Väggen e’ klar

väggen e’ klar
Det blir aldrig fråga om diktamen, även om manuset följs troget.
Intonationerna skapar ett alldeles eget nummer, en göteborgsk
dialekt hörs när kommunikationskonsnären far fram över texten.
Det är uppenbart att det är ett sycke ljudpoesi. Det är också
uppenbart att det är komiskt, åtminsone ikväll. Snart börjar någon
i publiken att fnissa och srax har humorn intagit salongen. Man
skrattar, och skrattar högt.
Stafan Larson minns känslan efteråt. Framförandet blev mer
Kalle Sändare än Kurt Schwitters, men det gjorde inget.
– Det var oförglömligt. Jag vet inte om han själv försod vad det
handlade om. Stycket är ju egentligen inte menat som humor.
I en recension i Väsmanlands Tidning några dagar efteråt lyftes
Kalle fram som självase höjdpunkten under konserten: «Med
sor rös, oklanderlig diktion, och på rätt sälle gesik, gav Kalle
Sändare en föresällning som blev meningsfull, även om texten
bara är ett färdmedel in i det groteska.» Kalle var nöjd efteråt.
Han sparade ett urklipp av recensionen och la det sedan i en av
byrålådorna hemma i lägenheten.
Skratt i salongen och beröm i tidningen. Det kunde ha varit bra
med det. Men alla var inte lika imponerade. Redan dagen efter
konserten blev Stafan Larson uppkallad till syrelsen på Väserås
konserthus. Innanför dörren möttes han av bisra ledamöter. Man
harklade sig, man hade ett klart budskap till Stafan: han fick inte
göra om detta.
– Några trånga abonnenter som hade betalat årskort hade vänt
sig till syrelsen. De ville inte höra sånt här mer, berättade Stafan
senare.
För honom var Kalles insats en sorts triumf; ett anarkisiskt
anfall i en sval värld av applåder och bugningar. Men syrelsens
25