Lisebergs eget husband, Ronnie Hartleys Orkeser, och spelade<br />
tillsammans med jazzsångerskan Sonya Hedenbratt. Vid hennes<br />
sida sod Kalle Sändare, för dagen iklädd rollen som turisguide,<br />
och gungade.<br />
Gäserna från Stockholm fick vara med om ett välmatat program.<br />
Kalles insatser hörde till de ovanliga.<br />
– Kalle drog ut bussen på Hisingen och ut till alla skrotupplag och<br />
ner till cisernerna i oljehamnen. Det var kanske inte det man allra<br />
hels vill visa upp för turiser, men det var mycket uppskattat och<br />
det gäserna mindes bäs från besöket, berättar Boo Kinntorph.<br />
Av Ösen Hedenbratt hade Kalle lärt sig att lallen funkade överallt.<br />
I telefon handlade lallen uteslutande om det retoriska: orden som<br />
vrängdes till, svårbegripliga meningar, malplacerade tonlägen, en<br />
argumentationseknik som syftade till att få den andre ur balans.<br />
129
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Lallen som utspelade sig öga mot öga tvingade fram andra talanger.<br />
Här var det ännu viktigare att se allvarlig ut. Alltid vänlig, men<br />
också detta: se seriös ut och inte tappa masken.<br />
Spexandet skedde dock inte bara på Ett rum och kök och på Liseberg.<br />
Det kunde ske överallt. I telefon, på gatan, på resaurangen.<br />
De mes absurda föresällningarna spelades upp i Kalles sällskap.<br />
De var samtidigt näsan utan undantag små pracical jokes, roliga<br />
bara för honom själv och dem han var ute med.<br />
Åren under 70-talet fram till flytten till Stockholm 1978 blev en<br />
tuf period i Kalles liv. Nu levde han ensam och han flyttar ofta.<br />
I början av 1970 bor han på Sångspelsgatan i Backa, därefter hyr<br />
han en enrummare på Smyckegatan i Väsra Frölunda. Han kallar<br />
lägenheten för Cykelsallet, av dunkla skäl. Han trivs inte och<br />
flyttar snart vidare.<br />
Trasslet med ekonomin, som Majvor utsatts för i många år,<br />
fortsätter. Det är snabba pengar in, och snabba pengar ut. Av<br />
skivproduktionen kan han inte vänta sig sabila intäkter och allt<br />
annat han gör inbringar småsummor. Vänners tålamod och välvilja<br />
prövas ofta. Man tycker synd om Kalle och han har en sällsynt<br />
förmåga att vinna sympatier.<br />
Kompisarna agerar bosadsakut. Arne Larsson lånar ut sin lägenhet<br />
vid flera tillfällen.<br />
– Ibland kunde han bara ringa och fråga: Är Svarta Sara ledig?<br />
Då hade han ingensans att bo. Och Svarta Sara, det var namnet<br />
på min lägenhet.<br />
Bosse Winberg, ledsjärnan i The Spotnicks, tar också emot honom<br />
i sitt hem. För honom är Kalle en sor idol och i Spotnicks har<br />
man alltid lyssnat på hans skivor. Även Ösen är kung. Några av<br />
130
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Privat<br />
Tidigt 70-tal och en planlös<br />
tillvaro som ungkarl.<br />
Ösens bisarra musiksycken, däribland «Arabgubben Nimba»,<br />
har bandet framfört på scen flera gånger. 18<br />
Bosse Winberg bor i en villa på Kopparslagaregatan i Johanneberg<br />
i Göteborg. Här har han en sudio och här spelas flera samtal<br />
in som hamnar på Kalle Sändares julbesyr och Väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong>.<br />
Mellan skivinspelningarna umgås de.<br />
– Vi gick på krogen ihop och han besällde mat. Det var ganska<br />
svårt att hålla masken när han skulle besälla något eftersom<br />
han svamlade precis som på inspelningarna. Om dagens rätt var<br />
köttfärslimpa så kunde han fråga efter rödspättefärs isället och<br />
så vidare. Vi hade förbaskat roligt åt dom sackars servitriserna<br />
som vänligt försökte förså vad han sa.<br />
131
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Det är med jobben som det är med boendet. Kalle byter och flyttar<br />
runt. Ansällningarna är tillfälliga och ofta begär han ut lönen i förskott.<br />
Han jobbar bland annat som vaktmäsare, fasighetsskötare,<br />
lagerarbetare och som dörrvakt på Liseberg om somrarna. 1974<br />
sartar han en posorderfirma, men inte heller den verksamheten<br />
varar någon längre tid.<br />
Till slut hittar han en etta på Atmosfärgatan 19 i Bergsjön där<br />
han bor av och till fram till hösen 1978 då det bär av till Stockholm.<br />
Rune Öfwerman och flera med honom har länge sagt att han<br />
borde flytta till huvudsaden. Där finns jobben, och pengarna.<br />
– Det var nog rätt val för Kalle. Man blir aldrig profet i sin egen<br />
sad, säger Arne Larsson.<br />
Men det finns också annat som drar. I Stockholm har Kalle vid<br />
det här laget mött kärleken för andra gången i sitt liv.<br />
132
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Kort punkt är lång man,<br />
lång punkt är tre.<br />
133
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Lars Carlsson<br />
Rozita Sunkler var under tre decennier ett välkänt ansikte på resaurang Ming<br />
i Göteborg.<br />
134
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Julbord på restaurang Ming<br />
Rozita Sunkler får en bra sart i det nya landet. Hon kommer<br />
från saden Kruševac några mil söder om Belgrad i det forna Jugoslavien.<br />
Egentligen är tanken att hon bara skall hälsa på sina vänner<br />
över sommaren, men isället blir hon kvar i Sverige för gott.<br />
Hon erbjuds jobb näsan direkt, på resaurang Peking på Drottninggatan<br />
i Göteborg. Hon tycker att det är svårt med språket.<br />
Hon lär sig det genom att arbeta hårt och tillägnar sig med tiden<br />
en svenska, inte med jugoslavisk brytning utan med kinesisk.<br />
På Peking jobbar också Chang Shao-Nan, en lång och reslig kines<br />
som i sina unga år, i slutet på 30-talet, kommit till Sverige som cirkusartis.<br />
Hans roll var att hålla i en brinnande ring som en annan<br />
person hoppade igenom. När cirkuslivet tar slut inleder Chang en<br />
karriär i resaurangbranschen, en bransch han blir trogen livet ut.<br />
Han börjar på Berns salonger i Stockholm, men går snart vidare<br />
och sartar en av de försa kinaresaurangerna i huvudsaden.<br />
I början av 60-talet flyttar han till Göteborg med sin familj. Där<br />
fortsätter han som krögare. Ett av de försa sällena blir resaurang<br />
Peking, som han driver fram till 1972. Näsa seg i karriären blir<br />
resaurang Ming i korsningen Krisinelundsgatan-Teatergatan, ett<br />
senkas från Avenyn i Göteborg.<br />
Han tar Rozita med sig. Henne kan han lita på. Hon är lojal och<br />
arbetar seriös.<br />
– Allt skulle vara precis som han ville. Och han tålde inget slarv.<br />
135
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Privat<br />
Chang Shao-Nan (1916–1997)<br />
blev nervös när han fick veta att<br />
Kalle lurat honom.<br />
Om det så bara handlade om en krona kunde man få avsked direkt,<br />
minns Rozita.<br />
Chang och Rozita ska komma att jobba tillsammans i över 20<br />
år på resaurang Ming. De är inte vilka personer som hels. Han<br />
är miser Chang i telefonsamtalet «Kinesiskt julbord» från 1973.<br />
Hon är servitrisen som svarar när Kalle ringer.<br />
– Goddag mitt namn var Fabrikör Stava, det gällde en besällning!<br />
– Jaa!<br />
– Eeh, kan ni ta möjligen ett sällskap på 30 personer för en besällning<br />
framenom?<br />
– Aha!<br />
– Det gällde julbordet!<br />
– Julbord, vi ha inget julbord!<br />
136
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Rutinerna var senhårda på Ming. Varje eftermiddag, mellan två<br />
och fyra, skulle chefen vila. Chang gick upp en våning i huset där<br />
han hade sin sora lägenhet. Ingen fick söra honom under hans<br />
eftermiddagssömn. Det var då Kalle ringde.<br />
Veckorna före jul var alltid sressiga på Ming. När den främmande<br />
mannen i telefon säger att han vill ha ett kinesiskt julbord<br />
är Rozita snabb att försöka avsyra besällningen.<br />
– Det har vi inte, sa jag gång på gång. Men han lyssnade inte<br />
och jag blev lite arg på honom. Jag tyckte han faktiskt var väldigt<br />
barnslig.<br />
Den som lyssnat på samtalet vet vad som händer: Kalle framhärdar<br />
i att besälla det kinesiska julbordet. Antalet väntade gäser<br />
varierar kraftigt; de blir färre och färre runt bordet. Förs är det 30<br />
personer som vill komma, sedan 18, sedan fyra. Rozita blir alltmer<br />
irriterad.<br />
– Jag ville att han skulle prata med Chang, men eftersom han<br />
sov gick det inte.<br />
En halvtimma senare ringer Kalle upp igen och får då äntligen<br />
tag på Chang som nu vaknat efter middagsluren. Efter en förvirrad<br />
inledning blir det till slut en besällning den «elfte i tolfte, fyra<br />
personer» med «revbensspäll med sötesyyresås».<br />
– Staasrindsällt, med samma sötsur sås, alltså.<br />
– Jodå det är riktigt, jodå vi känner till detta!<br />
– Ja, den är ju verkligen attraktiv och god och…<br />
– Jodå, jodå.<br />
– Den är som en, den är som en… blåslampa!<br />
Efteråt blev Chang missänksam. Skivbolaget hade visserligen sagt<br />
att det bara var på skoj, men han visse inte vad han skulle tro.<br />
137
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
– Pappa frågade runt bland vänner och släkt om han blivit till<br />
åtlöje. Har jag gjort bort mig? undrade han. Men alla sa att det var<br />
roligt, att han kunde ta det med en klackspark, berättar Changs<br />
dotter, Monica Bergman.<br />
En dag sod Kalle i dörröppningen till Ming. Han frågade efter<br />
Rozita.<br />
– Han hade med sig blommor till mig, jag fick en skiva som jag<br />
fortfarande har kvar hemma och ett presentkort på 500 kronor.<br />
Innan han gick fick jag en kram också.<br />
För Chang Shao-Nan blev «Kinesiskt julbord» ingen belasning.<br />
De som hört samtalet ville gärna ta en titt på resaurangen,<br />
på miser Chang och hans personal. Det hade Chang ingenting<br />
emot. Tvärtom. Han drog nytta av blåsningen och hemlighöll inte<br />
att det var hit Kalle hade ringt, berättar Rozita Sunkler.<br />
– I december varje år spelade vi upp skivan för våra gäser.<br />
Samtalet med Rozita och Chang är ett av de mes uppspelade<br />
samtalen som Kalle gjort. Samtalet utgör en efektivt förvirrande<br />
sart på Kalle Sändares julbesyr som släpptes i december 1973. Då<br />
hade fem år gått sedan Lejonklösa. Rune Öfwerman och Kalle hade<br />
hållit sporadisk kontakt under tiden, och till slut tyckte Rune att<br />
det var läge att tesa busringningarna på nytt.<br />
Det ska visa sig bli ett bra tes. I tidningarna får skivan fin kritik:<br />
«Kalles surrealisiska blaj-snack med skinkans vänner låter sig<br />
inte beskrivas. Men sanslös roligt är det. Och hör sen!», skriver<br />
Expressen.<br />
Skivan kommer med tiden att sälja bättre än någon av föregångarna.<br />
Julgrisar, julgranar och semeserresor bjuder på ett folkligare<br />
innehåll än försa skivans kartonger och bikupor eller Lejonklösas<br />
drift med mer eller mindre kända artiser.<br />
138
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Inspelningarna gjordes hos Tal & Ton på Kungsgatan i Göteborg<br />
och hos Bosse Winberg. Materialet var precis som på försa skivan<br />
hämtat ur dagsidningarna. För försa gången satte Kalle också in<br />
annonser själv för att locka lättlurade ofer till sig. Åtskilliga timmar<br />
spelades in. Rune Öfwerman övervakade allt.<br />
– Min uppgift var många gånger att komma med idéerna. Om<br />
de var bra eller dåliga, det fick man utvärdera. Sen blev det jäkligt<br />
mycket inspelat som vi fick skippa, mycket klippjobb, flera dagars<br />
jobb. Då var det ingen digital klippning som idag.<br />
Att Kalle skulle vara med vid redigeringen, en syssla som Rune<br />
ofta lämnade över till sudioteknikern Göran Freese, var aldrig<br />
aktuellt.<br />
– Det kan aldrig bli bra om jag skulle göra det. Det är sor risk<br />
att jag blir självkritisk, att samtalen inte längre skulle vara roliga i<br />
mina öron, sa han i en intervju 1977.<br />
Busringning rymmer en inre konflikt mellan kons och kommers,<br />
frihet och begränsning. Kalles möjligheter att härja i telefonen är<br />
som sörs i början, när han inte är känd. Den hövliga telefonkulturen<br />
på 60-talet gjorde det enkelt att passera ansändighetens<br />
gränser, kittla med det onormala. Men nu på 70-talet börjar han<br />
bli känd.<br />
Hans ansikte fladdrar förbi i tv och i tidningarna. Häri ligger<br />
ett problem. Kändisskapet är visserligen ett åtråvärt kvitto på att<br />
han går hem hos publiken och att plattorna säljer.<br />
Samtidigt vet han att livet i ofentligheten hämmar hans frihet<br />
som busringare. Risken att bli avslöjad ökar för varje tillfälle. 19<br />
På de fyra försa plattorna utgörs arbetsmaterialet i huvudsak av<br />
annonser hämtade ur lokaltidningar i Göteborg med omnejd. Men<br />
det går snart inte längre; risken att Kalle blir igenkänd ökar hela<br />
139
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
tiden. Efter Väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong> (1975) utvidgas arbetsfältet och Kalles<br />
spelplan sräcker sig snart över hela landet. Det är till och med så<br />
att man undviker Göteborg om det är möjligt. Det är till exempel<br />
ingen slump att Kalle spelar in Talmannen (1975) inför Stockholms<br />
handels- och tandläkarsudenter och inte Göteborgs. I hemsaden<br />
hade någon säkert känt igen honom.<br />
Under tiden som Kalle var knuten till skivbolaget Sonet spelades<br />
plattorna in på flera platser i Göteborg och Stockholm. Metronomes<br />
sudio på Karlbergsvägen 57 i Stockholm är värd ett särskilt<br />
omnämnande. Där spelades till exempel Trollkarlen El Zou-Zous öden<br />
& äventyr och Karl XII Sändare – Slaget vid Halden in. Med under<br />
inspelningarna fanns för det mesa någon av inspelningseknikerna<br />
Göran Freese och Rune Persson. Att ha Kalle på besök i sudion<br />
innebar alltid något speciellt.<br />
– Han var egentligen en mycket försynt, blygsam och trevlig människa.<br />
Men i telefon blev han ju helt galen, satt där och spånade och<br />
gick på. Han var som Dr Jekyll & Mr Hyde. När man satt i flera<br />
dagar och jobbade med grejorna tappade man ibland det roliga.<br />
Det var förs efteråt som man försod att man hade gjort ganska<br />
roliga saker med honom, minns Rune Persson.<br />
Revbenssräck.<br />
140
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Eddie Meduza sa ja.<br />
141
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
1975 tesade Kalle Sändare att vara så-upp-komiker inför en publik som inte<br />
fick veta att det rörde sig om ett skämt. Skivan Talmannen gavs ut.<br />
142
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Humor för livets alla skeden<br />
En dag kom Göran Grahns sorebror hem med en märklig skiva<br />
i handen. Göran var elva år och sedan den dagen är han fas. Han<br />
älskar Kalle Sändare över mycket annat i livet.<br />
– Jag har näsan spelat sönder hans skivor, särskilt på de sällen<br />
där hans egendomliga ord och uttryck förekommer. För några år<br />
sen tvingades jag överföra skivorna på cd för att kunna lyssna<br />
vidare på dem.<br />
Bland Kalles publik är männen i överväldigande majoritet. De<br />
är födda på 50-talet. Påfallande många visar sig vara musiker<br />
själva, några klassiskt skolade, andra är hårdrockare eller spelar<br />
jazz. Kanske beror det på att Kalles samtal är uppbyggda som<br />
musikaliska kompositioner, säger somliga.<br />
För att ha Kalle Sändare som sin idol är Göran Grahn därför<br />
typisk. Han är man. Född på 50-talet. Musikalisk, arbetar som<br />
organis. Älskar språk, kan fem utländska flytande. Språklusen<br />
vaknade tidigt.<br />
– Jag kom ofta sent till skolan eftersom pappa och jag satt vid<br />
köksbordet hemma och lekte med ord, vred och vände på dem.<br />
Kalle Sändare har skapat ett eget språkligt universum, menar<br />
Göran. Några människor försår, men de flesa hamnar utanför.<br />
– När jag bjuder hem gäser märker jag snart om de är med på<br />
noterna. Ibland spelar jag någon av Kalles skivor för att tesa.<br />
143
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Privat<br />
Göran Grahn har lyssnat på Kalle<br />
Sändare sedan han var elva år.<br />
– Det finns ett Kallecitat för varje<br />
situation i livet, säger han.<br />
I tonåren gick Göran på Statens normalskola på Ösermalm i<br />
Stockholm. Han lyssnade på Kalle Sändare så ofta han kunde. De<br />
flesa av kompisarna var uteslutna; de begrep aldrig varför han<br />
skrattade. Men tids nog får han sällskap. Under tyskalektionerna<br />
sitter en ljuslockig kille i klassrummet. Det är Ted Gärdesad. Göran<br />
och Ted finner varandra snabbt i humorn; de skrattar samtidigt<br />
och av samma skäl.<br />
– Någon av oss kunde plocka upp ett ord från Kalles plattor och<br />
sen var snacket igång.<br />
Den som ger sig hän åt en artis vill någon gång att drömmen<br />
om ett möte blir verklighet. Göran Grahn fick chansen redan<br />
i tonåren. Av en vän fick han veta att Kalle skulle uppträda på<br />
handelshögskolan i Stockholm. Det var i september 1975 och<br />
Talmannen skulle spelas in. Göran var visserligen inte sudent<br />
men smög ändå in på föreläsningen.<br />
De som kom dit blev vittnen till en utomordentligt märklig<br />
föreläsning. Några av sudenterna gjorde anteckningar under<br />
det att den virrige professorn Carl Liljequis längs fram i salen<br />
144
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Positiv och negativ ekonomi, enligt professor Carl Liljequis.<br />
talade om positiv och negativ ekonomi och ritade figurer på tavlan<br />
som ingen försod sig på. Men alla skrev inte. De flesa satt med<br />
gapande munnar och bara lyssnade.<br />
– Till slut gav de upp en efter en, och försod att det måse röra<br />
sig om ett skämt. Men Kalle höll masken hela vägen. När han var<br />
<strong>klar</strong> gick han därifrån i sin svarta kosym.<br />
Enligt Göran Grahn har Kalles humor ett tidlös innehåll som<br />
inte påverkas av tidsandan. Han behöver Kalle för att leva, säger<br />
han.<br />
– För varje situation i livet finns det ett Kallecitat som man kan<br />
använda sig av. Det finns en värme, en inbyggd godhet i hans<br />
humor.<br />
145
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Lars Carlsson<br />
Rune Öfwerman, Kalle Sändares producent på skivbolaget Sonet.<br />
146
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Efter några järn lossnade det<br />
Valet av offer var viktigt och man behövde ett bra grundmaterial<br />
att utgå ifrån. Tidningsannonser funkade alltid; i annonserna<br />
presenterades de mes egendomliga varor och tjänser om<br />
vilkas bakgrund Kalle fritt kunde fantisera. Som producent tog<br />
Rune Öfwerman ett helhetsansvar för Kalle. Det var han som<br />
tog initiativ till nya inspelningar. Det var han som skafade fram<br />
annonserna.<br />
Tidningskioskerna på Stockholms centralsation tjänade ofta som<br />
bibliotek. Att samla inspelningarna under ett tema hade fungerat<br />
fint tidigare och förblev därför något av Rune Öfwermans signum.<br />
Försa skivan handlade om kändisar, därefter följde temaplattor<br />
om julgrisar, snickerijobb, trollkonser, dansband, Norge, sällskapsresor<br />
och punk.<br />
– Jag ville att skivorna skulle ha nån slags riktning. Då visse<br />
skivbolaget vad de hade att vänta sig också.<br />
I sudion trivdes Kalle bäs när han fick ett öppet mandat. Annonsens<br />
rubrik kunde fungera som en ledtråd, en sartplatta från<br />
vilken han sedan kunde sväva ut. I de bäsa sunderna liknade<br />
sudioarbetet ett uppsluppet och utdraget jazzjam, ungefär som<br />
när han lirade bas med kompisarna på 50-talet. Tidspress och<br />
deadlines exiserade inte; ett samtal fick ta den tid det krävde. 20<br />
minuter var ingen ovanlighet.<br />
147
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Rune Öfwerman försod Kalle och hur han fungerade. Om ett<br />
samtal skulle bli bra gällde det att Kalle var på hugget. En diskret<br />
syrning i bakgrunden, att hjälpa till med urvalet av annonser, det<br />
gick bra. 20 Annars var det bara att sitta sill.<br />
– Det bäsa var när han fick vara i fred. På några samtal har jag<br />
inte behövt göra nånting. «Vaccinationsbyrån», till exempel. Den<br />
var perfekt.<br />
– Jag ska ut och resa om en 14 dagar.<br />
– Jaha!<br />
– Och jag undrar, jag är lite orolig för vaccination, nämligen.<br />
– Vart, vart ska resan gå?<br />
– Jag ska åka till Åsol!<br />
Samtalen som gavs ut var välredigerade pärlor i ett hav av hinder<br />
och olyckor. De flesa samtalen har aldrig kommit ut. De fick<br />
skrotas i ett tidigt skede av olika skäl. En del människor kände<br />
igen Kalles rös och samtal fick avbrytas, andra kunde bli arga och<br />
ville inte sälla upp. Endas en liten del av allt inspelat material<br />
har nått publiken.<br />
Bosse Winberg hade lådvis med rullband och kassetter liggande<br />
hemma efter inspelningen av Kalle Sändares Julbesyr 1973:<br />
– Det blev en massa skitsamtal över. Jag sparade dem i tio år<br />
och sen spelade jag över dem. Jag trodde ju aldrig att nån skulle<br />
komma 25–40 år senare och fråga efter dem.<br />
Då och då gick det trögt i sudion, det var samtal som avbröts.<br />
Rune såg en hängig Kalle vid mikrofonen. Vid såna tillfällen hade<br />
han alltid en lösning i bakfickan.<br />
148
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto:Lars Carlsson<br />
Resaurang Zum Franziskaner<br />
blev andningshål<br />
när Kalle körde fas<br />
i sudion.<br />
– Om han inte kom igång på förmiddagen kunde vi gå och äta<br />
lunch nere på Zum Franziskaner på Skeppsbron. Han tog ett par<br />
järn och sen lossnade det.<br />
Samtalen som hamnade på skiva hade Freese och Öfwerman<br />
tyglat rejält. Långa pauser, upprepningar, sörande ljud – allt sånt<br />
togs bort.<br />
– Det var kul när man fick fart på redigeringen. Det bäsa var att<br />
ingen fick höra det förrän man klippt det färdigt. Den som blev<br />
uppringd fick bara höra den slutliga versionen. 21<br />
149
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Anders Hansson<br />
Värdshusvärdinnorna Gun Edvardsson och<br />
Gudrun Danielsson glömmer aldrig samtalet<br />
med mannen som ville sitta vid ett bord i hallen.<br />
150
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Ett bord i hallen<br />
En kväll i mitten av 70-talet ringde telefonen hos Wärdshuset<br />
Pilgrimen i värmländska Ekshärad, nordos om Karlsad.<br />
Värdinnan Gun Edvardsson svarade. Ett vanligt samtal ville hon<br />
tro. Så blev det inte.<br />
– Det var så lusigt alltihop. Han var så blyg… Vi undrade<br />
länge vem den okände mannen var.<br />
Gun drev värdshuset tillsammans med kollegan Gudrun Danielsson.<br />
Trots att det är länge sedan Kalle ringde dem kommer<br />
de mycket väl ihåg hur det gick till.<br />
Kalle ville komma till värdshuset för att dansa och lyssna på<br />
musik.<br />
– Våra onsdagskvällar var mycket populära då. Vi hade alltid<br />
fulla hus och vi hade till och med så fullt att gäser vissa nätter<br />
fick sova i badkaret för att få plats, minns Gun Edvardsson.<br />
– Vet ni om det, på… finns det någon där… på, som också inte dansar<br />
lika bra?<br />
– Det gör det nog säkert!<br />
– Aaa…<br />
– Det finns det säkert.<br />
– Har ni cykelsäll utanför, om jag säller cykeln?<br />
151
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
De försa minuterna av samtalet pratar Kalle med Gun. Hon försöker<br />
samla sig men när han frågar om han kan parkera sin cykel<br />
i ett cykelsäll bryter hon ihop.<br />
– Jag blev så full i skratt att jag var tvungen att lämna över luren.<br />
Längre in i samtalet, nu med Gudrun Danielsson vid luren, vill<br />
Kalle veta var han kan sitta under kvällen.<br />
– Har ni läktare?<br />
– Nä, vi har ingen läktare här!<br />
– Nähä, för där är jag nog lite säkrare på en läktare, för det brukar aldrig<br />
hända nån gång att damer kommer upp och bjuder upp någon som sitter<br />
på en läktare. Det… där är jag lite lugnare… Men gärna om det finns<br />
nåt bord, ja jag kan gärna sitta ute i hallen… eller nån annansans där<br />
intill.<br />
– Ett bord i hallen, då! Kan jag få ert namn då?<br />
– Ja, jag heter Eskil Andreasson.<br />
Efteråt rådde sor förvirring på värdshuset. Varken Gun eller<br />
Gudrun försod vad det handlade om.<br />
– När han hade lagt på så tittade vi bara på varandra. Vad var<br />
nu detta? Vi trodde förs att det var en man härifrån trakten som<br />
brukade ringa och skoja med oss lite. Men när vi frågade honom<br />
så sa han nej och sen svävade vi i okunskap länge efteråt.<br />
Långt senare, flera månader efter samtalet, ringde man från<br />
skivbolaget och röjde hemligheterna. Gun och Gudrun lyssnade<br />
på bandet och tvekade aldrig till att medverka. När skivan kommit<br />
ut kunde de annonsera i tidningar och i telefonkatalogen att<br />
detta var sället dit Kalle Sändare hade ringt.<br />
152
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
