Alec Empire Pet Shop Boys Breakmecanix & Timbuktu ... - Groove

Alec Empire
text: Gary Andersson
bild: Mia Olsson
Mångsidigheten har ett ansikte,
kompromisslösheten också. Du ser
det här bredvid. Och även om det
ser blekt ut finns det mycket
värme hos mannen som oftast
låter som ett skadeskjutet lejon.
Hur är läget?
– Bra. Jag förbereder mig inför turnén
och så remixar jag en ny Primal Screamlåt
som heter Miss Lucifer. Den är riktigt
bra. Annars hade jag aldrig jobbat med
den, jag får väldigt många förfrågningar,
hahaha.
Alec Empire skrattar ofta. Han bryter
på tyska och skrattar. Men även om han
verkar nästan jovialisk så är hans musik
stenhård. Hans låtar smeker lyssnaren
mothårs. Alecs musik är antingen
bestämd som en tegelvägg eller udda som
en ensam socka i torktumlaren. Jag
minns exempelvis konserten på Fanclubfestivalen
utanför Stockholm 1998 när
Alecs band Atari Teenage Riot attackerade
oss alla i tältet med volym och nonstopstroboskopaction.
Den konserten gjorde
fysiskt ont. Men jag stod kvar för att
energin var så intensiv, det kändes som
man inte visste vad som kunde hända
härnäst. Förutom att man skulle dra på
sig nedsatt hörsel förstås.
Vad som händer med Atari Teenage
Riot vet han i dagsläget inte, tragedin
med Carl Cracks självmord ligger ännu
för nära i tiden.
– Ja, det kom som en chock för oss, jag
kunde inte göra något i flera månader.
Kanske använder vi inte alls dom låtar vi
redan gjort, allt utom Carls partier är färdiga
och plattan släpptes i Japan, men jag
tror att vi måste titta framåt istället.
Nu har Alec Empire gjort en dubbel-
CD kallad Intelligence & Sacrifice där
han är minst lika genreöverskridande som
vanligt. Ena plattan innehåller hans
patenterade industritechno med skenande
gitarrtugg medan den andra speglar hans
nyfikenhet på elektronisk lyssningsmusik.
– Jag måste konkurrera med så mycket
musik så det kändes bäst att släppa en
sån här dubbel-CD. Den öppnar dörrar
till olika grupper av människor som
kanske kan börja lyssna på annan typ av
musik också.
Tänker du redan nu på ny musik du vill
göra?
– Ja, så är det alltid med musik. När jag
producerat en platta så är den borta. Det
är som ett ögonblickskort på vad man
gjorde just precis då, vid det tillfället. Jag
planerar redan mitt nästa album, men
innan dess ska jag göra en mini-LP.
Tar du aldrig semester?
– Hahaha – det här är semester! Att vara
musiker är semester, hahaha.
Men åker du aldrig ner till Rhodos för att
vila upp dig på stranden?
– Hahaha! Nej, det gör jag aldrig, hahaha.
Hahaha! Jag är inte sån. Men ibland
åker jag bort från Berlin – en vecka till
Paris till exempel – och går omkring och
skriver texter. Ibland är det bra att vara
borta från allt och bara vara sig själv.
Och göra sin sak, fokusera.
Efter de långa och slitsamma turnéerna
med ATR landade Alec våren 2000 i ett
Berlin han inte kände igen.
– Det kändes desillusionerat, som om
något var avslutat – var är friheten nu?
De stora bolagen hade tagit över efter att
muren revs och politikerna var totalt korrumperade.
Dessutom hade dom två åren
innan varit väldigt dåliga musikår generellt
sett.
Denna känsla triggade honom att
spela in Intelligence & Sacrifice, en intensiv
platta han hoppas folk ska lyssna på,
inte bara konsumera.
Från Berlin
med kärlek
Man skulle kunna tro att Alec med sitt
politiska engagemang och radikala åsikter
hatar pojkband och vad de står för,
men så är inte fallet. Han anser bara att
det är ett tecken på ett ofritt samhälle när
det inte finns någon annan musik att tillgå.
Valfriheten är extremt viktig för oss,
därför gör han musik och även intervjuer
där han försöker flagga för alternativ till
listornas likriktning.
Vill du förändra världen? Kan man det?
– Det jag upplever är det som driver mig.
Folk kommer fram till mig efter konserter
och är förvånade över hur mycket positiv
energi jag genererar fast låtarna ofta
handlar om förstörelse, många blir euforiska.
Folk vill ha hopp – det passar bra
för jag är likadan!
Groove 4 • 2002
11