Väggen e’ klar

väggen e’ klar
annan. Inne i telefonkiosken kan han presera de mes osannolika
ögonblicken, ett massageinsitut får frågan om han kan få ta med
sig sprit till massagebänken, och kompisarna trängs inne i hytten
för inte gå mise om det roliga.
– Ibland kunde det vara tio personer som försökte ta sig in i telefonkiosken
för att höra vad han dillade om, minns Henry Lidal.
Busringningarna fortsätter så fort chansen ges. Bland jazzkompisarna
blir tillfällena många under 50-talet. Det kan ske på turnéerna,
ute på san i något sydsvenskt litet samhälle eller under raslösa
sunder på hotellrummet. Ibland ringer han till vänner, men inte
sällan till någon vem som hels, någon han hittar i telefonkatalogen.
Kompisarna sitter intill och viker sig av skratt.
Kalles busringningar har hittills utgjort små infernaliska komplotter
där bara en inre kärna av vänner är åhörare. Någon vidare
spridning utanför den kretsen får inte skämten. Men detta ska
förändras. En sommardag 1960 bär på fröet till en ny tid.
Allting börjar med ett motorhaveri. Bo Richters turnébuss har
problem, för femtielfte gången. Den är alltid sönder. Motorn,
punktering, kylaren som kokar. Bosse svär över att tvingas lämna
in bilen på verksaden ännu en gång.
I väntan på att arbetet ska bli klart föreslår Ösen att de ska gå
hem till hans lägenhet på Skansorget 10, några kvarter bort i
Haga. Man hakar på. Förutom Ösen och Bosse följer Kalle, gitarrisen
Sven Olsson och en norsk jazzsångerska vid namn Magni
Wentzel med.
När de kommer upp i lägenheten börjar man snart att spåna
på saker att fördriva tiden med. Någon kommer på att man kan
ringa hem till kompisarna och skoja med dem. Allas blickar vänds
72