«Glad tant». Överblivet material från 1982.<br />
153
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Privat<br />
Gulli Lindgren blev Kalles livskamrat. De träfades på dansgolvet. I juni 1979<br />
gifte de sig.<br />
154
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Nya tider – en norrländska<br />
bjuder upp<br />
Den 25 maj 1978 besökte Kalle danssället sht, Sämre Herrars<br />
Tillsånd, på Kungsgatan i Stockholm. Den kvällen blev betydelsefull<br />
för honom. Där träfade han en person som skulle komma<br />
att bli hans närmase vän livet ut. Gulli Lindgren hade flyttat till<br />
Stockholm från Seskarö utanför Haparanda i slutet av 50-talet.<br />
I den sora saden sökte hon jobb och fick snart ansällning på<br />
Televerket. Hon hade ingen aning om vem Kalle Sändare var. Till<br />
sht hade hon gått tillsammans med sin syser för att fira hennes<br />
födelsedag.<br />
– Jag fick syn på honom tidigt på kvällen och sa till min syser<br />
att honom, honom ska jag bara dansa med!<br />
Så blev det. Gulli bjöd upp Kalle. Hon charmades av honom,<br />
fasän han inte dansade så bra. Han charmades av henne. Han<br />
tyckte att hon var rolig.<br />
Det blev ingen tillfällig romans. De fortsatte att träfas. Precis<br />
som han en gång gjort med Majvor introducerar Kalle sin nya<br />
bekantskap i den värld som är hans. En kväll blir Kalle och Gulli<br />
hembjudna till Rune Öfwerman och Sylvia Vrethammar på middag<br />
i Gamla san.<br />
155
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
– Det var väl förs då jag försod vem han var. Han sa att han var<br />
Kalle Sändare hela tiden, men jag frågade om han inte hette nåt<br />
på riktigt också.<br />
För Kalle innebar mötet med Gulli att det kringflackande vagabondlivet<br />
kunde få ett slut. Med Gulli ordnade ekonomin upp sig,<br />
och han fick någon som kunde ta hand om honom. Hösen 1978<br />
lämnade han Göteborg och flyttade in hos Gulli i Stockholm. Ett<br />
drygt år efter mötet på sht, i juni 1979, gifte de sig.<br />
Är det blåål eller vralåk?<br />
156
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
1971 medverkade Kalle i filmen Oskar iii:s sommarnöje av Oscar Hedlund.<br />
157
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Vid sidan om skivorna anlitades Kalle från slutet av 70-talet allt oftare som<br />
underhållare för föreningar och privata företag.<br />
158
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Recept på vrålfångad varg<br />
Åren på Sonet kom att bli Kalles bäsa sett ur kommersiell<br />
synpunkt. Med Rune Öfwerman som producent spelade han in<br />
nio plattor under åren 1973–1982. Under andra halvan av 70-talet<br />
blev det en platta om året. Några av dem, däribland Trollkarlen<br />
El Zou-Zous öden & äventyr, sålde förhållandevis bra för att vara<br />
humor på skiva, runt 20000 exemplar.<br />
Temaskivorna följde på varandra. Efter den hokuspokuspräglade<br />
El Zou-Zou (1977) gick några månader innan näsa platta gavs ut,<br />
Karl XII Sändare – Slaget vid Halden. Den hade Norge som tema.<br />
Året därpå, 1979, kom Kalle Sändare blåser i luren på vilken Kalle<br />
spelar saxofon i telefonen och marknadsför sitt eget dansband,<br />
Helge Bältes Orkeser.<br />
1980 gav han ut Sändarresan, en parodi på svenskarnas önskan<br />
att dricka sig berusade och bli solbrända på sydliga breddgrader.<br />
På Det som katten gör i lådan året därpå spelar han spelar rollen som<br />
manager för punkbandet Katten skiter.<br />
Näsan alla skivomslag från Sonettiden och även dem därefter<br />
visar upp Kalle Sändare på ett tokroligt, näsan pajasliknande sätt.<br />
Modesa omslag är sällsynta; debutplattan på skivbolaget Metronome<br />
är ett silfullt undantag. På julskivan 1973 är han jultomte<br />
och på Sändarresan sju år senare är han utklädd som en töntig<br />
charterturis i bäsa sällskapsresesil. Omslaget till Blåser i luren<br />
159
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Ingmar Nordsröms skiva Juletid följdes av Kalle Sändares Blåser i luren.<br />
från 1979 visar en Kalle fånigt leende med en saxofon i handen,<br />
i en retfull anspelning på dansbandskungen Ingmar Nordsröms<br />
skiva Juletid från året innan.<br />
Som ett led i marknadsföringen av Blåser i luren trycktes vykort<br />
upp med samma motiv. Ett sådant vykort kom väl till pass en kväll<br />
1979 då jazzgiganten Count Basie var på besök i Stockholm.<br />
Count Basie var en av Kalles idoler sedan unga år och det var<br />
en sor sund för honom när han fick chansen att lyssna på legendaren.<br />
Men Kalle nöjde sig inte med det. När tillfället kom gick<br />
han fram till Count Basie med ett vykort och en penna i handen.<br />
Count Basie, van vid att signera både det ena och det andra, var<br />
precis på väg att skriva sin autograf när Kalle avbröt honom:<br />
– Nä nä, här är det jag som skriver!<br />
Count Basie skrattade:<br />
– Det är försa gången i mitt liv som jag får en autograf!<br />
Vid sidan om skivorna engagerades Kalle i slutet av 70-talet<br />
allt oftare som föredragshållare, kåsör och så-upp-komiker för<br />
privata företag och föreningar. Det hade han gjort även tidigare,<br />
160
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
men nu kommer förfrågningarna tätare. Det är de små scenerna,<br />
de folkliga miljöerna, som gäller.<br />
Han dyker upp på en bluesfesival i Åmål, eller som auktionsförättare<br />
på en loppis i Mariesad.<br />
Livsmedelsföretaget Scan anlitar honom vid ett tillfälle som expert<br />
på ett seminarium om god koshållning. Talarna före honom<br />
har framhållit värdet av grönsaker och annan hälsokos.<br />
– Jag pratade om kött isället och hur viktigt det är att äta kött<br />
med mycket fett. Jag gav recept på vrålfångad varg, vargragu och<br />
brynjekorv, sekt i fyra hekto smör och serverad med smörslungad<br />
potatis, berättade Kalle.<br />
Även privatpersoner söker upp honom. En pappa ringer och<br />
ber honom att busringa till grabben hemma som fyller år, en annan<br />
person kan få en specialinspelad kassett i julklapp. Företagen<br />
betalar bäs. De hör av sig till honom när en fes närmar sig, eller<br />
en konferens. Ett vanligt upplägg är att Kalle i förväg busringer<br />
till några ur personalen, eller varför inte chefen, varpå hela blåsningen<br />
spelas upp när alla är samlade på fesen. Kalle tackar ja till<br />
de här jobben så ofta han kan. Ibland blir det vita pengar, men<br />
inte sällan hamnar de under bordet.<br />
I mars 1978 ska bensinbolaget Mobil Oil ab i Stockholm ha en<br />
återförsäljarkonferens på Gran Canaria. På konferensen vill man<br />
peppa de ansällda inför årets säljprisävling, Grand Prix -78, vars<br />
syfte är att «sälja så mycket som möjligt av bensin, olja, batterier,<br />
däck osv». Kalle tillfrågas. Uppdraget är bekant för honom. I<br />
god tid före konferensen ska han göra intervjuer med ansällda<br />
på företaget samt ringa upp företagets huvudkontor i rollen som<br />
återförsäljare.<br />
161
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
«Beträfande tidsplanen vill jag säga att du kommer att ha januari<br />
ut till förfogande för intervjuer, inte mer. Försa veckan i februari<br />
går uppskattningsvis åt för intervjuval, och ljudbandsredigering.<br />
Under samma vecka behöver vi dig också under ca en halv vecka<br />
för plåtningar».<br />
Så här såg Kalles professionella vardag ut i över 30 år. För de<br />
allra flesa svenskar var och förblev han känd från Sveriges Radio<br />
där hans skivor spelades, men i själva verket var Kalle Sändares<br />
spelplan och inkomskälla de mindre scenerna. Här kunde han få<br />
in slantarna. Behovet av pengar var alltid sort, viljan att göra sig<br />
av med dem till synes obotlig.<br />
1979 blev det filminspelningar. Han hade gjort tillfälliga inhopp<br />
framför kameran tidigare, då med bland andra Rolf Vesenlund,<br />
Beppe Wolgers och Ulf Thorén. Den här gången var det regissören<br />
Mats Helge Olsson som hörde av sig. En film i dolda kameran-sil<br />
planerades. Den skulle förs kort och gott heta Dolda kameran men<br />
filmcensuren sa nej, innan den gick upp på bioduken. Isället valdes<br />
namnet Heja Sverige! I filmen spelar Kalle rollen som sovjetisk<br />
fallskärmshoppare. I en av scenerna landar han i ett sädesfält och<br />
driver med ett par bönder genom att prata med dem på märklig<br />
ryska.<br />
Kritikerna himlade med ögonen. Heja Sverige! blev en riktig<br />
kalkonrulle och detta trots att kända skådespelare, däribland Per<br />
Oscarsson, medverkade.<br />
162
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
1979 medverkade Kalle i filmen Heja Sverige!<br />
163
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
En oljemålning av Michael Sanz utgör omslagsbild till Karl XII Sändare –<br />
Slaget vid Halden.<br />
164
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Den fattige konstnären<br />
Några månader efter Sändarresan 1980 påbörjades inspelningen<br />
av näsa platta. Den kom att heta Det som katten gör i lådan. Idén<br />
var Rune Öfwermans. Kalle skulle vara manager till ett ölsint och<br />
härjigt punkband på turné genom Sverige. Kalle ringde hotell och<br />
pensionat och hoppades på att få en bokning.<br />
Inspelningarna av Det som katten gör i lådan slutfördes, men de<br />
kom också att bli de sisa som han gjorde för Sonet på många år.<br />
Kalles sorti blev en tris hisoria.<br />
– Mitt under en inspelning tog han plötsligt fram ett papper<br />
och sa: «Vad gör man med det här?»<br />
Det visade sig att Kalle i hemlighet skrivit kontrakt med ett<br />
annat bolag, Mill Records, och fått ut 10000 kronor i förskott<br />
därifrån. Ångerfull av handlingen ville han att Sonet skulle lösa<br />
honom från detta, men på skivbolagets ekonomiavdelning sa man<br />
nej. Man ansåg att det var ett skattebrott.<br />
– Vi gjorde plattan <strong>klar</strong> och sen fick Kalle gå.<br />
Rune och Kalle kom på grund av detta ifrån varandra under<br />
flera år. «Det påverkade mitt humör», sa Rune. Förs närmare<br />
ett decennium senare knöts kontakten mellan dem på nytt.<br />
Även privat kom Kalle snart att så utan kontrakt. Äktenskapet<br />
med Gulli varade i drygt två år. I november 1981 begärde hon<br />
skilsmässa. För Gulli var separationen ekonomiskt nödvändig.<br />
Hon hade jobb och inkoms och hade alltsedan hon och Kalle<br />
träfades i hög grad fått försörja honom.<br />
165
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Efter inspelningen av Det<br />
som katten gör i lådan<br />
bröt Rune Öfwerman kontakten<br />
med Kalle.<br />
Men trots skilsmässan, eller kanske tack vare den, kunde Kalle<br />
och Gulli fortsätta att hålla kontakten. I själva verket förbättrades<br />
deras relation och Gulli förblev Kalles livskamrat.<br />
Att livnära sig som busringare var ingen enkel väg till rikedom,<br />
om man ska uttrycka sig försiktigt. Kalles inkomser var under alla<br />
år högs tillfälliga och nåt vanligt kneg vid sidan om artiseriet<br />
ville han inte befatta sig med. När han väl tjänade några slantar<br />
var han, för att citera Rune Öfwerman, «jävligt duktig på att göra<br />
sig av med pengar. Så fort han fick lite gick han ut på krogen».<br />
– Det skulle bara flyta. Här var han en bohem, en konsnär ut i<br />
fingerspetsarna.<br />
Snart sagt alla som jobbade med Kalle fick lära sig att hantera<br />
hans sändiga bekymmer med ekonomin. Björn Ulvaeus såg trasslet,<br />
men valde att blunda.<br />
– Vi blev goda vänner och jag hjälpte honom att låna pengar<br />
vid några tillfällen. Låna, förresen… man gav bort dem. Det<br />
finns artiser som ger så mycket till svenska folket att när de själva<br />
166
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Lars Carlsson<br />
Owe Midner producerade Kalles skivor<br />
på 80-talet.<br />
behöver nåt så tycker man att de kan få tillbaka. Själv<strong>klar</strong>t hjälpte<br />
man honom utan att kräva pengarna igen.<br />
Owe Midner, producent för Mill Records, tyckte även han att det<br />
emellanåt kunde vara rätt besvärligt att samarbeta med Kalle.<br />
– Ibland kunde han ringa och prata om ingenting och till slut<br />
fick man fråga om det var nåt speciellt. Då sa han att «det kommer<br />
bruna kuvert på mattan och vargaskall på dörren. Jag kan<br />
inte betala räkningarna och snart så tar dom teven.»<br />
Då fick Owe Midner ge honom ett bidrag. De kom överens om<br />
att det var ett lån, men det var sällan som något betalades tillbaka.<br />
Det hände också att Kalle kom ner till skivbolagets kontor och<br />
hämtade ut en tusenlapp då och då, som förskott.<br />
– Vi fick se till så att det inte blev för mycket. Annars gjorde vi<br />
ingen sor sak av det, säger Owe Midner.<br />
Kronofogden jagade honom. Inkomserna från skivorna och lön<br />
från Sveriges Radio förvandlades till skatteskulder med åren. I maj<br />
1984 kallades han till Stockholms tingsrätt. Kronofogdemyndig-<br />
167
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
heten ville kräva Kalle på pengar. Han hade då skatteskulder på<br />
54639 kronor, pengar som tillhörde saten men som försvunnit<br />
ut ur hans ficka.<br />
Innan rättegången skrev Kalles advokat en inlaga. Denne menade<br />
att det fanns förmildrande omsändigheter till skatteskulden.<br />
«Ternberg uppger att hans inkomser är mycket ojämna och att<br />
han under vissa perioder inte alls har några inkomser. Han har<br />
därför svårt att göra avsättningar till fyllnadsinbetalningar för<br />
skatt och i övrigt få ekonomin att gå ihop. Stora delar av året när<br />
inkomserna uteblivit har Ternberg försörjt sig genom upptagande<br />
av lån från goda vänner.»<br />
Rättegången tog fem minuter. Senare samma dag fattade Stockholms<br />
tingsrätt sitt beslut. Kalle sattes i personlig konkurs. 22<br />
Redan tidigt i karriären försökte Kalles vänner hjälpa honom<br />
att ta till vara på sina rättigheter som artis. De försod att han<br />
inte <strong>klar</strong>ade det själv.<br />
– Jag sa det till Kalle redan på 70-talet att han måse se till så att<br />
han får Stimpengar. Vid den tiden spelades han dagligen på radio<br />
och därför måse han ha gått mise om rejäla slantar. Jag tycker<br />
att skivbolaget borde ha tänkt på detta när de började samarbeta<br />
med Kalle, säger vännen Arne Larsson.<br />
Samma åsikt har Gilbert Holmsröm:<br />
– Kalles verk är som spontant diktande. Om rappare får Stim<br />
ska Kalle också få det.<br />
Men så var det inte. Kalle Sändares intäkter kom från skivförsäljningen,<br />
lön från skivbolagen samt ersättning från Sami, som<br />
tillvaratar musikers upphovsrättsliga intressen.<br />
Men de riktigt sora pengarna som man kan få från Stim har<br />
uteblivit. Och för<strong>klar</strong>ingen är enkel: i Stims ögon är han ingen<br />
168
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
upphovsman eftersom artiser inom tal och sketch inte sorterar<br />
under Stim. Letar man i Stims databas gapar filen för Kalle Sändare<br />
tom med undantag av en enda pos: vinylsingeln «När den<br />
sunden kommer» (1981). Den gavs ut i samband med utgivningen<br />
av Det som katten gör i lådan. Den besår av ett potpurri av Kalles<br />
telefonsamtal som spelas upp till ett komponerat musiksycke för<br />
vilket Stimpengar kan betalas ut.<br />
Anders Burman, Metronomes producent, säger att frågan om<br />
Stimpengar till Kalle aldrig var aktuell 1965 och tillägger att han<br />
har svårt att se att han skulle få pengar därifrån för sina verk.<br />
– Om Kalle Sändare ska få det måse även den personen som<br />
han talar med få det. Det var det aldrig frågan om.<br />
169
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
I samband med Abbas konsert i Royal Albert Hall i februari 1977<br />
delade arrangören Alec Leslie ut en satyett till bandet. «Anthracite<br />
as agreed…» var en hemlig vink till Kalle Sändare.<br />
170
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Husgud hos Abba<br />
Kalles inflytande på svenska komiker och artiser är svårt att<br />
överblicka. Underhållaren Lasse Brandeby har sagt att han aldrig<br />
kunnat bli den han blev om inte Kalle funnits. Brandebys alter<br />
ego, Kurt Olsson, växte delvis fram ur Kalle Sändare-humorn;<br />
ritblocket och tuschpennorna som han fipplade med i tv sägs<br />
vara inspirerade av Kalle.<br />
– Jag brukar somna till talkassetter som jag har. Jag kan inte när<br />
det är tys. Det brukar bli Lindeman eller Kalle Sändare, sa han i<br />
en intervju i Göteborgs-Posen 1995.<br />
En annan artis som i intervjuer gärna uttryckt sin kärlek till<br />
Kalles humor är gitarrisen Janne Schafer. Han började lyssna<br />
på Kalle tidigt på 70-talet. Han mötte Kalle på samma sätt som<br />
många andra artiser gjort före honom: i sudion, i väntan på näsa<br />
tagning. Någon tog fram en kassett med Kalle och spelade. «Det<br />
gav dagen allt liv igen», säger Janne Schafer.<br />
1978 ledde Schafer programmet Sommarmorgon i Sveriges Radio.<br />
Som gäs i det sisa programmet hade han bjudit in Kalle, för<br />
lyssnarna presenterad som musikkritikern Klaus von Hamlet<br />
från Göteborg, expert på kompositören Franz Schubert. Schafer<br />
spelade sina favoritlåtar som varvades med mellansnack.<br />
– Varje gång jag skulle spela en ny låt begärde Kalle ordet och sa<br />
nåt helt ovidkommande om Schubert isället. Detta upprepades<br />
gång på gång ända tills programmet var slut.<br />
171
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
«Ja, tack så mycket! Det var mycket roligt att komma hit den här timman<br />
och se hur det går till. Jag kanske har nämnt någon gång att Schubert<br />
dog den 19 november 1828 i Wien. Till dess hade han lyckats skriva 640<br />
sånger och det tycker jag är otroligt duktigt…och vackert är det också. Hör<br />
och lyssna ordentligt vad vackert detta är. Man blir så rörd på något sätt.<br />
Vilken underbar dag!»<br />
Fler kom att utnyttja möjligheten att bjuda in Kalle som gäs.<br />
1979 sod Claes «Clabbe» af Geijersam i sartgroparna för att<br />
sända ett nytt radioprogram med de hetase pop- och discolåtarna.<br />
Clabbe hade programidén <strong>klar</strong> men hade länge problem med att<br />
hitta ett passande namn till programmet. Av Björn Skifs fick han<br />
tipset att kalla det för Rakt över disk.<br />
Björn Skifs visse vad han gjorde. Uttrycket var hämtat från batterissamtalet.<br />
I ett av samtalets många sidospår, i den så kallade<br />
Albert Engsröm-hisorien, berättar Kalle med sigande förvirring<br />
som följd om familjen som åker ut till Vaxholm och besöker<br />
Sysembolaget för att köpa alkohol:<br />
«Då gick dom in till föresåndaren och frågade detta om de fick<br />
köpa en tunna och ta med sig rakt över disken.»<br />
Rakt över disken. Rakt över disk. Clabbe nappade på idén. Kalle<br />
var sedan länge införlivad i hans begreppsvärld. Det enda han gjorde<br />
var att med en lätt jusering anglifiera uttrycket till Rakt över disc.<br />
Kalle medverkade också som gäs i Clabbes program, försa<br />
gången på nyårsafton 1979 då han läse upp dikten «I gryningsljus»<br />
minuterna efter tolvslaget. Med några savelsers undantag<br />
var dikten identisk med den version som tre år senare släpptes<br />
på Dagens dikt. Året därpå dök han upp igen, den här gången som<br />
Doktor Panza, virrigt kommenterande symfonisk musik.<br />
172
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Men det var kanske framförallt i Abba som Kalle var idolen nummer<br />
ett. Vid lediga sunder, både hemma i Sverige och utomlands,<br />
plockade man fram hans plattor för att skratta och komma<br />
i sämning. Abba-medlemmarna kunde sin Kalle Sändare utan<br />
och innan; han utgjorde en del av deras mentala världsbild – som<br />
inspiratör och språkbildare.<br />
För Björn Ulvaeus hade glädjen spirat redan på 60-talet när han<br />
spelade i gruppen Hootenanny Singers.<br />
– Vi körde Kalle i turnébilen hela tiden. Det var ett slags snack,<br />
en jargong mellan oss. Kalle hade en märkvärdig betydelse för alla<br />
oss som spelade i band i slutet på 60-talet, säger Björn Ulvaeus.<br />
– Jag vet inte varför det appellerade till oss. Vi lyssnade på det<br />
om och om igen, även om man kunde allt redan ville man höra<br />
det igen. Det var ett slags lek, en barnslighet, en genuin form av<br />
barnslig humor.<br />
Björn hade upptäckt Kalles skivor tillsammans med bandkollegan<br />
Hansi Schwarz som i sin tur introducerats i lallandet av<br />
Bosse Winberg i Spotnicks. Hansi berättar:<br />
– Jag följde med Bosse hem en natt. Han hade en tejp med Kalles<br />
allra tidigase samtal på, samtal som mig veterligen aldrig givits ut.<br />
Vi lyssnade och skrattade tills solen gick upp. Jag fick en kopia på<br />
bandet av Bosse, men lånade ut det och sen såg jag det aldrig mer.<br />
Björns och Hansis hyllningar till Kalle fortsatte efter Hootenanny<br />
Singers, och fler personer knöts till beundrarskaran. 1974 gjorde<br />
Abba sin försa turné i Sverige. Hansi Schwarz var turnéledare.<br />
Kalle hade spelats från turnéns försa dagar till de sisa, och Hansi<br />
försod intuitivt vad som behövdes för att glädja kompisarna när<br />
det vara dags att summera tiden tillsammans.<br />
– Jag såg till så att alla som varit med på turnén fick en present<br />
173
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Privat<br />
Turnéledaren Hansi Schwarz<br />
lät tillverka ett armband som<br />
medlemmarna i Abba fick.<br />
av mig. Den utgjordes av ett armband i silver. Varje armband<br />
pryddes med ett Kallecitat, hämtade från de två försa plattorna.<br />
Någon fick «Lejonklösa» på sitt armband, jag minns inte vem,<br />
och på mitt exemplar kunde man läsa texten «Med dicke på».<br />
– Vad frågade han om där då?<br />
– Rumtog!<br />
– Vad för nånting?<br />
– Vad dom tar för några priser på rummen. Och service och sånt där,<br />
va. I allmänhet, i sörsa allmänhet… hur folk trivs på hotell.<br />
– Jaaa... jus det.<br />
– Med dicke på!<br />
Björn Ulvaeus minns försa gången han träfade Kalle. Det ägde<br />
rum innan Abba blev Abba. Björn och Agnetha, Benny och Anni-<br />
Frid uppträdde i Trädgårn i Göteborg med ett kabaretprogram<br />
under namnet Fäsfolket.<br />
– Det var ett program med mycket låg kvalitet, det verkliga<br />
lågvattenmärket i min karriär, säger Björn.<br />
174
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Efter konserten blev det fes i Långedrag i väsra Göteborg. Fesen<br />
hade pågått ett tag när Kalle plötsligt sod där. Han blev den<br />
naturliga mittpunkten, utan att egentligen behöva ansränga sig<br />
eller säga något av betydelse.<br />
– Vi satt uppe hela natten fram till morgonen och garvade. Det<br />
var en underbar skrattnatt där allt vevades om och om igen. Jag<br />
vet inte om han var plågad eller njöt av tillfället, men vi hade<br />
verkligen kul.<br />
Med Kalle skulle Abba-gänget få fler oförglömliga minnen. 23<br />
Hans humor var förs som sis en social upplevelse, en intern<br />
erfarenhet som inte var alldeles enkel att förmedla och för<strong>klar</strong>a<br />
för den som inte redan var invigd. Men ibland sruntade man i<br />
detta förhållande och hyllade Kalle öppet och utan ursäkter.<br />
Inför turnén 1977 togs en specialdesignad t-shirt fram som<br />
bandmedlemmarna och de övriga på turnén fick var sitt exemplar<br />
av. På t-shirtens baksida sod det abba European & Ausralian<br />
tour 1977 och på framsidan kunde man förvånat sava till ordet<br />
Anthracite.<br />
Abbas tack till Kalle<br />
Sändare tog sig flera<br />
uttryck, som här på<br />
en t-shirt från 1977.<br />
I programbladet<br />
under turnén i Ausralien<br />
1977 åberopade<br />
Abba en viss Charles<br />
the Transmitter som<br />
deras egen leverantör<br />
av… antracit.<br />
175
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Bara den innersa kretsen försod vad det handlade om. Kalle låg<br />
bakom.<br />
– Det var på en helt privat tillsällning som han hade använt<br />
det ordet och det var något som han och Bosse Norling sen hade<br />
satt ihop. Alla tyckte det var så roligt så därför använde vi det<br />
sen. Det sod i vår rider att vi skulle ha ett kilo antracit på varje<br />
spelning, i omklädningsnumret, och det enda sället vi fick det<br />
på var på Albert Hall, där vi fick sora kolbitar och två satyetter<br />
tillverkade i antracit, minns konsertarrangören och grundaren av<br />
Ema Telsar, Thomas Johansson, som också följde med på flera av<br />
Abbas turnéer. 24<br />
När Abba besökte Japan, under den sisa världsurnén 1980,<br />
fanns Kalle med igen, utan att han själv var närvarande. Turnéledaren<br />
Bosse Norling lät tillverka en souvenir, en give away till<br />
alla som hjälpt till under turnén. Souveniren utgjordes av ett siligt<br />
