NSfK:s 47th Research Seminar Oslo, Norway 2005 - Scandinavian ...

2.8. Preventiv lagstiftning
Då organiserade brottsliga grupper agerar i ökande grad såsom brottsliga företag, blir det en
reell risk att de deltar i lagliga marknaden för att investera brottsliga vinster, diversifierar sina
företagsintressen, bygger lagliga fronter eller kontrollerar marknaden. I vissa länder har man
därför tilltagit lagliga åtgärder för att utesluta brottslingar från allmän projektkonkurrens eller
för att vägra licenser o.dyl. Dylika förebyggande åtgärder börjar nu också förekomma i
internationella standarder. Utskottet analyserade åtgärderna som tilltagits i Estland, Holland
och Sverige. Erfarenheterna i dessa tre länder antyder att förebyggande är lika viktigt som
efterforskning. Emedan alla tre länder tillämpar sin lagstiftning för att förhindra organiserad
brottslighet att infiltrera de lagliga marknaden, visar exemplet av Holland, att det är möjligt
att utveckla mycket omfattande lösningar för detta ändamål.
3. Slutsatser
Att förebygga organiserad brottslighet är inte svårt, som man kan skönja från dessa exempel.
Att förebygga effektivt samt på relevanta och centrala områden är en annan sak. Där är vi bara
i en början. En central svårighet gäller evaluering av relevans och resultater, båda av vilka har
med det olösta definitionsproblemet att göra.
Samma generella principer är uppenbart möjliga att tillämpa som man gör med
förebyggandet av "vanligare" brott. Men att försöka göra det med "organiserad brottslighet"
generellt är lika uppenbart en alltför vag och generell uppgift. Åtgärder är möjliga men de
behöver skräddarsys separat för varje konkret fall av "organiserad brottslighet". Somliga
tilltag kan ha konsekvenser på efterforskningsnivån generellt, andra (såsom situationella)
tilltag är mer sannolika att fungera bara på den enskilda brottstypens område. Vilken syn på
strukturen av de brottsliga organisationerna man har kan likaså ha stor betydelse för vilken
preventiv strategi som man väljer. Därför är det ytterst viktigt att fortsätta vetenskapligt
studera realiteterna i vardagen av organiserad brottslighet.
Såvitt det gäller resultaten av vår expertgrupp finns det föga möjligheter att mäta
i vilken mån de olika "metoderna" har varit effektiva eller framgångsrika. Ändå är det vettigt
att föreställa sig att de är på den rätta vägen, att man styr åt rätt håll. Men om vi aldrig kan
veta hur effektivt allt detta är/har varit/kommer att vara, stannar vi på en nivå där fast tro
behövs i saken. Internationell polissamarbete och kampen mot organiserad transnationell
brottslighet inklusive terroristverksamhet har skapat en situation där mer och mer omfattande
polisbefogenheter införs. Risken av i öknade grad totalitära tilltag är en reell farhåga. Tecken
för sådant är klart synliga redan nu, en ständig utvidgning av polisbefogenheter har blivit det
vardagliga.
Våra best practice surveys summerar nog att den interna
myndighetsevalueringen typiskt sett är positiv i alla åtta temaområden. Men det är inte
tillräckligt - det är typiskt sådana innovationer som styrker kontrollmyndigheternas
befogenheter och försvagar den misstänktes position. Då är det inte särskilt sannolikt att
myndighetsrepresentanter skulle protestera eller även vara kritiska. Därför behövs även andra,
kompletterande evalueringssätt.
Slutsatserna om effektiviteten bygger främst på analytisk-logisk resonemang
hellre än empirisk evaluering med statistiska eller kvalitativa mått. Man kan vara ense om att
de studerade tilltagen gör det lättare att efetrforska vissa slags brott och/eller gör det svårare
eller dyrare att genomföra dessa brott. På så sätt går det alltså an att förebygga utan mätbara
succékriterier och entydiga statistiska eller kvalitativa definitioner. Men hittas inga entydiga
succékriterier så förblir osäkerheten om effektiviteten generellt och kostnadseffektiviteten i
synnerhet kvar. Om relevansen av de olika tilltagen består samma dilemma.
34