SDS-master 4.0.5.1 - Sydsvenskan

SYDSVENSKANh KULTUR & NÖJEN B3
Tisdag 17 april 2012
FOTO: AP
London-OS 34 år för sent
■ Arrangörerna bakom sommar-OS i London har
trampat rejält i klaveret. Nyligen tog de kontakt
med The Whos manager och frågade om bandets
legendariska trummis Keith Moon (bilden)
kunde vara med vid OS avslutningsceremoni den
12 augusti, skriver Sunday Times. Problemet är
bara att Keith Moon varit död i 34 år. TT SPEKTRA
Liv och död
via Flarken
och Paris
■ Det är dagen efter releasefesten
i Stockholm för
nya skivan och Frida Hyvönen
kommer in med resväska
på Café Rasoir i Malmö
efter att ha gjort en tv-intervju.
Tv-sminket är kvar
och på vänster ringfinger
sitter den glänsande guldring
som hon sjunger om
i skivans avslutningsspår
”Gold”.
– Jag tror att jag delar
med mig av betraktelser
från ett vanligt människoliv.
Det är ganska lättsamma
filosofiska betraktelser.
Inte sanningar eller svar på
någonting, utan mer mina
funderingar, säger hon.
Det flesta berättelserna
på skivan utgår från hennes
eget liv. Tankarna har
triggats igång av händelser
som hon har varit med om.
Som låten ”Gas Station”
som handlar om ett dansställe
i hemtrakten i Västerbotten
där ingen längre
dansar. Glesbygdens glansdagar
är förbi.
– Den låten handlar ganska
mycket om var man hör
hemma, att jag på något
sätt tar saken i egna händer
och bestämmer mig för att
bo i Paris och liksom dissar
det ställe som jag har blivit
placerad på jorden. Och att
man samtidigt kanske inte
känner någon riktig tillhörighet,
säger hon.
Ett återkommande tema
på skivan är kärlek. Den
Par i relationskris på Doc Lounge
■ Doc Lounge på Mejeriet i Lund visar ikväll en Lundaproducerad
dokumentär. ”Varför ska man ha det trist när man
kan ha kul? – en resa genom en sjuårskris” är regisserad
av paret Jannike Grut och Morten Meiling. Filmen skildrar
krisen i deras förhållande. En psykiater, en samlevnadsrådgivare
och en psykoterapeut medverkar. Regissörerna är på
plats för samtal efter filmen.
Frida Hyvönen grubblar över de
stora livsfrågorna på nya skivan
”To the Soul”. Men även vardagens
små detaljer ges plats i texterna.
Grubblerier
”Jag har ganska svårt
att acceptera premisserna
i tillvaron. Vi
vet inte varför vi kom
hit och vad vi är.”
Frida Hyvönen.
innehåller också mycket
tankar om livet, döden och
att föra livet vidare. Allt är
inte storslaget. En del komiska
och vardagliga detaljer
finns också.
– Jag tänker väldigt
mycket på liv, förgänglighet
och vad vi är för något. Jag
har ganska svårt att acceptera
premisserna i tillvaron.
Vi vet inte varför vi kom hit
och vad vi är, säger hon.
Frågorna aktualiserades
när Frida Hyvönens mor-
och farföräldrar gick bort.
De återkommer på flera
ställen på albumet, bland
annat i låten ”Farmor” som
handlar om Frida Hyvönens
egen farmor som dog
för några år sedan.
Nu är hennes föräldrar
den äldsta generationen
och hon själv har inte skaffat
några barn.
– Det där är något som
är ganska aktuellt i mitt liv.
Ska jag fortplanta mig?
Förra skivan skrev Frida
Hyvönen i sitt hus i Flarken
i Västerbotten. Efter
resor till bland annat Bali
och Indien, där vigselringen
i låten ”Gold” inhand-
lades, kom detta album till
i Paris där Hyvönen och
hennes man numera bor.
Ofta tog låtarna form under
promenader i den franska
huvudstaden och färdigställdes
sen i Flarken.
