SDS-master 4.0.5.1 - Sydsvenskan

More documents

Recommendations

Info

KULTUR SYDSVENSKANh Kulturchef: Rakel Chukri Redaktionssekreterare: Camilla Sylvan B4 E-post: kultur@sydsvenskan.se Postadress: Kultur, <strong>Sydsvenskan</strong>, 205 05 Malmö Tisdag 17 april 2012 Replikhyllan En verkligt nyttig idiot ■ Jag blir smått förbryllad av Fredrik Perssons krönika om Günter Grass dikt (13 april). Persson håller med om innehållet, det är okontroversiellt. Men, tycker han, det borde ha framförts i en ”resonerande essä”. Nu får Israels försvarare MERETE MAZZARELLA författare och litteraturvetare Stereo typen blir sann. Finsk man tar till kniven istället för att prata känslor. Den finländska polisen har tidigare brukat skämta om att finländarna är så blyga att de bara mördar människor de känner och vi har alla skrattat hjärtligt. Men nu har skrattet sannerligen fastnat i halsen. Att äktenskaplig missämja och vårdnadstvister kan leda till våld har man ju ett plågsamt färskt exempel på också i Malmö, men för Finlands del har statistiken för familjevåld svartnat på allvar: En sen kväll en bit in i januari hugger en familjefar i Helsingfors ihjäl sin fru och sina två små döttrar, ett och fyra år gamla, och sätter eld på lägenheten. Han ställer sig på balkongen, grips snabbt av polisen och erkänner följande dag. Någon månad tidigare skulle två barn, också de i dagis åldern, av ett par socialarbetare sammanföras med sin far som mamman en tid varit separerad ifrån på grund av hans våldsamhet. Efter att ha släppt in barnen slängde pappan tvärt igen dörren och dödade sedan barnen. Det fanns absolut ingenting socialarbetarna kunde göra innan det redan var för sent. Efteråt sa den ena: Man måste ju tro gott om folk. Under de tre sista decennierna har det förekommit i genomsnitt tre familjemord om året, de senaste nio månaderna minst sex. Att den finske mannen hellre tar till kniven än pratar känslor må vara en stereotyp, men som många stereotyper rymmer den ett uns av sanning. Ett gammalt finskt ordspråk som fortfarande citeras, om än med en skämtsam blinkning, är att kvinnans plats är mellan knytnäven och spisen. Att döda sina barn kan vara en desperat machomans hämnd på vad han uppfattar som en oresonlig hustru. Men frågan är hur den kraftiga ökningen ska förstås. Det är svårt att tro annat än att de ökande inkomstklyftorna spelar in. Det har blivit svårare att få livspusslet att gå ihop, det finns mer arbetslöshet och framförallt mer rädsla för arbetslöshet. Det är fler som frestas att låna mer än de någonsin kan betala. Det är också troligt att det är fler familjer som lever isolerade, som saknar stöd av släkt och vänner. Och sist men inte minst: polisen tror på en copycateffekt, det vill säga, de tror att den publicitet brott av den här typen får kan inspirera till nya brott. Familjevåldet har ökat kraftigt i Finland. FOTO: SCANPIX Nu ska familjetragedierna utredas, man ska ta reda på om familjerna haft kontakt med någon myndighet och vad kontakten i så fall lett till. Idag lär det inte vara ovanligt att barn, också ganska små barn, vänder sig till barnskyddsmyndigheterna och själva ber att bli omhändertagna. Tanken är att man ska kunna arbeta förebyggande snarare än ingripa akut: en förebild är England där allmänläkare rutinmässigt frågar patienter om de är utsatta för våld. Problemet är bara att man riskerar ett allmänt misstänkliggörande. Behind Closed Doors – Bakom stängda dörrar – ville några brittiska sociologer kalla ett större forskningsprojekt om familjeliv men det gick inte: namnet, visade det sig, gav inte associationer till mysig samvaro avskilt från omvärldens krav utan till trakasserier, misshandel och pedofili. öppet mål att vrida debatten från Israels krigshot mot Iran till att istället handla om antisemitism. Grass blir deras nyttiga idiot. Men hur stort genomslag hade en sådan urbota tråktext fått? När spelade resonerande essäer någonsin någon roll för att forma opinioner? FOTO: SCANPIX Nu får ju Grass till en het diskussion där de debattörer som ser antisemiter i varje buske gör bort sig med sina rop på vargen. Men framförallt marginaliserar sig den israeliska regeringen ytterligare genom sitt inreseförbud. Tyska politiker från höger till vänster talar om en överreaktion. Den ■ RECENSION Jakob Ejersbo framställer såväl vita som svarta som giriga parasiter, fångna i en perverterad relation mellan västerländsk kapitalism och socialistiskt stamsamhälle, skriver Jens Liljestrand. En ofri affär ■ I senaste numret av tidskriften Filter (nr 25) har frilansjournalisten och <strong>Sydsvenskan</strong>medarbetaren Henrik Brandão Jönsson ett avslöjande reportage om hur svenska och norska kyrkan, till en början i samverkan med Sida, gick in med mångmiljonbelopp i ett stort skogsprojekt i norra Moçambique. De storstilade planerna på ett tallplantage ledde bara till fiasko, korruption och misär, medan initiativtagaren levde som en drottning med jättelön i sitt palats, tills hon fick sparken. För mig som är uppväxt i en biståndsarbetarfamilj i Moçambique på 1970-talet är det med sorg i hjärtat