summary - Svenska litteratursällskapet i Finland rf.

I Finland äro liknande uppgifter sparsammare. Men även här förekomma värdefulla notiser
om musik och dans i äldre källor: historiska urkunder, domstolshandlingar, krönikor m.fl.
De medeltida yrkesmusikerna benämnas i källorna mest med namnen pipare, lekare och
fidlare, men även andra namn förekomma. De voro ursprungligen vandrande spelmän, som
mottogos av kungar och stormän för att förgylla deras fester och beledsaga danserna - ofta skänkte
de förströelse även med andra konstfärdigheter än musik – och de erhöllo rika gåvor för sina
tjänster. Men med deras sociala anseende var det si och så i början. De gamla lagarna stadgade
hårda och förödmjukande straff för deras förseelser, såsom exempelvis den ofta citerade
Västgötalagen, skriven i början av 1200-talet. Under 1390- och 1400-talen omtalas icke längre
någon bitterhet mot lekarna (Norlind, STM 1940). I samma grad som musiken vann en mera erkänd
position inom de högre samhällsklasserna, erhöllo många av musikutövarna plats som fast anställda
stads- eller militärmusikanter, under det att andra slogo sig ned inom bondesamhället.
Benämningarna pipare och lekare måste i vårt land syfta på liknande yrkesutövare som i
Sverige. Piparen var en person som spelade ett blåsinstrument, därom äro alla eniga (SAO). Men
uppgifterna om instrumentets karaktär kunna tolkas olika: såsom syftande på mässingsinstrument
(trumpet), flöjt, rörbladsinstrument eller pipa - mest säckpipa. Lekaren spelade – att döma av
uttrycken i källorna – mest stränginstrument, giga och fidla, men namnet kan också ibland syfta på
blåsinstrument.
För pipare och lekare finnas i våra urkunder följande belägg: Pipare med förnamnet
Michel, nämndeman, 1405, 1411, 1414 (S:t Marie), Olef, jordägare, 1422 (Kumo), Erich,
nämndeman, 1429, och Larens, jordägare, 1429 (Halikko), Knut (Piparson), jordägare, 1440, 1442,
1446 (S:t Marie), Marten, skiljoman, 1450, Michel 1453 och Knut 1456 (S:t Marie), Peeter,
syneman, 1470 (Tuulos); dessutom hade biskopen i Åbo (enl. MU) en pipare 1470; 3 Lekare
omnämnas med förnamnen Nis, köpvittne, 1431 och 1432 (Sund), Laurencius, nämndeman, 1455
(Lempäälä), Madz, nämndeman 1. syneman, 1486 och 1487 (Hollola), Peeter, jordägare, 1498
(Hollola). De fyra sistnämnda namnen skrivas märkligt nog med den isländska formen leikari -
uppl., Stockholm 1918; Svensk folkmusik och folkdans, Natur och kultur, Stockholm 1930; Musiker och lekare
under medeltiden i Sverige, Svensk Tidskrift för Musikforskning 1940; Dansens historia med särskild hänsyn till
dansen i Sverige, Stockholm 1941.
3 Biskopsämbetet i Åbo innehades 1460-1489 av Conrad Bidz. Denne var en ivrig främjare av musiken i stiftet. Han
ökade antalet sångare i domkyrkan från 6 till 10, förordnade vissa sångare att alla dagar sjunga Jungfru Mariæ horas
canonicas, och han lät 1488 i Lübeck hos Bartholomaeus Gothan trycka messordningen »Missale ecclesiae
Aboensis», den första för Finlands räkning tryckta bok. Dessutom utfärdade han en odaterad, i 43 punkter avfattad
Körordning, tryckt i Lagus, Handl. till upplysning av Finlands kyrkohistoria, Ny följd II.
17