armbandsur som tillverkades i en begränsad upplaga. Drygt 30<br />
exemplar har nämnts.<br />
Armbandsuret var Abba-gängets sisa kärleksför<strong>klar</strong>ing till Kalle,<br />
en diskret flirt till den man som inspirerat dem under alla åren<br />
tillsammans. Urtavlan saknade sifror. Isället för tolv sifror fylldes<br />
den med 14 boksäver som tillsammans och läsa i klockans<br />
riktning bildade meningen Ett bord i hallen, en fras som hämtats<br />
från Kalles telefonsamtal «Värdshuset Pilgrimen».<br />
Kalles klassiska replik förevigades av Abba.<br />
176
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
När Benny Andersson fyllde 50 år 1996 spelade Kalle på nytt en<br />
roll. Benny hade nyligen haft inbrott i sin villa och av de sulna<br />
ägodelarna sörjde han souveniren från turnén 1980 mes av allt.<br />
Claes af Geijersam hörde jubilaren beklaga det inträfade och när<br />
de träfade varandra på fesen kunde Clabbe glädja sin vän mer än<br />
någon annan. Benny fick en present av Clabbe och inuti paketet<br />
låg en klocka inbäddad.<br />
– Min klocka hade bara legat i en låda hemma så därför var<br />
mitt ofer lätt att göra. Jag visse hur glad Benny skulle bli, säger<br />
Clabbe.<br />
Björn och Benny har även efter tiden i Abba ofentligt signalerat<br />
sin tacksamhet till Kalle. Ibland har det skett i form av en diskret<br />
flört till dem som redan försår vad det handlar om, men som inte<br />
betyder någonting för dem som inte vet. Ett exempel på detta<br />
är dansbandslåten «Det är vi ändå», vars titel är hämtad från<br />
samtalet «Taklagsfesen» (1975), och som låg på Svensktoppen i<br />
sammanlagt 43 veckor 2006–2007.<br />
Den som en gång smittats av Kalle Sändares humor blir lätt<br />
drabbad för resen av livet. Björn Ulvaeus har tänkt och pratat<br />
som Kalle i hela sitt vuxna liv.<br />
– Det är en massa ord som bara far förbi. Whesk, till exempel.<br />
Fjärrkontrollen hemma hos oss kallades för whesk. För min pappa<br />
var järrkontrollen inget annat än whesk och när han en gång<br />
ringde till tv-reparatören för att få järrkontrollen lagad sa han<br />
att det var fel på whesken. Killen försod försås ingenting och<br />
inte pappa heller.<br />
– Kalle Sändare är de snabba, oväntade associationernas mäsare.<br />
Det är fantasiskt hur roligt det är att låta sig syras av såna kas,<br />
säger Björn Ulvaeus.<br />
177
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Okänd<br />
Monica Hedenqvis är kvinnan på Hotell Ritz .<br />
178
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Förvirring på Hotell Ritz<br />
Varför föddes vi vita vita<br />
– när alla gula föds gula,<br />
och alla svarta svarta?<br />
Varför?<br />
Med det havererade Sonetsamarbetet bakom sig kasades<br />
Kalle in i ett nytt sammanhang. Han hamnade på skivbolaget<br />
Mill Records som ägdes och drevs av sockholmaren Owe Midner<br />
och dennes kollega, Hans Larsson. De hade tidigare jobbat på<br />
Polygram under 70-talet.<br />
Bytet av producent innebar att Kalle lämnade den omedelbara<br />
och nära tillgången till jazzen. Anders Burman, Rune Öfwerman<br />
och Göran Freese hade talat, spelat och jobbat som de jazzmusiker<br />
de var. Owe Midner låg närmare popens fåra.<br />
Owe hade träfat Kalle i Göteborg över en lunch redan tidigt<br />
på 70-talet. Han hade länge umgåtts med tankarna på att spela<br />
in nåt med Kalle. Nu kom chansen. Det skulle bli en annorlunda<br />
platta, tänkte han.<br />
Owe drog sig till minnes att Gunnar Johnson hade ett häfte<br />
hemma fullt med dikter från Göteborg, skrivna av mer eller mindre<br />
oetablerade poeter på 60-talet. Ösen Hedenbratt låg bakom flera<br />
av dikterna.<br />
Owe presenterade idén för Kalle. Han skulle spela in en dikt-<br />
179
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
skiva där han läse sina egna och Ösens dikter. Kalle hade inga<br />
invändningar. Han hade skrivit dikter ända sedan 50-talet, dikter<br />
han deklamerat inför publik eller i kompisgänget på feser.<br />
Klafa, klafa, lilla Aorta<br />
snart slår min Ticka åta,<br />
släpp Ding, släpp Ding, om Du så vågar<br />
hyran betalas i förskott. 25<br />
24 dikter spelades in under Owe Midners ledning. Det var inte<br />
den enklase utmaningen; det krävdes en göteborgare som försod<br />
lallens väsen för att dikterna skulle komma till sin rätt.<br />
– Kalles dikter var galna, men inte lika galna som Ösens. De<br />
var helt absurda och vissa kunde man helt enkelt inte förså. Men<br />
när Kalle läse dem blev det roligt, minns Owe Midner.<br />
Tanken var oemotsåndlig när den presenterades, men när alla<br />
dikterna var inläsa fick Owe nog. Han sökte gärna det okonventionella,<br />
men den här gången fick han tänka om. Isället för att ge<br />
ut en renodlad diktsamling föddes en annan idé. Han besämde<br />
att Kalle skulle ringa runt till hotell i landet och läsa upp dikterna,<br />
däribland Ösens, i telefon. Då skulle man kunna förena diktläsningen<br />
med det traditionella lallandet som Kalle var bäs på.<br />
Runt skåpet bodde ett träd<br />
som ingen hade sett –<br />
Löven bildade en sjö –<br />
när brodern svetsade rubel<br />
med seg. 26<br />
180
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
På Dagens dikt bidrar Kalle med de flesa dikterna. Ösen bidrar<br />
med två, «Klockan 24» och «Mjuka tass i etern», och Owe Midner<br />
med en, «Vargaskall». Det mes kända samtalet från dessa<br />
inspelningar är Hotell Ritz. Det ringdes från Mills sudio i Kumla.<br />
Allt talade för att det skulle gå trögt i sudion den här dagen; Kalle<br />
var inte på humör.<br />
– Vi satt på en pizzeria och käkade. Kalle tog en öl, vilket inte<br />
hände så ofta i samband med att han arbetade. Men den här gången<br />
gjorde han det. Sen gick han in och ringde.<br />
Det skulle visa sig bli en bra dag på jobbet för Kalle. Och för<br />
personen han ringde skulle dagen bli väldigt annorlunda. Monica<br />
Hedenqvis hade flyttat hem till Sverige och Karlsad 1977 efter<br />
att ha bott i Spanien i många år. Där hade hon jobbat inom hotell-<br />
och resaurangbranschen. Hemma i Värmland fann hon ett<br />
nytt jobb och tog så småningom över Hotell Ritz i Karlsad. Kalle<br />
Sändare var helt obekant för henne.<br />
– Det var inte jag som tog samtalet förs, det var min väninna,<br />
men hon lämnade över luren till mig eftersom det var incheckning<br />
och mycket folk som kom.<br />
– Jag tyckte att han lät så konsig. Jag trodde förs att det var<br />
nån av mina vänner som ringde och tokade sig. Därför låg jag till<br />
en början lågt, tänkte att det skulle ge sig vem det var. Men jag<br />
fick inte till det. Sen började jag tänka att det var nån knäppis,<br />
nån som kanske släppts ut från Mariebergsansalten eller smitit<br />
därifrån.<br />
Efter en sund blev Monica tvungen att avsluta samtalet. Det<br />
hade kört ihop sig i receptionen. Men Kalle ringde upp på nytt<br />
efter en halvtimma.<br />
– Då var jag på humör. Jag hade skitkul. Och då hade jag publik<br />
181
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
också. Gäserna sod runt omkring mig och försod att det var den<br />
där knäppgöken igen.<br />
Samtalet mellan Kalle och Monica är en favorit för många fans.<br />
Det finns en vänlig ton mellan dem och trots att Kalle inte riktigt<br />
lyckas lalla bort sin partner är dikterna som han läser upp till hotellkvinnans<br />
illa dolda förtjusning en sor del av underhållningen.<br />
Det dröjde några månader, men en dag kom ett blomserbud till<br />
hotellet. En sor bukett röda rosor sälldes på receptionsdisken.<br />
– Jag fick förs ett fång rosor, sen ett fång till och sen ytterligare<br />
ett… ja, så höll det nog på en hel vecka. Till slut såg det ut som<br />
en hel begravningsbyrå i receptionen.<br />
På korten som följde med blommorna sod det «Till Monica»,<br />
följt av en slarvig namnteckning.<br />
Hon försod ingenting. Vem hade sänt henne alla dessa blommor?<br />
Och varför? En väninna till henne löse gåtan till slut. Namnet<br />
dechifrerades, men upptäckten väckte bara fler frågor.<br />
Monica letade upp telefonnumret. Kunde det verkligen vara<br />
han? De hade aldrig träfats. De hade inget med varandra att göra.<br />
Det måse vara ett missförsånd.<br />
Han var inte hemma när hon ringde. Men sambon svarade.<br />
Monica svalde. Vad skulle hon säga? Det kunde uppfattas fel:<br />
«Er man skickar rosor till mig…»<br />
Senare, när hon äntligen fick tag på blomsermannen, musikern<br />
Björn J:son Lindh, fick denne tillfälle att för<strong>klar</strong>a sig. För honom<br />
var det en enkel sak. Han hade handlat helt spontant. Han berättade<br />
att han lyssnat på Kalles nya skiva och blivit förtjus i kvinnan<br />
på Hotell Ritz.<br />
– Hon var så härlig, jag blev så glad när jag lyssnade på dem. Så varför<br />
inte skicka blommor? berättade Björn J:son Lindh långt senare.<br />
182
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
gropen som föll<br />
Förs bar de alla rottingar till isen;<br />
och där sjöng dronten,<br />
och kören malde järn i hörnet.<br />
Guschne fäschten!<br />
skrek de alla i havets sora djup.<br />
Mangl mangl,<br />
- lättra lättra!<br />
Och solen skruvade sin kuulmvåsch.<br />
Stråktröjan vilar bland andra mlufläschusch<br />
och det är det som finnes;<br />
det finase som är kvar.<br />
Den järde dagens år<br />
låter noblessen sirra i ett muåg.<br />
Väl utskuren<br />
blir du hel igen.<br />
183
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Under 80-talet turnerade Kalle tillsammans med Bertil Bertilson.<br />
Framträdandet på Ritz i Borås 1984 var ett av deras försa på väskusen.<br />
184
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Sena shower på krogen<br />
På Mill Records gjorde Kalle fyra skivor mellan åren 1982<br />
och 1990. Med undantag från Dagens dikt, som sålde i runt 10 000<br />
exemplar och som av många betraktas som en pärla i samlingen,<br />
var skivorna en besvikelse. Det håller till och med producenten<br />
Owe Midner med om:<br />
– Flera av våra plattor höll inte alls den klass som Sonetskivorna<br />
gjorde. Ibland var Kalle inte på humör och då kunde han börja<br />
föra helt vanliga samtal med folk i telefon. Då hade han liksom<br />
glömt vad grejen var. Han spårade ur och kom inte ihåg vad det<br />
handlade om.<br />
Owe Midner blev sressad av detta. Han besämde sig därför att<br />
ta en mer aktiv roll under inspelningarna. Han började syra upp<br />
dem genom att skriva ner korta manus, inledande formuleringar<br />
och ord som Kalle skulle lägga in i samtalet.<br />
– Vi fick lägga upp lite riktlinjer för hur det skulle gå till, vad<br />
han skulle prata om. 27<br />
Många samtal fick kasas. Det var en tid av många motgångar.<br />
Men ett samtal, det gick till Folkkampanjen mot kärnkraft, blev<br />
lyckat. Owe hade hittat annonsen i tidningen. Folkkampanjen mot<br />
kärnkraft sålde ett slags vänserpolitisk variant av Monopol som<br />
man annonserade om i tidningen. Världsmonopol hette spelet.<br />
Kalle ringde och sa att han företrädde en spelförening, sällde<br />
185
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
1982 släpptes Heta<br />
Linjen, en samling<br />
samtal från showerna<br />
på Bacchi Wapen i<br />
Stockholm.<br />
frågor om spelet och undrade om han kunde få «byta bort Sovjetunionen».<br />
Allt slutade med att Kalle trodde att han ringt till<br />
en färgafär, en vändning likt den i batterissamtalet.<br />
– De vägrade att medverka när jag tog kontakt med dem efteråt.<br />
De gillade väl inte att Kalle nämnde Sovjetunionen. Det var liksom<br />
fel land att byta bort, säger Owe.<br />
Man gjorde även flera försök att skoja med fotbollsprofiler. Man<br />
ringde Gunnar Nordahl, Bengt «Julle» Gusavsson och förbundskaptenen<br />
Georg «Åby» Ericson. Det var dödfött.<br />
– Åby Ericson skulle vi få att sjunga en låt, men han var inte<br />
alls med på det. Han tyckte att Kalle var elak och han hade heller<br />
aldrig hört talas om någon Kalle Sändare.<br />
1982 släpptes Heta Linjen – Live Show på Bacchi Wapen, en samling<br />
livesamtal som Kalle gjort inför publik i Stockholm. Två år senare<br />
kom Havers och hundra bobiner där Kalle bland annat ringer upp<br />
Bert Karlsson, som genomskådar busringningen. 28 Därefter blev<br />
186
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
det ett långt uppehåll fram till 1990 då Owe och Kalle spelade in<br />
Lättlurat Svårlurat som blev deras sisa skiva tillsammans.<br />
När skivförsäljningen gick sämre på 80-talet blev Kalle mer och<br />
mer beroende av att hitta intäkterna på annat håll. Kåserier och<br />
framträdanden på krogar och företagsfeser blev allt vanligare.<br />
Här behövde han aldrig oroa sig. Det fanns alltid folk som drog i<br />
honom. I slutet av 70-talet hade han kommit i kontakt med underhållaren<br />
och revymakaren Bertil Bertilson (1940–2003) från<br />
Stockholm. Med denne kom han snart att inleda ett mångårigt<br />
samarbete.<br />
Bertil Bertilsons kändisskap hade tagit fart redan tidigt 60-tal då<br />
han träfade The Beatles under deras försa turné i Sverige. Han<br />
turnerade också själv i många år med gruppen Rockfolket som<br />
uppträdde i folkparker runt om i landet. 1989 kom han ut med sina<br />
memoarer, Rapport från en dårfink, som är en lång samling burleska<br />
och dråpliga hisorier, inte sällan med det ekivoka och närmas<br />
buskisaktiga skämtlynne som Bertil Bertilson gärna uttryckte.<br />
Ett av kapitlen i boken ägnas åt samarbetet med Kalle. Bertil såg<br />
upp till honom, «den mes försynta och älskvärda människa man<br />
kan träfa». «Att få arbeta tillsammans med en så fin människa<br />
som Kalle Sändare i alla dessa år ser jag som en sor förmån. Att<br />
vi dessutom alltid hade och har så otroligt roligt tillsammans gör<br />
det än bättre», skrev Bertilson.<br />
De hade träfats i en inspelningssudio i slutet av 70-talet. Bertil<br />
besämde sig «på sående fot för att försöka jobba med denne<br />
otroligt rolige man». I efterhand kan det synas märkligt att det<br />
blev ett samarbete överhuvudtaget. De jobbade visserligen båda<br />
två som komiker, men attityderna till humorn och publiken var<br />
i många sycken diametralt motsatta. Kalle tyckte illa om humor<br />
187
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
som slog under bältet; för Bertil Bertilson var det roligas av allt.<br />
Samtidigt kompletterade de varandra; i Bertils sällskap behövde<br />
Kalle aldrig hålla hög profil på scen. Det räckte att han gjorde sin<br />
grej – att lalla i telefon. Bertil var motorn, det var han som drev<br />
dem framåt, fixade nya jobb, snackade.<br />
Samarbetet mellan Kalle och Bertil sräckte sig över en 20-årsperiod<br />
med några uppehåll under 90-talet. Bertil försod, något<br />
som Rune Öfwerman också insett långt tidigare, att Kalle inte<br />
kunde så på egna ben. Han behövde «nån som höll i trådarna<br />
och söttade honom». Då skulle han göra «en bra show», menade<br />
Bertil. Han besämde att de skulle uppträda tillsammans på scen.<br />
Medan Kalle ringde telefonsamtal från scenen, skulle Bertil gå<br />
runt bland publiken och plocka upp tips. I bris på uppslag tog<br />
man Gula Sidorna till hjälp.<br />
Kalle gillade egentligen inte att uppträda inför publik på det<br />
sätt som blev vanligt med Bertilson. Han var rädd för att tekniken<br />
skulle srula till det. Det fanns inga nödutgångar, ingen Göran<br />
Freese som kunde klippa bort pauser och pinsamma klavertramp.<br />
Men Bertilson övertygade honom. Här fanns pengar att tjäna,<br />
lovade han. 29<br />
Under andra halvan av 1982 hyrde Bertil Bacchi Wapen i Gamla<br />
Stan i Stockholm. Showerna var alltid sena. Kalle kunde ringa<br />
hem till folk, inte sällan efter klockan tio på kvällen.<br />
Han gillade det inte.<br />
– Då är det för sent att ringa, men de fattar inte det, sa Kalle i<br />
en intervju några år senare.<br />
Det hände trots allt en hel del tillsammans med Bertil Bertilson.<br />
Under ett par somrar i mitten av 80-talet fixade han så att<br />
han och Kalle kunde underhålla på Gröna Lund. De hamnade på<br />
188
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
karnevaler, pubaftnar och fesivaler från norr till söder. Ibland<br />
tog de tåget, men ofta drog de iväg i Bertils gamla Mercedes.<br />
På somrarna sack de till Väskusen. Krogshowerna började vid<br />
halv åtta och höll på hela kvällen. Turnéprogrammet kunde se ut<br />
så här:<br />
Söndag: Resaurang Oscar, Varberg<br />
Måndag: Hotell Havsbaden, Lysekil<br />
Tisdag: Gröna Lid, Fjällbacka<br />
Onsdag: Hotell Gösas, Hunnebosrand<br />
Torsdag: Resaurang Smögensnäckan, Smögen<br />
Fredag: Väsergök, Kungälv<br />
Lördag: ledigt, Göteborg<br />
– Ibland var han helt fantasisk, ibland blev det bara dåligt. Men<br />
så var det att spela live. Det var komedi utan skyddsnät, minns<br />
Håkan Tollesson som jobbade som Kalles och Bertils roadmanager<br />
under åren 1984–1989.<br />
Ibland tvingades Kalle att ta genvägar för att inte hamna i den<br />
pinsamma situationen att inget samtal gick hem. Helt säker på<br />
att folk svarade var man aldrig, särskilt med tanke på den sena<br />
timmen. Därför ringde han ibland folk som han kände. De fick<br />
spela med i en på förhand uppgjord duell. Hansi Schwarz lånades<br />
en kväll i Lund i början på 80-talet, och Kalles kompisar sällde<br />
också upp på fejkringningar då och då:<br />
– Jag var fullt införsådd vad det handlade om. Samtalet handlade<br />
om ett jobb på en vvs-firma och jag minns att det försa han sa<br />
var att han ville ha semeser, säger Kalles flygarkompis Bengt-Ove<br />
Bengtsson i Åsa.<br />
189
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Trots att Kalle och Bertil kamperade ihop under så många år var<br />
umgänget mellan dem inte alltid det bäsa. Försa anhalten på<br />
Väskusturnén var Resaurang Oscar i Varberg. Håkan Tollesson<br />
mötte upp med bil på järnvägssationen i Herrljunga, varifrån de<br />
sedan åkte vidare till Varberg.<br />
– När de kom med tåget från Stockholm hade Kalle satt sig<br />
längs fram i tåget medan Bertil satt längs bak. Kalle gick ut i<br />
ena änden av tåget, och Bertil i den andra. Kalle ville inte prata<br />
med honom mer än han behövde. 30<br />
Cy<strong>klar</strong> ska sällas in<br />
i salar.<br />
190
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Gröna Lund, våren 1983. 1000 kronor per dag.<br />
191
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: svt Imagebank<br />
«Duktig vovve!» Kalle lallar på bilprovningen i TV-programmet Lättlurat<br />
den 13 december 1990.<br />
192
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
«Lamporna var så varma i tv»<br />
Efter Haverst och hundra bobiner skulle det dröja två<br />
år till näsa skiva. Två sidor gavs ut på skivbolaget Boss Music<br />
1986. Med under inspelningen fanns Göran Freese. Två sidor<br />
utgörs av en disparat samling telefonsamtal. Tematänket från Rune<br />
Öfwermans tid är borta; här blandas samtal om sudsmattor med<br />
kafepettrar och välgörande salvor.<br />
Skivans b-sida är av den märkligare sorten. Här finns inga telefonsamtal,<br />
isället hör man Kalle läsa upp tre långa monologer:<br />
«Järnföreningen», «Dr. Kokos-Boll» och «Maskeradernas skuggor».<br />
Den senare lär Kalle ha skrivit redan på 70-talet och framfört<br />
vid privata feser.<br />
Kalle kallade dessa monologer för skaddor. Skaddan var en lång<br />
berättelse som bitvis kunde anta diktens former. Den byggdes ofta<br />
upp kronologiskt och avslutades gärna med ett väsgötaklimax. Så<br />
var det med de tre monologerna på Två sidor. Det spelar ingen roll<br />
hur många gånger man lyssnar; man blir aldrig klok på dem!<br />
Två sidor sålde dåligt. Den pressades i en liten upplaga och är<br />
idag en raritet bland samlarna. Utgivningen hade skapat en viss<br />
irritation på Mill Records, som något år dessförinnan skafat sig<br />
ensamrätten till artisnamnet Kalle Sändare. Det var ett försök att<br />
soppa oseriösa lycksökare som ville tjäna pengar på att ge ut mer<br />
193
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Två sidor kom ut 1986.<br />
På skivans B-sida läser<br />
Kalle upp märkliga<br />
monologer utan poäng.<br />
eller mindre professionella samtal med Kalle. Huvudpersonen själv<br />
spelade oskyldig och gick ut i pressen och sa att han inte längre<br />
fick uppträda under sitt artisnamn, Kalle Sändare.<br />
En missuppfattning, enligt Owe Midner.<br />
– Det var sant så länge det gällde framträdande på skiva, dock<br />
inte på scen.<br />
Namnfrågan hängde inte deso mindre kvar fyra år senare när<br />
Mill Records gav ut vad som kom att bli den sisa skivan på skivbolaget,<br />
Lättlurat Svårlurat. Under 1990 hade Rune Öfwerman och<br />
Kalle åter knutit kontakt med varandra och låg i sartgroparna<br />
för att spela in en ny skiva tillsammans, Va’ bra d<strong>e’</strong> hörs! Men det<br />
fanns ett hinder.<br />
Inför utgivningen sod det <strong>klar</strong>t att Sonet, på grund av avtalet<br />
mellan Kalle och Mill Records, inte tilläts använda artisnamnet<br />
Kalle Sändare. En juridisk tvis tornade upp sig. Irriterad över<br />
194
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
det väntade krånglet tog Rune Öfwerman kontakt med sin vän,<br />
advokat Börje Söderlund i Stockholm, och frågade honom om<br />
han kunde hjälpa Sonet i namntvisen. Det kunde han. «Hälsa<br />
Kalle att han kommer upp till mig», sa Börje.<br />
Någon dag senare klev Kalle in på advokatbyrån. Han var inte<br />
ensam. I släptåg hade han Bertil Bertilson.<br />
– Jag sa att jag kunde hjälpa dem, men att det antagligen krävdes<br />
en hel del arbete och att jag behövde ett förskott, minns Börje<br />
Söderlund.<br />
Han såg framför sig en utdragen process, men Kalle och Bertil<br />
avslutade den snabbare än de själva försod.<br />
– När jag sagt att jag ville ha pengar för arbetsinsatsen vände<br />
sig Kalle till Bertil som lämnade fram en 50-lapp som han haft i<br />
fickan.<br />
Av den hotande rättighetssriden om artisnamnet Kalle Sändare<br />
blev det till slut ingenting. Från Mill Records får Rune en kort tid<br />
efteråt beskedet att man släppte Kalle till Sonet.<br />
Hösen 1990 blev intensiv. Förs en skiva med Mill Records och<br />
sedan en med Sonet. Utöver detta var han engagerad i ett humorprogram<br />
som kom att sändas i elva avsnitt i Sveriges Television<br />
under vintern 1990–91. Programmet hette Lättlurat och bjöd på<br />
ett bekant arbetsfält för Kalle: dolda kameran. I programmen<br />
som började sändas i november 1990 spelade han flera roller:<br />
hälsokosexpert, rysk regissör, bilbesiktningsman, ögonläkare och<br />
mycket annat.<br />
tv var inte nytt för Kalle. Under 80-talet hade han varit en återkommande<br />
gäs i lekprogrammet Prat i kvadrat med Fredrik Belfrage<br />
som programledare och på 60- och 70-talet hade han gjort flera<br />
inspelningar med dold kamera. Tidigare hade han <strong>klar</strong>at sig hyfsat<br />
195
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
i recensionerna, men den här gången var kritiken inte nådig. Expressens<br />
Lars Björkvall avlivade Kalle som en «obehaglig figur»:<br />
«I alla tider har han gjort sig lusig på vanliga, snälla, ofta äldre,<br />
svenskars bekosnad. Av respekt för en knäpp göteborgare har de<br />
artigt låtit dåren hållas eller blivit så rädda att de visat upp den<br />
där flatheten som Kalle Sändares anhängare sedan hånskrattar<br />
åt. Med några få undantag brukar karln ge sig på försvarslösa<br />
människor som uppför sig förblufande normalt med tanke på<br />
omsändigheterna. Viss kan man väl i princip tycka att vi svenskar<br />
accepterar myndighetsutövning alltför lätt. Men vad är det för<br />
poäng att driva med en äldre man som vill besiktiga sin bil? När<br />
Kalle Sändare sa ‹Duktig vovve› sedan ofret skällt på kommando<br />
ville jag näsan spy.»<br />
tv-programmet fortsatte efter jul och nyår. Anfallet mot Kalle<br />
likaså. Kulturkritikern Leif Zern fortsatte attacken. I en artikel med<br />
rubriken «Ett myserium att sådant kan sändas» skrev han:<br />
«Jag vill gärna börja med att insämma i vad Expressens Lars<br />
Björkvall skrev om Kalle Sändare för ett par veckor sedan. Det<br />
är ett avancerat myserium att sådana program kan sändas i tv.<br />
Bortsett från den egendomliga människosyn som döljer sig bakom<br />
den dolda kameran, kan man konsatera att den här sortens lustigheter<br />
har själva fantasilösheten som princip. Vilken människa<br />
som hels skulle kunna komma på någonting lika dumt!»<br />
Att tv-programmet blev en flopp var uppenbart. Producenterna<br />
schavotterade i pressen och tvingades att ofentligt försvara sin<br />
programledare.<br />
– Att bli lurad av Kalle är ingen fara. Kalle är snäll, han sårar<br />
