summary - Svenska litteratursällskapet i Finland rf.

Tersmedens memoarer kunna vidare åberopas för att stödja vad jag sagt här ovan om att
sederna varit någorlunda lika i Sverige och hos oss. På en följande resa till Finland blev Tersmeden
på grund av storm och snöyra tvungen att stanna i Väddö prostgård ett par dagar, i slutet av
december 1748. Under tiden blev han inbjuden till ett Roslagsbondbröllop, som han hade stor
glädje av. Vigseln ägde rum i kyrkan, där brudskaran kom intågande »med 2 violer och 2 nyckelgigor.»
Vid själva bröllopet i Toftinge utfördes musiken av samma instrument. Beskrivningen av
dansen börjar på följande sätt: »Menuet, bruden och brudgummen och jag med brudsätan, sedan
med bruden och brudgummen med brudsätan, varefter kom de andra bägge probstflickorna, den ena
med mig och den andra med länsman. Härmed slutades menuetterna och polska börjades i fläng».
Danserna voro således desamma här som vid de förut beskrivna kalasen på Åland. Skillnaden var
endast den att musiken vid Roslagsbröllopet utfördes av två fiolspelmän och två
nyckelharpospelare, medan spelmännen vid de åländska julkalasen voro tre fiolister. (Anf. st. 67).
Musik och dans hörde i äldre tider icke endast till julkalasen på prästgårdarna. Prästerna
odlade rätt allmänt musiken som konst. Inom det 1790 bildade Musikaliska sällskapet i Åbo deltogo
både teologieprofessorer och teologiestuderande i sällskapets verksamhet såsom aktiva
musikidkande ledamöter, såsom talare, medlemmar av styrelsen o.s.v. Jakob Tengström spelade flöjt
i sällskapets orkester från början och till dess han blev biskop 1803. Många av violinisterna i
orkestern - den bestod under hela sin första period (1790-1808) nästan uteslutande av amatörer -
påträffas senare såsom kyrkoherdar på olika orter i landet och omtalas såsom musikidkare. De
främjade i hög grad spridningen av den musikkultur de lärt känna under studietiden vid Åbo
Akademi, väckte intresset för instrumentalmusik, medförde musiklitteratur o.s.v. Musicerandet blev
en angenäm omväxling i isoleringen och bidrog att upprätthålla förbindelserna med större
kulturcentra. Prästgårdarna blevo sålunda förmedlare av tonkonstens utbredning på landsbygden
och t.o.m. genomgångspunkter för dansmusiken, som upptog en god del av den dåtida repertoaren.
Det berättas om prosten Gabriel Hirn, som 1824-1842 var kyrkoherde i Kimito - han hade
spelat violin i Musikaliska sällskapets orkester och hållit festtalet vid sällskapets årsfest 1807 - att
han nästan varje söndagskväll höll gillestuga på prästgården för bygdens förnämare ungdomar. Han
spelade själv fiol för dem och hans doktorinna, född v. Hellens, deltog oavbrutet i ungdomens
muntra lekar och stampade takten av hjärtans lust. En annan samtida musikidkande prästman var
prosten Lagerspets i Rimito, som skall ha varit en framstående fiolspelare. Även på Rimito
prästgård hörde musik och dans till de ofta förekommande nöjena. Detta för att nämna ett par
exempel (Se Otto Andersson, Musikaliska sällskapet, Åbo, s. 204 ff.).
I den äldre tryckta litteraturen hos oss får man synnerligen magra uppgifter om dans och
spelmansmusik. I de sockenbeskrivningar och folklivsskildringar som publicerades i »Tidningar
Utgifne Af et Sällskap i Åbo» under 1700-talets sista årtionden förekommer blott någon enda
27