Alec Empire Pet Shop Boys Breakmecanix & Timbuktu ... - Groove

www.groove.st
14
Breakmecanix & Timbuktu
text: Björn Magnusson
bild: Jens Nordström
Bakom Timbuktu står musikmakarna
Breakmecanix. Deras
basgångar och beats är alltid lite
svängigare. Groove åkte söderut
för att titta skaparglädjen i
vitögat en vanlig dag i JuJu-land.
Måns Asplund står vid sin dator i JuJu
Records nya gigantiska studio. Datorn
hackar och Måns klickar ivrigt. Allt fler
ansluter, Timbuktu har blivit lovad att få
höra lite skisser på beats. Cigaretttändarna
går varma och kvällens dryck
är billig konjak. Plötsligt flyter ljudfilerna
smidigt och det känns som att ordet skaparglädje
med ens förkroppsligas. Jag vaggar
flyhänt till de funkiga kaskader som väller
ur högtalarna medan de flesta dansar
eller hänger över Måns för att få höra sitt
favorit-beat. Lagret i fetburken, som
datorn kallas, verkar aldrig sina men allt
används inte trots hög kvalitet.
– Vissa beats har man som aldrig blir
något av, som ingen annan hajar och det
är oftast dom låtarna som är lite konstiga,
förklarar Måns. Första låten [på
Wått’s dö madderfakking diil] var en
sådan, alla tyckte att den var fet men
ingen har lyckats göra något av den förutom
Timbuktu.
Tillsammans med Mårten Sakwanda
från Spotrunnaz utgör Måns Breakmecanix,
Sveriges funkigaste beatmakare.
Meritlistan börjar bli lång. Första skivan
de medverkade på var med Timbuktus
tidigare grupp Excel. Men de allra flesta
har hört Promoes Government Music och
Sedlighetsroteln där Breakmecanix står
bakom flitigt radioanmälda Ring snuten.
Timbuktu som just släppt sitt andra
album får klåda på tungan av att höra
tvärsnittet ur fetburken. Men han får
lugna sig.
– Jag och Spotrunnaz har alltid bråkat
om beatsen, sedan har det fixat sig men
jag är orolig när andra artister ska börja
spela in här. Jag hörde ett beat i går och
är lite orolig för att jag inte ska få det.
Jag har alltid försökt boka beats men
Måns säger bara ”kanske det”.
Nyligen släpptes Timbuktus Wått’s dö
madderfakking diil som fått samtliga i
kulturetablissemanget som hört minst en
hiphop-skiva att prata om bra ”flow”
och recensenter att förvånat utbrista
”klassiker”. Men Måns och Timbuktu vill
avdramatisera cirkusen kring skivsläpp.
Wått’s dö madderfakking diil var klar
redan i slutet av förra sommaren och
väntan har blivit lång. Just nu skulle de
helst göra en ny skiva och bara släppa
den, inga singlar eller videor som ska
komma den och den veckan. De arbetar
snabbt och spontant, det som blir bra
sparar de, resten läggs åt sidan.
– Vi brukar göra en låt på en dag, sedan är
man färdig med den, förklarar Måns.
Måns är ordningsmannen som ser till
att saker händer. Som att Timbuktu är
hemma när det är dags att spela in och
att det alltid finns en studio. I höstas flyttade
de tillbaka söderut till Malmö från
Årsta utanför Stockholm och huserar
numera i en jättelik lokal där kreativiteten
flödar. Måns och Timbuktu har känt till
varandra sedan de var knattar. Uppväxta
i samma område i Lund som de beskriver
som ”fritt” med hippies och nudister runt
knuten. Måns pappa spelade gitarr med
Peps Persson och Måns provade sig tidigt
fram bland pappas instrument innan han
fastnade för trummor. I ett av de tidigare
banden spelade Måns bästa polare gitarr
och Timbuktu rappade.
– Helt plötsligt en dag dök Måns upp i
svart kostym och började styra upp hela
grejen och så har det varit sedan dess,
säger Timbuktu.
Då var det punk och rock och där
började de också med trummaskiner. Måns
som vill ha koll läser gärna manualer och
Breakmecanix har lärt sig att utnyttja
effekter och boxar till fullo även om
varje nytillskott välkomnas.
– Breakmecanix har alltid klagat att dom
inte haft bra utrustning, det är nog en av
anledningarna till att dom gör hungrig
musik, säger Timbuktu. Desperation är
viktig för oss alla. Hade jag haft pengar
och mått bra hade jag inte skrivit en låt.
Så vad ÄR
dealen?
Wått’s dö madderfakking diil stakar
ut nya vägar och låter inte som någon
annan svensk hiphop, eller musik som de
båda föredrar att kalla det. Akustiska
gitarrer har fått en mer framträdande
plats. Framförallt på Gott folk, en typ av
låt Timbuktu gärna velat göra fler av.
Båda vet att förändringar krävs för att
hiphop inte ska bli ett stelt betongfundament.
Utan att titta alltför djupt i
kristallkulan tror de att liveinstrument
kommer att bli en ingrediens och utanför
studion står elgitarrer uppradade.
Måns lyssnar aldrig på hiphop privat
utan fyller helst öronen med reggae.
Nyligen var han i Sydafrika och spelade
in artisten Ranto Buko som förhoppningsvis
kommer till Sverige för att avsluta
den tilltänkta skivan. Men vad det är han
gillar hos en musiker eller en producent
har han svårt att sätta fingret på.
– Jag vet att det är en tautologi, men det
som är fett är fett.