ingen. Han är inte plump. Inte elak, sa producenten Bisse Alm i<br />
en intervju.<br />
196
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Själv fann Kalle det för gott att så snabbt som möjligt lämna<br />
debaclet bakom sig. I intervjuer efteråt ville han hels inte tala<br />
om episoden. tv- och filmmiljön passade honom inte. Men han<br />
erkände det aldrig öppet. Frågade man honom hur han såg på<br />
tv-tiden svarade han på sitt eget oefterhärmliga sätt: «det var så<br />
varmt med alla lampor», han fick en massa «mjöl i huvudet och<br />
ansiktet», «det var så mycket folk i sudion» och så vidare.<br />
Efter tv-programmet blev det ett avbrott i skivutgivningarna.<br />
Mellan 1990 och 1994 kom ingen skiva ut. Isället blev det en<br />
fortsättning på krogshowandet, nu med Tommy Blom, tidigare<br />
medlem i popgruppen Tages, som samarbetspartner och manager.<br />
De arbetade tillsammans under hösen 1990 och våren 1991.<br />
Bertil Bertilson hade valt Bacchi Wapen som plats för sina föresällningar.<br />
Tommy Blom placerade isället Kalle på Söder i<br />
Stockholm, på krogen Gröne Jägaren.<br />
I upplägget förändrades ingenting väsentligt. Konceptet var detsamma<br />
som Bertil Bertilsons: det handlade om att busringa live och<br />
ofta inför en skränig och onykter publik. Underlaget till telefonsamtalen<br />
hämtades från tidningsannonser. Tommy Blom ringde till<br />
annonsören redan tidigt på dagen för att säkra upp så att personen<br />
i fråga var hemma senare under kvällen då Kalle ringde.<br />
Efter sejouren tillsammans med Tommy Blom gick det inte lång<br />
tid innan Kalle var ute på turné igen. Håkan Tollesson, chaufören<br />
under 80-talets Väskusturnéer, hade hört av sig och tillsammans<br />
drog de ut på vägarna. Krogar och resauranger runt om i södra<br />
Sverige tog emot dem för en kväll med telefon, telefonkatalog<br />
och tips från en lättroad publik. Kalle uppträdde i Uddevalla på<br />
Bohusgården och i Varberg med flera sällen. Sisa framträdandet<br />
var i Karlsad i december 1991.<br />
197
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
1990 uppträdde Kalle på Gröne Jägaren i Stockholm. Tommy Blom valde ut<br />
annonserna.<br />
198
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
I slutet på 60-talet medverkade Kalle i TV-programmet Publikfriarna.<br />
199
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Polisanmäld humor.<br />
200
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Pizzor till<br />
120 hungriga turister<br />
Kalles humorgren var alltid ett balansnummer som fordrade<br />
en speciell form av respekt och vänlighet. Lallen är till sin natur<br />
utan tvekan en sorts åtlöjeskomik, och för att inte helt reducera<br />
samtalet till en akt av skam och förnedring måse den som lallar<br />
någonsans rädda ansiktet på sitt ofer.<br />
Kalles grepp för att motverka den obarmhärtiga kraften i lallen<br />
var att själv visa sig sårbar och mänsklig, tvekande och ängslig.<br />
Vi hör det på flera sällen på hans skivor, som till exempel i «Institutet<br />
för marknadsanalys» (1982) där han låtsas vara trög och<br />
okunnig för att därmed hitta harmoni i samtalet:<br />
– Det där lägger jag mej inte i så jävla mycket för det kör dom ju på<br />
datan.<br />
– Jaså? Gör dom det!? Har dom hållit på länge med det?<br />
– He he he… vad är du för en pappskalle?!<br />
– Ja, jag heter Mauritz Fält…<br />
– He he he…<br />
– …och jobbar som sagt var för Insitutet för marknadsanalys.<br />
Men det var inte alltid Kalle <strong>klar</strong>ade att hantera sitt verbala övertag.<br />
Kritikerna var snabba att påtala klavertrampen när de skedde.<br />
Han kunde anklagas för att välja enkla ofer, värnlösa människor,<br />
och inte människor med makt. Expressens Lars Björkvall tyckte<br />
att han var en fegis.<br />
201
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
«För att humor av det här slaget ska vara rolig måse humorisen<br />
ge sig på uppblåsa eller sarka typer. Bosse Parneviks telefonskämt<br />
blir därför aldrig genanta, hur infernaliska de än kan vara.»<br />
Kritiken hade eskalerat efter programserien Lättlurat vintern<br />
1990–91. Men det var inte försa gången som Kalle hudflängdes<br />
i pressen. Det fanns fler tillfällen då han definitivt gjorde bort sig,<br />
när han borde ha insett att han retade upp människor på fel sätt.<br />
Det som skedde i Sundsvall i juni 1983 torde kunna beskrivas som<br />
hans sörsa blunder någonsin. Han ville aldrig prata om det, när<br />
saken kom på tal, och det gjorde den då och då och för lång tid<br />
framåt.<br />
– Hur många personer tar ni?<br />
– Hur många personer ni har?<br />
– Vi är 120 personer.<br />
– Som ska komma och äta idag?<br />
Den 12 juni 1983 var en söndag och sommarlovet hade börjat.<br />
I Sundsvall rådde denna dag rena karnevalssämningen. På en<br />
öppen plats intill idrottsparken i san hade ett sort tivoli sällts<br />
upp. Bakom arrangemanget, Barnens dag, sod Sundsvalls Skollovskoloniförening<br />
och fotbollsklubben gif Sundsvall. Barnfamiljer<br />
srömmade till för en klassisk familjedag med spunnet socker,<br />
shower, musik och karuseller.<br />
Även Kalle har hittat dit denna dag, och med honom kommer hans<br />
egen privata sidekick, den sändige följeslagaren Bertil Bertilson.<br />
Det är ingen överraskning att han skall anlända till Sundsvall. En<br />
av lokaltidningarna har gått ut flera dagar i förväg och skämtsamt<br />
varnat allmänheten att den riksbekante busringaren snart ska göra<br />
san osäker.<br />
202
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Upplägget följer gamla spår. Ett bord sälls fram på scenen, en<br />
telefon och en telefonkatalog. Kalle kommer med sina idéer, Bertil<br />
med några och publiken uppmanas också att komma in med tips.<br />
Kalle ringer flera samtal från scenen den här dagen. Men det är<br />
bara ett av dem som folk kommer ihåg. Det kommer som ett tips<br />
från publiken.<br />
– Ni har inte sån här pite-palt till kebaben?<br />
– Ja.<br />
– Kan vi ta tre portioner pite-palt till?<br />
– Ja.<br />
Inför söndagen har resaurangägare Ingemar Kollberg tagit ledigt<br />
och han har kallat in extra personal som skall jobba för honom.<br />
Redan på förmiddagen har han dragit ut till sommarsugan och<br />
han ser fram emot en skön vilodag med husrun ute vid kusen.<br />
Då ringer telefonen.<br />
– Det var från pizzerian. De berättade att nån hade ringt och<br />
besällt en massa pizzor och kebaber och att de behövde hjälp att<br />
få dem gjorda.<br />
Ingemar kasar sig in i bilen och far tillbaka till san. När han<br />
kommer fram pågår redan en febril aktivitet i köket. Kebaber görs<br />
i ordning, pizza efter pizza slängs in i ugnen.<br />
Det är ingen liten besällning de fått. Två hela busslaser med<br />
120 turiser från Gävle är på ingång. Nog hade en viss språkförbisring<br />
uppsått i telefon mellan kunden och resaurangbiträdet,<br />
som är invandrare. Men huvudbudskapet hade ändå gått fram:<br />
kunderna är många, de är på väg och de är hungriga.<br />
203
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
– Elva kebab då va?<br />
– Ja.<br />
– Ja men då ringer jag före elva då?<br />
– Ja, okej då.<br />
– Hur dags sänger ni?<br />
– Ja, vi sänger elva.<br />
Pizza efter pizza blir <strong>klar</strong> och personalen börjar titta på klockan.<br />
Tiden går men ännu syns inga turiser till. Maten kallnar i köket<br />
och Ingemar börjar ana det värsa.<br />
– När det kom in folk och tittade på vad vi höll på med försod<br />
vi vad vi blivit utsatta för. Det blev helt kaos och vi fick kasa<br />
allting. Jag blev blixtrande förbannad, minns Ingemar Kollberg.<br />
Han rusade bort till polissationen för att rapportera vad som<br />
hänt. Vid det laget hade någon informerat honom om att det var<br />
Kalle Sändare som låg bakom besällningen.<br />
Polisen tog upp Ingemars anmälan. Av den framgår det att hans<br />
resaurang blivit uppringd av en man med «smeknamnet» Kalle<br />
Sändare. Denne har gjort en besällning av mat för 120 personer.<br />
Resaurangen har inte haft någon «som hels anledning att betvivla<br />
samtalets riktighet» och någon återringning från Kalle Sändare<br />
«för att <strong>klar</strong>göra skojet» har inte förekommit.<br />
För Ingemar Kollberg var saken <strong>klar</strong>: han hade utsatts för ett<br />
sol<strong>klar</strong>t fall av bedrägeri och nu skulle brottslingen få så sitt kas.<br />
Polisen ändrade dock brottsrubriceringen. Kriterierna för bedrägeri<br />
ansågs inte uppfyllda eftersom Kalle inte handlat för att nå egen<br />
ekonomisk vinning. Brottet rubricerades därför som «oredligt<br />
förfarande».<br />
204
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Polisen satte igång att utreda fallet. Bevismaterialet förfogade gif<br />
Sundsvall över. De hade spelat in samtalet på band och polisen<br />
begärde att få ta del av det. På måndagen blev Kalle uppringd av<br />
polisen och delgavs då missanke om brott.<br />
Medan Sundsvallspolisen ägnade måndagen åt att skriva ut<br />
samtalet på maskin, för att bättre kunna analysera vad som egentligen<br />
hade sagts, spreds nyheten i media. TT skrev om händelsen<br />
och nyheten valsades sedan ut till landets lokaltidningar. Både<br />
Aftonbladet och Expressen gjorde egna intervjuer med Kalle.<br />
Expressens reporter försökte locka honom att försäga sig, att<br />
erkänna att han gjort fel.<br />
– Har du inte gått lite för långt den här gången?<br />
– Jag säger ingenting ännu, för det här är inspelat på band, ser du.<br />
– Och?<br />
– Ja, man kan lyssna igenom det för att höra om det sämmer<br />
med vad den här killen har sagt.<br />
– Vad är det som inte sämmer?<br />
– Det var inte någon besällning. Jag sa aldrig att vårt sällskap<br />
skulle komma. Jag sa bara att vi hör av oss igen.<br />
För lokaltidningarna i Sundsvall var turbulensen på Barnens dag<br />
en lysande hisoria. Sundsvalls Tidning publicerade under tisdagen<br />
telefonsamtalet i full längd, replik för replik. Även radion återgav<br />
uppsåndelsen.<br />
Sämre gick det för pizzeriaägaren Ingemar Kollberg. Polisen jobbade<br />
vidare på fallet. Man förhörde Ingemar och försökte så gott<br />
det gick reda ut vad som hade hänt. Trots att han uppenbarligen<br />
var drabbad och kände sig förorättad lades förundersökningen<br />
ner efter några dagar; åklagaren bedömde att det inte skulle gå<br />
att syrka något srafbart uppsåt från Kalles sida.<br />
205
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Dagen efter Kalles «bedrägeri» intervjuades krögaren Ingemar Kollberg i<br />
Aftonbladet.<br />
Trots att han blev friad var pinsamheten ändå sor för Kalle. Många<br />
som tidigare gillat honom la sympatierna helt på pizzabagarens<br />
sida. I intervjuer långt senare ville han glömma allt det här, han<br />
förteg händelsen eller gjorde allt han kunde för att avdramatisera<br />
den.<br />
– Det är ett… av<strong>klar</strong>at ärende. Jag ringde och förfrågade mig<br />
om ett antal människor, om vi skulle kunna komma, men jag har<br />
aldrig besällt några pizzor.<br />
– Missförsåndet var helt och hållet på hans sida. Han såg en<br />
chans att tjäna pengar på det hela, sa Kalle.<br />
I andra intervjuer kunde han helt förneka, utan att bli ifrågasatt,<br />
att han någon gång blivit anmäld till polisen.<br />
– Men flera har hotat med det, sa han i en intervju 1990.<br />
Vad hände med Ingemar Kollberg då? Pizzorna fick slängas – till<br />
en gris – och fyra tusen kronor försvann i intet. Sedan gick livet<br />
206
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
försås vidare. Han fortsatte att driva resaurangverksamhet i många<br />
år, men skulle aldrig glömma Kalles «oredliga förfarande».<br />
– Det var svinaktigt gjort av honom, var hans kommentar 24 år<br />
efter händelsen. 31<br />
En nyckel man vrier upp<br />
den med.<br />
207
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Reine Svensson från Kungälv, längs till höger i bild, utbildade sig till snickare<br />
på Riksyrkesskolan i Gamleby.<br />
208
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Snickaren och trubaduren<br />
Kalle fick med åren sina egna favoritofer som han gärna<br />
hörde av sig till, lättlurade personer som gick på hans blåsningar,<br />
gång på gång. Han kunde använda dem som en sorts tändhattar,<br />
röser som han blev på gott humör av innan han gav sig i kas med<br />
att ringa vidare. Mannen som medverkar i samtalet på «Arboga<br />
granleverans» på Lättlurat Svårlurat är ett exempel. Till honom<br />
kunde Kalle ringa bara för att komma i sämning. Men det var<br />
inte alltid det gick som han ville.<br />
Risken att bli igenkänd var en omsändighet som Kalle var<br />
tvungen att hantera vid varje inspelningsillfälle, och utmaningarna<br />
blev inte mindre med åren. Åtskilliga timmar i sudion fick<br />
kasas eftersom personerna antingen avslöjade Kalle eller vägrade<br />
att sälla upp på skivan. 32<br />
De flesa avslöjandena kunde visserligen slängas i papperskorgen<br />
utan längre överväganden; det var uppenbart för alla att de inte<br />
var kul. Men med andra samtal, varav några med åren upphöjts<br />
till klassiker, var det precis tvärtom. De är hur roliga som hels,<br />
näsan för roliga för att vara sanna – riktiga fullträfar i lallandets<br />
högre skola. Och det sämmer; några av samtalen är inte sanna,<br />
men det har publiken under alla år hållits ovetande om. Den försa<br />
hemlisen blev samtalet med Kalles lumparkompis, Stig Jansson,<br />
han som sålde elgitarren Kent. Men det skulle bli fler hemlisar<br />
med åren. Riktigt bra hemlisar.<br />
209
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
På Väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong> (1975), av många fans betraktad som en av Kalles<br />
absolut bäsa, medverkar en ung snickare som vill hjälpa Kalles<br />
alter ego, Fabrikör Stava, att sätta upp en vägg. Förs ringer<br />
snickaren upp Kalle för att höra vad jobbet handlar om, en sund<br />
senare ringer han upp på nytt för att be om mer betalt. Samtalen<br />
är en ren njutning.<br />
Kalle lallar fram och tillbaka med killen. Ena sekunden är han<br />
förbindlig och trevlig, i näsa kasar han ur sig ett märkligt ord<br />
som får hela samtalet att sanna upp.<br />
210
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
– Ni trivs med erat snickerijobb, det är rent och fint. Ja, men okej –<br />
vi hörs av, va!<br />
– Hej!<br />
– Stune dosa?<br />
– Ja?<br />
– Ja.<br />
– Vadå?<br />
– Jag hörde inte.<br />
– Men ni… Sture?<br />
Samtalen «Detta gällde Väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong>» och «D<strong>e’</strong> va’ ja’ igen» är<br />
enligt många något av det roligase Kalle preserat; det är lallen<br />
när den dansar. Men det är samtidigt ingen sann bild. Vad som lätt<br />
kan uppfattas som en av Kalles bäsa blåsningar är i själva verket<br />
en komplott, iscensatt av den unge snickaren själv.<br />
1972 hade Reine Svensson gått ut Riksyrkesskolan i Gamleby<br />
utanför Väservik. Två år senare, hösen 1974, kunde han vara nöjd.<br />
Tiden av arbetslöshet var över. Nu hade han jobb, ett jobb som<br />
snickare i Göteborgs hamn. För att dryga ut inkomserna letade<br />
han dock hela tiden efter ett extraknäck.<br />
Han höll ögonen öppna och tittade ofta<br />
i tidningsannonserna efter jobb. Så dök<br />
plötsligt en dag ett intressant erbjudande<br />
upp i lokaltidningen, Göteborgs-Posen:<br />
211
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Vid försa ögonkaset tyckte Reine att detta var precis något för<br />
honom. Men snart sprang en annan känsla fram. Det var något<br />
speciellt med annonsen. Den var bekant på nåt sätt. Rubriken,<br />
Väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong>, och namnet på kontaktpersonen, Fabrikör Stava.<br />
De spred en omedelbar värme inom honom. Kunde det verkligen<br />
vara sant? tänkte Reine.<br />
På Liseberg några månader tidigare hade han fått uppleva en sor<br />
sund. Kalle Sändare, busringaren från Göteborg, hade funnits på<br />
plats och Reine fick sitt exemplar av julskivan signerad av honom.<br />
Hemma i Kungälv hade skivan sedan gått varm, och tillsammans<br />
med kompisarna hade han skrattat hyseriskt åt kinesiska julbord,<br />
savmaskiner och fönser med infällbara srävor i.<br />
Reine tittade på annonsen. Det måse vara Kalle som är i farten<br />
igen, tänkte han.<br />
På förmiddagsrasen gick han in i ett avskilt rum på jobbet för<br />
att ringa. Han var visserligen inte helt säker på att det var Kalle<br />
som låg bakom annonsen, och därför var han rätt nervös när han<br />
slog numret. Men så fort Kalle svarade kände han igen rösen.<br />
– Då var det bara att spela med, minns Reine.<br />
Efteråt var han mycket nöjd, även om arbetskompisarna blivit sura<br />
på honom för att han varit borta för länge. Han var särskilt nöjd<br />
med det andra samtalet där han begär mer i timlön av Kalle.<br />
– Ja, men jag vill ha mer än 14:66, jag vill hels ha 15 kroner, så det<br />
blir lättare att räkna sen också då.<br />
– Ja, jag har ju en sån räknemaskin här så det går lätt att räkna ut.<br />
– Jaja, jaja, men då är det inga problem…<br />
– Nä, den är fin som sagt var.<br />
212
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Reine Svensson, mer känd som<br />
Allgott i komikerduon Allgott &<br />
Villgott.<br />
Under samtalen hade Reine blivit djärvare och djärvare, dock utan<br />
att röja för mycket av det han visse.<br />
– Jag snodde till något om att vi kunde använda diamantinläggningar,<br />
men det klippte dom bort sen.<br />
Han berättade aldrig för sina kompisar att han ringt till Kalle för<br />
att skoja med honom. Isället fick han utså gliringar och skämt<br />
när skivan kommit ut.<br />
– Är du så jävla dum i huvudet, sa dom. Det blev en hel del spott<br />
och spe.<br />
– Men jag skröt också. Jag var ju trots allt med på Kalles skiva.<br />
För skivbolaget kom Reines avslöjande som en överraskning.<br />
Här hade Kalle fått en riktig tönt på tråden och så var allt ett<br />
konssycke från tönten själv, en förslagen skådespelare. 33<br />
Enligt Reine utbras Rune Öfwerman med ett «åh, fan!» när<br />
han fick veta att han drivit gäck med Kalle.<br />
– Om det var som han säger så spelade han väldigt bra, och det<br />
tror jag inte på. Det sämmer inte, sa Rune i en intervju 2008. 34<br />
213
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Okänd<br />
Ture Wolf, trubaduren som ville<br />
spela på Kalles taklagsfes.<br />
Trollkarlen El Zou-Zous öden & äventyr (1977) serverar en annan<br />
hisoria av liknande karaktär. Där medverkar en person som förtjänar<br />
ett särskilt omnämnande i hisorien om Kalle Sändare: Ture<br />
Wolf (1919–1984). Han har med åren närmas uppnått kultsatus<br />
bland Kalles fans, men även bland dem som utforskar särlingarna<br />
i Stockholms musikerkretsar på 60- och 70-talet.<br />
– Goddag. Jo, mitt namn var Ture Wolf och ni skulle ha nån taklagsfes<br />
där.<br />
– Ja, det sämmer alldeles riktigt det ja. Jus det!<br />
– Jag undrar om jag får komma med och sjunga där?<br />
Ture Wolf sår i en egen klass vad gäller Kalles busringningar. Han<br />
blir lurad två gånger av honom. Försa gången sker det i samtalet<br />
«Taklagsfesen» (1975), där Ture ringer för att fråga om han får<br />
sjunga på Kalles taklagsfes. Andra gången sker det på «El Zou-<br />
Zou söker manlig assisent» (1977). I det försa fallet blir Ture<br />
Wolf lurad från sart till mål. I det andra avslöjar han Kalle. Men<br />
det har publiken aldrig fått veta.<br />
214
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
1969 kom Ture Wolf ut med singeln «Svarte<br />
Joe och jag».<br />
Ture Wolf föddes i Katarina församling i Stockholm. Han utbildade<br />
sig förs till vårdbiträde, men kom under 60-talet att slå sig<br />
fram som trubadur, huvudsakligen i Stockholm. Under långa<br />
perioder var han utan bosad och förde en tillvaro på sändig jakt<br />
efter jobb och pengar.<br />
Hans rykte var sörre än hans kvaliteter, och någon verklig karriär<br />
var inte att vänta. 1969 skrev han dock oväntat på ett kontrakt<br />
med skivbolaget Sonet. Det var Rune Öfwerman som förbarmat<br />
sig över honom och gett honom en sund i sudion.<br />
– Han tjatade och tjatade och till slut sa vi ja. Vi brukade ge<br />
ut skivor med lite udda artiser på den här tiden. Många av dem<br />
trodde att det var början på deras karriär, men i själva verket satte<br />
vi punkt för den.<br />
Två låtar, «Svarte Joe och jag» och «Bingo-Kalle», spelades in.<br />
Resultatet blev en singel. 35 Den sålde dåligt, men låten «Svarte<br />
Joe och jag» fick en kuriös satus bland andra artiser.<br />
– Hasse Alfredson spelade den när han var disc-jockey efter<br />
88-öresrevyerna. Man skulle ju dansa var det tänkt, men det gick<br />
så <strong>klar</strong>t inte till den låten. 36<br />
215
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Bakgrunden till det försa samtalet med Kalle är o<strong>klar</strong>, men när<br />
Ture Wolf ringer är det uppenbart att han känner till att Kalle<br />
söker en trubadur. Men det är ingen annons som för samman<br />
dem. Isället har Ture Wolf fått kännedom fesen genom ett tips,<br />
sannolikt initierat av Rune Öfwerman.<br />
Ture Wolf visar tydligt att han är intresserad. Han vill veta<br />
vilket datum fesen är, men Kalle hittar inte sin almanacka, och<br />
han ger förslag på vilka låtar han kan spela om han får chansen.<br />
Hans intresse grumlas dock avsevärt när han får veta att fesen<br />
ska bli en helnykter tillsällning.<br />
– Jaså, jag trodde att det var taklagsfes?<br />
– Ja, det ska det bli också. Vi ska ha en ordentlig taklagsfes.<br />
– Så det blir ingen sprit alls?!<br />
– Nej, absolut inte! Vi har en del sångkörer som… ungdomar som<br />
kommer och sjunga och sånt där… men ingen alkohol!<br />
På El Zou-Zou två år senare dyker han upp på nytt. Kalle söker en<br />
manlig assisent som kan hjälpa honom under hans föresående<br />
världsurné som ska passera Danmark, Tyskland, Italien och «tillbaks<br />
och samma sida igen». Det är ett galet nummer där Ture Wolf<br />
förväntas klä sig i frack, rapa på scen och uttala meningen «Idag<br />
är det sol!» på ett oantasligt men samtidigt omöjligt sätt.<br />
Den som kan sin Kalle känner till detta: samma person blir<br />
lurad två gånger. Men hur kan det komma sig? En gång kan man<br />
förså, men två? Borde han inte ha insett… hur kan någon vara<br />
så dum?<br />
För<strong>klar</strong>ingen finns, men den handlar inte om dumhet. Rune<br />
Öfwerman visse vad som fick Ture på hugget.<br />
216
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
– Han var aningslös, alltid kåt på att få jobb och lite extra betalt.<br />
En fälla gillrades.<br />
– Jag tipsade honom om att det fanns en kille som är trollkarl<br />
och som heter El Zou-Zou, han sitter på det här numret. Om du<br />
ringer dit imorgon, så har du nog någon du kan jobba med. När<br />
jag la fram det på det sättet så kände Ture Wolf att han fick lite<br />
betalt också.<br />
I början av samtalet är Ture Wolf ovetande om vem han ringt<br />
upp. Men mot slutet genomskådar han skämtet.<br />
– Men… jag vet inte om det är nåt jobb att ha för mig det där.<br />
– Ni får 2000 kronor i veckan.<br />
– Ja, det är väl lite för mycket.<br />
– Ja, det… vi säger 200 då?<br />
– Ha ha ha ha, ha ha ha ha…<br />
Detta är det sisa man hör på samtalet: Ture Wolfs ekande skratt<br />
som tonas bort.<br />
Varför? undrar lyssnaren. Vad säger Ture Wolf när han skrattat<br />
<strong>klar</strong>t?<br />
Svaret:<br />
– Han sa att nu har den där jävla Rune Öfwerman lurat mig igen!<br />
Men det tyckte jag inte skulle vara med så jag la in hans skratt två<br />
gånger isället, berättade Rune i en intervju 2008.<br />
217
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Okänd<br />
I februari 1994 gästade Kalle indiepopbandet Easys releaseparty på Hyndans<br />
hörna i Stockholm. Övre raden från vänser: Johan Holmlund, Tommy<br />
Dannejord, Kalle Sändare, Ahmadu Jah (Tityos pappa), Anders Petersson<br />
och Daniel Lemma. Främre raden. Rikard Jormin och Tommy Ericson.<br />
218
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
90-talet –<br />
lallens chanslösa återkomst<br />
Kalle knöt ständigt nya generationer lyssnare till sig. I<br />
februari 1994 skulle den svenska indiepopgruppen Easy ha releaseparty<br />
inför sin comeback-platta Sun Years. Gruppen hade fyra<br />
år tidigare slagit igenom sort och fick fina recensioner i internationell<br />
press.<br />
I intervjuer med engelska journaliser refererade bandet ofta,<br />
precis som Abba gjort innan dem, till en viss «Charles the Transmitter»<br />
