summary - Svenska litteratursällskapet i Finland rf.

eller oval järnbygel med en smal ståltunga mellan de sammanklämda skänklarna. Mungigan hålles
under spelandet pressad mot de båda tandraderna, varvid munhålan tjänstgör som resonator. Ljudet
åstadkommes genom knäppningar på ståltungan under in- och utandningar, varvid tonhöjden
regleras genom olika ställningar av kinderna och tungan. Gigan får ett utförligt omnämnande som
spelmansinstrument i Runebergs Älgskyttarna, där den hanteras av tiggaren Aron vid
förlovningskalaset på den »välbemedlade herrgåln». (Se O. Andersson, Runeberg på dansstuga,
SLS, T 399).
Under slutet av 1800-talet fick dragharmonikan en betydande spridning som
folkinstrument både i Finland och Sverige. Dragharmonikan är ett blåsinstrument med veckad
utdragbar och hoppressbar bälg samt tungstämmor (harmoniumtyp). Den uppfanns i Berlin på
1820-talet men förfullkomnades senare i Wien och blev hastigt ett modeinstrument först inom
borgerskapet i städerna och efterhand även på landsbygden. Dragharmonikan kallades i min
barndom på Åland rätt och slätt »harmoni», men den har fått många smeknamn: »dragspel»,
»handklaver», »skinnknarka», »piglock» m.fl. Den enklaste typen, den enradiga dragharmonikan,
som gick i spetsen för segertåget, hade endast en diatonisk skala med knappklaviatur för högra
handen och ett fåtal knappar för ackordackompanjemang med vänstra handen. Genom sin klaviatur
var harmonikan lätt att spela i jämförelse med fiolen, och de med vänstra handen producerade
ackorden (i början endast treklangerna på tonikan, dominanten och underdominanten) gåvo en del
durmelodier ett välljudande underlag. Men det begränsade tonomfånget omöjliggjorde spelandet av
modulerande melodier och melodier i moll. Trots att sådana melodier således blevo vanställda
upptogos de på dragharmonikaspelarnas repertoar. Detta betraktades som ett hot mot den gamla
musiktraditionen, som i tonalt avseende var så rik. En rörelse mot dragharmonikan uppkom. De
nämnda olägenheterna påpekades från musikerhåll (»Bränn dragharmonikan», Finsk musikrevy
1907) samtidigt som spelmanstävlingar anordnades för att vidmakthålla och stimulera fiolmusiken.
Dragharmonikan har under den senare delen av det sist förflutna halvseklet nått en hög utveckling
med snart sagt obegränsade melodiska resurser, allehanda harmoniska möjligheter, tangentklaviatur
o.s.v.; en motsvarande betydelse inom folkmusiken har den emellertid icke fått.
Samtidigt med dragharmonikan uppkom i Berlin den nära besläktade munharmonikan eller
munspelet. Munharmonikan är en liten rektangulär låda med öppningar på ena långsidan, genom
vilka den spelande medelst in- och utandning bringar metalltungorna i vibration. Munharmonikan
fick kring sekelskiftet en viss spridning på vår landsbygd, men något nämnvärt inflytande på
folkmusiken har den icke haft.
35