Alec Empire Pet Shop Boys Breakmecanix & Timbuktu ... - Groove

More documents

Recommendations

Info

www.groove.st 26 Vinyl Mysrockiga Ep's Trailerpark kör på singln Picturebook (Silverfox) skön retropopcountry som i varje fall jag har svårt att inte famna om. Baksidan är hemligare och lantligare, men smakfullt vacker. På en fyrlåtars 7" EP via bolaget Outnow! levererar The Big Architect In the Sky postpunk med emocoriga tendenser. Sångaren rör sig i trakter kring Daniel Johnston på ett inte alls otrevligt sätt. På hela taget en härlig skrammelfest. Fredrik Eriksson Tredje släppet från Hemmalaget är Highwons EP med den passande titeln Beats, rim & gendish. Alla fyra spåren är charmiga vardagsbetraktelser där Ison, Fille, Sabo, Ju- Mazz och Hoosam rappar som om de satt och snackade med polarna om vad de gjort i helgen. De har säkert haft jättekul i studion men ibland låter det faktiskt lite väl oseriöst. Det kan visserligen vara kul att höra nya varianter på gamla rim och teman, men inte i så här stora doser. Produktionen är också halvljummen med undantag för Sekken Thautz beat till Babblish (Ingen respekt) som är enda låten som hade platsat på Ison & Filles EP Tillbaka till gatan. Jag har aldrig varit särskilt imponerad av Houman Sebghati, men med Intoxikerad poesi ($howmethemoney) har han lyckats riktigt bra.Titelspåret är en OK historia om att det är jobbigt ibland, och på B-sidans Kom igen hettar det till ordentligt. Beatet av D Slagbrand och W Holmström hade passat på ett medeltida gästabud och sätter sig på hjärnan som tuggummi gör i håret. Sedan kommer absoluta höjdpunkten i sista versen när Houman helt oväntat börjar härma Timbuktu, Petter, Dogge och några till. Daniel Severinsson Daydream Valley från Norrköping debuterar med singeln Stay the Same (Rev/Vega Records). Deras indierock med ett mindre psykedeliskt anslag kan möjligen bli något, men känns alltför jämntjock ännu. Mer dynamik skulle behövas. Somewhere Behind the Light har bättre idéer, men i gengäld alldeles för många och blir en smula rörig. Sången skulle kunna vara starkare också. Det är inget problem varken The Mutants eller The Cannibals har på sin splitsingel (Black Juju), då bägge banden spelar instrumental garagerock. Bäst är Mutants släpiga Monster Mutant, trevligt berikad med slagverk. Cannibals i sin tur kan också gesterna, men trots att de öser på känns deras tre låtar märkligt tama. De är inga Punchdrunks om man säger så. Peter Sjöblom ofta som att han egentligen skulle vilja göra ett This Year’s Model eller Armed Forces igen. Det är snarare små tendenser än stora åthävor som indikerar detta, för helhetsintrycket talar mer om en medelålders man som fortfarande är arg, men som lärt sig det musikaliska hantverket för bra för att kunna vara musikalisk rebell. Men det till trots är When I was Cruel ett bra album. Här finns många snärjiga sångharmonier, intensiva ballader och kärvt smarta texter, och i Cruel2 en av de bästa låtarna Costello gett oss de senaste tio åren. Magnus Sjöberg CRADLE OF FILTH ”Lovecraft & Witch Hearts” Music for Nations/Zomba Mästerliga Cradle of Filth släpper en Best of med 24 låtar och två häften. Men bara med Music for Nations-låtar, alltså inga alster från The Principle of Evil Made Flesh eller V Empire som gavs ut av Cacophonus Records. Det räcker gott ändå. Känner du inte till dem så är det så klart en fantastisk möjlighet att upptäcka en av de mest spännande black metalgrupperna från England. Men ha tålamod, det är långa låtar. Och suggestiva. Varje gång cellopartiet i Lord Abortion tar slut trycker jag på rewind för att höra det igen, igen och igen. Alla mina tre favoriter är med; Her Ghost in the Fog, Saffron’s Curse och Lord Abortion. Men, when has ONE been able TO seperate the THREE? Torbjörn Hallgren DANKO JONES ”Born a Lion” Bad Taste Records Allas våra Danko Jones är tillbaka ännu en gång med andra debutskivan. Det låter konstig men tydligen var den tidigare skivan bara på låtsas. Deras häftiga svänganden på höfterna kan få vem som helst att brista ut i extatiska skolflicksskrik och deras