när de blev tillfrågade om vilka influenser de hade.<br />
– Vi försökte för<strong>klar</strong>a vad vi pratade om, men jag tror inte att<br />
de försod, säger basisen i bandet, Rikard Jormin.<br />
Releasepartyt hölls på Hyndans hörna i Gamla Stan i Stockholm. Inför<br />
fesen tog man, mes på vins och förlus, kontakt med Kalle.<br />
– Jag hade fått tag på hans adress och skrev ett vykort till honom<br />
där jag berättade vilka vi var, att vi gillade honom och undrade<br />
om han kunde komma till vår fes.<br />
Veckorna gick och fesen närmade sig. Tidigt en morgon ringde<br />
det hemma hos Rikard. Det var Kalle. Näsan chockad av att ha<br />
sin idol i luren fick han höra att Kalle ville komma på fesen.<br />
Man besämde ett upplägg för kvällen och Kalle tilldelades rollen<br />
219
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
att presentera Easy och därefter bjuda in publiken som fick sälla<br />
frågor.<br />
– Hur länge spelar bandet? frågade någon.<br />
– Lika långt som det är mellan Gävle och Habo, svarade Kalle.<br />
För killarna i Easy blev fesen värd att minnas; comebacken<br />
hamnade näsan i skuggan av Kalle. Han var lika rolig som de<br />
hade hoppats på och samtidigt gav han ett samlat intryck.<br />
– Han var allvarlig och reserverad, näsan blyg. Vi gav honom<br />
en slant för jobbet och en bit mat. Ja, han var noga med maten.<br />
Det skulle vara rejäl mat och inte nån röra, sa han. En grej som<br />
var märklig var att han behöll ytterjackan på sig hela kvällen.<br />
När Kalle gässpelade med Easy på Hyndans hörna i början av<br />
1994 låg en intensiv period bakom. Under hela hösen 1993 hade<br />
han suttit i en sudio i Stockholm och spelat in nya telefonsamtal.<br />
Materialet skulle senare dyka upp på skivan På sååå sätt! 1994.<br />
Allt hade sartat sommaren 1993 i en helt annan ände. Musikerna<br />
Håkan Häggblom och Mats «Mappe» Björkman, gitarris<br />
i hårdrockbandet Candlemass, planerade en skiva tillsammans.<br />
De ville ge ut en visplatta. Den skulle heta Helge Bältes Orkeser<br />
efter namnet på den musiker som figurerar på Kalles platta Blåser<br />
i luren. Håkan och Mats beundrade Kalle. Detta skulle bli deras<br />
tribut till hjälten.<br />
– Vi hade hunnit ta bilder till omslaget då vi plötsligt kom på att<br />
vi borde be Kalle att skriva ett förord till plattan, berättar Mats.<br />
De sökte upp Kalle. Det visade sig förs vara svårt; telefonnumret<br />
hölls hemligt. När de väl spårat honom för<strong>klar</strong>ade de sitt ärende.<br />
De bjöd över honom till Vallentuna där Håkans bror, Thomas<br />
Häggblom, hade sin sommarsuga. Man åt sill och drack nubbe<br />
och invigde Kalle i planerna.<br />
220
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Okänd<br />
Till resaurang Louice i<br />
Göteborg återkom Kalle<br />
flera gånger på 90-talet.<br />
Mötet gav skjuts åt fantasin. Håkan och Mats insåg att med Kalle<br />
tillgänglig i egen hög person skulle man inte förspilla chansen<br />
och göra något halvhjärtat. Man letade nya lösningar. Att blanda<br />
visorna med nya samtal var en idé som kom upp. Till slut insåg<br />
man det uppenbara: vi spelar in en helt ny skiva med telefonsamtal.<br />
Kalle var med på noterna.<br />
Håkan och Mats var väl medvetna om att de föregående plattorna<br />
hade sålt dåligt och att Kalle kanske var på väg ut som artis.<br />
Framträdandena i tv några år tidigare hade gett honom snarare<br />
fler ovänner än tillskyndare.<br />
Det fanns därför ett ömsesidigt intresse att göra något bra av<br />
mötet. Det gällde att gå seriös och noggrant till väga. Det här<br />
fick inte bli en flopp. Kalle berättade om de tidigare plattorna som<br />
inte hade funkat; kvalitetskraven hade varit för låga.<br />
– Vi skulle göra tvärtom, hålla hög ribba hela vägen fram, säger<br />
Mats Björkman.<br />
221
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Tidpunkten kunde knappas vara bättre. 1994 är radioprogrammet<br />
Hassan i p3 på allas läppar. Henrik Schyfert, Krisian Luuk och<br />
Fredrik Lindsröm busringer på bäsa sändningsid, till bensinsationer,<br />
pizzerior och mc-klubbar. I intervjuer gör Hassangänget<br />
ingen hemlighet att de har Kalle att tacka för inspirationen.<br />
Genom Thomas Häggbloms kontakter på Sony fixas en sudio<br />
fram till Kalle.<br />
– Inför försa inspelningen åkte Kalle och jag tillsammans in<br />
till Centralsationen där vi köpte massor med tidningar som vi<br />
kunde hitta annonser i, säger Mats Björkman.<br />
Kalle behandlas med sor respekt. Han får vetorätt när urvalet<br />
skall göras.<br />
– Jag kunde fråga honom: kommer det här gå bra? Och svarade<br />
han nej så droppade vi det.<br />
Arbetsempot imponerar. Upp emot 1000 samtal kommer att<br />
spelas in under hösen 1993. Två dagar i veckan, torsdag och fredag,<br />
ägnas helt åt jobbet i sudion i Sundbyberg.<br />
Det försa samtalet som rings blir för övrigt en läckerhet. I «Exklusiv<br />
leksuga» vill Kalle köpa en leksuga av en vänlig öserrikare.<br />
Samtalet spelas upp för Sonys ledningsgrupp.<br />
– De gillade grejen. Hassan vara sora och här hade man helt<br />
plötsligt originalet Kalle Sändare. Klart man skulle slå på sora<br />
trumman.<br />
Skivan döps till På sååå sätt!, hamnar på etiketten Cupol, och<br />
blir en av de försa cd-plattorna som får åtnjuta den klassiska<br />
skivetikettens dragningskraft.<br />
Tack vare Mats och Håkans kontakter med media får man bra<br />
reklam inför utgivningen. Tidningarna skriver och recensenterna<br />
höjer Kalle. Skivan ses som den bäsa sedan 70-talet. Här hörs<br />
222
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Kalle Sändare som på gamla dar, säger man: snabb och rörlig,<br />
vänlig och förvirrande.<br />
Göteborgs-Posens nöjesreporter Timo Kangas skriver:<br />
«Riktigt lika knäckande som de bäsa Kalleklassikerna från de<br />
senase 30 åren är det inte, men när Kalle försöker sälja ett två<br />
kilometer långt och elva meter högt saket åker mungiporna i topp<br />
Liksom när han låtsas prata dålig engelska, eller när han svamlar<br />
om farbror Koma. Då är det idiotier på samma höga (låga?) nivå<br />
som någonsin.»<br />
Marknadsföringen har gått lysande, tajmingen med Hassan är<br />
den perfekta. Ändå blir resultatet en besvikelse. Plattan säljer<br />
dåligt, knappt 1500 exemplar.<br />
– Alla gick back på skivan, alla utom Kalle som ändå fick lite<br />
förskott, säger Håkan Häggblom.<br />
Sony meddelade ganska snart efter releasen att det var tack och<br />
adjö. Tiden på Sony blev kort och i efterhand ville Kalle ogärna<br />
prata om den.<br />
– Vi glömmer det, sa han i en intervju 2002.<br />
Hyllningar till Hassan finns det gott om. Lars Lindsröm på<br />
Expressen skrev i december 1994 om fenomenet Hassan<br />
som vid det laget hade börjat prångla ut skivor med<br />
samtal hämtade från radioprogrammen. Schyfert &<br />
Co, förutspådde han, kommer att förädla sin humor.<br />
De har det goda omdömet «att de slutar när de har<br />
sålt 200000 skivor och ligger högt på lisorna» och<br />
att de ändrar kurs på karriären «innan de likt en Kalle<br />
Sändare sår med en Bertil Bertilson och underhåller lindrigt nyktra<br />
pilsnerdrickare på en halvtom sylta på Söder i Stockholm.»<br />
223
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Jämförelserna med Kalle var naturliga när Hassan sod på topp,<br />
men de talade inte alltid till originalets fördel. Hassans urbana<br />
ironi passade bättre ihop med tidsandan under 90-talet. Den unga<br />
generationen älskade Hassan och radioprogrammet blev till en<br />
landsplåga under ett par säsonger. De sod för något fräscht, en<br />
talangfullt genomförd uppkäftighet.<br />
Radioprogrammet innebar ingången på en framgångsrik karriär för<br />
Schyfert, Luuk och Lindsröm. De blev med åren förmögna kulturpersonligheter;<br />
Kalle fortsatte att låna pengar och ta betalt under bordet.<br />
Det inspelade materialet från hösen 1993 var omfattande och<br />
en del av det ansågs för bra för att läggas på hyllan. När Sony sa<br />
nej till fler skivor beslutade Mats Björkman och Håkan Häggblom<br />
att ta saken i egna händer.<br />
– Vi gjorde det med själ och hjärta. Det här var vår Kalle Sändare,<br />
vår idol, vi ville ge ut en skiva – och med honom själv högs<br />
delaktig, säger Mats Björkman.<br />
1996 sartade Mats och Håkan skivbolaget Sändarecords. På<br />
den etiketten släppte man två plattor, med både nytt och redan<br />
inspelat material. Meditationens a och o dök upp på diskarna i april<br />
1997 och ett par månader senare släpptes Idag är det sol!.<br />
Båda skivorna fick ljumma recensioner och sålde dåligt. Meditationens<br />
a och o, som var en drift med new age-rörelsen och en för<br />
Kalles vidkommande ovanligt samhällskritisk skiva, gick inte hem<br />
hos Göteborgs-Posens recensent.<br />
«Göteborgaren Kalle Sändare var förs med att «terrorisera» folk<br />
via telefon. Många av hans telefonlur med kändisar och andra är<br />
klassiker. Numera har Kalle svårt att nå upp till de höjderna. Meditation<br />
är temat här och ett och annat telefonsamtal rymmer humor<br />
och fesliga vändningar. Men inte är han som förr, Kalle.»<br />
224
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Idag är det sol! skulle från början bli en skiva med sommartema.<br />
Men idén skrotades och isället besämde man sig för att koncentrera<br />
samtalen till ett område som hittills lämnats orört i Kalles<br />
geografi: Åland.<br />
– Där var vi säkra. Där skulle Kalle aldrig bli igenkänd. Och det<br />
blev också bra. Vi ringde gäshamnar, campingplatser och mycket<br />
annat, berättar Mats Björkman.<br />
Trots glädjen i sudion blev Idag är det sol! ytterligare en besvikelse.<br />
Svenska Dagbladet konsaterade mes att den gamle busringaren<br />
från Göteborg fortfarande fanns i livet:<br />
«Vid fyllda 66 års ålder är busringningens nesor aktuell med<br />
sitt 18:e album, lämpligt nog betitlad Idag är det sol! Skivbolaget<br />
varnar för ‹fientliga vitsippor› och bland cd:ns alla<br />
absurda ordväxlingar mellan Kalle Sändare och hans<br />
häpna ‹ofer› kan man exempelvis framhålla spåren<br />
Helge Bältes orkeser eller Vi spinner spann.»<br />
En järde skiva var planerad. Den är omnämnd på<br />
omslaget till Meditationens a och o. Den skulle ha fått<br />
titeln Nu är det åter jul…, där det var tänkt att Kalle<br />
skulle ringa samtal samt läsa dikter. Dikterna hade han skrivit<br />
själv och de spelades in hemma hos Håkan Häggblom i dennes<br />
lägenhet på Stureplan i Stockholm.<br />
Skivan kom aldrig ut.<br />
– Vi hade inte budgeten. Vi hade tagit allt ur egen ficka och vi<br />
hade inget mer kvar. Vi hade gått back om vi fortsatt.<br />
För Kalles fans kunde besvikelsen över dåligt sålda skivor trots<br />
allt mötas med en axelryckning. När Mats Björkman och Håkan<br />
Häggblom inledde samarbetet med Kalle skedde det i protes mot<br />
dem som tidigare hade slarvat med hans namn och presationer,<br />
225
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
som inte försått vad han gick för. Av fansen rankas skivan På sååå<br />
sätt! som en av de bättre. Enligt Mats Björkman låg hemligheten<br />
i att ge Kalle riktiga förutsättningar.<br />
– Man kunde göra världens sämsa skivor med Kalle och man<br />
kunde också göra världens bäsa. Det var inte Kalle det handlade<br />
om. Allt hängde på hur skivorna producerades, på regin.<br />
Inspelningarna 1997, i samband med Idag är det sol!, kom att bli<br />
de sisa Kalle gjorde. Med undantag från sporadiska livesamtal på<br />
fesivaler och företagsfeser handlade Kalles bidrag därefter om<br />
repriser, uppspelningar av klassiker och outgivna telefonsamtal.<br />
Men det visade sig å andra sidan inte vara till någon nackdel för<br />
honom. Han skulle få en sisa tid i solen.<br />
226
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Le mur est preparé – Rune Öfweman berättar<br />
Så här var det: Året var 1975 i januari och det var den årliga musikmässan<br />
Midem i Cannes, Frankrike. Väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong> kom ut till julen<br />
1974 och den var ett samtalsämne bland svenskarna på mässan.<br />
Vid ett tillfälle föreslog jag att vi borde översätta skivans titel till<br />
franska. Sven-Olof Bagge (far till Anders) och som då var förläggare<br />
för Multitone Musikförlag föreslog «Le mur est près», vilket<br />
betyder «nära». Inte så korrekt. Dessutom utalade Sven-Olof s:et<br />
i slutet på près, vilket föranledde Stickan Anderssons dotter Marie<br />
Ledin att påpeka, att «s:et» är stumt i franskan. «I så fall heter din<br />
far Tig Andersson», svarade Sven-Olof.<br />
Eftersom jag var producent för lp:n så föreslog jag med vetorätt<br />
att den skulle heta «Le mur est preparé», vilket blev den slutliga<br />
titeln. Sonets Midem-veckan avslutades varje år med ett par dagars<br />
vistelse på La Colombe d’or i St Paul de Vence. Utanför hotellet<br />
ligger en stor mur med gamla skottgluggar. När jag skulle gå in på<br />
hotellet, hörde jag ljud uppifrån muren och fick då se hela Metronomegänget<br />
under ledning av Anders Burman titta ut ur varsin glugg<br />
mumlande i kör: «Le mur est preparé!». Dom hade stannat till i<br />
St Paul på vägen till Nice flygplats enbart för att fixa den här överraskningen.<br />
Senare framåt midnatt när vi just avslutade middagen<br />
med en cognac så kom receptionschefen och frågade efter mej och<br />
sa att jag hade ett telefonsamtal från Sverige. Jag blev orolig och<br />
trodde att det hade hänt något hemma, men när jag tog luren så<br />
hörde jag Kalle Sändares röst från skivan som sa: «Då säger ni bara<br />
väggen är <strong>klar</strong> till grannen!»<br />
Det var alltså Anders Burman, som kommit hem till Stockholm<br />
och visste var jag var och bemödade sej att spela upp just det stället<br />
på skivan i telefon för mej…<br />
En lång historia om just ingenting, men den kunde ha blivit<br />
längre eftersom jag planerade att bräcka Anders genom att snickra<br />
ihop en vägg med en tapet och ett fönster samt skicka upp den<br />
med två stadsbud som skulle överlämna den och säga «Väggen är<br />
<strong>klar</strong>». Men det blev aldrig av.<br />
227
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Telegramdikter, okänt år.<br />
228
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Fansen tackar sin idol<br />
För att Kalle skulle trivas och göra ett bra jobb var personerna<br />
som han jobbade med viktiga. Rune Öfwerman sår här med sitt<br />
mångåriga engagemang i en klass för sig, men även sudioteknikern<br />
Göran Freese bör nämnas i sammanhanget.<br />
Göran och Kalle jobbade ihop ända sedan 70-talet och under<br />
årens lopp tillbringade de dagar och nätter tillsammans i Görans<br />
lilla sudio på Katarinavägen på Söder. Göran var tokig i improviserad<br />
jazz. Det var inte konsigt att han och Kalle fann varandra.<br />
De skrattade på samma sällen; rytmen och tajmingen var samtidiga.<br />
I april 2004 avled Göran Freese. Kalle sörjde sin vän, vars bortgång<br />
markerade slutet på ett kreativt samarbete och en relation<br />
som alltid lyft Kalle även i de tyngsa perioderna. I Göran hade<br />
han haft en arbetskamrat som försått vad lallen är och vad den<br />
kan göra med människor.<br />
I Göran Freeses sudio på Söder låg fortfarande drivor av outgivna<br />
telefonsamtal. De utgjorde en guldgruva, och endas få kände till<br />
den. Vid några tillfällen under 90-talet hade Göran, Kalle och<br />
några väl valda gäser parkerat i sudion och lyssnat igenom de<br />
outgivna banden.<br />
En av dem som närvarat vid de privata sittningarna var Per<br />
Bergman från Stockholm. Han hade kommit i kontakt med Kalle<br />
229
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Privat<br />
Per Bergman, en av initiativtagarna<br />
till Gris-och<br />
Skridskoföreningen, Kalle<br />
Sändares fanclub.<br />
i samband med ett artisengagemang för dataföretaget ibm 1991.<br />
Att kliva in över tröskeln till Görans sudio var som julafton för<br />
Per. Kalle var hans idol. Han hade träfat honom på en fes i Stenungsund<br />
i slutet på 70-talet och han hade också suttit i publiken<br />
på Bacchi Wapen 1982.<br />
Efter Göran Freeses död insåg Per Bergman snabbt att risken<br />
var uppenbar att allt outgivet material som låg hemma hos Göran<br />
skulle kunna försvinna när sudion rensades. Under våren 2005<br />
tog han därför kontakt med Freeses dödsbo och träfade en överenskommelse<br />
genom vilken han köpte loss banden, fyra sora flyttkartonger,<br />
för 5000 kronor. I avtalet skrevs Carl-Axel Thernberg<br />
in som ägare till materialet.<br />
Skattkisan var bärgad och Per, men även Kalle, drog en lättnadens<br />
suck. Materialet hade räddats. Nu väntade det tidskrävande<br />
arbetet att lyssna igenom allting, digitalisera ljudet och besämma<br />
vad man skulle göra med materialet.<br />
230
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Vetskapen om att man nu förfogade över ett sort material med<br />
outgivna telefonsamtal födde tanken på att göra något publikt av<br />
intresset för Kalle. Sedan några år tillbaka hade Per kontakt med<br />
sockholmaren Peter Johanson, även han en hängiven beundrare av<br />
Kalle Sändare. Tillsammans sartade de fancluben gosf, Gris- och<br />
Skridskoföreningen och började också skissa på en halv-oiciell<br />
sammankoms till Kalles ära.<br />
I slutet av maj 2005 ägde försa träfen rum. Platsen var anspråkslös,<br />
en källarlokal på Söder i Stockholm. Lanseringen av sammankomsen<br />
hade gått från mun till mun, och endas ett 20-tal<br />
kom för att lyssna. Men ryktet om fesen hade även nått Sveriges<br />
Radio. En reporter dök upp under kvällen och gjorde ett reportage<br />
om «de som aldrig glömt Kalle Sändare».<br />
Programmet sändes vid två tillfällen under sommaren 2005 och<br />
på det sättet kom Gris- och Skridskoföreningen i kontakt med<br />
åtskilliga Kallefans runt om i landet.<br />
Under näsan tio år hade det varit tys om Kalle och många<br />
trodde kanske att han inte ens var kvar i livet längre. Men med<br />
radions hjälp spreds budet: Kalle Sändare lever och han sänder på<br />
nytt. Att det i själva verket var gammalt material spelade ingen<br />
roll för fansen. Medlemsansökningarna började srömma till.<br />
Framgången för Gris- och Skridskoföreningen byggde på två<br />
saker: tillgången till det outgivna materialet och tillgången till<br />
Kalle. Något krav på nyproduktion fanns inte. Kalle behövde inte<br />
lyfta ett finger, långt mindre en telefonlur. I alla år hade han spridit<br />
glädje; nu var det dags för publiken att bjuda igen. Det räckte att<br />
han fanns på plats. För ett leende, en autograf, en uppochnedvänd<br />
replik ur ingensans.<br />
231
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Privat<br />
Göran Freese (1939–2004)<br />
samarbetade md Kalle från<br />
70-talet och framåt.<br />
Flyttkartongerna från Göran Freese var snart tomma. Näsan 400<br />
telefonsamtal digitaliserades. Den sammanlagda speltiden imponerade:<br />
drygt 30 timmar, motsvarande 40 lp-skivor, blev plötsligt<br />
tillgängliga för en publik. Det mesa av materialet härrörde från<br />
sent 80-tal och tidigt 90-tal då Kalle gjorde besällningsjobb åt<br />
privata företag och organisationer.<br />
Två samtal från det här materialet kom senare att plockas med<br />
på en samlingsskiva, Klassiska spår, utgiven på Universal Records<br />
i mars 2007. Skivan fick fin kritik. Sydsvenska Dagbladet gav den<br />
en fyra i betyg.<br />
«Indisk språklektion: kort punkt är lång man, lång punkt är<br />
tre. En samling från 1973–82 där telefonterrorns ur-Hassan säljer<br />
julgrisar, söker trolleriassisenter och förfrågar sig om cykelsäll<br />
inför värdshusbesöket. Samma recept, men man ger sig ändå för<br />
improvisationen, alla ord, läten, savningar som föds i flykten.»<br />
232
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Klassiska spår kom ut 2007<br />
och blev Kalles sisa skiva.<br />
När Gris- och Skridskoföreningen arrangerade träfar och turnéer<br />
var Kalle själv alltid närvarande. Det var honom folk ville se och<br />
höra. I pauserna mellan telefonsamtalen drog han sina sedvanligt<br />
poänglösa vitsar, han framförde virriga monologer och läse upp<br />
dikter spontant på publikens begäran.<br />
För Kalle innebar föreningen en comeback. För försa gången<br />
på mycket länge såg han med egna ögon vad han sällt till med,<br />
hur många som älskade det han gjort. Kamerorna blixtrade som<br />
vore han en popsjärna när han gjorde entré.<br />
– Kalle är verkligen rörd av det som händer nu. Detta är det<br />
bäsa som hänt honom på många år, sa Gulli.<br />
233
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Gris- och Skridskoföreningens hedersordförande 2005–2008:<br />
Carl-Axel Thernberg.<br />
234
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Sjuhäradsfesivalen i Ulricehamn, 2006. Någon i publiken ber Kalle busringa<br />
hem till en kompis.<br />
Med Gris- och Skridskoföreningens hjälp fick Kalle under de sisa<br />
åren av sitt liv nya lyssnare, varav många var födda långt efter hans<br />
bäsa år på 70-talet. I juli 2006 besökte han Sjuhäradsfesivalen i<br />
Ulricehamn och vann där en publik som tidigare aldrig hört talas<br />
om honom.<br />
Upplägget liknade Bertil Bertilsons och Tommy Bloms. Det var<br />
Kalle, en mikrofon och en publik som väntade på det roliga. Men<br />
den här gången fanns ingen telefon på plats och inga nya samtal<br />
ringdes.<br />
Under turnéparollen «Det som finns i lådan» spelades isället<br />
outgivna samtal upp. Per Bergman, som då befordrats till ordförande<br />
i Gris- och Skridskoföreningen, satt vid hans sida som<br />
presentatör.<br />
235
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Kalles sisa föresällning, Lorensbergsteatern<br />
i Göteborg i november 2007.<br />
Kalle deltog med sin egen rös, den blida och vänliga göteborgskan<br />
kändes lika fräsch som förr. Han mindes, skrattade med publiken<br />
och spred lallen när andan föll på.<br />
Till hemsaden Göteborg återkom han alltid. Där hade han flera<br />
av sina gamla polare kvar och där visse han att han gick hem hos<br />
publiken. I augusi 2007, i samband med Kulturkalaset, var det<br />
dags på nytt. Under en jättelik presenning i Trädgårdsföreningen<br />
höll han hov inför flera hundra åhörare.<br />
svt var också på plats för att göra en intervju med legendaren.<br />
Det var inte lätt. Den manlige tv-reportern kämpade för att få<br />
något vettigt ur honom, men fick inte mycket mer till svar än ett<br />
snurrigt konsaterande att vädret var bra i Göteborg. Kalle hade inte<br />
förlorat sin förmåga att prata utan att säga någonting av värde.<br />
I november samma år, 2007, gjorde Kalle det som kom att bli<br />
hans sisa framträdande. Göteborg och Lorensbergseatern fick<br />
utgöra slutscenen. 400 personer kom för att se sin idol, i en föresällning<br />
som besod av två akter med vinmingel och enkel förtäring<br />
i pausen.<br />
I publiken fanns också Claes Eriksson och Knut Agnred från Galen-<br />
236
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: gosf<br />
På Lorensbergseaterns scen<br />
skänkte Kalle en signerad<br />
kafepanna till revymakarna<br />
Knut Agnred och Claes<br />
Eriksson.<br />
skaparna och After Shave. Uppe på scenen höll de ett tacktal och<br />
mottog sedan ett pris från Kalle i form av en signerad kafepetter. 37<br />
Kalle gjorde ett svårförglömligt intryck hos dem som var med:<br />
«Vi har bänkat oss för en udda föresällning. Ingen ska spela. Ingen<br />
ska sjunga. Ingen ska framträda live. Scenen är möblerad med ett<br />
bord och två solar. På bordet en bärbar dator. I den ena solen en<br />
medelålderns man. I den andra en yngling i 76-årsåldern», skrev<br />
GT:s reporter.<br />
Kalle Sändare bodde i Hagsätra, en Stockholmsförort järran från<br />
Göteborg och det Haga som en gång födde lallen och humorn, det<br />
som blev hans liv och hans rykte. Här bodde han de sisa tolv åren<br />
av sitt liv. Här hade han också Gulli på gångavsånd från bosaden.<br />
Gulli som hade räddat honom från det påvra ungkarlslivet på<br />
70-talet och som alltid sått vid hans sida sedan dess: lagat mat åt<br />
honom i 30 år, res tillsammans med honom, fesat, srukit hans<br />
skjortor, pressat byxorna, umgåtts och delat lycka och motgångar<br />
med honom.<br />
237
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Magnus Sandberg<br />
Under det sisa<br />
halvåret försämrades<br />
Kalles<br />
hälsa snabbt.<br />
Han skickades<br />
in och ut från<br />
sjukhuset, vilket<br />
Aftonbladet<br />
uppmärksammade<br />
i en artikel<br />
i mars 2008.<br />
I Hagsätra kunde Kalle vara anonym, och det ville han vara. Han<br />
