Väggen e’ klar

väggen e’ klar
tror jag att han var lite galen, säger saxofonisen Owe Lundgren
som spelade med Ösen på 50-talet.
Vad som är kons och vad som är personlighet går inte att särskilja
hos Ösen. Han är som han spelar, han spelar som han är.
Det finns en lekfullhet i musicerandet, och det finns musik i den
absurda humor han sprider omkring sig.
Kompisarna vet precis hur det låter när han drar igång och är på
det skämtsamma humöret. Han dillar och går på, pratar otydligt
och gesikulerar, och kan på så sätt skapa sort kaos bland dem
som sår intill och lyssnar. Det är som fri jazz, men i talad form, en
verbal teknik som handlar om att med flummiga ord och uttryck
sprida så sor förvirring som möjligt i omgivningen.
I Gunnar Möllersedts bok, Göteborgsjazz (1982), finns en beskrivning
av hur det kunde gå till när Ösen var i farten, när han lallade
som det också hette:
«Ibland sod han och pekade upp mot en husfasad och muttrade.
Folksamlingen som efter hand bildats, vaggade han ifrån och visse
att pek-lallen fungerade. Han kunde också böja sig fram, emot
någon han mötte utanför Gumperts hörna och djupt allvarlig se
ut som han uttalade ljud. Man reagerade. Då fick han bekräftelse
på att tys-lallen fungerade.»
Humorkännaren och författaren Sture Hegerfors har också gjort
en betraktelse över lallen som kommunikationsform:
«En lall bygger ofta på att man samtalar helt vanligt med en
person för att sedan, plötsligt och i troskyldig ton, lägga in ett
obegripligt ord. Motparten kan då gripas av lätt förvirring – och
utifrån den förvirringen gäller det att snabbt gå vidare med nya
vändningar, fler nonsensord, fler och fler meningar utan form,
50