genomärliga och röjande rock’n’roll kan användas som pacemaker på alla Sveriges ålderdomshem på samma gång. Den som inte får vilda hjärtklappningar av det här är troligen inte ens kvar. Nej, jag vet inte hur jag ska beskriva denna gigantskiva. Man måste helt enkelt höra det själv för att förstå hur tacksam du ska vara över att Danko Jones hade snälla föräldrar som lät dem banka på riktigt i garaget dagarna i ända istället för att nedvärderas till plasttrummor och luftgitarr. Tack, tack, tack… Tove Pålsson DAT POLITICS Plugs Plus ChicsOnSpeeds/Border Att Berlin dominerar den europeiska electrodanspopen är väl knappast någon nyhet. I den tyska huvudstaden gillar man uppenbarligen kombinationen av obskyra filtersvep och pop- melodier. Dat Politics avslöjar sig kanske mest via sin tacklista: Kid 606, Lesser, Matmos och förstås sitt skivbolag. Lägg till ett knippe melodier av yttersta klass, kraftigt dolt i knirk och knak och du har en ganska bra bild av hur det låter. Oerhört underhållande och bekymmerslöst. För är det någonting jag numera inte väntar mig av samtida berlinsk musik är det en fortsättning på det mörka och kärva åttiotalet. Nej, här blåser det friska vindar med en lätt ironisk, lite blasé hållning. Plus att det ibland alla laptopalgoaritmer faktiskt svänger. Fredrik Eriksson DIVERSE ARTISTER ”4 Vini – Forever Young LP” Botchit & Scarper/Border Det krävs att man åstadkommit en del för att tillägnas en tribute-platta. I många fall rör det sig om välkända och etablerade artister, men ibland kliver fru Justitia in och ser till att även andra får den äran. Serbiske undergroundsambahjälten Suba blev förärad nyligen och nu har turen kommit till en bortgången innovatör inom breakbeat. Vini Medley var med och drev det legendariska drum'n'bass-bolaget S.O.U.R. och startade även två av de bolag som var banbrytande inom breakbeat-genren – Botchit & Scarper och Botchit Breaks.Tillsammans med Adam Freelands skivbolag Marine Parade och Rennie Pilgrems TCR skapade han genren nu skool breaks. Om man är med och skapar en subkultur så ska man ha en tributeskiva! Eller tre, som i detta fall. 4 Vini – Forever Young LP är en trippel-CD med 50 låtar, varav 39 är exklusiva mixar och osläppt material enkom för detta projekt. Första CD:n är chill out-baserad, den andra fokuserar på breaks och den tredje på hiphop, garage och drum'n'bass. En nödvändighet för att kunna täcka in de områden där Vini var aktiv under sin tid på jorden. Att börja rabbla berömdheter som är med känns onödigt. Vad som däremot kan nämnas är att den vackraste låten under våren och sommaren 2002 är med. Elisabeth Troy 4 Vini Forever Young remixad av en herre vid namn MJ Cole. Denna platta är en nödvändighet. Låt tårarna flöda. Peter Jernberg DIVERSE ARTISTER ”Battleaxe Warriors II” Battleaxe/Border Först och främst måste det poängteras att kanadensiska Battle Axe är ett riktigt bra skivbolag för oberoende hiphop. Senaste tunga släppet var Swollen Members Bad Dreams och bästa låten på samlingen är Poker Face från den plattan. Annars är tyvärr Battle Axe Warriors II inte alls lika intressant som ettan, vilket säkert delvis beror på att det var första gången jag hörde flera av artisterna. Med undantag för Son Doobie som känns väldigt malplacerad i sammanhanget är det nästan exakt samma uppställning här, men det är ändå en stor skillnad. På föregångaren lät det som om alla gav sitt allra yttersta medan de flesta nu bara verkar ha slängt med någon låt som ändå inte platsar på kommande album. Daniel Severinsson DIVERSE ARTISTER ”Bip-hop Generation v.5” www.bip-hop.com Det här är Bip-hops femte samling med ny elektronisk lyssningsmusik från världen över, och det är den bästa hittills. En imponerande uppryckning från den irriterande fjärde volymen. Fokus ligger denna gång på långa verk i clicks+cuts-genren. Innehåller tveksam plingplong-musik av Accelera Deck (USA), subbasmättad och suggestiv ambient av Andrew Duke (Kanada), organiskt brusig microhouse av Mikael Stavöstrand (Sverige), sparsmakat snygga Snd-liknande blips från Tonne (UK), elaka men bra metalliska rytmer