summary - Svenska litteratursällskapet i Finland rf.

nyktert och redligt uppförande vid dansen.
Någon gång inskredo övernaturliga makter hindrande i dansbestyren. Sedan en eldsvåda på
1890-talet förstört en del av byggnaderna på Sandnäs glasbruk i Munsala, så att driften låg nere,
brukade ungdomen i Wexala, särskilt i gårdsgruppen Skrivars, draga ut till bruket och dansa i en
tom byggnad. Men dessa danser upphörde när det började berättas om spöken som dansade där i de
mörka vinternätterna. Förbipasserande sade sig ha sett byggnaden upplyst och hört glädjerop och
stampningar inifrån, men när de kom närmare var byggnaden mörk och tom som vanligt. Ryktet
utpekade den onde själv som upphovsman till mysterierna.
Dansgillen höllos på söndagskvällarna; lördagsdanser förekommo mindre ofta i
Österbotten än i de sydfinländska landskapen. Några meddelare understryka, att lördagen icke
kunde användas till dans; dagen var helg, vilket togs i akt även av ungdomen. Men det fanns också
en social orsak: flickorna gingo inte gärna till dans på lördagskvällen, utan stannade hemma för att
invänta besök av eventuella »friare»; detta har under senare tid gällt främst Österbotten. Natten
mellan lördagen och söndagen var förbehållen de s.k. »nattfrierierna» eller »utpågången».
Självfallet kunde denna sed iakttagas även efter en danskväll; bekantskaper knutna under dansen
kunde sluta i flickkammaren eller i loftet: »så följde man hem sin flicka och låg hos henne hela
natten i all ärbarhet», säger Levi Jern (Fädernearvet s. 17). Ett par meddelare uppgiver, att man
brukade dansa på andra veckodagar än söndag. Det skedde i Korsnäs på onsdagen, som där kallades
»lillördagen». Även i Borgå landsförsamling, Emsalö, förekom dans någon gång på onsdagskvällen;
onsdagen har ju alltid ansetts som »lillfrianafton», säger en meddelare. Också skördedanser kunde
anordnas mitt i veckan (LO). Efter höbärgningen, då Voitby- och Staversbyflickorna lågo på
»vallan», förekom dans även mitt i veckan. (KH).
Ibland fick man någon särskild anledning att ställa till dans vilken dag som helst.
Ankomsten av en spelman till byn var en sådan anledning. En gammal fattig fiolspelman från Rita i
Kelviå brukade fara omkring i grannsocknarna och spela för säd och bröd - han kallades »Rita-
Rottå». En meddelare från Brännkärr i Nedervetil uppgiver att det alltid blev dans, när »Rita-Rottå»
kom till byn, och då fick även tonåringarna vara med och lära sig dansa.
»Stordanserna» hade såsom redan framgått en vidare omfattning än stugdanserna. De
besöktes av en större krets av ungdom, ibland även från grannsocknarna. Deltagarna kommo
vandrande till fots t.o.m. från avlägsna byar, endast i undantagsfall med häst – detta gäller om
förhållandena före den tid då ungdomen fick tillgång till velocipeden, vilken kom i allmännare bruk
vid tiden kort före sekelskiftet och hade en revolutionerande betydelse.
»Stordanserna» anordnades ett mindre antal gånger under höstens och vinterns förlopp. I
en del socknar synes dessa danser ha hållits på bestämda dagar: på fredagskvällen (NV),
Mikaelimåndag och Allhelgonamåndag (SO, MU, RE), under de stora högtiderna Jul, Påsk, Pingst,
45