Väggen e’ klar

väggen e’ klar
1932, Ursonate. Den besår av ljudkväden som under en halvtimma
radas efter varandra till en kakafoni av utrop, sönanden, vokaler
och konsonanter. Ursonate kan läsas, men det är inte meningen.
Den ska avlyssnas, som musik.
Stafan Larson har letat efter någon som kan framföra Ursonate.
Det måse vara någon som är lämpad för uppdraget, någon som
försår att artikulera orden på rätt sätt. Stafan har funderat länge
och finner sedan plötsligt lösningen: Kalle Sändare, det är han
som ska göra det! Kalle är Stafans idol från tonåren. Han är som
skapt att framföra Ursonate, menar han.
I programbladet presenteras Kalle som Carl-Axel Thernberg,
«kommunikationskonsnär» från Väsergötland. Han har förberett
sig noga. Hemma i lägenheten på Fogdevägen 68 i Bagarmossen
har Ursonate redan hörts. Hela texten, från försa savelsen till den
sisa, är nedskriven för hand för att han bättre ska minnas, för att
bli vän med materialet. Boksäverna är sora i dubbel bemärkelse.
Kalle skrev alltid med versaler.
Efter pausen, och som inledning på andra akten, lyssnar publiken
på Haydn, Symfoni nr 100 i G-dur. Sedan är det dags. Nu sår mannen
från Väsergötland ensam på scen. Versalerna börjar ljuda:
FUMMS BÖ WÖ TÄÄ ZÄÄ UU
PÖGIFF
KWII EE
OOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO
DLL RRRRR BEEEE BÖ
DLL RRRRR BEEEE BÖ FUMMS BÖ
RRRRR BEEEE BÖ FUMMS BÖ WÖ
BEEEE BÖ FUMMS BÖ WÖ TÄÄ
BÖ FUMMS BÖ WÖ TÄÄ ZÄÄ
FUMMS BÖ WÖ TÄÄ ZÄÄ UU
24