SDS-master 4.0.5.1 - Sydsvenskan

KULTUR
SYDSVENSKANh
Kulturchef: Rakel Chukri Redaktionssekreterare: Camilla Sylvan
B4 E-post: kultur@sydsvenskan.se Postadress: Kultur, Sydsvenskan, 205 05 Malmö
Tisdag 17 april 2012
Replikhyllan
En verkligt nyttig idiot
■ Jag blir smått förbryllad av Fredrik
Perssons krönika om Günter Grass dikt
(13 april). Persson håller med om innehållet,
det är okontroversiellt. Men, tycker
han, det borde ha framförts i en ”resonerande
essä”. Nu får Israels försvarare
MERETE MAZZARELLA
författare och litteraturvetare
Stereo typen blir sann.
Finsk man tar till kniven
istället för att prata känslor.
Den finländska polisen har tidigare brukat skämta om att
finländarna är så blyga att de bara mördar människor de
känner och vi har alla skrattat hjärtligt. Men nu har skrattet
sannerligen fastnat i halsen. Att äktenskaplig missämja
och vårdnadstvister kan leda till våld har man ju ett plågsamt
färskt exempel på också i Malmö, men för Finlands
del har statistiken för familjevåld svartnat på allvar:
En sen kväll en bit in i januari hugger en familjefar i
Helsingfors ihjäl sin fru och sina två små döttrar, ett och
fyra år gamla, och sätter eld på lägenheten. Han ställer sig
på balkongen, grips snabbt av polisen och erkänner följande
dag. Någon månad tidigare skulle två barn, också
de i dagis åldern, av ett par socialarbetare sammanföras
med sin far som mamman en tid varit separerad ifrån på
grund av hans våldsamhet. Efter att ha släppt in barnen
slängde pappan tvärt igen dörren och dödade sedan barnen.
Det fanns absolut ingenting socialarbetarna kunde
göra innan det redan var för sent. Efteråt sa den ena: Man
måste ju tro gott om folk.
Under de tre sista decennierna har det förekommit i genomsnitt
tre familjemord om året, de senaste nio månaderna
minst sex. Att den finske mannen hellre tar till
kniven än pratar känslor må vara en stereotyp, men som
många stereotyper rymmer den ett uns av sanning. Ett
gammalt finskt ordspråk som fortfarande citeras, om än
med en skämtsam blinkning, är
att kvinnans plats är mellan knytnäven
och spisen. Att döda sina
barn kan vara en desperat machomans
hämnd på vad han uppfattar
som en oresonlig hustru. Men frågan
är hur den kraftiga ökningen
ska förstås. Det är svårt att tro annat
än att de ökande inkomstklyftorna
spelar in. Det har blivit svårare
att få livspusslet att gå ihop, det
finns mer arbetslöshet och framförallt
mer rädsla för arbetslöshet.
Det är fler som frestas att låna mer
än de någonsin kan betala. Det är
också troligt att det är fler famil-
jer som lever isolerade, som saknar
stöd av släkt och vänner. Och sist
men inte minst: polisen tror på en
copycateffekt, det vill säga, de tror
att den publicitet brott av den här typen får kan inspirera
till nya brott.
Familjevåldet har ökat kraftigt i
Finland. FOTO: SCANPIX
Nu ska familjetragedierna utredas, man ska ta reda på om
familjerna haft kontakt med någon myndighet och vad
kontakten i så fall lett till. Idag lär det inte vara ovanligt att
barn, också ganska små barn, vänder sig till barnskyddsmyndigheterna
och själva ber att bli omhändertagna.
Tanken är att man ska kunna arbeta förebyggande snarare
än ingripa akut: en förebild är England där allmänläkare
rutinmässigt frågar patienter om de är utsatta för
våld. Problemet är bara att man riskerar ett allmänt misstänkliggörande.
Behind Closed Doors – Bakom stängda
dörrar – ville några brittiska sociologer kalla ett större
forskningsprojekt om familjeliv men det gick inte: namnet,
visade det sig, gav inte associationer till mysig samvaro
avskilt från omvärldens krav utan till trakasserier,
misshandel och pedofili.
öppet mål att vrida debatten från Israels
krigshot mot Iran till att istället handla
om antisemitism. Grass blir deras
nyttiga idiot.
Men hur stort genomslag hade
en sådan urbota tråktext fått?
När spelade resonerande essäer
någonsin någon roll
för att forma opinioner? FOTO: SCANPIX
Nu får ju Grass till en het diskussion
där de debattörer som ser antisemiter
i varje buske gör bort sig med sina
rop på vargen. Men framförallt marginaliserar
sig den israeliska regeringen
ytterligare genom sitt inreseförbud.