och trumpetäventyr från Rechenzentrum (Tyskland), och sist tre korta spår från Pan Sonic-emulerande d’Iberville (Frankrike). Låtar som tar tid på sig, men som vinner i längden. Henrik Strömberg DIVERSE ARTISTER ”Framåt – För Palestinas befrielse” Border Det är inte ofta man får en samlingsskiva i sin hand som är riktigt genombra. Ofta lyssnar man på ungefär hälften av alla låtarna. Så är det dock inte i detta fall. Att lyssna på det här är bokstavligt talat som ljuv musik för öronen. Aldrig hade jag väl trott att en skiva för Palestinas befrielse kunde dra så många av våra begåvade musiksvenskar på samma gång. Med en blandning av allt från Fattaru och Nabila till Hoola Bandoola Band och Stefan Sundström så får alla vara med oavsett om man har stora brallor och sprejburk som närmaste vän eller en gammal långhårig proggare. Eller bara vem som helst. Precis så solidariskt som det ska vara när vänstern slår ett slag för mänskligheten. Eller i alla fall på en del av den… Alla ska köpa. NU! Tove Pålsson DIVERSE ARTISTER ”I’m a Good Woman – Funk Classics from Sassy Soulsisters” Harmless/Goldhead På tredje samlingsskivan under detta tema återfinns bland annat Gladys Knight & The Pips, Chaka Khan och The Pointer Sisters. Men trots att dessa damer är de mest kända på plattan så är det bara förstnämnda som lyckas leverera en riktig schysst dansrökare i Got Myself a Good Man. Och eftersom Gladys Knight aldrig tillhört mina favoriter känns det extra bra. Jeannie Dee fixar upp stämningen med slöfunkiga Two Heads are Better Than
One och Margie Alexanders distade sång i It Can’t Last Forever värmer upp vilka stelfrusna tår som helst. Bäst groove har Mary Jane Hooper i I’m in a Lovin’ Groove såväl som Anna King i Mama’s Gotta Bag of Her Own där hon ger James Brown och hans coolhet en knäpp på nosen. Sängkammarspåret Shoo-B- Doop and Cop Him bjuder Miles Davis fru Betty på. ”I’m gonna move it slow like mule” stönar hon och tjejkören hejar på: ”Go on, move it girl!” I’m a Good Woman är en trevlig samling, men inte i närheten av förra volymen. Annica Henriksson DIVERSE ARTISTER ”Jakten på under-orden III” Gallery Music/Streetzone Tredje gången gillt heter det ju, men det gäller tyvärr inte för den här plattan. Läser man i fodralet får man visserligen veta att meningen inte var att göra den ”ultimata svenska hiphopsamlingen” eftersom man då skulle samla ”de bästa, de tightaste och de grymmaste rapparna och producenterna” och det skulle bli ”NRJ Radio av hiphopen”. Istället vill man lyfta fram nya artister. Problemet är tyvärr att många bidrag är så usla att man blir irriterad och vill stänga av. Om man rensade bort hälften av de 40 spåren på den här dubbel-CD:n skulle det dock återstå en intressant introduktion till den underjordiska scenen. Imponerar gör C.K. som med På rosa moln befäster sin ställning som Sveriges mest originella rappare och Ebola med hetsiga bouncelåten Glid-ish. Daniel Severinsson DIVERSE ARTISTER ”The Song Ramones the Same” White Jazz/MNW Jag känner mig lite blåst. Jag hade stora förväntningar på denna samling, det är delvis mitt eget fel. Förhandssnacket om vilka artister som skulle medverka gav mig gåshud. Inser först nu, lite fartblind, att hur i helvete ska man tolka Ramones på ett personligt sätt utan att få det att låta Ramones? För mig är att tolka andras låtar att göra en egen grej. Raka motsatsen tycker jag många av artisterna på The Songs Ramones the Same gör. Som att tjuvkika på bänkgrannen under matteprovet och ändå skriva fel. DAD, Whale, Backyard Babies och Mary Slim är några exempel på hur man inte tolkar andras låtar. Medan Sahara Hotnights, Nomads, Per Gessle, Hellacopters, Sort Sol och Danko Jones lyckas. Allra bäst är Jesse Malins version av Questioningly – det är just sånt som får Joey att le i sin himmel. Per Lundberg G.B. DIVERSE ARTISTER ”Trojan Skinhead Reggae Box Set” Trojan/Border Den brittiska etiketten fortsätter med sin Jamaicamusikmission. När det nu är dags för skinheadrörelsen, som dokumenteras med 50 låtar på tre skivor, är det förstås inte senare tiders högerinriktade