gillade inte uppsåndelsen mer än när han själv valde den. Det<br />
sod Ternberg på hans ytterdörr, brevbäraren hittade dit, men få<br />
i huset visse vem han var.<br />
Han levde i hög grad ensam, förutom umgänget med Gulli.<br />
Det sisa halvåret i livet var en pina. Bara några veckor efter<br />
det bejublade framträdandet på Lorensbergseatern i Göteborg<br />
2007 drabbades han av lunginflammation kort före en inplanerad<br />
hjärtoperation. Ögonen blev allt sämre, hjärtat pumpade trögt,<br />
och med alla krämpor följde ängslan och oro.<br />
Ensam hade han ofta varit i livet, men nu blev ensamheten<br />
skrämmande. Telefonen ringde visserligen ibland, Gulli kom över<br />
så ofta hon kunde, vänner och fans hälsade med brev och i telefon.<br />
Med barnen fick han kontakt de sisa månaderna. Han talade med<br />
Per i telefon, Ingvor kom på ett besök. Men där emellan ekade<br />
tysnaden.<br />
238
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Aftonbladet var förs<br />
med nyheten om<br />
Kalles bortgång. En<br />
artikel publicerades i<br />
tidningen den 14 maj<br />
2008.<br />
På sjukhuset hade man ifrågasatt det lämpliga för honom att bo<br />
kvar ensam hemma. Men kommunens socialkontor var av annan<br />
uppfattning. Utökad hemtjäns var lösningen, hette det därifrån. 38<br />
Kalle var skeptisk.<br />
– De vet ju inte ens hur man sköljer rent en kafekopp, fräse<br />
han om vårdbiträdena.<br />
Gulli var nära honom ända in till slutet. Kalle låg då på Södersjukhuset<br />
i Stockholm. Hon gick dit för att prata och pyssla om honom.<br />
Hon ringde honom på kvällen den 12 maj. Några timmar senare,<br />
fram emot morgonen påföljande dag, somnade han in för gott.<br />
En knapp månad senare, den 10 juni, hölls en begravningsceremoni<br />
i Hagakyrkan i Göteborg, i samma kyrka som han konfirmerats<br />
i 62 år tidigare, och några hundra meter från de kvarter<br />
han sprungit i som barn. 39 På begravningen deltog vännen och<br />
arbetskollegan Rune Öfwerman, som bidrog med ett musikaliskt<br />
sycke på piano. På kisan sod ett fotografi på Kalle och intill sod<br />
en telefon. Som avslutning på ceremonin lades telefonluren på.<br />
239
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Min älskade livskamrat<br />
Carl-Axel Thernberg<br />
”Kalle Sändare”<br />
* 12 augusti 1931<br />
har idag stilla insomnat och lämnat oss i<br />
stor sorg och saknad<br />
Stockholm 13 maj 2008<br />
G U L L I<br />
Släkt och många vänner<br />
Ödsliga åkrar<br />
vakar över bondens nevr<br />
Ej tidens fara<br />
Utan ånger är du rädd<br />
Böljande känslor<br />
Får mig att tro<br />
Blått och svart<br />
I främlings spår<br />
Främling - Kalle Sändare<br />
Begravningen har ägt rum i Göteborg. Tänk gärna på<br />
Gris- och Skridskoföreningen, bankgiro 5766-8592.<br />
Minnesföreställning i musikens tecken hålls den 29 augusti<br />
på Scalateatern i Stockholm. Mer information kommer<br />
att finnas på www.kallesandare.com<br />
…en annan, införd av Gulli, publicerades<br />
i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet några<br />
veckor senare.<br />
En dödsannons infördes<br />
i Göteborgs-Posen<br />
den 23 maj 2008…<br />
240
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Subject: Re: GOSF - Kalle Sändare har somnat in<br />
Hej Per,<br />
Beklagar att jag ringde dej klockan 03 på natten.<br />
Men när jag satte på internet och fick detta dystra<br />
besked, rasade hela min värld samman. Ingen har<br />
betytt så mycket för mig som Kalle Sändare!<br />
Min egen farsa som är 88 år ligger på sjukhus,<br />
men det betyder inte samma sak. Kalle Sändare har<br />
betytt mycket mer för amig. Han har gett mej någon<br />
form av livsgnista genom åren, eftersom jag själv<br />
inte har mått så bra. Utan Kalle hade jag inte varit<br />
den person jag är idag.<br />
Kalle kommer alltid att leva vidrare i mitt minne,<br />
Kalle är störst, bäst och vackrast, men hur som helst<br />
sitter jag och gråter med vinflaskan i min hand.<br />
Bästa hälsningar till er alla GOSF-medlemmar, från<br />
Karl fredrik.<br />
Må Kalle vila frid!<br />
KF Pettersson<br />
- - - - - - - - - - - - - - - - - -<br />
Subject: RE: GOSF - Kalle Sändare har somnat in<br />
Det smärtar...<br />
Kalle Sändare har gett mig så otroligt många roliga<br />
stunder. Jag har nog aldrig garvat så mycket som<br />
under lyssnandet av hans inspelningar. kalle har<br />
gett mig Gideon, Hörgundsen, kartong med papper, El<br />
ZouZou, hm Gotland, Varberg oj! kycklingpolka, Sonab,<br />
knäckt apa, Revbenssträck, koko, Hiss tre trappor och<br />
walking rest, Festligt herr Banck!<br />
trots allt, Pelle<br />
Idag är det soool!<br />
Glöm inte det//Lola<br />
Efter Kalles död strömmade e-post in till Gris- och Skridskoföreningen.<br />
241
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
242
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Avslutning<br />
Nationalencyklopedin, ne, som togs fram under 1990-talet,<br />
skulle bli sandardverket för den kunskapsörsande. Redaktörerna<br />
på encyklopedin fick det avundsvärda uppdraget att lägga ribban<br />
för vad som är lönt för svensken att veta.<br />
Kalle Sändare fick inte plats.<br />
Inte under boksaven k som i Kalle. Inte heller under S som i<br />
Sändare eller t som i Thernberg.<br />
Trots att han vid det laget hade tre decennier i underhållningsbranschen<br />
bakom sig var han inte tillräckligt sor för uppslagsverket.<br />
Det skulle dröja ända till 2006 innan redaktionen för Nationalencyklopedin<br />
fick upp ögonen för honom. Då belönades han med<br />
en egen artikel, i den digitala utgåvan.<br />
«Kalle Sändare, eg. Karl Axel Ternberg, f 1931, komiker. K.,<br />
ursprungligen musiker (basis), var från 1960-talet känd för sina<br />
humorisiska telefonsamtal där han driver med annonsörer och<br />
kända personer. Samtalen tar ofta en drasiskt absurd vändning<br />
tack vare k:s förmåga till språklig improvisation med bisarra ordlekar<br />
i syfte att få samtalspartnern att tappa fattningen. Flera<br />
samtal har utgivits på skiva, bl.a. Kalle Sändare tager ett nummer<br />
(1965), Väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong>! (1975), Trollkarlen El Zou-Zous öden och<br />
äventyr (1977), Dagens dikt (1982) och Idag är det sol! (1997).<br />
k. har varit en inspirationskälla för senare års ‹busringningar› i<br />
radioprogram som Hassan.» 40<br />
Hur ska vi då förså det faktum att så lite skrivits om Kalle genom<br />
243
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
åren? En bok om honom kommer ut förs efter hans död. En<br />
jämförelse kan tala. Kalle tillhörde samma generation som Hasse<br />
& Tage, eller Hasseåtage som de också skrev sina namn. Han var tre<br />
år yngre än Tage Danielsson och jämnårig med Hans Alfredson.<br />
Hasse & Tage var komiker, författare och samhällsdebattörer.<br />
Under långa tider, i mer än 30 år, följde och förändrade de samtiden<br />
genom sin humor. Här, i ambitionerna, har vi sannolikt den<br />
viktigase för<strong>klar</strong>ingen till att Hasse & Tage fått spaltmeter skrivna<br />
om sig medan Kalle blivit förbisprungen utan att bli tagen på<br />
allvar. Hasse & Tage hade ett samhällspolitiskt perspektiv, en vilja<br />
och en förmåga att delta i det ofentliga samtalet – med humorn<br />
som vapen.<br />
Kalle var av ett helt annat slag. Han hade inga avsikter att spegla<br />
samtiden eller överhuvud taget yttra sig om den tid han levde i.<br />
Kom något sådant fram var det oavsiktligt och i förbifarten. Han<br />
levde liksom utanför det pågående samhället, fasän han var en<br />
skicklig iakttagare, allmänbildad och skärpt.<br />
Den 17 januari 1991 gick usa till militärt angrepp mot Irak.<br />
Saddam Hussein hade ett halvår tidigare invaderat Kuwait under<br />
förevändning att landet egentligen tillhörde Irak. I ett halvårs tid<br />
hade sora delar av omvärlden hoppats på en fredlig utgång av<br />
konflikten, men den här natten flög amerikanska sridsflygplan<br />
in över det irakiska territoriet. Nu var det krig.<br />
Samma kväll som invasionen ägde rum, och en hel värld kippade<br />
efter andan, befann sig Kalle på en krog i Stockholm. Där satt<br />
han inför en uppsluppen, berusad skara människor och ringde på<br />
tidningsannonser. Han ringde till Arjeplog och till en kvinna som<br />
ville sälja hattnålar, han spelade försäljare av en husvagnsoalett<br />
och krängde zebraskinn till en sockholmare.<br />
244
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Världen kunde vara i krig, satsminisrar mördas och färjor sjunka<br />
i sorm, men för Kalle handlade livet och tillvaron om helt andra<br />
saker.<br />
Den som söker efter samtidskritiska budskap hos Kalle får leta.<br />
Exemplen blir få. Skivan Meditationens a och o från 1997 kan visserligen<br />
ses som ett ifrågasättande av new age som kunskapskälla<br />
och livsåskådning, och Sändarresan från 1980 är på sitt sätt och<br />
vis en drift med den svenska massurismen.<br />
Här, i dessa få exempel, finner vi en förbisedd paradox i Kalles<br />
humor; föreningen av å ena sidan en diskret omfamnad kulturkonservatism<br />
– det var bättre förr! – och ett anarkisiskt kommunikationssätt<br />
å den andra. Paradoxen uttrycker spänningen<br />
mellan hans personlighet, långsam och ödmjuk, och artiseriet<br />
som gesaltades i uppjagade och irrationella anfall mot en vänligt<br />
försående förvirrad omgivning. Han var en sillsam människa,<br />
Carl-Axel Thernberg. I telefon gjorde han uppror.<br />
Förs mot slutet av hans liv, och ännu mer efter sin död, kom<br />
han att få ett erkännande från kritikerna. Stafan Larson hade<br />
blivit uppläxad 1997 när han lyfte in honom i de fina salongerna<br />
i Väserås konserthus. Tio år senare hade tidsandan svängt.<br />
Mot slutet djupnade analyserna, och porträtten handlade inte<br />
längre uteslutande om att han var en rolig gubbe från Göteborg<br />
som skämtade med folk i telefon. En del kulturskribenter började<br />
antyda att hans gärning kanske var värd sörre respekt än man<br />
visat hittills.<br />
Så kunde till exempel journalisen Richard Swartz, i en kärleksför<strong>klar</strong>ing<br />
till folkpoesin och den exisentiella absurdismen,<br />
hävda att Kalle Sändare mer än någon annan svensk «tänjt på<br />
och utforskat» språkets möjligheter. I likhet med andra lysande<br />
245
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
absurdiser hade Kalle bidragit med den pessimisiska slutsatsen<br />
att «all kommunikation är omöjlig».<br />
I Sverige, konsaterade Swartz, är definitionen på fin poesi snäv.<br />
«Hade Kalle Sändare varit fransman», fortsatte han, «vore hans<br />
produktion redan utgiven av Pléiade och försedd med en omfattande<br />
essä av någon akademiledamot.»<br />
Tre veckor efter Kalles död tecknade Sture Hegerfors ett porträtt<br />
av den framlidne göteborgaren i sadens morgontidning, Göteborgs-<br />
Posen. 41 För Sture Hegerfors var Kalle en udda fågel i humorvärlden,<br />
svår att härma och ännu svårare att värdera betydelsen<br />
av. «Kalle Sändare var inte komiker i gängse bemärkelse. Någon<br />
lyckad såuppare var han exempelvis ej, trots att han gjorde sina<br />
försök i branschen. Nej, det var i samspel med oss andra vanliga<br />
människor som Kalle Sändare blev bra, ibland rentav genial.»<br />
Iakttagelsen träfar rätt. När Kalle fick tid och utrymme att göra<br />
något roligt vid mikrofonen och kameran blev det sällan roligt.<br />
Ensam, och särskilt när publiken väntade sig något av honom, hade<br />
han svårt att presera. Han var märkvärdigt platt och kantig när<br />
han uppträdde i tv. Och i radiointervjuer tycktes han aldrig förså<br />
eller bry sig om att lyssnarna också ville höra honom tala allvar<br />
någon gång emellanåt. Det var som om han aldrig vågade möta<br />
sin publik ansikte mot ansikte, och erkänna att han var omtyckt.<br />
Myten om honom sängde in honom och han gjorde ingenting<br />
för att ta sig ur den.<br />
För att den absurda humorn skulle vakna krävdes att han mötte<br />
motsånd, att någon spjärnade emot. På bråkdelen av en sekund<br />
kunde han vända samförsånd och god sämning till oro och sörsa<br />
förvirring. Blixtarna välte upp och ner på allt.<br />
Den renase formen av lallandet, urlallen, preserade han på de<br />
246
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Foto: Michael Stenqvis<br />
Kalle Sändare i september 2002.<br />
fyra försa skivorna, och särskilt på debutskivan från 1965. Det<br />
han gjorde därefter var varianter på samma tema. Han tycktes få<br />
svårare och svårare att frigöra det sprudlande, barnsliga sinne som<br />
vi hör i samtalen om tomkartongerna, batterisen och bikuporna<br />
eller när han säljer grisar och granar på julskivan från 1973.<br />
Inte deso mindre fanns lallen med honom livet ut, långt efter<br />
kartongerna, Alice Timander och telefonvakten Gunhild Andersson.<br />
Lallen var hans sändige följeslagare, privat som professionellt.<br />
Han lät den ruva under ytan, alltid beredd att bryta ut när luften<br />
blev tjock och svår att andas. Lallen var för Kalle en konfrontation<br />
247
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
mot livets låtsade allvar. Den var hans egen diskreta protes mot<br />
kallpratet, den sociala reflex som människor tar till när inget vettigt<br />
kan sägas.<br />
Men hans lallande är samtidigt mycket mer än så, i synnerhet<br />
för alla oss andra. Den påminner oss förs som sis om behovet<br />
att korsa gränser, att befria tanken från de krav och villkor som<br />
verkligheten säller oss inför. Betraktad på det sättet erbjuder<br />
lallen en ledtråd till något viktigt: till att skapa och till viljan att<br />
våga tänka annorlunda när ingen annan gör det.<br />
Så vad är det då med Kalle Sändare som gör att han är rolig?<br />
Varför fortsätter folk att lyssna på gamla knasriga telefonsamtal<br />
som bär år och decennier på nacken? Här får var och en svara för<br />
sig. Men en sak är i alla fall säker; det tycks som om hans humor<br />
fungerar på oss som när vi lyssnar på musik. Vi vet redan hur sycket<br />
låter, vi kan inledningen, mittenpartiet, orkesreringen, tempot,<br />
hur allt avslutas. Vi borde egentligen vilja gå vidare och lyssna<br />
på annat, men isället fascineras vi av det bekanta, det kända, det<br />
som vi redan hört många, många gånger förut. Kalle har förvisso<br />
lagt på luren för gott, men vi andra lyfter på den för att lyssna,<br />
om och om igen, för att höra om det är någonting nytt.<br />
– Då säger jag inte nånting till grannen. Jag säger bara så här att:<br />
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong> snart!<br />
– Ja? Det är bra.<br />
– Då försår han… då försår ni att det är jag som är på trå’n.<br />
– Jajamen!<br />
– Väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong>!<br />
248
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
249
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
FOTNOTER<br />
1<br />
Vad hette Kalle Sändare egentligen? I offentliga databaser (Skattemyndigheten, Försäkringskassan m.fl.) skrevs han<br />
som Karl Axel Ternberg. Själv skrev han alltid Carl-Axel Thernberg, men det är o<strong>klar</strong>t när han förvandlade förnamnets<br />
K till ett C. Efternamnet finns noterat både som Ternberg och Thernberg. I boken väljer jag att följa hans egen signatur:<br />
Carl-Axel Thernberg.<br />
2<br />
Kalle fick finna sig i tekniskt strul från mitten av 90-talet och framåt. Ett exempel är «Kepsföreningen I–III» från skivan<br />
Idag är det sol! (1997).<br />
3<br />
Det är en sanning med modifikation. I en sketch i tv-programmet Publikfriarna 1967–68 besöker Kalle en skämtartikelaffär.<br />
Kalle frågar expediten vad butiken har att erbjuda. Expediten låter sin kund förstå att han vid sidan av alla föremål<br />
som är synliga i affären också har porrtidningar och porrfilmer under disken. Kalle tittar sig först över axeln, men visar<br />
sedan i homosocial anda att han är intresserad och följer med expediten till ett angränsande rum. Samtalet «Uthyrning av<br />
porrfilmer» (1978) är ett annat exempel där sexanspelningar förekommer. Kalle gör här rollen som en tafatt kund på jakt<br />
efter porrfilmer. Den slemmige uthyraren redogör för sitt sortiment och Kalle fastnar bland annat för djurporr, om än i en<br />
mycket speciell kategori: ålar. Ämnet för samtalet kan visserligen uppfattas som pornografiskt, men samtalet är snarare<br />
att betrakta som ett lågmält sociologiskt provokationsnummer från Kalles sida. När det gäller svordomar på plattorna<br />
förekommer de på vissa håll, och frodigt under samtalet med Bernt Nilsson på Lejonklösa (1968).<br />
4<br />
Det är svårt att veta om Kalle njöt eller vantrivdes av intervjuerna. Men en sak är säker: journalisterna svettades! Nöjesreportern<br />
Peter Flodin på Aftonbladet ringde upp Kalle inför premiären av tv-programmet Lättlurat 1990. Resultatet,<br />
som för kvällstidningsreportern inte blev något annat än en flopp, går att avnjuta på skivan Va’ bra d<strong>e’</strong> hörs! i samtalet<br />
«Aftonbladet: intervju», ett slags repris av mötet mellan Kalle och Bernt Nilsson från 1968.<br />
5<br />
Sture Hegerfors, «Med en telefonlur i handen blev han som förbytt» Göteborgs-Posten, 2006-06-03.<br />
6<br />
Ordet lalla har flera innebörder. Det kan referera till barnsligt språk, till exempel ett barn som lallar, men även till det<br />
sånghärmande uttrycket la-la-la-la samt i betydelsen «att hoppa på isflak» (uttrycket lokalt förekommande i Göteborgsområdet).<br />
Den vanligaste användningen av ordet torde dock vara i betydelsen «tala oredigt och utan sammanhang», inte<br />
sällan på grund av berusning eller senilitet. Ordet lalla, som har sina rötter tillbaka till 1500-talet, finns även i andra språk<br />
som tyskan, danskan och engelskan.<br />
7<br />
Återberättad av Kalles ungdomskamrat Henry Lidal, Göteborg.<br />
8<br />
Bo Richter gick även under smeknamnet Loopen, ett namn som dyker upp i inledningen av «Kartonger till salu».<br />
9<br />
I tv-programmet Publikfriarna från 1967 gör Kalle om numret, den här gången med en akustisk gitarr.<br />
250
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
10<br />
1968 spelade Sveriges Radio in ett drygt halvtimme långt program med Östen. Det innehöll musik, sketcher och nonsensprat<br />
av en oavbrutet lallande göteborgare vid mikrofonen. Men programmet sändes aldrig då programledningen ansåg att<br />
det inte höll tillräckligt hög kvalitet, minns Göran Levin som skrivit en (ännu inte utgiven) bok om Östen Hedenbratt.<br />
11<br />
Den officiella historien om vem som upptäckte Kalle Sändare är missvisande. Det hävdar Janne «Loffe» Carlsson, som<br />
genom jazzen tidigt kom i kontakt med kartongbandet. Han hävdar att det var han som länkade samman Kalle och<br />
skivbolaget. I sin lägenhet på Krukmakaregatan i Stockholm hade han under flera års tid spelat «Kartonger till salu» för<br />
sina vänner. I början av 60-talet lirade han tillsammans med Anna-Lena Löfgren, schlagersångerskan som 1967 fick ett<br />
genombrott med låten «Lyckliga gatan». En av dem som spanade in den unga, lovande sångerskan var Anders Burman.<br />
Efter en av konserterna ska han stött ihop med Janne Carlsson som spelade upp kartongbandet för honom. Det lär enligt<br />
Loffe ha gjort ett outplånligt intryck på skivbolagsdirektören. «Han höll på att kikna av skratt. Det var därefter som de tog<br />
kontakt med Kalle, så det där mötet med mig var rätt viktigt.»<br />
12<br />
Berättat av Rene Kühnel, systerdotter till Angry. Hon var hemma hos sin mormor Gunhild när Kalle ringde. Hon satt<br />
alldeles intill och lyssnade på samtalet.<br />
13<br />
Angry fortsatte att spela musik långt efter Angry Hartleys Kvartett, först i Göteborg och senare i norska Molde dit han<br />
flyttade 1984. Som trubadur på Moldes gator och torg blev han med tiden något av en kulturinstitution i det norska<br />
kustsamhället. 2007 medverkade han i nöjesprogrammet Norges herligste där folkliga profiler av olika slag porträtteras.<br />
Inslaget om Angry «Hartley» Andersson kan ses på www.youtube.com/gatemusikanten<br />
14<br />
Först i april 2008, bara en månad innan han avled, berättade Kalle om bakgrunden till samtalet om den begagnade<br />
elgitarren Kent. Hur kom det sig att du ringde din lumparkompis? frågade jag. «Det var en ren slump att det blev Stig.<br />
Gunnar Johnson och jag fastnade för gitarrmärket, Kent. Det var en ovanlig rubrik på en annons. Vi hade aldrig hört talas<br />
om Kent tidigare och vi tyckte att det var värt ett samtal. Jag förstod efter ett tag att det var Stig jag talade med, men jag<br />
höll själv<strong>klar</strong>t masken», sa Kalle.<br />
15<br />
Glädjen att driva med Alice Timander tog inte slut för Kalle. I samtalen «Parfymbaren del 1» och «Parfymbaren del 2»<br />
(1990) ringer han till en butik som säljer skönhetsarti<strong>klar</strong>, varav en lanseras som Alice Timanders ansiktsmask. Kalle<br />
missförstår avsiktligt kvinnan och säger att han vill köpa en mask så att hans hustru kan få se ut som Alice Timander om<br />
de går ut en kväll.<br />
16<br />
Att Alice Timander i förhandlingarna med Metronome skulle ha ställt som krav att pengarna gick till Lions insamling<br />
Röda Fjädern är inte sant, enligt Börje Ekberg.<br />
17<br />
Kopplingen till congamusik är inte gripen ur luften. Sommaren 1967 hade Cornelis Vreeswijk rest till Brasilien för att<br />
medverka i filmen Svarta palmkronor där han fick rollen som kock. Filmen spelades in i Rio de Janeiro och innehåller<br />
mycket sambamusik. När Kalle ringde till Cornelis satt de vägg i vägg i Metronomes skivstudio på Karlbergsvägen 57<br />
i Stockholm.<br />
18<br />
Första versen i Östens sång lyder: «Arabgubben Nimba bodde i ett tält, två trappor över gården på ett öppet fält,<br />
allavallavasstrasa, allavallavasstrasa, straaaaaa!»<br />
19<br />
De flesta som Kalle lurat har låtit pinsamheten sjunka in och passera. De har godkänt att samtalet getts ut och tagit emot<br />
en slant för besväret. Andra har blivit provocerade. Mannen på «Julgrisar. Förfrågan och svar» (1973) nöjde sig inte med<br />
att bli lurad av Kalle. Triggad av förödmjukelsen ringde han upp på nytt dagen därpå, och den gången för att ge igen. Det<br />
förblev ett försök. «Jag hörde att det var han och vi kunde därför snabbt avbryta samtalet», minns Rune Öfwerman.<br />
251
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
20<br />
Under samtalet med Bernt Nilsson (1968) började Rune plötsligt vifta med en lapp framför ögonen på Kalle. På lappen<br />
hade han skrivit Sammy Davis Jr, varpå Kalle till nöjesreporterns stora förvåning utbrister: «Sammy Davis har han ringt<br />
också!»<br />
21<br />
Samtalet «Värens salva» från Två sidor (1986) är i originalskick drygt 20 minuter långt. På plattan är det nedkortat till tre<br />
minuter.<br />
22<br />
Per Thernberg, Kalles son, insåg tidigt sin fars problem. «När jag var 12–13 år kunde jag skämta med pappa och säga att<br />
jag nog borde ta hand om hans ekonomi.»<br />
23<br />
På Annandag jul 1977 hade Lasse Hallströms film, Abba – the movie, premiär i Sverige. Till Chinateatern i Stockholm kom<br />
människor för att se inte bara filmen utan också de svenska popstjärnorna i Abba. Kalle var också på plats. Han tog emot<br />
gästerna, premiärkvällen till ära utklädd till biografvaktmästare.<br />
24<br />
Det är tydligt att Kalle gillade ordet antracit. I telefonsamtalet «Värens salva» (1986) talar han om att hår kan vara «antracitfärgat».<br />
I en intervju med Kent Finell från 1977 dyker också antracit upp. Där får han frågan om han vill kalla sig för<br />
artist, varpå han svävar ut i en påhittad harang om att det funnits tillfällen «när vi höll på med en uppläsningskampanj».<br />
I kampanjen ingick ett slags «kvarterstävlingar» där hyreshusen i kvarteret tävlade mot varandra. En dag lekte man «en<br />
gammal polsk slalomlek», en annan dag gällde det att «kunna hälla in så mycket antracit som möjligt igenom brevlådorna<br />
hos sina hyresgäster.»<br />
25<br />
Kalle började dikta tidigt. I samband med handbollsklubben bk Kometens 15-årsjubileum 1959 på restaurang Gillestugan<br />
i Göteborg delades en festskrift ut till festdeltagarna i form av en pergamentsrulle. Kalle, i festskriften omnämnd som<br />
klubbens mytomspunne Challe Thearnbirk, bidrog med några dikter, däribland den i boken återgivna «Aorta-kompott»<br />
samt «Kål-sallaten» och «Tomhetens tomma vacuum».<br />
Ur dikten «Soldat-Trappan», outgiven 1982.<br />
26<br />
27<br />
Det var långt ifrån alla som förstod Kalles improvisationer och vilka förutsättningar som krävdes för att samtalen skulle bli<br />
bra. Ett företag, berättade Kalle, hörde av sig till honom inför en personalfest. De ville att han skulle busringa till chefer<br />
