summary - Svenska litteratursällskapet i Finland rf.

emedan detta anses betydligt höja tonens godhet hos instrumentet. Halsen göres av björk eller rönn, likaledes
strängbrädet ('strengbåole') och stränghållaren. Efter det rödfärg och lackfernissa smetats på samt skruvar
förfärdigade av enträ anbringats, påsättes strängarna. Stråke förfärdigar man efter behov. Man använder
härtill endast vitt hästtagel; stotagel duger av vissa skäl nämligen icke till stråke. Hästtaglet sorteras sålunda,
att vartannat tagel vändes med roten uppåt och tvärtom, varefter det tvättas med svag lut, kammas medels en
mässingskam samt fästes med lim och harts vid stråken. Efter en duktig hartsning är stråken färdig till
användning.
Strängarna stämmas i vanlig kvintstämning, och benämnas dessa: kvintin, altin, nåordin, basin.
Fiolen stämmes ej uti någon skild tonart, utan är det vanligt att skruva upp så mycket strängarna tåla.
Spelmän finnas, vilka å sina instrument använda s.k. kvartstämning och dessa kunna ej spela på en i kvin/ter/
stämd fiol. Egendomligt nog spelas dansmusik i långa banor av dylika spelmän på egna fioler.
--- Under spelningen gnides stråken vanligen över två strängar på samma gång, stundom utan
avseende på om harmoni finnes i fingergreppen eller ej. Härvid plägar man fördubbla kvintens och altens
toner därigenom att man med lillfingret på nord- och altsträngarna uppsöker samma ton, som lösa alt- och
kvintsträngarnas toner, varigenom ett egendomligt dubbelljud under musikens utförande uppstår. De
vanligast förekommande tonarterna, i vilka spelmännen föredrager sina stycken, äro, om man antager att
fiolen vore stämd enligt stämgaffeln, a-, d- och g-dur samt d- och a-moll. Stundom förekomma även andra
tonarter.
--- vida omkring i bygderna hava Replot-spelmännen skördat lagrar, begärts och efterfrågats vid
bröllop och danstillställningar. Somliga ha blivit omtyckta för att de äga god stråkhand, andra åter för att de
kunna 'krius iut' (drilla) sina stycken. – Ett ordstäv lyder: Ingen dans utan spelman.»
En stor roll i den äldre spelmansmusiken hos oss har spelats av klarinetten. Klarinetten är
ett rörbladsinstrument med enkelt rörblad i motsats till oboen - även kallad hautbois eller skalmeja –
som har dubbelt rörblad. I Sverige blev klarinetten allmän i slutet av 1700-talet. Den synes ha
införts i Finland genom militärmusiken. Klarinettisterna i Musikaliska sällskapet i Åbo under dess
första period voro vanligen militärmusikanter. Genom att klarinetten var melodiförande instrument i
orkestern, liksom violinen, hade den lätt att vinna insteg även i den instrumentala folkmusiken,
vilket torde ha skett under förra hälften av 1800-talet.
Klarinetten fick sin största utbredning som folkinstrument i Österbotten. Men någon lång
»blomstringstid» hade den inte heller där. Under mina insamlingsfärder i början av seklet uppgavs,
att bröllopsspelmännen i Närpes vid tidigare hållna storbröllop kunde uppgå till 5 å 6 fiolister och 2
å 3 klarinettister – troligen voro siffrorna i överkant.
Jag träffade under mina insamlingsfärder endast en verkligt skicklig klarinettspelare,
nämligen Gustaf Lindfors i Sibbo, Nyland. Han tillhörde en brödratrio, som gick under namnet
»Sibbo klensmederna» och som brukade tillsammans spela vid bröllop och andra fester i Sibbo och
33