bråkstakar som står i fokus utan modemedvetna arbetarklassungdomar från förr. Skinheadvågen startade 1967 i Storbritannien som en slags förlängning av modsrörelsen och en motreaktion på peace, love, psykedelia och flummeri. Och den hårdare och snabbare reggaen, som utvecklades ur rocksteadymusiken på Jamaica, passade arbetarklasskidsen som foten i kängan. Rörelsen växte så det knakade och under några år var skinheads det som gällde. Materialet i boxen kommer från 1968 till 1972 och täcker förstås in en hel del. Här finns låtar som Skinhead Train, Skinhead Speaks His Mind och Skinhead a Message to You och fina artister som The Dynamites,The Upsetters och The Soul Rhythms,The Viceroys och Derrick Morgan. Hela sista skivan tillägnas brittiska delen av musiken med band som The Pioneers, Symarip och Claudette & The Corporation. Boxen är väl värd sitt lågpris även om jag fortfarande tycker att rocksteady- och skaboxen är det första man bör inhandla. Robert Lagerström DOVES ”The Last Broadcast” Heavenly/Capitol Hur gick det här till? Doves debutalbum Lost Souls var visserligen bra men det var ingenting i närheten av det här. The Last Broadcast är om inte den bästa så i alla fall den mest inspirerade skivan ett brittiskt rockband gjort det senaste året. Det är storslagen och vacker rockmusik som har lämnat alla regelböcker långt bakom sig. Jag vet inte ens om jag borde kalla det för rock. Förutom de ständigt närvarande influenserna från uppväxtens hjältar The Smiths och New Order verkar Doves ha låtit sig influeras av all möjlig och omöjlig musik – en King Crimson-cover ska nog räknas till den senare kategorin – och resultatet blir stundtals väldigt svårt att sätta en genrebetäckning på. Doves kommer aldrig att bli ett nytt Coldplay eller Travis. Det är de alldeles för intelligenta för. Och den enda hit de någonsin kommer att få fick de redan för nio år sedan med housetolvan Ain’t No Love under namnet Sub Sub. Istället har Doves blivit ett av Englands intressantaste band. The Last Broadcast är vårens mest oemotståndliga brittiska rockmusik. Thomas Nilson ALEC EMPIRE ”Intelligence and Sacrifice” Digital Hardcore/MNW Ingen skiva att ha när man bjuder svärmor på ingefärsdricka direkt. AE fortsätter där Atari Teenage Riot slutade. Det är hårt, hårdare, hårdast. Och det låter mycket ATR över det hela, fastän Alec själv sagt att soundet är annorlunda. Han jobbar med ett riktigt band med riktiga gitarrer nu och det skulle göra ljudbilden mer organisk. Jag har svårt att se det. Det är fortfarande stenkrossarmusik med tydlig technosjäl. Alec är fortfarande arg på allt och alla. Och det märks. Favoriter är Killing Machine och New World Order. Det är bästa och tyngsta rocken just nu. AE kör över spolingar som The Strokes med en bulldozer. Fast det är bara halva sanningen. Det vill säga första skivan av de två. Den andra innehåller mer ljudexperimenterande i stil med gamla The Geist of Alec Empire eller sidoprojektet Nintendo Teenage Robots. Dessa låtar är instrumentala ambientlandskap med en klart lekfull men samtidigt hård ton. Efter att ha lyssnat på denna dubbel-CD rakt igenom känner man sig nedbrottad av en japansk sumobrottare. Aggressiviteten och hårdheten som känns fräsch i början blir snart enformig och monoton. Jag tror faktiskt att jag kommer att lyssna mer på CD 2. Där varieras ljudbilden mer. Mats Almegård LAURYN HILL "MTV Unplugged No. 2.0" Columbia/Sony Ensam på scen i två timmar med bara en akustisk gitarr och ett stort antal nya låtar, vissa icke namngivna ännu, presenterar sig Lauryn efter att ha hoppat av framgångståget med mästerverket The Miseducation of Lauryn Hill. Hon har fött barn och hittat tillbaka till sig själv efter att ha känt sig tillfångatagen av sin egen framgång, sitt eget kändisskap. Naturligt då att strippa ner musiken till det rent grundläggande: sång och gitarr. Med Yankees-kepsen på sned och en innerlighet man både hör och ser trollbinder hon publikens som samlats runt den lilla scenen. Låtarna är långa, texterna voluminösa och när hon börjar rappa på Freedom Time får jag ståpäls. Hennes stora