och andra på företaget. Göran Freese, studioteknikern, hängde med Kalle för att sköta inspelningen. De häpnade båda<br />
inför upplägget: «Killarna hade en hel bunt med maskinskrivna papper med sig. Vi frågade vad det var för något. Då<br />
visade det sig att de hade skrivit ner alla frågor som jag skulle ställa till personen och sen alla svaren som han skulle ge på<br />
mina frågor. Det var inte en siffra rätt där», sa Kalle.<br />
28<br />
Bert Karlsson tycker att Kalle är överskattad som komiker. «Han var först ute, lite udda. Men han var inte bra. Det finns<br />
dom som är mycket bättre. Det han kör med bygger på hörfel, att folk inte hör vad han säger. Men det är mycket roligare<br />
om man kan lura folk ändå. Som till exempel Hassan.»<br />
29<br />
Enligt Håkan Tollesson var fördelningen av gaget orättvis, till Kalles nackdel. Trots att Kalle var stjärnan som drog<br />
publik, behöll Bertil Bertilson den större andelen.<br />
30<br />
Bertil Bertilson drack sig inte sällan berusad och det störde Kalle, minns Håkan Tollesson. «När vi körde tillbaka till<br />
hotellet efter spelningarna låg Bertil i baksätet och jiddrade och bladdrade och var full. Till slut sa han emot sig själv och<br />
då somnade han.»<br />
252
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
31<br />
Kalles död i maj 2008 kommenterades inte bara i press, radio och tv. Även på internet, i bloggar och diskussionsforum,<br />
kom hans insats som komiker att uppmärksammas. De flesta hyllade honom, men där förekom också kritik mot en artist<br />
som gjort sig lustig på andras bekostnad. Pizzahistorien dök upp på nytt, som exempel på detta. En person skrev anonymt:<br />
«Jag saknar inte Kalle Sändare för 5 öre. Hur nån människa kunde tycka att hans s.k. busringningar var roliga övergår<br />
mitt förstånd. För<strong>klar</strong>a för mig var humorn ligger i att ringa en pizzeria, beställa pizzor för en jävla massa människor,<br />
varpå pizzeriaägaren tar in extrafolk, bakar alla pizzor och sen kommer ingen o hämtar dem. Sen säger sändarjäveln att:<br />
Han borde ha förstått att det var ett skämt! B.t.w, han betalade aldrig pizzorna heller. Nå, var är det roliga.»<br />
32<br />
Owe Midner tyckte att även Kalles misstag och missöden skulle komma till publikens kännedom. På Lättlurat Svårlurat<br />
(1990) visas en busringares med- och motgångar upp. Där blir Kalle skoningslöst behandlad av sångaren Eddie Meduza<br />
som snabbt genomskådar Kalles busringning. Samma öde möter han med Bert Karlsson på Haverst & hundra bobiner<br />
(1984); skivbolagsdirektören är med på noterna från första stund.<br />
33<br />
Från tidigt 70-tal och framåt uppträdde Reine Svensson som trubadur i Göteborg. I slutet av 80-talet bildade han tillsammans<br />
med Håkan Eskilsson underhållningsduon Allgott & Villgott som med sina shower roat tiotusentals barn över<br />
hela Sverige. Se www.eskil.se<br />
34<br />
Kalle ville inte alls kännas vid att han lurats av Reine Svensson. «Det kan jag inte minnas, det tror jag inte», svarade han<br />
kort när frågan kom på tal.<br />
35<br />
«Svarte Joe och jag», Flop Records, Sonet (1969). Ture Wolf spelade även senare in låtar som Staffan Öfwerman med<br />
flera hjälpte att tonsätta åt honom, till exempel dansbandsparodin «Kär till tusen».<br />
36<br />
Ett annat av Ture Wolfs musikaliska bidrag, «Greven på Östermalmstorg», gick också hem i den lytesroade musikeliten.<br />
«Björn Skifs och hans band brukade sjunga den efter sina spelningar. De sjöng den som en snapsvisa, trots att den är<br />
tio-tolv verser lång», minns Rune Öfwerman, men uppgiften är inte bekräftad.<br />
37<br />
Vid Gris- och Skridskoföreningens sammankomster brukade Kalle dela ut kaffepettrar till utvalda medlemmar. På den<br />
trebenade kitteln, utrustad med järnhandtag, skrevs alltid initialerna g33 in, i en direkt anspelning på samtalet Kaffepetter<br />
från Två sidor (1986).<br />
38<br />
Kerstin Nilsson, Kalle Sändare körs hem – mot sin vilja, Aftonbladet, 2008-03-08.<br />
39<br />
Kalle ligger begravd i minneslunden på Västra kyrkogården i Göteborg, några hundra meter från sina föräldrars gravplats.<br />
40<br />
Efter Kalles bortgång förlängdes den digitala artikeln med en enda uppgift: dödsdatumet. I den nya bokutgåvan av<br />
Nationalencyklopedin (2008), en volym som bantats ner från 20 band till tre, kan man hitta en kortare artikel om Kalle.<br />
Artikeln är ett koncentrat av artikeln i den digitala utgåvan av ne.<br />
41<br />
Göteborgs-Posten uppmärksammade aldrig Kalles bortgång på nyhetsplats eller på kultur- och nöjessidorna. En kort<br />
artikel från TT togs visserligen in, men den publicerades endast på hemsidan den 14 maj 2008. Minnesorden av Sture<br />
Hegerfors publicerades i GP den 3 juni 2008.<br />
253
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
LITE ANNAT BARA<br />
När Timander fick sin hämnd<br />
Efter Lejonklösa undvek Kalle och Alice Timander varandra så gott de kunde. Men en<br />
gång stötte de ihop med varandra, utan att någon av dem ville det. Det var på 80-talet<br />
och i samband med en fest dit både Kalle och Alice Timander blivit inbjudna. De<br />
lyckades undvika varandra under själva festen, men när det var dags att åka hem till<br />
Stockholm på kvällen placerades de otroligt nog i samma taxi. Alice Timander såg då<br />
chansen att ge igen.<br />
– I fyra timmar satt vi och grälade på varandra. Han fick minsann veta att han levde!<br />
mindes hon.<br />
Kalle kom ihåg taxifärden, men valde att beskriva mötet på ett annat sätt.<br />
– För mig var det rätt lugnt. Jag satt hela tiden där fram med chauffören.<br />
Fotbollslaget Hel-Böhmen med flera<br />
Svenska artister som influerats av Kalle är många. Ola Magnell är en av dem. 1979 spelade<br />
han in skivan Straggel och strul där låten «Tidsdåren» finns med, ett uttryck som<br />
är hämtat från Lejonklösa. Rolf Wikström har också döpt musik efter Kalle Sändare:<br />
plattan Magaza Stomp (1981). Claes Eriksson från Galenskaparna har de<strong>klar</strong>erat sina<br />
sympatier för Kalle, liksom gitarristen Kee Marcello i Europe, höjdhopparen Patrik<br />
Sjöberg och svenske mästaren i poetry slam, Geta Lööf (eg. Peter Lööf) vars framträdanden<br />
och dikter i hög grad har Kalle Sändare som inspirationskälla. Även i mer<br />
folkliga kretsar har humorn spridits: fotbollslaget Hel-Böhmen lirade boll i Göteborg,<br />
restaurang Loopen öppnade i Stockholm och popbandet Rachachochowz uppträdde<br />
i Borås. På internet dyker ofta namn upp som Helge Bälte, Ingenjör Saltet, Fabrikör<br />
Stava med flera.<br />
Kolgruvebåten som smög sig in i domstolen<br />
Kalles humor har spridits till fler ställen än man kan tro. Även till svenska domstolsväsendet.<br />
Försvarsadvokat Börje Söderlund har berättat om hur han och hans vän,<br />
som arbetade som åklagare i Stockholm, tävlade om vem som kunde lägga in flest<br />
254
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
citat av Kalle Sändare i slutpläderingarna. Vid ett tillfälle, det var på 70-talet, möttes<br />
de i Svea hovrätt. Börje Söderlund försvarade en man som stod anklagad för ett svårt<br />
brott. Under huvudförhandlingens sista minuter fick åklagaren ordet. Denne ville<br />
beskriva hur den Börjes klient måste ha känt sig när han utförde brottet.<br />
En av Kalles repliker på Lejonklösa kom väl till pass:<br />
– Han sa nåt i stil med att det svartnade för killen som i en kolgruvebåt. Det var bara<br />
vi som förstod vad det handlade om. För rättens ledamöter passerade det obemärkt<br />
förbi, säger Börje Söderlund.<br />
Kalles nio-i-topp<br />
Claes « Clabbe» af Geijerstam<br />
Björn Ulvaeus<br />
Stikkan Andersson<br />
Gunnar Johnson<br />
Rune Öfwerman<br />
Bert Karlsson<br />
Svante Thuresson<br />
Benny Andersson<br />
Producenten Owe Midner lät Kalle lista sina önskeoffer, dem han helst ville lalla bort.<br />
Förlösande roligt på BB<br />
– Jag vet faktiskt nästan exakt på timmen när jag hörde Kalle första gången. Det var mitt i<br />
natten till den 14 december 1973, i ett väntrum på Östra sjukhuset i Göteborg. Mitt första<br />
barn skulle födas och det uppstod en mindre komplikation och jag blev förvisad till<br />
ett väntrum under tiden barnet förlöstes. Idag hade jag väl troligen fått vara med, men<br />
så var det inte då. Nåväl, i det här väntrummet, mitt i natten, helt ensam och mitt första<br />
barn skall födas, så kan man lyssna på p3 i en högtalare i taket. Och så kommer denna<br />
Kalle Sändare med ett nummer ur Julbestyr. Jag kommer inte ihåg exakt vilket men jag<br />
skrattade så jag grät. Kombinationen av oron över hur förlossningen skulle gå och denna<br />
skrattattack kändes ganska underlig. Allt gick dock väl och jag har nu fyra finfina ungar<br />
och de tre senaste (sista) har kommit till världen, helt utan Kalles hjälp. Bland de första<br />
ord min dotter lärde sig var häsedenhämptallt. Annars har hon <strong>klar</strong>at sig bra.<br />
Guy Frank, Skärhamn, delar med sig av sitt bästa minne.<br />
255
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
LALLARLEXIKON<br />
Aaalvdrun Yoga i Falun 1997<br />
Aggregatsblend Beg. elgitarr, märke Kent sälj 1965<br />
Aldra Kartonger till salu 1965<br />
Alf Larsson Aftonbladet intervju 1990<br />
Alltså för möbelaffär är det ju ingen idé Kartonger till salu 1965<br />
Alpenshunsench Benidorm, ligger det i Spanien? 1978<br />
Alptoppar va? (egna skrivalster) Samtal med Alice Timander 1968<br />
Altarslaktad eller bänkslaktad? Julgrisar till salu. Indisk språklektion 1973<br />
Ambulerande dockteater och korvstånd Gotland runt 1986<br />
Apetepet Kontantinsats slopad 1982<br />
Baldalsdalken Julgrisar till salu. Indisk språk… 1973<br />
Bar tajdtajda på djeta december Julgrisar till salu. Tysk köpman 1973<br />
Bellsträngar Beg. elgitarr, märke Kent sälj 1965<br />
Bengt Kvart Värdshuset Ramona söker trio… 1979<br />
Billdal (som man lägger runt omkring)<br />
alternativ tolkning: Vigdal Kartonger till salu 1965<br />
Blintenvockså kanske? Trädfällnning utföres 1965<br />
Bli vän med ditt bly Baseball med Skolöverstyrelsen 1982<br />
Blåblank Trädfällning utföres 1965<br />
Blåsmåll (bilder alltså) Julgransprydnader till salu 1982<br />
Blåål eller vralåk? (olika former av djur) Uthyrning av porrfilmer 1978<br />
Borrbrallen Kartonger till salu 1965<br />
Borrvräk Kartonger till salu 1965<br />
Bosporéplattor Det gällde väggen e <strong>klar</strong> 1975<br />
Brattsipp Samtal med Bertil Schütt 1968<br />
Brorsans säng Aftonbladet intervju 1990<br />
Båtfyllnad (idealisk för trädgården) 2 st bikupor, modell Svea 1965<br />
256
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Börstenkölbardadnjevndestraaga ifrån honom Julgrisar till salu. Tysk köpman 1973<br />
Cykelspal Julgrisar till salu. En hatt utan… 1973<br />
Davidsgård Ljuslåda säljes 1994<br />
Deg med borste på Julgrisar till salu. En hatt utan… 1973<br />
Degudagurujeeganadavixgrisar då Julgrisar till salu. Tysk köpman 1973<br />
Den som först kommer till mjölet,<br />
han får först kvarna! Kartonger till salu 1965<br />
Den svenska svångremsresan Kursresor till Cypern 1980<br />
Den var så fin den katten, den satt hela tiden<br />
i fönstret och grät Det var inlämnat en hatt 1982<br />
Den är smyckad och <strong>klar</strong>…<br />
halsband har vi på den också! Julgrisar. En att dela på 1973<br />
Den är som en blåslampa Kinesiskt julbord 1973<br />
Den! Saxofon till salu 1979<br />
Dengeledengdedädedíng… e det på dom kanske? Dvärgpapegoja med bur 1965<br />
Dengeledenglenglingling? Dvärgpapegoja med bur 1965<br />
Desedletocksåihents… med hotell och hem? Överblivna resor. Julresor? 1973<br />
Desåsslefansåchohättnack Uthyrning av porrfilmer 1978<br />
Det bara blåste fjäderfä ur munnen på mig Sparvar i mun 1990<br />
Det har ringt grisfolk hela dan Julgrisar till salu. Indisk språklektion 1973<br />
Det var meningen att seltochtetness<br />
också mednalt Kinesiskt julbord 1973<br />
Det är en god vän som har en sån maskin till mig Ja, d<strong>e’</strong> va’ jag igen… 1975<br />
Det är inte otänkbart, det är möjligt alltså Bortsprungen hund i Jämtland 1975<br />
Det är ni som säger dom bokstäverna till mig Ridlektionen 1990<br />
Det är rikssamtal! Batterist sökes till dans & popork… 1965<br />
Det är vi ändå Taklagsfesten 1975<br />
Det är Vovven! Propellern 1984<br />
Dheglen Samtal med Bernt Nilsson 1968<br />
Direktör Yamaha Semesterhus i Spanien 1978<br />
Doktor Galta Nät o dyl repareras 1994<br />
Dom använde den som en hund Det är inlämnat en hatt 1982<br />
Dom har blicken på dom Trädfällning utföres m m 1965<br />
Dom har en hund här som går omkring med<br />
en gastub efter sig Julgrisar till salu. Förfrågan och svar 1973<br />
Dom är hemligstämplade för oss (ritningarna) Klaus von Hamlet flyger och far 2007<br />
Drevsläpp Bortsprungen hund i Jämtland 1975<br />
257
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Dronten Hotell Ritz 1982<br />
Dubbeldäckad undulat med askformat huvud Dvärgpapegoja med bur 1965<br />
Dulkdroszka Att gå på bio i Oslo 1990<br />
Dzidzi, vet ni det? Batterist sökes till dans & popork… 1965<br />
Då har du dagen! Aftonbladet intervju 1990<br />
Dånande havssulor Hotell Ritz igen 1982<br />
Dåschinkendendeshendens malens ürt Hotell Ritz igen 1982<br />
Dängdedendendärändän, kan man göra det<br />
på den tro? Beg. elgitarr, märke Kent sälj 1965<br />
Dängedängedängtrentintzens Kartonger till salu 1965<br />
Eelenävnääst! Kinesiskt julbord 1973<br />
Eenockså på det här kanske? Trädfällning utföres 1965<br />
Eftersom jag var efter honom den veckan Nät o dyl repareras 1994<br />
Eh… blinotheswudhew… samma som,<br />
hallå vad var det? Trädfällning utföres 1994<br />
Ektramp Hotell Ritz 1982<br />
Elbanasaplattor Ja, d<strong>e’</strong> va’ jag igen… 1975<br />
Elnockså på ett bursteg… ee de det på? Dvärgpapegoja med bur 1965<br />
Elännen (gruppen High Fours) Samtal med Bernt Nilsson 1968<br />
En kula tdill El Zou-Zou söker manlig assistent 1977<br />
En liten låg hund som är skev i bägge ända Propellern 1984<br />
En nyckel att vria upp den med Hästar på Gotland 1977<br />
En skylt som liknar en skylt El Zou-Zou söker manlig assistent 1977<br />
En staabtalptstävst också Julgrisar till salu. Indisk språklektion 1973<br />
En stavmaskin (man har den när man syr lakan) Julgrisar till salu. En att dela på 1973<br />
En tub nefström Är det föreståndaren? 1979<br />
En tunna sprit att ta med sig rakt över disken Batterist sökes till dans & popork… 1965<br />
En uenn också Kartonger till salu 1965<br />
Enarmad apa Zoologiska importen 1977<br />
Endren också på Lejonklösa? Kartonger till salu 1965<br />
Englaskikare Julskinkor till tusen 1984<br />
Epsilon Det gällde väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong> 1975<br />
Erik Malandson Resebyrån Aeronut 1977<br />
Erik Order Att åka till Finland 1979<br />
Esen Hemer (hans moders namn alltså) Sällskapsresan 1980<br />
Esparesaplattor Ja, d<strong>e’</strong> va’ jag igen… 1975<br />
Esper Ljuset Stålottoman 1994<br />
258
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Evran på granen (grankvisten längst upp alltså) Trädfällning utföres 1965<br />
Fabrikör Stava Kinesiskt julbord 1973<br />
Falmurst Hotell Ritz 1982<br />
Far i bur (lim) Familjebur 1990<br />
Farbror Koma Staket köpes 1994<br />
Februarigrisar Julgrisar till salu. Indisk språklektion 1973<br />
Femväxlad-fyr? Angående en Opel Rekord 1978<br />
Flaggstångsrätning Kaffepetter 1986<br />
Flifflam Samtal med Magnus Banck 1968<br />
Four Brothers var med också… Bortsprungen hund i Jämtland 1975<br />
Fransson? Kinesiskt julbord 1973<br />
Fyra kronor kila Julgrisar till salu. Indisk språklektion 1973<br />
Fyra kronor, ofärdat! Julgrisar till salu. En att dela på 1973<br />
Fyra mil från närmaste plats Möbeltyger och plyscher. Att klä… 1979<br />
Fyrsträngad elektrisk Saxofon till salu 1979<br />
Fårvård Kartonger till salu 1965<br />
Fåsnås Kontantinsatsen slopad 1982<br />
Företaget heter Zava (Salva) Kinesiskt julbord 1973<br />
g Rustan Vad glad jag blev 1997<br />
g33 Kaffepetter 1986<br />
Gallerbad Dvärgpapegoja med bur 1965<br />
Gdynia Kaffepetter 1986<br />
Gescher Kaffepetter 1986<br />
Grisarga Julgrisar till salu. Indisk språklektion 1973<br />
Grispiska Julgrisar till salu. Indisk språklektion 1973<br />
Guschne fäschten Hotell Ritz 1982<br />
Gustaf Handren (försäljare i Gbg-distriktet) Kartonger till salu 1965<br />
Gustav Hama Semesterhus i Spanien 1978<br />
Göta älg Hotell Ritz igen 1982<br />
Halvcylinscocosinåt Dvärgpapegoja med bur 1965<br />
Hammare med agnk Julgrisar till salu. En hatt utan stänk 1973<br />
Han fick en eltunda! Helge Bältes orkester 1997<br />
Har det vart flera dagar på den? Beg. elgitarr, märke Kent sälj 1965<br />
Hawaiitrummor Batterist sökes till dans & popork… 1965<br />
Haverst Servitör söker arbete 1984<br />
Hel-Böhmen Batterist sökes till dans & popork… 1965<br />
Helge Bältes orkester Helge Bältes orkester 1997<br />
259
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Helmer Ihla Värdshuset Ramona söker trio… 1979<br />
Hen saal… Batterist sökes till dans & popork… 1965<br />
High-hat sigh Batterist sökes till dans & popork… 1965<br />
Hjärtstock Moster Kråkas pannmur 1997<br />
Hundra bobiner Propellermössor till salu 1984<br />
Hålmaskin Julgrisar till salu. Indisk språklektion 1973<br />
Hälsa dom andra Julgrisar till salu. Förfrågan och svar 1973<br />
Hämidasen Julgrisar till salu. Förfrågan och svar 1973<br />
Hämta vräk Kartonger till salu 1965<br />
Här fick jag upp äpplen idag! Julgrisar till salu. En att dela på 1973<br />
Idag är det soool! El Zou-Zou söker manlig assistent 1977<br />
Ingenjör Mostensson 2 st bikupor, modell Svea 1965<br />
Ingenjör Saltet Julgrisar till salu. Förfrågan och svar 1973<br />
Intevetadåsama Aftonbladet intervju 1990<br />
Jag hör er som en liten blick Trädfällning utföres m m 1965<br />
Jag är så orolig för detta enar mig nog Överblivna resor. Julresor? 1973<br />
Josunsch Nera Batterist sökes till dans & popork… 1965<br />
Kamrer Potta Kinesiskt julbord i Norge 1990<br />
Kan vi träffas på måndag om en kvart? El Zou-Zou söker manlig assistent 1977<br />
Kapten Swärd Kapten Swärd 1990<br />
Klicker och sånt där Samtal med Alice Timander (II) 1968<br />
Klocklåt Samtal med Bertil Schütt 1968<br />
Klädklascha Patricia, den glada damen 1997<br />
Knut Frans Är det något du vill fråga… 1990<br />
Knäckt apa Julgrisar till salu. Förfrågan och svar 1973<br />
Kolgruvebåt Samtal med Bernt Nilsson 1968<br />
Kongolan tessen har dom gjort kanske? City Hotell 1982<br />
Kookakaallmartaasikor fiint Julgrisar till salu. Tysk köpman 1973<br />
Kort punkt är lång man, lång punkt är tre! Julgrisar till salu. Indisk språklektion 1973<br />
Krantåg Dvärgpapegoja med bur 1965<br />
Kurmada Kurmada (kom sol) Hotell Ritz 1982<br />
Kvack Vi spinner spann 1997<br />
Kycklingpolka Värdshuset Ramona söker trio… 1979<br />
Kårnev end Symaskinen. Modell Husqvarna 1975<br />
Käppslängan Hotell Ritz igen 1982<br />
Ledledodlordendetn också nearnöman kanske Taklagsfesten 1975<br />
Leif-Ingvar alt. Leif Henriks Värdshuset Ramona söker trio… 1979<br />
260
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Lethlocksåthutáost Julgrisar till salu. Tysk köpman 1973<br />
Ljudeon Propellern 1984<br />
Lo lo ling Aftonbladet intervju 1990<br />
Loopen (firman från Varberg) Kartonger till salu 1965<br />
Lådor som har vi paatezält också Julgrisar till salu. En hatt utan stänk 1973<br />
Långt in i Indien, lång spalt resa gris,<br />
hur mycket då? Julgrisar till salu. Indisk språklektion 1973<br />
Madras Jednevst Julgrisar till salu. Indisk språklektion 1973<br />
Mangel mangel, lättra lättra, å solen skruvade<br />
sin kulmousch Dagens Dikt 1982<br />
Margarinlåda Att låna på en saxofon 1979<br />
Med dicke på! Samtal med Bernt Nilsson 1968<br />
Mola City Hotell 1982<br />
Moster Kråka Moster Kråkas pannmur 1997<br />
Myruus Havrehalm säljes 1994<br />
Målen också, kanske? Batterist sökes till dans & popork… 1965<br />
Många rosor är vackra men ord säger mer än rosor Samtal med Alice Timander (II) 1968<br />
Möbrennenuendhen Kartonger till salu 1965<br />
Neee! Batterist sökes till dans & popork… 1965<br />
Neeverennemóíná Trädfällning utföres m m 1965<br />
Negerköp Julgrisar till salu. Förfrågan & svar 1973<br />
Nej, ääuv också… Julgrisar till salu. En att dela på 1973<br />
Nemer Finns det telefon på grisfesten? 1980<br />
Nera (ungersk titel) Batterist sökes till dans & popork… 1965<br />
Nndvihaftduavtpredjesdnjeevndiapts Julgrisar till salu. Tysk köpman 1973<br />
Nordkvast heter han Kartonger till salu 1965<br />
Nseedenhämpthalt, på samma sort alltså Julgrisar till salu. Förfrågan och svar 1973<br />
Näädaartnertnetet ändå Julgrisar till salu. En hatt utan stänk 1973<br />
Oblatmålare Maskeradens skuggor 1986<br />
Oj, nu kommer gastuba här Julgrisar till salu. Förfrågan och svar 1973<br />
Okunniga som vi är,<br />
så trodde vi att vi hade gjort rätt Nät o dyl repareras 1994<br />
Om ni har kulisserna kvar Julgrisar till salu. Förfrågan och svar 1973<br />
Opus One Taklagsfesten 1975<br />
Oreogonsoldat 2 st bikupor, modell Svea 1965<br />
Papper som man ska ha papper i En kartong med papper 1978<br />
Penna med dås på Samtal med Alice Timander 1968<br />
261
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Platt tak på den med ven också? Dvärgpapegoja med bur 1965<br />
Plickmåst (på kapitlen alltså) Samtal med Alice Timander 1968<br />
Professor Loberg Samtal med Bernt Nilsson 1968<br />
Prostaffär Samtal med Bernt Nilsson 1968<br />
Pumpstop Samtal med Alice Timander 1968<br />
Pörte (nån sak då och då i tidningarna) Samtal med Bertil Schütt 1968<br />
Rachachochowz Arbetsförmedlingen 1979<br />
Radio med skål Julgrisar till salu. En hatt utan stänk 1973<br />
Ramasaren Semesterhus i Spanien 1978<br />
Rasperunst<br />
Möbeltyger och plyscher.<br />
Att klä om ett dragspel 1979<br />
Reeveesedirhedrhindhiaaga Julgrisar till salu. Indisk språklektion 1973<br />
Revbenssträck Kinesiskt julbord 1973<br />
Revoxne emaö (Katten, det den gör i lådan) Leonard Lindansaren 1981<br />
Ricktur (stavas Rickthlvabc) Målning/tapetsering utföres 1994<br />
Riiingskaapt (ute på Hisingen) Julgrisar till salu. Indisk språklektion 1973<br />
Rumpabergsvägen<br />
Sökes: man med<br />
eget kapital 30–50000:– 1990<br />
Rumtog Samtal med Bernt Nilsson 1968<br />
Rundeft (alternativt rundnäft) Samtal med Alice Timander 1965<br />
Rune Möran Rune Möran 1997<br />
Röken håller vattnet varmt<br />
och vattnet håller röken ren Moster Kråkas pannmur 1997<br />
Sand & Gräsen<br />
Sökes: man med<br />
eget kapital 30–50000:– 1990<br />
Sangria under och över skorna Sällskapsresan 1980<br />
Saxofonfiol Saxofon till salu 1979<br />
Seluvach (dansk film) Uthyrning av porrfilmer 1978<br />
Sen har vi interna påsar också Julgrisar till salu. En att dela på 1973<br />
Sigurd Nilsen Aftonbladet intervju 1990<br />
Silverflöjt (c-flöjt) Värdshuset Ramona söker trio… 1979<br />
Sjönnenäv Samtal med Alice Timander 1968<br />
Ska du på matchen? Kaffepetter 1986<br />
Skor med lavaspetsar på Varm hand med duvor 1982<br />
Snusktopp Värdshuset Ramona söker trio… 1979<br />
Snörstopp Möbeltyger och plyscher. Att klä… 1979<br />
Soldatlås Stålottoman 1994<br />
262
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Somtrefalt Taklagsfesten 1975<br />
Sone lokta Ja, d<strong>e’</strong> va’ jag igen… 1975<br />
Sopan Samtal med Magnus Banck 1968<br />
Spegelgrisar Julgrisar till salu. En att dela på 1973<br />
Staketbranschen Symaskinen. Modell Husqvarna 1975<br />
Stampstilden med stege till Julgransprydnader till salu 1982<br />
Stastrind ställt med samma sötsur sås, alltså? Kinesiskt julbord 1973<br />
Statens batteriskola Batterist sökes till dans & popork… 1965<br />
Stina-Lennart Är det något du vill fråga… 1990<br />
Streckolin (en kemisk påse) Julgrisar till salu. En att dela på 1973<br />
Strutfut (struttrombon) Taklagsfesten 1975<br />
Stråktröjan vilar bland andra kar Hotell Ritz 1982<br />
Strängvarsal Beg. elgitarr, märke Kent sälj 1965<br />
Stune dosa Ja, d<strong>e’</strong> va’ jag igen… 1975<br />
Stuvesberg Bortsprungen hund i Jämtland 1975<br />
Sumlasågar (tyska sågar från Eskilstuna) Ja, d<strong>e’</strong> va’ jag igen… 1975<br />
Sylarna och jordd i det Kartonger till salu 1965<br />
Så är den veckan slut… Klaus von Hamlet flyger och far 2007<br />
Säftrosnäft Samtal med Alice Timander 1968<br />
Säven Häven Gamla julbonader 1990<br />
Tack så väla! City Hotell 1982<br />
Tapetsera du också (tapetseringskurs) Målning/tapetsering utföres 1994<br />
Teerdecedehadn också va?…. hall! Julgrisar till salu 1973<br />
Tegelsträvare Maskeradens skuggor 1986<br />
Terylensegel 2 st bikupor, modell Svea 1965<br />
Tidsdåren Samtal med Alice Timander (II) 1968<br />
