Väggen e’ klar

förord
Kalle visse naturligtvis om att han var rolig, det hade han märkt
och fått otaliga bevis för. Men jag tror inte att han egentligen på
djupet var medveten om var hans sorhet låg, rent tekniskt alltså.
Och det var förmodligen bara en fördel för honom! Han hade
säkerligen inte alls varit lika rolig då.
Ett srikt vetenskapligt perspektiv på Kalle Sändare skulle kunna
vara att han undersöker telefonsamtalet som social kommunikationsform.
Och det är till sina förutsättningar mycket speciellt.
Det påsås att 80 procent av kommunikationen i ett vanligt samtal
– där vi ser varandra – inte är språklig, utan ligger på olika
visuella plan; blickar, kroppsspråk, miner, geser och så vidare.
Det innebär alltså att vi i ett telefonsamtal kämpar med bara en
femtedel så mycket information som vanligt – och hjärnan går på
högvarv för att kompensera.
Därför finns det också en mängd, mer eller mindre medvetna,
sociala och kulturella regler för hur två människor interagerar med
varandra under ett telefonsamtal. Om motparten på ett mycket
tydligt sätt bryter mot dessa avslutar vi i regel samtalet, och avfärdar
vederbörande som en knäppgök. Men vi har ofta ganska högt
i tak här, eftersom risken för felhörningar och missförsånd är så
överhängande. Det innebär i alla fall att vi tolererar en hel del
konsigheter innan vi känner oss säkra på att vi inte bara råkat
missolka motparten eller höra fel.
Man kan säga att det är det toleransutrymmet som Kalle minutiös
utforskar i sina samtal. Han ordblajar («lallar»); skiftar rösläge,
dialekt, tonfall; skriker, sjunger; byter utan förvarning ämne
och öppnar sändigt fullsändigt oväntade sidodörrar i samtalet
som kan leda i sort sett varsomhels.
Det är ofta en skickligt utförd balansakt där det gäller att samtidigt
11