Väggen e’ klar

väggen e’ klar
mot livets låtsade allvar. Den var hans egen diskreta protes mot
kallpratet, den sociala reflex som människor tar till när inget vettigt
kan sägas.
Men hans lallande är samtidigt mycket mer än så, i synnerhet
för alla oss andra. Den påminner oss förs som sis om behovet
att korsa gränser, att befria tanken från de krav och villkor som
verkligheten säller oss inför. Betraktad på det sättet erbjuder
lallen en ledtråd till något viktigt: till att skapa och till viljan att
våga tänka annorlunda när ingen annan gör det.
Så vad är det då med Kalle Sändare som gör att han är rolig?
Varför fortsätter folk att lyssna på gamla knasriga telefonsamtal
som bär år och decennier på nacken? Här får var och en svara för
sig. Men en sak är i alla fall säker; det tycks som om hans humor
fungerar på oss som när vi lyssnar på musik. Vi vet redan hur sycket
låter, vi kan inledningen, mittenpartiet, orkesreringen, tempot,
hur allt avslutas. Vi borde egentligen vilja gå vidare och lyssna
på annat, men isället fascineras vi av det bekanta, det kända, det
som vi redan hört många, många gånger förut. Kalle har förvisso
lagt på luren för gott, men vi andra lyfter på den för att lyssna,
om och om igen, för att höra om det är någonting nytt.
– Då säger jag inte nånting till grannen. Jag säger bara så här att:
väggen e’ klar snart!
– Ja? Det är bra.
– Då försår han… då försår ni att det är jag som är på trå’n.
– Jajamen!
– Väggen e’ klar!
248