Väggen e’ klar

inledning
Klasskompisarna fnissade, de visse att det rörde sig om ett practical
joke. Läraren lyssnade allvarligt. Spännande att lyfta fram
en okänd skald, tyckte han.
Tanken att skriva en bok om Kalle Sändare hade jag umgåtts med
i många år, men det var förs i samband med en resa till Stockholm
i september 2002 som idén vaknade till liv på allvar. Jag jobbade
då som nyhetsreporter på tidningen Sydösran i Karlshamn och
tillsammans med fotografen Michael Stenqvis hade jag sämt möte
med Kalle för en intervju som senare publicerades i tidningen.
Vi träfades på en av Kalles favoritkrogar, Tre Remmare på Vasagatan
i Stockholm. Jag trodde att jag skulle få honom till bords
en halvtimma, kanske trekvart; isället blev det fyra timmar av
vanvett och skrattanfall. Från det ögonblicket var jag klar över att
boken måse skrivas.
Efter det försa mötet hann jag träfa Kalle ett 20-tal gånger
innan han gick bort i maj 2008. Vi kunde ses på krogen, på ett
kafé, i baksätet på en taxi, nedanför scenen eller ute på någon av
hans turnéer. Eller så ringde jag honom.
– Thernberg, svarade han.
Från början var han tveksam till en bok, och om sitt privatliv var
han länge förtegen och hemlighetsfull. Men till slut accepterade
han mina ansrängningar och upprepade försök att komma honom
inpå livet. Han kallade mig «Gutenberg från Göteborg».
Att skriva om roliga idoler är svårt, särskilt om man vill undvika
smicker och panegyriska hyllningsal. Detta är en bok om min
idol, inget tvivel om den saken. Men det är ingen idolbok.
I skildrandet av hans liv, och hans plats i den svenska humorhistorien,
har jag har sökt efter hittills okända och djupare berättelser
18