Väggen e’ klar

väggen e’ klar
En göteborgare
tar plats i salongen
Dirigenten Staffan Larson går nervös av och an. Det som
snart ska utspela sig är hans skapelse. Han vet att gränsen som skiljer
succén från fiasko är hårfin. Han tittar ut över salongen och där ser
han inte bara människor från orten, utan även långväga gäser.
Det är den 20 mars 1997. Det är ingen vanlig torsdag. Tittar man
ut i rymden denna kväll syns Halleys komet, en asronomisk ljussensation
som kan följas av en hel värld. Men här, under taket i
konsertsalen i Väserås, ska srax en annan märkvärdighet äga rum.
400 människor har samlats. De har kommit hit för att lyssna på
musik, men de bjuds också snart på något de aldrig har hört förut.
På senare tid har Stafan Larson dykt ner i 30-talets Tyskland,
i mellanskrigsidens dadaism och i konsnären Kurt Schwitters
(1887–1948) bisarra värld. Schwitters ska inta scenen ikväll. Den
mannen har gjort många märkliga saker. Ett av hans verk heter
Merzbaue, en insallation i konsnärens eget hem. Schwitters samlade
på prylar som han placerade i sin villa. Huset fylldes successivt
med all sköns bråte och till slut fanns det inte plats för någonting
annat än föremålen. När även tamburen innanför ytterdörren var
belamrad slog han igen dörren och kasade nyckeln. Därmed var
konsverket fullbordat.
Att bryta med konventionerna var Schwitters idé. Mes känd,
åtminsone i avantgardisiska kretsar, blev hans föresällning från
23