Tyska politiker
från höger till vänster talar
om en överreaktion. Den
■ RECENSION
Jakob Ejersbo framställer såväl vita
som svarta som giriga parasiter, fångna
i en perverterad relation mellan västerländsk
kapitalism och socialistiskt stamsamhälle,
skriver Jens Liljestrand.
En ofri affär
■ I senaste numret av tidskriften Filter
(nr 25) har frilansjournalisten och
Sydsvenskanmedarbetaren Henrik
Brandão Jönsson ett avslöjande reportage
om hur svenska och norska
kyrkan, till en början i samverkan
med Sida, gick in med mångmiljonbelopp
i ett stort skogsprojekt i norra
Moçambique. De storstilade planerna
på ett tallplantage ledde bara till fiasko,
korruption och misär, medan initiativtagaren
levde som en drottning
med jättelön i sitt palats, tills hon fick
sparken.
För mig som är uppväxt i en biståndsarbetarfamilj
i Moçambique
på 1970-talet är det med sorg i hjärtat
jag hör om hur den goda viljan återigen
havererar i en härva av mutor,
felsatsningar och neokolonialt lyxliv.
Alla dessa pengar, alla dessa godhjärtade
själar som bara vill hjälpa till. Och
så blir det så fel.
Det svenska och skandinaviska biståndet
har efterhand fått utstå allt
mer kritik. Från höger kritiseras det
för att vara ineffektivt eller rentav
kontraproduktivt – hellre än att hålla
diktaturer flytande borde man ta
bort alla tullar och satsa på frihandel.
Från vänster ogillas biståndet för att
det reproducerar koloniala mönster,
där privilegierade vita lever lyxliv i avskärmade
stadsdelar och åker runt i
jeep med fickan full av skattefria FNdollar.
Därför ligger danske Jakob Ejersbos
”Liberty” ovanligt rätt i tiden. Den
utspelas i nordöstra Tanzania under
1980-talet, i staden Moshi vid foten av
Kilimanjaro. Berättelsen pendlar mellan
två tonårspojkar: Christian, som
är son till en dansk biståndsarbetare,
och Marcus, en jämnårig svart tanzanier
som är oavlönad barnflicka och
hjälpreda åt en svensk familj. Jätteromanen
på drygt 800 sidor följer deras
uppväxt, pubertet och begynnande
vuxenliv, parallelllt med att Julius
Nyereres regim obönhörligt kör landet
i botten.
BOKEN
Jakob Ejersbo
Liberty. Övers
Urban Andersson.
Albert Bonniers
förlag.
spricka i den speciella relationen mellan
länderna, som anades då Tyskland för
första gången röstade för kritik av Israel
i FN för ett år sedan, vidgas en smula.
Nästa gång tyska vapen skeppas till Israel
kanske fler vågar muttra att det är fel.
I så fall har idioten onekligen gjort lite
nytta.
PETTER LARSSON
Jakob Ejersbo. FOTO: MORTEN LANGKILDE
Ledmotivet i romanen är den raka
motsatsen till titelns ”Liberty” – den
handlar om ömsesidigt beroende.
Christian gräver i pappas plånbok och
lever som en playboy på sin internatskola,
men lyckas inte bygga upp en
hållbar identitet, varken som dansk
eller som vit afrikan. Marcus utnyttjas
systematiskt av de vita, är deras
älskare, son, bror, förälder och billiga
arbetskraft, i hopp om en framtid i
Europa som jämt skjuts på framtiden.
Deras ungdomsår rinner bort medan
de jagar kickar på skakiga motorcyklar,
i snattade Carlsbergburkar, i sexuella
erövringar och fåfänga framtidsdrömmar,
båda rotlösa och svikna av
vuxenvärlden.
Jakob Ejersbo (1968–2008) hann
skriva romanen ”Nordkraft” och en
trilogi om Afrika, av vilken ”Liberty”
är den avslutande delen, innan han
avled i cancer. Det vilar ofta ett skimmer
kring postumt utgivna verk, särskilt
om de är så massiva och ambitiösa
som denna roman. Den omtalas
på baksidan som ”ett av de största
och viktigaste prosaverken i Skandinavien
på senare år”, vilket gör sitt till
för att höja förväntningarna.
Kanske är det därför ”Liberty” är
en sådan besvikelse. Den är på tok för
lång för sin intrig och borde ha redigerats
och skurits ner avsevärt. Marcus
och Christian är till sammanblandning
lika varandra som figurer
och man glömmer lätt bort vem
som för tillfället för ordet. Alkoholen,
knarket och sexet tar tröttsamt stort