summary - Svenska litteratursällskapet i Finland rf.

dansat, utan des wilja.
Anders Michelsson från Clemetzby förmäler, att des son Anders Andersson kan spela på violin och
roat sig dermed 2:dra dag Iuhl om aftonen, då någre af Bysens ungdom ditkomit och börjat dansa, hwilket
likväl icke räckt länge, och deruti trodde han ej wara illa gjort.
Anders Andersson från Flaka förmälte, det han sjelf sutit och roat sig med violin, der någre af
ungdomen tilkomit ifrån Byn och dansat samt förmått honom att spela för dem; och som intet oskick härwid
blifwit begångit, det ock warit uppå Sökn dag, så förmodade han deruti ej wara illa gjordt.
Kronolänsman Nordman förmälte, att denna dans och Spel skedt medan Sorgen effter Hennes
Kl.Maj:t Enkedrottningen ännu warade, och att han af sådan anledning ej kunnat undgå att thet åtala, men
samtel. förklarade sig ej annat wetat, än att Sorgen med ringningen uphörde, samt att den således långt förut
war förbi; Hwarwid Nämdemanna Son Michel Michelsson från Swinö med mycken ifver påstod, det skulle
Kronolänsman bevisa honom, om vi hade Sorg eller Glädje i Swerige».
Utslaget i målet blev följande: då ingen hade kunnat påstå att det förekommit någon
oanständighet vid de ovannämnda danserna och då allmogen även kunnat vara ovetande om, när
sorgen upphörde, så prövade häradsrätten att alla de åtalade skulle befrias. Men samtlige »som
anstält spel och dans på Helg och högtidsdagar påminnas att helre nytja sin tid och Sabbatens
firande med Gudeliga Förrättningar och Guds Ords läsande».
Det märkliga med detta protokoll är uppgiften om det stora antalet fiolspelmän som hade
blivit åtalade. De voro icke mindre än åtta, däribland en bonde, en smed, tre drängar och en
nämndemansson. Fyra av dem uppgivas uttryckligen ha spelat »viol» eller violin; hos Eric Mattsson
i Knutsboda hade Matts Ersson spelat på en i gården befintlig gammal violin, vilken knappast hade
omnämnts såsom sådan, om den icke varit från förra hälften av 1700-talet. Sannolikt spelade också
de andra spelmännen fiol. Uppgifterna om de åtalades hemorter visa, att sex byar hade egna
spelmän, Flaka t.o.m. två, vilket antyder en ovanligt stor utbredning av fiolspelet under denna tid.
Därest spelmansmusiken varit lika allmän även i andra åländska socknar, såsom man nästan måste
antaga att den var, tyder det på inflytelser från rikshuvudstaden, där stråkmusiken hade
högkonjunktur under denna tid. Att de åtalade bönderna försvarade sig med att det främst varit barn
som dansat lär inte behöva tagas alltför bokstavligt: det gällde ju t.o.m. bröllop i ett fall.
Häradsrätten utdömde inte heller något straff, såsom vi funno.
De nyss anförda källorna uppgiva icke, vilka slag av danser som förekommit vid de
påtalade dansstugorna på Åland. Man torde dock med största säkerhet kunna antaga att där
dansades menuett och polska. Dessa danser hade just nu sin glanstid i Sverige. Att de voro
välbekanta på Åland framgår av Carl Tersmedens memoarer från mitten av seklet. Tersmeden begav
sig till Finland den vanliga vägen över Ålands hav den 26 december 1747 och stannade på Åland
närmare en månad. Han var därunder med om många jul- och nyårskalas, som han skildrar i livfulla
25