– Jag tror inte det påverkar
så hemskt mycket var
man skriver. Det är lite
mer ljud från gatan i Paris
än Flarken så klart, men
när man väl jobbar är man
ändå på något sätt mest inuti
i sig själv, säger hon.
Albumet spelades in
i Benny Anderssons studio
i Stockholm och innehåller
flera olika instrument som
harpa och cembalo för att
skapa en filmisk känsla.
Men egentligen är det
texterna som är det centrala
för Frida Hyvönen.
– Mitt huvudfokus är att
göra berättelserna rättvisa.
TEXT: EMMA
THÖRNKVIST
emma.thornkvist
@sydsvenskan.se
FOTO: PETER
FRENNESSON
peter.frennesson
@sydsvenskan.se
FAKTA
Frida Hyvönen
■ Född: 1977 i Robertsfors.
■ Aktuell med: Släppte albumet
”To the Soul” förra veckan.
■ Spelar på Victoriateatern i
Malmö 4 och 5 maj.
■ RECENSION
Vita ögonlinser ger dansarna i ”Corps de Walks” en zombieartad
blick. FOTO: ERIK BERG
Hypnotiserande
rörelser framåt
DANS
Corps de Walks
Koreografi, kostym:
Sharon Eyal, Gai Behar.
Ljusdesign: Torkel Skjærven.
Ljuddesign: Ori Lichtik.
Carte Blanche, Skånes
dansteater, Malmö 14.4.
Dahl kan få pris
■ Deckarförfattaren
Arne Dahl (bilden) har
nominerats till SkandinaviskaKriminalsällskapets
pris Glasnyckeln
för sin bok ”Viskleken”.
På kort tid har israeliska
Sharon Eyal etablerat
sig som en internationellt
eftertraktad koreograf,
med ett särskilt gott öga
till norska danskompaniet
Carte Blanche. Tillsammans
med partnern
Gai Behar har hon skapat
tre koreografier för kompaniet,
senast turnéaktuella
”Corps de Walks” som
i helgen gästade Skånes
dansteater.
Som få står Eyal/Behar
för en egen särpräglad estetik,
i samarbete med Ori
Lichtik som komponerat
ljudbilden till flertalet av
parets senare produktioner.
Återkommande rent
visuellt är dessutom den
hudnära kroppsstrumpan,
som effektivt raderar
ut dansarnas personliga
karaktäristik och förvandlar
dem till ett anonymt
kollektiv av könlösa
dockkroppar.
Också håret går i neutralt
beige och kompletteras
här (precis som i besläktade
Bill från 2010)
med vita ögonlinser som
ger dansarna en kusligt
stirrande, zombieartad
blick. Anslaget är påtagligt
futuristiskt, på en
gång ultramodernt och
Effektfull estetik
”Anslaget är påtagligt
futuristiskt,
på en gång ultramodernt
och
klassiskt.”
FOTO: SARA AXELSSON
klassiskt och det är lätt att
associera till en filmikon
som Fritz Langs dystopiska
Metropolis, med sina
arméer av hypnotiserade
fabriksarbetare.
I sina kast mellan gammalt
och nytt, från Claude
Debussy till Einstürzende
Neubauten och
Aphex Twin gör Ori Lichtiks
sitt till för att skapa
spänning och dynamik
åt verket. Skalan går från
stramt hållen marsch till
spirande romantisk våryra
med kväkande grodor
och armar som längtansfullt
sträcks mot strålkastarens
guldgula sol.
Just gåendet i sig, förflyttningen
framåt har varit
en inspirationskälla för
Sharon Eyal som i stycket
vill utforska de små rörelserna
hellre än den stora
ekvilibristiken. Små rörelser
med extrem skärpa
ska tilläggas, med krav på
total lyhördhet hos de tolv
dansarna. Så är det också
en sällsynt samspelt ensemble
vi får se, i ett verk
som i sina bästa stunder
verkligen är hypnotiserande,
vibrerande av suggestiva
rytmer och tyglad
kraft.
BOEL GERELL
nojen@sydsvenskan.se