Alec Empire Pet Shop Boys Breakmecanix & Timbuktu ... - Groove

www.groove.st
22
Böcker
”Hank Williams – Snapshots from the Lost
Highway”
COLIN ESCOTT & KIRA FLORITA
Da Capo Press
Om countrylegenden Hank Williams levde ett
kort och turbulent liv, så var det inget mot
hans plågsamt utdragna postuma, men i
högsta grad levande, karriär. Endast timmar
efter hans död i baksätet av en Cadillac på
nyårsafton 1952, 29 år gammal, inleddes
plundringen av Williams kvarlåtenskap med
att mamma Lillie gömde bilen i fråga från
nyblivna änkan Billie Jean. Därmed inleddes
en cynisk kamp om sångarens efterlämnade
egendom och rättigheterna till både hans
utgivna och outgivna låtskatt, en kamp i vilken
ingen av de inblandade drog sig för något.
Segrande ur striden steg i första hand Lillie
och Williams första fru, den ohöljt ambitiösa
Audrey Williams. Hanks syster, Irene, hamnade
inte sällan mitt i tumultet. Men efter att stormen
dragit förbi lämnades väldigt lite utöver
en imponerande samling personliga artefakter,
utkast till texter, korrespondens och några
fotografier, till henne. Och även om Hank Williams
Jr tonsatt ett flertal av faderns texter,
har omvärlden genom åren erbjudits väldigt
lite ur Irenes digra samling.
Strax innan hon avled i slutet av 1990talet,
medan Colin Escott och Kira Florita
sammanställde boxen The Complete Hank
Williams, började Irene gradvis sälja av den
skatt hon suttit på i alla år. Nu släpper Escott
och Florita så gott som alltihop, tillsammans
med material ur Hank Jr:s och Jett Williams
privata samlingar, som Hank Williams –
Snapshots From The Lost Highway. Över 300
fotografier, en imponerande mängd personliga
brev och handskrivna utkast till 30 opublicerade
låtar ryms på 200 sidor inbundna i en
sällsynt påkostad utgåva som komplement till
Escotts egen Hank Williams: The Biography.
Och visst är mycket intressant. Samtidigt drar
en hel del av materialet, inte minst låttexten
som föll ur Williams döende hand, åt det
morbida, och det är däri problemet ligger –
det vilar hela tiden lite för mycket morbid
fascination över projektet, lite mer frimärkssamlaranda
än önskvärt. För visst är det fortfarande
fråga om gravplundring. Och vem
lägger egentligen sina pengar på vad som, hur
man än vänder på det, bara kan beskrivas
som någon annans familjealbum?
Dan Andersson
Av rent (o)praktiska omständigheter, likväl som en lust att
experimentera med formen, ser Grooves boksida den här
gången lite annorlunda ut. Redan när beslutet om den fattades
förra året, visste vi att vi ville göra en mångsidig och
omväxlande sida som, liksom tidningen som helhet, inte bara
behandlade musik stöpt i en särskild genre eller form. Vi vill
täcka ett brett spektrum. Därför har vi den här gången, förutom
ytterligare en hyllning till countryikonen Hank Williams,
valt att skriva om två mer akademiskt inriktade böcker.
Dan Andersson/bokredaktör
”Musikjournalistik”
FREDRIK POLBACK
Musikjournalist.nu
Enligt tidigare Groovejobbaren Fredrik Polback
kan den moderna svenska musikjournalistiken
brytas ned i tre grundläggande praktiska frågeställningar
– hur man intervjuar en artist, hur
man recenserar en skiva eller konsert, samt
frågan om för vem man skriver. Det är utgångspunkten
för Musikjournalistik, en drygt 160
sidor lång grundkurs i förhållningssätt gente-
mot i första hand artister och skivbolag, som
egentligen aldrig är pålitligare än hästförsäljare.
Men vem kan musikskribenten lita på?
Kollegorna, tydligen. Det är nämligen de,
åtminstone de 13 som blivit intervjuade för
boken, som får svara på de problem som
ställts upp.
Utformad identiskt med Stig Hanséns och
Clas Thors lärobok Intervjua, som Polback
själv omnämner som ”suverän”, inleds
Musikjournalistik med några grundläggande
tips och råd, följt av 120 sidor intervjuer med
Kerstin Björk
mer eller mindre namnkunniga journalister av
kalibern Jan Gradvall, Karolina Ramqvist och
Andres Lokko. Hur man lyckats undvika Mats
Olsson, som flertalet av de intervjuade nämner
som förebild och som faktiskt, oavsett vad
man tycker om honom, är den svenska
musikjournalistikens fader, förblir ett mysterium.
Men vad skulle han bidragit med? Så
gott som samtliga, med undantag för DN:s
Ingmar Glanzelius, ger nämligen samma
pliktskyldiga svar på samma frågor om att,
jovisst, i första hand är det väl läsarna man
skriver för. Å andra sidan följer Polback upp
sina frågeställningar konsekvent. Visst får
läsaren svar på frågorna – tolv gånger om.
Dan Andersson
”Sounding Out the City”
MICHAEL BULL
Berg
I en studie om personliga stereos – alltså
Walkmans eller freestyles som jag tror de
flesta kallar dem – har Michael Bull gjort en
djupdykning i användarens inre. Michael Bull
är mediaorakel vid Universitetet i Sussex och
Sounding Out the City har för avsikt att analysera
det vardagliga användandet av freestyles.
De fyller flertalet funktioner men i de
flesta fall utgör de en gräns för en persons
personliga sfär. Spektrat av användare och
användningsområde för freestyle är stort och
Bull konstaterar bland annat att en del tjejer
till och med har sin freestyle som ett slags
skydd mot tjuvar och banditer.
Baksidans text låter påskina att boken
skulle kunna vara ämnad för flertalet, vilket
måste betraktas som en lögn. Sounding Out
the City håller i sina bästa stunder dig halvvaken.
Språket utesluter ganska omgående de
som inte har engelska som modersmål genom
att vara torrt och akademiskt. Även om man
bortser från detta infinner sig hos mig aldrig
något intresse, ens för innehållet. Citat ur
intervjuer där personer hävdar att ”Jag hamnar
helt i min egen värld och ibland blir det
jättetokigt när någon frågar mig något på
gatan, jag är liksom helt innesluten” vrids och
analyseras i det oändliga.
För vanliga dödliga liknar Sounding Out
the City läskigt mycket självspäk och riktar
sig till en smal publik, i första hand studenter
och kollegor, vars liv jag näppeligen suktar
efter att dela.
Björn Magnusson