humanism tränger igenom hostandet och den lite kraxiga rösten som en lans genom en papperssköld. Jag försöker komma på någon samtida musiker jag har större respekt för, men ger upp. Numera ser Lauryn sig själv inte som en artist utan bara som en person som lever med musiken, men visst känns hon fortfarande angelägen – kanske mer nu än någonsin i en värld som är på väg att krascha ner i kapitalismens kalla fängelsehåla. Efter detta uppträdande är i alla fall jag mer hoppfull. Gary Andersson DAVID HOLMES ”Come Get it I Got it” 13 Amp/BonnierAmigo David Holmes är frisören från Belfast som inför sitt andra album Let’s get Killed tog LSD och gav sig ut på New Yorks bakgator med en DAT-bandspelare. Resultatet blev en skruvad och svängig hybrid. Och efter den två Album år gamla Bow Down to the Exit Sign har David startat eget skivbolag där han bland annat kan gräva i sitt digra vinylförråd. Come Get it I Got it är en mixad samling som han snyggt vävt ihop med dialoger och elektroniska breaks. Som sig bör är det mesta obskyrt och ljusskygga blues-, soul- och folksångare (långt ifrån Aretha, James och allt vad de heter) får några minuters strålkastarljus i ögonen. Come Get it I Got it är en dammsugarpåse fylld med guldkorn: lika skön för nördar som masturberar till skivnummer som kvalitetsmedvetna musikkonsumenter. Björn Magnusson JOHN HOLT ”One Thousand Volts of Holt” Trojan/Border Jag är ledsen, John Holt. Men det finns ingenting som slår det du gjorde med det underbara rocksteadybandet The Paragons på 60-talet. Absolut inte den här smöriga plattan från 1973 där du bland annat gör smetiga reggaeversioner av kända låtar som Mr Bojangles, Girl from Ipanema och Help Me Make it Through the Night. Men det finns ändå en sak som gör att det här albumet är köpvärt. Förutom originalmaterialet medföljer också åtta låtar i Jamaicamixning, det vill säga tyngre, bättre och utan stråkpålägg. Dessutom ingår en extra Holt-samling med 25 låtar från den tidiga karriären. Då känns allt betydligt bättre! Men den som vill bekanta sig med Holt i högform väljer hellre en samling med kungarna The Paragons. Robert Lagerström THE HONEYS ”The Honeys Collection” Collectors’ Choice/Border Det är svårt att tänka sig att vokaltrion The Honeys någonsin uppfattades som särskilt intressanta, eller ens bra. I början av 1960talet, när systrarna Diane och Marilyn Rovell tillsammans med Ginger Blake bildade gruppen, rådde inte direkt brist på kalifornisk surfpop. Men The Honeys hade något extra – regerande strandpojken Brian Wilson. I första hand hade Wilson amorösa intressen i gruppen men producerade också några av det fåtal singlar, däribland briljanta The One You Can’t Have och He’s a Doll, de hann släppa innan Marilyn blev Mrs Wilson och The Honeys somnade in. Därför kan man inte annat än imponeras över det omfattande material man samlat ihop till The Honeys Collection. 26 låtar sträcker sig från The Honeys första inspelningar 1963, hemdemos och sångpålägg åt bland andra Gary Usher och Glen Campbell, till återföreningen för Rhino 20 år senare.Tyvärr har väldigt lite överlevt med nämnvärd värdighet. Istället är intresset i gruppen knutet till Wilson och frågan ställer sig själv: är det inte dags för en omfattande samling av den rikedom av singlar han Groove 4 • 2002 27
Page 1 and 2: apple Nummer 4 • 2002 | Sveriges
Page 3: www.ahlens.com Goo Goo Dolls A Boy
Page 7 and 8: The Story of Arden text: Peter Sjö
Page 9: Pet Shop Boys text: Thomas Nilson b
Page 12 and 13: www.groove.st 12 Politisk elektroni
Page 14 and 15: www.groove.st 14 Breakmecanix & Tim
Page 16 and 17: www.groove.st 16 Tom Waits Intervju
Page 18 and 19: www.groove.st 18 Tom Waits - Här
Page 20: www.groove.st 20 Marit Bergman text
Page 24 and 25: ANGY DEE vs RAVERS NATURE - GOLIATH
Page 28 and 29: www.groove.st 28 Demo Det har sväl
Page 31 and 32: The Day The Earth Met… består av
Page 33 and 34: Groove 4 • 2002 / övriga recensi
Page 43: Groove 4 • 2002 / övriga recensi

Alec Empire Pet Shop Boys Breakmecanix & Timbuktu ... - Groove

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?