Väggen e’ klar

väggen e’ klar
Med lallen ut i kylan
Jazzen var kittet som höll samman Kalle och hans vänner.
Musiken var allt för dem. Men långa jamsessions och långa turnéer
var samtidigt krävande. Lallandet blev därför ett andningshål, en
ventil. För Kalle förblev den så, livet igenom.
Det tomma skitsnacket var ett perfekt verktyg i händerna när
han ville avsyra ett umgänge. Ett från början förtroligt samtal
kunde försöras på ögonblicket när han vred till ett ord, följt av
ett långt och osammanhängande parti av meningar och uttryck.
Lallen blev ett sätt att kontrollera omgivningen på, en härskarteknik.
Ösen Hedenbratt använde lallen på samma sätt. För honom
var lallen, utan att han visse om det, i allra högsa grad en sorts
terapi, ett sätt att bearbeta livet på. Han trivdes, precis som Kalle,
i överraskningsmomentet. Han ville gärna vara en dark horse.
Han älskade att komma in från sidan och plötsligt göra nåt sort
och srålande. Om han besökte en jazzklubb där ett annat band
spelade kunde han i pausen sätta sig vid pianot, slå några toner
och charma publiken. Men om han sedan blev anlitad för ett eget
framträdande, ja då kunde allting sluta med att han drack sig full
och skämde ut sig. Om han ens dök upp.
Med tiden blev detta ett allt sörre problem för Ösen. Den
smärtsamma insikten kom över honom segvis: han ansågs genia-
77