Väggen e’ klar

förord
och eget. Det hände totalt oförutsägbara saker i samtalen och det
var som om en dörr öppnades till en annan värld.
Någon månad senare hade jag, inte helt utan besvär, lyckats
komma över en liten oansenlig sugkoppsmikrofon som kunde
spela in telefonsamtal. Det är en underdrift att säga att ljudkvalitén
var anspråkslös, men vi var inte mindre upphetsade för det.
Naturligtvis skulle vi ringa på annonser, precis som Kalle!
I efterhand kan jag förblufad minnas hur vuxna människor satt
och besvarade mitt pipiga
«Kalle verkade mes blyg och svammel (jag kom i målbrottet
förs sommaren
obekväm och mumlade bara
någon ensaka kommentar.» därpå) då jag till exempel
försökte sälja på en bonde
i Strängnäsrakten ett «sörtgaller» eller visade sort intresse för
en begagnad elorgel med tillhörande rytmbox. Stilen var genomgående
tarvligt plagierande av läromäsaren, ogenerat och helt
osjälvsändigt. Men vi hade försås inga högre ambitioner. Hade
någon sagt till mig då att jag en gång skulle komma att tjäna mina
försa lite mer ansenliga pengar som jus busringare (i Hassan)
hade jag säkerligen inte trott ett ord.
Jag fick det sora nöjet att träfa Kalle vid ett tillfälle. Aftonbladet
sammanförde oss för en intervju om busringande, och som så ofta
då man möter någon man verkligen beundrar blev sämningen
lite krysad. Jag citerade långa sjok ur mina favoritsamtal som ett
slags hommage till honom – men Kalle verkade mes blyg och
obekväm och mumlade bara någon ensaka kommentar. Han
gjorde knappas intryck av att vara medveten om sin egen sorhet,
det fanns inte ett spår av dryghet eller choser hos honom, bara en
viss försiktighet och ödmjukhet.
10