summary - Svenska litteratursällskapet i Finland rf.

uppgifterna om Gustaf Lundgren i Nummis. Denne spelman och urmakare var född i Åbo 1814, son
av timmerålderman Gren, vars far var inflyttad från Norge; Lundgren gick i urmakarlära och lärde
sig samtidigt spela fiol. Efter sin överflyttning till Nummis 1835 säges han ha uppodlat folkmusiken
där, men han skall ha anskaffat stycken både från Åbo och från Stockholm. (K. J. Fagerström,
Smärre anteckningar om folkmelodier, Brages Årsskrift III, s. 106).
ORGANISTER. STADSMUSIKANTER. MILITÄRMUSIK
De ovanomtalade notböckerna, vilka hade skrivits av musikkunnigt folk, vare sig
melodierna utgjorde direkta uppteckningar av en levande tradition eller avskrifter av handskrivna
och tryckta källor, ge oss anledning att beakta den roll som spelats av en del fackliga förmedlare av
de instrumentala musikformerna till allmogespelmännen: organisterna, stadsmusikanterna och
militärmusikerna. Städerna voro de centra från vilka musiken liksom övriga kulturformer strålade ut
över bygderna. Organisterna och kantorerna hade i de flesta fall icke blott kyrkomusikens utförande
om hand, utan de skulle även stå för den musik som förekom utom kyrkan vid högtidligheter och
familjefester, såsom jag redan påpekat. I många fall tillerkändes dem kontraktsenligt sådana
uppgifter, och ersättningen för detta profana musicerande utgjorde ett avsevärt tillskott i deras lön.
En sådan ordning var rådande redan på 1600-talet. I det kontrakt som uppsattes år 1680 för den vid
Åbo Domkyrka anställda organisten Christian Kellner heter det bl.a.: »så skall han ock vara den
närmaste att spela på bröllopen hos förnämligt folk och andra, som honom tillita kunna». 29 Under
hela 1700-talet och ännu in på 1800-talet tillämpades en liknande praxis på en del andra ställen. I
vissa fall uppstodo konflikter, då andra spelmän än organisten engagerades vid bröllop. Men å andra
sidan blev organisten ofta anlitad som bröllopsspelman oberoende av om han hade dokumenterad
rättighet till det eller ej, helt enkelt emedan han var den enda fackman som fanns att tillgå.
Organisten-spelmannen var en välkänd yrkesman ännu inpå vårt århundrade. Ett gott
exempel var organisten i Saltvik på Åland Gustaf Öhman f. 1815, vars melodier jag upptecknade
1905; han hade då ännu god fingerfärdighet och en ledig stråke, trots de 90 åren. Öhman hade i sina
välmaktsdagar varit en lika gärna sedd spelman på bröllopen i Saltvik och t.o.m. i andra socknar,
som han var hörd vid orgeln i sin sockenkyrka om söndagarna. Att kantorn stundom även på andra
håll kunde verka såsom bröllopsspelman också i socknar, där kyrkan saknade orgel, visar
spelmanssläkten Silander i Kumlinge på Åland. I flere generationer hade medlemmar av denna släkt
29 Pinello N. H., Puffens Kalender 1869, s. 44 ff. Jfr. Otto Andersson, Orglar och organister i Åbo domkyrka, Kring
konst och kultur, s. 38.
39