Tidtabellskurva Dvärgpapegoja med bur 1965<br />
Trattan trattan Bortsprungen hund i Jämtland 1975<br />
Tredje nell (tredje juli kanske) Samtal med Magnus Banck 1968<br />
Treglasade fönster med infällbara strävor i Julgrisar till salu. Indisk språklektion 1973<br />
Trekorgad slunga (som en julgransfot) 2 st bikupor, modell Svea 1965<br />
Tror ni den har fått en klyka i sig? Trädfällning utföres m m 1965<br />
Tuuhend också på dom andra kanske? Julgrisar till salu. Indisk språklektion 1973<br />
Uennen också Kartonger till salu 1965<br />
Vaatokordetito bartapa båt o tälta Julgrisar till salu. Tysk köpman 1973<br />
Valbeeren, valbäären, val schtempvens häv Hotell Ritz igen 1982<br />
Valter Mand Yoga i Falun 1997<br />
263
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Var är detta för någon stav? Kartonger till salu 1965<br />
Varberg, oj Varberg! Batterist sökes till dans & popork… 1965<br />
Vardennenockså damdenam damdeed? Batterist sökes till dans & popork… 1965<br />
Ven också Trädfällning utföres m m 1965<br />
Vevadennevännend Kartonger till salu 1965<br />
Vi har element också, med och utan kran Julgrisar till salu. Indisk språklektion 1973<br />
Vi var i Räftesberg och spelade en gång Helge Bältes orkester 1997<br />
Viktor Bal Ridlektionen 1990<br />
Wimmmi Sparvar i mun 1990<br />
Ving alltså… som fågelskådarna har i ansiktet<br />
nu i jultid Julgrisar till salu. Indisk språklektion 1973<br />
Vingskags utställning Julgrisar till salu. Indisk språklektion 1973<br />
Vingskagsgård Julgrisar till salu. Indisk språklektion 1973<br />
Visten också Trädfällning utföres m m 1965<br />
Wrutjo, neiarstnekor haklosne<br />
vranstnekor haitnach Wrutschkow 1978<br />
Vräkseln e lätt (Verkmästare Larsson) Symaskinen. Modell Husqvarna 1975<br />
V-strängad gitarr Beg. elgitarr, märke Kent sälj 1965<br />
Vågbandspelare Samtal med Bernt Nilsson 1968<br />
Vält papp Gamla julbonader 1990<br />
Västkustgala i samband med kräftsås Samtal med Alice Timander 1968<br />
Är det något ni vill fråga mig om<br />
så är jag välkommen! Ridlektionen 1990<br />
Örnelsen (överst på kuporna) 2 st bikupor, modell Svea 1965<br />
264
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Är det föresåndaren?<br />
265
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
DISKOGRAFI<br />
Kalle Sändare tager ett nummer<br />
1965 Metronome<br />
mlp 15211<br />
1. Kartonger till salu 2. Beg. elgitarr, märke Kent, sälj. 3. Dvärgpapegoja med bur<br />
4. 2 st. bikupor modell Svea med tillbehör 5. Batterist sökes till dans- och poporkester<br />
6. Trädfällning m. m. utföres<br />
Lejonklösa – Kalle Sändare på nya äventyr<br />
1968 Metronome<br />
mlp 15325<br />
1. Telefonsamtal med Alice Timander 2. Telefonsamtal med Ulf Thorén 3. Telefonsamtal<br />
med Alice Timander 4. Telefonsamtal med Ulf Thorén 5. Telefonsamtal med Pekka Langer<br />
6. Telefonsamtal med Bernt Nilsson 7. Telefonsamtal med Bertil Schütt 8. Telefonsamtal<br />
med Magnus Banck<br />
Kalle Sändares julbestyr<br />
1973 Sonet<br />
flop-1000<br />
1. Nu är det åter jul 2. Kinesiskt julbord 3. Julgrisar till salu. Förfrågan och svar 4. Julgrisar till<br />
salu. En att dela på 5. Julgrisar till salu. Tysk köpman 6. Julgrisar till salu. 7. Julgrisar till salu.<br />
En hatt utan stänk 8. Överblivna resor. Julresor? 9. Julgrisar till salu. Indisk språklektion<br />
Väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
1975 Sonet<br />
flop-1001<br />
1. Telefonvakt 2. Detta gällde Väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong> 3. Ja d<strong>e’</strong> va’ ja’ igen 4. Josef Perssons automatiska<br />
telefonsvarare 5. Bortsprungen hund i Jämtland 6. Telefonvakt – «ingenting kvar»<br />
7. Symaskinen. Modell Husqvarna 8. Telefonsvarare. «Lite annat bara» 9. Fin hundkoja.<br />
Vinterbonad säljes billigt 10. Telefonvakt. «Det gäller kvällsskiftet.» 11. Taklagsfesten<br />
12. Utländsk telefonvakt<br />
266
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Talmannen<br />
1975 Sonet<br />
flop-1002<br />
1. Positiv och negativ ekonomi. Utdrag ur gästföreläsning vid Handelshögskolan i Stockholm,<br />
den 4 september 1975. 2. at-frågan. Utdrag ur gästföreläsning vid odontologiska föreningen<br />
i Stockholm den 23 september 1975. 3. Ny operationsteknik. Utdrag ur gästföreläsning vid<br />
medicinska föreningen i Stockholm den 23 september 1975.<br />
Trollkarlen El Zou-Zous öden & äventyr<br />
1977 Sonet<br />
flop 1004<br />
1. Artistfömedlingen 2. Apburen 3. El Zou-Zou söker kvinnlig assistent 4. Natursnigel<br />
5. Hästar på Gotland 6. El Zou-Zou söker manlig assistent 7. Wärdshuset Pilgrimen<br />
8. Resebyrån Aeronut 9. Vaccinationsbyrån 10. Zoologiska importen 11. När går tåget?<br />
Karl XII Sändare – Slaget vid Halden<br />
1978 Sonet<br />
flop 1006<br />
1. Kartong med papper 2. Doktor Klaus von Hamlets gulnade dokument 3. Benidorm –<br />
ligger det i Spanien? 4. Angående en Opel Rekord 5. Hörgundsen har ringt 6. Ljudtest för<br />
Sonab 7. Wrutschkow 8. Doktor Klaus von Hamlets borttappade skor 9. Semesterhus i<br />
Spanien 10. Karolinerhattar 11. Fel på telefonen 12. Uthyrning av porrfilmer<br />
Kalle Sändare blåser i luren<br />
1979 Sonet<br />
flop 1007<br />
1. Dans-Salongen Ramona söker trio för onsdagar och söndagar 2. Varubelåning – att låna på en<br />
saxofon 3. Saxofon till salu 4. Tolfsbo värdshus – torsdagssväng med surströmming<br />
5. Varubelåning – är det föreståndaren? 6. Träffas Allan? 7. Arbetsförmedlingen 8. Min hustru<br />
och jag 9. Sjung och spela på grammofonskiva 10. Förbundsklänningen 11. Att åka till Finland<br />
Sändarresan (eller finns det telefon på grisfesten?)<br />
1980 Sonet<br />
flop-1009<br />
1. Gran Canaria 2. Finns det telefon på grisfesten? 3. En golvlampa 4. Kursresa till Cypern<br />
5. Båt i stugor 6. Nattportier 7. Sällskapsresan 8. Fem råttor och möss 9. Bodensjön<br />
10. Gideon 11. Vad menar ni med Arlanda? 12. Sällskapsresans automatiska telefonsvarare<br />
267
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Det som katten gör i lådan<br />
1981 Sonet<br />
flop 1010<br />
1. Leonard Lindansaren 2. En regnig sommar 3. Steens – Go’ middag! 4. När den stunden<br />
kommer 5. Folkparken 6. Parkeringsbyrån 7. Instruktion i punkdans 8. Värdshuset<br />
9. Fem stycken «Katten skiter» 10. Byte av hund<br />
Kalles blandning<br />
1982 Sonet<br />
flop 1011<br />
1. Institutet för marknadsanalys v/s annonsbyrån 2. Varm hand med duvor 3. Kontantinsatsen<br />
slopad 4. Gris- och skridskoföreningen 5. Det är inlämnat en hatt 6. Jag vill till Las Vegas<br />
7. Du ser 8. Julgransprydnader 9. Liten tomt 10. Josefsson 11. Det är Josefsson som ringer<br />
Dagens dikt<br />
1982 Mill<br />
mill 5003<br />
1. Varför föddes vi vita? 2. Brutit hälsenan 3. Språngexperiment 4. Ett bokförlag 5. Mjuka<br />
tass i etern 6. City hotell 7. Klockan tjugofyra 8. Tipstjänst 9. I gryningsljus 10. Vargaskall<br />
11. Hotell Ritz 12. Hotell Ritz igen<br />
Heta linjen – Live Show på Bacchi wapen<br />
1982 Mill<br />
mill 5012<br />
1. a) Presentation b) Luftförorening (D<strong>e’</strong> va’ ju noll) 2. Fotogenkanin till salu 3. Telegramrummet<br />
4. Turnébussen 5. Snoopy’s disco show 6. Svansjön akt I + II 7. Avslutning<br />
8. Baseboll med Skolöverstyrelsen 9. Deutschland, Deutschland 10. Bröllopslunch<br />
11. Scenbygge 12. Södermalmspolisen borttappat 13. Svart lägenhet önskas i Stockholm<br />
Haverst och hundra bobiner<br />
1984 Mill<br />
mill 5021<br />
1. Propellermössor till salu 2. Julskinkor till tusen 3. Propellerna 4. Förbeställning till större<br />
sällskap 5. Avbeställning av bord 6. Servitör söker arbete 7. Vad i all världen är en smurf?<br />
8. Hälsostudion<br />
268
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Två sidor<br />
1986 Boss Music<br />
boss lp 2328<br />
1. Kaffepetter 2. Värens salva 3. Norsk opera 4. Gotland runt 5. Studsmatta 6. Järnföreningen<br />
7. Dr. Kokos-Boll 8. Maskeradens skuggor<br />
Lättlurat Svårlurat<br />
1990 Mill Records<br />
micd 5045<br />
1. Arboga granleverans 2. Lena-Maria 3. Arboga granleverans ii 4. Julpizza 5. Arboga<br />
granleverans iii 6. Bilbana till salu 7. Överraskningstomten 8. Grovbarriga granar 9. Lasse<br />
Holm 10. Julost 11. Eddie Meduza 12. Kapten Svärd 13. Gamla julbonader 14. Thailändskt<br />
julbord 15. Kroppsverkstan 16. Tomteland<br />
Va’ bra d<strong>e’</strong> hörs!<br />
1990 Sonet<br />
flopcd-1013<br />
1. Sparvar i mun 2. Röster i radio: intervju 3. Parfymbaren: del 1 4. Sökes: man med eget<br />
kapital… 5. Är det något du vill fråga mig om… 6. Swingtrappa 7. Familjebur 8. Listan:<br />
intervju från tv 9. Aftonbladet: intervju 10. Parfymbaren: del 2 11. Gult badkar i Norge<br />
12. Ridlektionen 13. Att gå på bio i Oslo<br />
På sååå sätt!<br />
1994 Sony<br />
Cupol: 09-476681-10/476681-2<br />
1. Dragspel bytes mot durspel 2. Målning/tapetsering utföres 3. Nät o. dyl. repareras<br />
4. Stålottoman 5. I speak Swedish 6. Väderkvarn säljes 7. Sofflock 8. Är detta kurhotellet?<br />
9. Havrehalm säljes 10. Exklusiv lekstuga till salu 11. Ljuslåda säljes 12. Extrakäck<br />
13. Beg. lådsåg köpes 14. Staket köpes<br />
Meditationens a och o<br />
1997 Sändarecords<br />
kallecd 1<br />
1. Intro 2. Yoga i Falun 3. Tibet – jag provade hur det var… 4. Tascha 1–4 5. Vad glad jag<br />
blev 6. Äggskalskänning 7. Kina-Mackor 8. Bandring 9. Vandra i Nepal – man kan ju ha<br />
det… 10. Rune Möran 11. Vandra i Nepal 2 – jag fick bara brev… 12. Stimulansmatta<br />
13. Åk till Asien! 14. Har ni turbaner? 15. Patricia – den glada damen<br />
269
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Idag är det sol!<br />
1997 Sändarecords<br />
kallecd 2<br />
1. Helge Bältes Orkester 2. Saab-flotten 3. Värdshuset Mannaminne 4. Moster Kråkas<br />
pannmur 5. Musik för köket 6. Vi spinner spann 7. Gårdsmuseet 8. Bowling 9. Goyna<br />
Voita 10. Ford Escort 11. Kepsföreningen i–iii 12. Blåsinstrument köpes<br />
Kalle Sändare: Klassiska spår<br />
2007 Universal (cd)<br />
1. Gris- och skridskoföreningen 2. Klaus von Hamlet flyger och far 3. Julgrisar till salu. Indisk<br />
språklektion 4. Värdshuset Pilgrimen 5. Kinesiskt julbord 6. Angående en Opel Rekord<br />
7. Bortsprungen hund i Jämtland 8. Gran Canaria 9. Taklagsfesten 10. Julgrisar till salu.<br />
Förfrågan och svar 11. El Zou-Zou söker manlig assistent 12. Telefonvakt. Det gäller kvällsskiftet<br />
13. Du ser… 14. Möbeltyger och plyscher. Att klä om ett dragspel 15. Kokboken<br />
270
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
i nästa bok: fick damen på bjurslättsliden sålt sina bikupor?<br />
Den var så fin den<br />
katten, den satt hela<br />
tiden i fönsret och grät.<br />
271
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
2 ST. BIKUPOR<br />
2 st. bikupor, modell Svea,<br />
ur kalle sändare tager ett nummer,<br />
1965<br />
– Ja, goddag, mitt namn var Ingenjör Moselsson.<br />
– Ja, goddag, goddag.<br />
– Da, det gäller annonsen i tidningen idag.<br />
– Jaha.<br />
– Det var väl inte totalt för sent man ringer på den, va?<br />
– Vasa?<br />
– Det är väl inte för sent man ringer…<br />
– Nä då, nä då, men de ska komma och titta på dem?<br />
– Nja, det ska de göra ja.<br />
– Ja.<br />
– Ja, vad är detta nånsans?<br />
– Det är… det är Bjurslättsliden…<br />
– Jaha, då vet jag ju näsan precis var det är nånsans då.<br />
– Ja, mitt emot buss 33, ändsation.<br />
– Ändsation, ja.<br />
– Ja.<br />
– Eum… det är nämligen så att grannen intill, dom har haft en hel<br />
272
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
del, dom hade inte Svea försås, det var nån annan märke på dom.<br />
– Jaså?<br />
– Ja. Jag undrar, hur många e det, hur sora e dom egentligen?<br />
– De här bikuporna?<br />
– Ja.<br />
– Ja, de är ganska sora. Jag kan ju gå efter…<br />
– Kan man… nja, kan man inte… det är nämligen så att dom skulle<br />
haft den som båtfyllnad, alltså så att säga i trädgården, dom e idealiska<br />
för ena kanten för det är en sor trädgård och det går fint att flyga in<br />
för dom nämligen.<br />
– Jaa.<br />
– Och det beror på hur sora samhällen dom räknar med att kunna få i…<br />
– Ja, det är svårt att säga, men vi har haft ganska sora samhällen.<br />
– Har ni haft det?<br />
– Ja.<br />
– Jag talar med Örnelsen också.<br />
– Hallå? Va?<br />
– Örnelsen!<br />
– Hur? (svårt att höra)<br />
– Örvelen. Har ni det?<br />
– Vad för nånting?<br />
– Övers på kuporna, inuti?<br />
– Det kan jag inte säga…överrum?<br />
– Urr… ja, de e om ni tänker er, e precis i taket…<br />
– Ja?<br />
– … där uppe, ett lite ovalt bleck…<br />
– Ja, det kan jag inte…<br />
– … för värmen som kommer, för det är ju väldigt hett i dom där<br />
kuporna.<br />
– Ja, det blir det.<br />
– För att det är nämligen så att jag är på ett båtvarv.<br />
– Jaha.<br />
– Och där är ju precis samma sak i tankarna där nere.<br />
273
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
– Åhh.<br />
– Där är ju en fruktansvärd värme.<br />
– Jaja.<br />
– Och då var vi nämligen en sån där, en reflektorsanbringare för<br />
värmen…<br />
– Jaa.<br />
– Det är nog liknande i dessa här. Grannen har det nämligen, en<br />
uppsatt som en…<br />
– Det kan jag inte säga.<br />
– Som tavla uppe!<br />
– Va? Vad e det?<br />
– Han har uppsatt den som en avlad. Alltså…<br />
– Nä nä.<br />
– … som en oval.<br />
– Nä, det tror jag, nä det tror jag inte.<br />
– Har dom inte vart som alltid som man säger om dessa här Svea, det<br />
e ett annat märke också, e det inte det?<br />
– Nja, det heter Svearamer.<br />
– Ja, det är det ja. Det är ju den gamla, det är ju ett gammal känt<br />
märke, dessa Svea.<br />
– Det är ganska sora kupor.<br />
– Dom hade en som hette Bertil!<br />
– Jaså, nä det känner jag inte till.<br />
– Nä, men slungan… hur sor..?<br />
– Ja, den är för… ja, vad ska jag säga…<br />
– Vad tar…<br />
– Den rymmer två korgar.<br />
– Den rymmer två korgar?<br />
– Ja.<br />
– Ja, jo det är inte så…<br />
– Den är inte sor, men det är inte den sörsa slungan…<br />
– Det är inte den sörsa nä.<br />
– Den är lagom för om man har ett par samhällen, ett par kupor.<br />
274
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
– Den slungan som jag närmas tänker på e ju en gammal fin tysk sak<br />
ursprungligen för där nere, Röhndalen och där har det varit mycket<br />
populärt med… odling av jus de här’a sorterna och där hade dom en<br />
slags slunga också men det var en trekorgad slunga.<br />
– Jaså?<br />
– En, om ni tänker er som en julgransfot.<br />
– Åhh, på det viset!<br />
– Runt denna sräckte sig en hel del slingor med orangefärgade band<br />
på.<br />
– Jaså, nä… den här ligger alldeles…<br />
– Nej, denna är helt och hållet nedgrävd i marken – delvis, för…<br />
– Jaså?<br />
– … nattfrosen, den är ju väldigt syp fram i, ja sensommaren.<br />
– Jaja, ja.<br />
– Den är fuktig också och man ser hösblommorna, dom slokar ju så<br />
fort på natten så där på morron.<br />
– Jaså?<br />
– Och då hade dom en slunga nedgrävd för tre korgar… som en<br />
julgransfot!<br />
– Åhh! Jaha!<br />
– Men att dom hade väl näsan, skulle jag vilja… jag skulle näsan<br />
vilja råda honom att om man har två korgar kan man inte vart e-ena<br />
den andra?<br />
– Vasa?<br />
– Målar den andra?<br />
– Jaaa..?<br />
– Om man målar den ena, alltså den ena delen på den?<br />
– På kuporna?<br />
– Ja, alltså jus nu på den här reflektorn upp till.<br />
– Ja, det går väl bra, det vet jag inte, det kan jag inte säga, jag känner<br />
så dåligt till.<br />
– Jaaa…<br />
– Men ni kan väl komma och titta.<br />
275
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
– Ja, så gärna så gärna så. Kan jag ta med mig språkkursehäftet med<br />
mig?<br />
– Va sa du?<br />
– Språkkurshäftet?<br />
– Språkkurshäftet?!<br />
– Ja. Det är det som det ingår i!<br />
– Jaså? Njaä…<br />
– Är det upp till i kupan?<br />
– Nä, det kan jag inte säga. Nä!<br />
– Vad kosar det, sammanlagt allt som allt?<br />
– Ja, 225 kronor med slunga och kupor, men det är inga bin i, det är<br />
tomma kupor.<br />
– Det är tomma, ja jus det.<br />
– Ja.<br />
– Nä, jag vet faktiskt för att barnen hemma på trädgårn och så där<br />
utanför, dom e väl, jag vet inte hur många barn det är sammanlagt,<br />
men de är väl en 20–tal när de e som mes aktiva.<br />
– Ja.<br />
– Dom har ju glas som dom kan gå och fånga i.<br />
– Jaså!<br />
– Jaadå. Dom har vart en hel del.. hmm, dom hade förresen ute i<br />
Askim för ett par år sedan, där låg en gammal segeljulle nerisad på<br />
vintern.<br />
– Jaha.<br />
– Och så på vårkanten när de här folket började ge sig ut till<br />
sommarsällen så här…<br />
– Jaa.<br />
– … då flöt denna båten upp!<br />
– Jaså?<br />
– Ja, och dom hade köpt den utav en gammal oreogonsoldat som hade<br />
väldigt snyggt terylensegel på den.<br />
– Jaha.<br />
– Och dom var väldigt glada för alla… alla som kom ut och dom,<br />
276
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
det var näsan som dom skulle vilja skicka ett fotografi på den i flera<br />
omgångar till olika insanser för att verkligen få den påkosad och<br />
vacker.<br />
– Jaha… jaha.<br />
– Men att vinter… vintersäsongen som sådan på dessa här’a, har man<br />
nån möjlighet att insallera vissa arter som i kupan? För källarebruk?<br />
– För källarebruk?<br />
– Eller mattor?<br />
– Det kan jag inte säga. Det kan jag inte säga… vi har kuporna som e<br />
ute.<br />
– Ja, vi har ju visserligen vissa afärer, såna där zoologiska afärer, där<br />
dom kanske har lite kattjord och ge oss?<br />
– Ja, sånt där, det känner jag inte till.<br />
– Nä.<br />
– Nä.<br />
– Jag kan väl efter att jag slutat idag på kontoret, kan inte jag få ringa<br />
så jag inte åker förgäves då?<br />
– Ja men ni åker??? Ja, det. Hur dags… ni slutar klockan fem?<br />
– Dom slutar klockan… fem ska dom göra, men att det kom ett par<br />
för sent. Men vi kan väl säga att jag ringer åter igen.<br />
– Ja, gör det då!<br />
– Ajö då.<br />
– … att ni skulle komma nämligen här och titta på, på kuporna?<br />
– Han kommer säkerligen och då kommer jag säkerligen direkt efter.<br />
Tack så länge då!<br />
– Ja, men ta och ring i alla fall!<br />
– Då kan ni ringa då, tack!<br />
– Tack.<br />
– Tack, tack.<br />
277
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
PERSONREGISTER<br />
Abba 32, 170–177, 219, 252<br />
Agnred, Knut 236, 237<br />
Alfredson, Hans 215, 244<br />
Algotsson, Arne 127<br />
Allgot & Villgot 213, 253<br />
Alm, Bisse 196<br />
Almsedt, Gunnar «Ankan» 68<br />
Andersson, Angry 88–92, 251<br />
Andersson, Benny 174, 177, 255<br />
Andersson, Gunhild 89–92, 247, 251<br />
Andersson, Stikkan 32, 255<br />
Andersson, Sven 65<br />
Angry Hartleys Kvartett 90, 92, 251<br />
Apelgren, Peter 34<br />
Armsrong, Louis 46<br />
Babs, Alice 82<br />
Banck, Magnus 100, 101, 228, 259, 263, 266<br />
Basie, Count 160<br />
Bedrup, Bengt 31<br />
Belfrage, Fredrik 195<br />
Bengtsson, Bengt-Ove 189<br />
Bergman, Monica 138<br />
Bergman, Per 229, 230, 235<br />
Bertilson, Bertil 184, 187–197, 202, 223, 235, 252<br />
Björkman, Mats «Mappe» 76, 220–222, 224–226<br />
Björksen, Gunnar 62<br />
Björkvall, Lars 196, 201<br />
Björling, John «Joppla» 63<br />
Block, Eskil 41<br />
Blom, Tommy 197, 198, 235<br />
Bo Richters Orkeser 63–72, 112<br />
Brandeby, Lasse 171<br />
Burman, Anders 82–93, 100, 169, 179, 227, 251<br />
Burman, Lars 82<br />
Carlsson, Janne «Lofe» 99, 251<br />
Cederhöök, Sten-Åke 126<br />
Dahlgren, Majvor (gift Thernberg) 20, 108,<br />
111–119, 130, 155<br />
Danielsson, Gudrun 150–152<br />
Danielsson, Tage 244<br />
Davis jr., Sammy 252<br />
Dorsey, Tommy 61<br />
Easy 218–220<br />
Edvardsson, Gun 150, 151<br />
Ekberg, Börje 82, 84, 85, 99, 100, 103, 251<br />
Emerson, Roy 126<br />
Engsröm, Albert 172<br />
Ericson, Georg «Åby» 186<br />
Ericson, Tommy 21, 280<br />
Eriksson, Claes 236, 237, 254<br />
Erlandsson 53<br />
Eskilsson, Håkan 253<br />
Fagerlund, Kenneth 111<br />
Fagerlund, Åke 111<br />
Finell, Kent 252<br />
Flodin, Peter 250<br />
Freese, Göran 139, 140, 149, 179, 188, 193, 229, 230, 232<br />
Fältskog, Agnetha 174<br />
Hedenqvis, Monica 178, 181, 182<br />
Geijersam, Claes «Clabbe» af 172, 177, 255<br />
Gerhard, Karl 53, 104<br />
Getz, Stan 63<br />
Grahn, Göran 143–145<br />
Gusavsson, Bengt «Julle» 186<br />
Gärdesad, Ted 144<br />
Haag, Gösa 54, 61<br />
Hallberg, Bengt 82<br />
Hallsröm, Lasse 252<br />
Hansson, Gösa 104<br />
Hassan 10, 14, 32, 33, 95, 222–224, 232, 243, 252<br />
Hedenbratt, Sonya 46, 47, 49, 62, 71, 78, 82, 85, 126, 129<br />
Hedenbratt, Ösen 47, 48–51, 55–59<br />
Hegerfors, Sture 50, 246, 250<br />
Hel-Böhmen 254, 259<br />
Helge, Mats 162<br />
Henrys Trio 60–63<br />
Holmsröm, Gilbert 66, 67, 168<br />
Hootenanny Singers 173<br />
Hyland, Lennart 31<br />
Häggblom, Håkan 220, 222–225<br />
Häggblom, Thomas 220<br />
Härensam, Magnus 126<br />
J:son Lindh, Björn 182<br />
Janson, Rune 40, 46, 62, 63<br />
Jansson, Stig 95, 97, 111, 209<br />
Johanson, Peter 231<br />
Johansson, Bengt 63<br />
Johansson, Ingemar 126<br />
Johnson, Gunnar 81–84, 179, 251, 255<br />
Johnson, Malte 61<br />
Jormin, Rikard 218, 219<br />
Kalle Dussin 71<br />
Kangas, Timo 223<br />
Karlsson, Bert 252, 253, 255<br />
Kinntorph, Boo 129<br />
Kollberg, Ingemar 203–207<br />
Kropp, Leif 40<br />
Krull, Bobbo 34<br />
Kräx, Kalle 71<br />
Kungsgillet 46<br />
Kungshall 46, 111<br />
Kühnel, Rene 251<br />
278
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
Langer, Pekka 100, 101, 266<br />
Larson, Stafan 23–26, 245<br />
Larsson, Arne 127, 130, 132, 168<br />
Larsson, Hans 179<br />
Larsson, Nils 38<br />
Laver, Rod 126<br />
Leifi 35<br />
Levin, Göran 78, 251<br />
Lidal, Henry 61, 62, 72, 112, 250<br />
Lidal, Ingrid 112<br />
Lill-Babs 99, 126<br />
Linder, Ingvor 20, 109, 110, 113, 116–119<br />
Lindhé, Stafan 21<br />
Lindgren, Gulli 20, 108, 122, 154–156, 165, 166, 222,<br />
233, 237–239, 241<br />
Lindqwis, Bosse 21<br />
Lindsedt, Carl Gusaf 85<br />
Lindsröm, Fredrik 32, 33, 95, 96<br />
Lindsröm, Lars 223<br />
Livh, Stefan 34<br />
Ljung, Martin 30, 31<br />
Loopen 250, 254<br />
Lundgren, Owe 50, 63, 67, 68<br />
Luuk, Krisian 32, 34, 222, 224<br />
Lyngsad, Anni-Frid 174<br />
Lööf, Peter (Getalööf) 254<br />
Magnell, Ola 254<br />
Malmkvis, Siw 82<br />
Marcello, Kee 254<br />
Meduza, Eddie 253, 269<br />
Midner, Owe 167, 179–181, 185–187, 194, 253, 255<br />
Miller, Glenn 47<br />
Månsson, Lasse O’ 85<br />
Möllersedt, Gunnar 50<br />
Nilsson, Bernt 100, 101, 104, 105, 250, 252, 258,<br />
260–262, 264<br />
Nilsson, Jonny 126<br />
Nordahl, Gunnar 186<br />
Norling, Bosse 176<br />
Norman, Charlie 82<br />
Olsson, Kurt 171<br />
Olsson, Sven 72<br />
Oscarsson, Per 162<br />
Palme, Olof 31<br />
Palmlöf, Olle 34<br />
Parnevik, Bosse 31, 202<br />
Persson, Rune 140<br />
Pettersson Karl Fredrik 228<br />
Pettersson, Hans «Petter» 125, 126, 128<br />
Pettersson, Inger 125<br />
Puservikskällaren 90<br />
Rachachochowz 254, 262<br />
Rally 34<br />
Ramel, Povel 126<br />
Richter, Bo 63–72, 112, 114<br />
Rio, biografen 46<br />
Ronnie Hartleys Orkeser 129<br />
Rota (Rotundan) 47<br />
Schafer, Janne 171<br />
Schubert, Franz 171<br />
Schütt, Bertil 100, 101, 256, 260, 262, 266<br />
Schwarz, Hansi 173, 172, 189<br />
Schwitters, Kurt 22, 23, 25<br />
Schyfert, Henrik 32, 222<br />
Shao-Nan, Chang 135–138<br />
Sjöberg, Patrik 254<br />
Skifs, Björn 172, 253<br />
Spotnicks 130, 173<br />
Sprängkullen 46<br />
Star 46<br />
Stenqvis, Michael 18<br />
Stitt, Sonny 49<br />
Strüwer, Ardy 126<br />
Studentkåren 46<br />
Sunkler, Rozita 134–138<br />
Swartz, Richard 245<br />
Svensson, Reine 208, 211–213, 253<br />
Svensson, Rudolf 61<br />
Swärd, Lasse 127<br />
Söderlund, Börje 195, 255<br />
Tages 197<br />
Taube, Sven-Bertil 31<br />
The Beatles 67, 187<br />
Thearnbirk, Challe 71, 252<br />
Thernberg, Anna 37, 38, 42, 110, 112, 115, 118<br />
Thernberg, Karl Erik 37, 112<br />
Thernberg, Per 20, 110, 116–119, 252<br />
Thorén, Ulf 100, 101, 104, 162, 266<br />
Thörnqvis, Owe 82<br />
Timander, Alice 98–104, 247, 251, 254, 256, 260–264<br />
Tollesson, Håkan 189, 190, 197, 252<br />
Ulvaeus, Björn 166, 173, 174, 177, 255<br />
Wauxhall 46<br />
Wentzel, Magni 72<br />
Vesenlund, Rolf 162<br />
Wiksröm, Rolf 254<br />
Winberg, Bosse 130, 131, 139, 148, 173<br />
Wolf, Ture 214–217, 253<br />
Wolgers, Beppe 106, 162<br />
Vreeswijk, Cornelis 99, 105, 251<br />
Vrethammar, Sylvia 155<br />
Vågen 46<br />
Wägner, Ria 126<br />
Young, Leser 49<br />
Zern, Leif 196<br />
Zum Franziskaner 149<br />
Öfwerman, Rune 99, 100, 106, 126, 132, 138, 139,<br />
147–149, 155, 159, 165, 166, 179, 188, 193–195, 213,<br />
215–217, 229, 239, 251, 253, 255<br />
279
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
280
Change language