Väggen e’ klar

väggen e’ klar
Vetskapen om att man nu förfogade över ett sort material med
outgivna telefonsamtal födde tanken på att göra något publikt av
intresset för Kalle. Sedan några år tillbaka hade Per kontakt med
sockholmaren Peter Johanson, även han en hängiven beundrare av
Kalle Sändare. Tillsammans sartade de fancluben gosf, Gris- och
Skridskoföreningen och började också skissa på en halv-oiciell
sammankoms till Kalles ära.
I slutet av maj 2005 ägde försa träfen rum. Platsen var anspråkslös,
en källarlokal på Söder i Stockholm. Lanseringen av sammankomsen
hade gått från mun till mun, och endas ett 20-tal
kom för att lyssna. Men ryktet om fesen hade även nått Sveriges
Radio. En reporter dök upp under kvällen och gjorde ett reportage
om «de som aldrig glömt Kalle Sändare».
Programmet sändes vid två tillfällen under sommaren 2005 och
på det sättet kom Gris- och Skridskoföreningen i kontakt med
åtskilliga Kallefans runt om i landet.
Under näsan tio år hade det varit tys om Kalle och många
trodde kanske att han inte ens var kvar i livet längre. Men med
radions hjälp spreds budet: Kalle Sändare lever och han sänder på
nytt. Att det i själva verket var gammalt material spelade ingen
roll för fansen. Medlemsansökningarna började srömma till.
Framgången för Gris- och Skridskoföreningen byggde på två
saker: tillgången till det outgivna materialet och tillgången till
Kalle. Något krav på nyproduktion fanns inte. Kalle behövde inte
lyfta ett finger, långt mindre en telefonlur. I alla år hade han spridit
glädje; nu var det dags för publiken att bjuda igen. Det räckte att
han fanns på plats. För ett leende, en autograf, en uppochnedvänd
replik ur ingensans.
231