Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
väggen <strong>e’</strong> <strong>klar</strong><br />
10<br />
1968 spelade Sveriges Radio in ett drygt halvtimme långt program med Östen. Det innehöll musik, sketcher och nonsensprat<br />
av en oavbrutet lallande göteborgare vid mikrofonen. Men programmet sändes aldrig då programledningen ansåg att<br />
det inte höll tillräckligt hög kvalitet, minns Göran Levin som skrivit en (ännu inte utgiven) bok om Östen Hedenbratt.<br />
11<br />
Den officiella historien om vem som upptäckte Kalle Sändare är missvisande. Det hävdar Janne «Loffe» Carlsson, som<br />
genom jazzen tidigt kom i kontakt med kartongbandet. Han hävdar att det var han som länkade samman Kalle och<br />
skivbolaget. I sin lägenhet på Krukmakaregatan i Stockholm hade han under flera års tid spelat «Kartonger till salu» för<br />
sina vänner. I början av 60-talet lirade han tillsammans med Anna-Lena Löfgren, schlagersångerskan som 1967 fick ett<br />
genombrott med låten «Lyckliga gatan». En av dem som spanade in den unga, lovande sångerskan var Anders Burman.<br />
Efter en av konserterna ska han stött ihop med Janne Carlsson som spelade upp kartongbandet för honom. Det lär enligt<br />
Loffe ha gjort ett outplånligt intryck på skivbolagsdirektören. «Han höll på att kikna av skratt. Det var därefter som de tog<br />
kontakt med Kalle, så det där mötet med mig var rätt viktigt.»<br />
12<br />
Berättat av Rene Kühnel, systerdotter till Angry. Hon var hemma hos sin mormor Gunhild när Kalle ringde. Hon satt<br />
alldeles intill och lyssnade på samtalet.<br />
13<br />
Angry fortsatte att spela musik långt efter Angry Hartleys Kvartett, först i Göteborg och senare i norska Molde dit han<br />
flyttade 1984. Som trubadur på Moldes gator och torg blev han med tiden något av en kulturinstitution i det norska<br />
kustsamhället. 2007 medverkade han i nöjesprogrammet Norges herligste där folkliga profiler av olika slag porträtteras.<br />
Inslaget om Angry «Hartley» Andersson kan ses på www.youtube.com/gatemusikanten<br />
14<br />
Först i april 2008, bara en månad innan han avled, berättade Kalle om bakgrunden till samtalet om den begagnade<br />
elgitarren Kent. Hur kom det sig att du ringde din lumparkompis? frågade jag. «Det var en ren slump att det blev Stig.<br />
Gunnar Johnson och jag fastnade för gitarrmärket, Kent. Det var en ovanlig rubrik på en annons. Vi hade aldrig hört talas<br />
om Kent tidigare och vi tyckte att det var värt ett samtal. Jag förstod efter ett tag att det var Stig jag talade med, men jag<br />
höll själv<strong>klar</strong>t masken», sa Kalle.<br />
15<br />
Glädjen att driva med Alice Timander tog inte slut för Kalle. I samtalen «Parfymbaren del 1» och «Parfymbaren del 2»<br />
(1990) ringer han till en butik som säljer skönhetsarti<strong>klar</strong>, varav en lanseras som Alice Timanders ansiktsmask. Kalle<br />
missförstår avsiktligt kvinnan och säger att han vill köpa en mask så att hans hustru kan få se ut som Alice Timander om<br />
de går ut en kväll.<br />
16<br />
Att Alice Timander i förhandlingarna med Metronome skulle ha ställt som krav att pengarna gick till Lions insamling<br />
Röda Fjädern är inte sant, enligt Börje Ekberg.<br />
17<br />
Kopplingen till congamusik är inte gripen ur luften. Sommaren 1967 hade Cornelis Vreeswijk rest till Brasilien för att<br />
medverka i filmen Svarta palmkronor där han fick rollen som kock. Filmen spelades in i Rio de Janeiro och innehåller<br />
mycket sambamusik. När Kalle ringde till Cornelis satt de vägg i vägg i Metronomes skivstudio på Karlbergsvägen 57<br />
i Stockholm.<br />
18<br />
Första versen i Östens sång lyder: «Arabgubben Nimba bodde i ett tält, två trappor över gården på ett öppet fält,<br />
allavallavasstrasa, allavallavasstrasa, straaaaaa!»<br />
19<br />
De flesta som Kalle lurat har låtit pinsamheten sjunka in och passera. De har godkänt att samtalet getts ut och tagit emot<br />
en slant för besväret. Andra har blivit provocerade. Mannen på «Julgrisar. Förfrågan och svar» (1973) nöjde sig inte med<br />
att bli lurad av Kalle. Triggad av förödmjukelsen ringde han upp på nytt dagen därpå, och den gången för att ge igen. Det<br />
förblev ett försök. «Jag hörde att det var han och vi kunde därför snabbt avbryta samtalet», minns Rune Öfwerman.<br />
251