jag hör om hur den goda viljan återigen havererar i en härva av mutor, felsatsningar och neokolonialt lyxliv. Alla dessa pengar, alla dessa godhjärtade själar som bara vill hjälpa till. Och så blir det så fel. Det svenska och skandinaviska biståndet har efterhand fått utstå allt mer kritik. Från höger kritiseras det för att vara ineffektivt eller rentav kontraproduktivt – hellre än att hålla diktaturer flytande borde man ta bort alla tullar och satsa på frihandel. Från vänster ogillas biståndet för att det reproducerar koloniala mönster, där privilegierade vita lever lyxliv i avskärmade stadsdelar och åker runt i jeep med fickan full av skattefria FNdollar. Därför ligger danske Jakob Ejersbos ”Liberty” ovanligt rätt i tiden. Den utspelas i nordöstra Tanzania under 1980-talet, i staden Moshi vid foten av Kilimanjaro. Berättelsen pendlar mellan två tonårspojkar: Christian, som är son till en dansk biståndsarbetare, och Marcus, en jämnårig svart tanzanier som är oavlönad barnflicka och hjälpreda åt en svensk familj. Jätteromanen på drygt 800 sidor följer deras uppväxt, pubertet och begynnande vuxenliv, parallelllt med att Julius Nyereres regim obönhörligt kör landet i botten. BOKEN Jakob Ejersbo Liberty. Övers Urban Andersson. Albert Bonniers förlag. spricka i den speciella relationen mellan länderna, som anades då Tyskland för första gången röstade för kritik av Israel i FN för ett år sedan, vidgas en smula. Nästa gång tyska vapen skeppas till Israel kanske fler vågar muttra att det är fel. I så fall har idioten onekligen gjort lite nytta. PETTER LARSSON Jakob Ejersbo. FOTO: MORTEN LANGKILDE Ledmotivet i romanen är den raka motsatsen till titelns ”Liberty” – den handlar om ömsesidigt beroende. Christian gräver i pappas plånbok och lever som en playboy på sin internatskola, men lyckas inte bygga upp en hållbar identitet, varken som dansk eller som vit afrikan. Marcus utnyttjas systematiskt av de vita, är deras älskare, son, bror, förälder och billiga arbetskraft, i hopp om en framtid i Europa som jämt skjuts på framtiden. Deras ungdomsår rinner bort medan de jagar kickar på skakiga motorcyklar, i snattade Carlsbergburkar, i sexuella erövringar och fåfänga framtidsdrömmar, båda rotlösa och svikna av vuxenvärlden. Jakob Ejersbo (1968–2008) hann skriva romanen ”Nordkraft” och en trilogi om Afrika, av vilken ”Liberty” är den avslutande delen, innan han avled i cancer. Det vilar ofta ett skimmer kring postumt utgivna verk, särskilt om de är så massiva och ambitiösa som denna roman. Den omtalas på baksidan som ”ett av de största och viktigaste prosaverken i Skandinavien på senare år”, vilket gör sitt till för att höja förväntningarna. Kanske är det därför ”Liberty” är en sådan besvikelse. Den är på tok för lång för sin intrig och borde ha redigerats och skurits ner avsevärt. Marcus och Christian är till sammanblandning lika varandra som figurer och man glömmer lätt bort vem som för tillfället för ordet. Alkoholen, knarket och sexet tar tröttsamt stort
SYDSVENSKANh Redigering: KULTUR Tisdag 17 april 2012 Susanne Calogero Breivikhyllan Oslo fullt – plats i Tromsø ■ Solen skiner på Nord-Troms tingsrätt i Tromsø, men än råder vinter i Nordnorge. Det är minusgrader och långt kvar tills snödrivorna ska smälta utanför domstolsbyggnaden. Inne i en rättssal sitter anhöriga till utrymme (liksom i en tonårspojkes tillvaro i verkligheten, men det gör det inte nödvändigtvis till bra litteratur). Porträtten av de vuxna européer som de ständigt parerar är staffageartade – gubbarna är kåta och super, tanterna är sorgsna, bortskämda och längtar hem (om de inte är kåta och super). Solidariteten är en sarkastisk grimas i denna osentimentala roman, där såväl vita som svarta framstår som giriga parasiter, fångna i en perverterad, omöjlig relation mellan västerländsk kapitalism och socialistiskt stamsamhälle, mellan exploatör och prostituerad. Jag vill också passa på att klaga på översättningen. Urban Andersson är en av våra mer meriterade översät- offren för Utøyamassakern. Flera av de 69 mördade AUF-ungdomarna kom just från Nordnorge. På stora videoskärmar följer deras familjer processen mot gärningsmannen Anders Behring Breivik. Bilderna och ljudet förs över från tingsrätten i Oslo till Tromsø och sexton andra norska domstolar. tare och det är obegripligt hur han kan ha återgivit tonårsjargongen så tondövt som i ”Liberty”. På modern danska kallas en bakfylla för att ha ”tømmermænd”, men ingen ung svensk talar väl om att ha ”kopparslagare”? Ordet ”sindsygt” används av danskar på samma sätt som när ungdomar i Sverige säger att något är ”galet”, ”tokigt”, ”urflippat” – här översätts det konsekvent med ”sinnessjukt”. Ens ”kæreste”, flickvän/pojkvän, är här ens ”käraste”. ”Røv”, som i oskyldigare sammanhang är likvärdigt med häck eller rumpa, blir alltför grovt om man genomgående översätter det med ”röv”. Nåväl, detta till trots är Jakob Ejersbos sista bok en minnesvärd roman, som med sitt stoff fyller ett uppdämt behov. Tillsammans med Viet- Bra försök ”’Liberty’ är ett hedervärt försök att i episk form fånga ett stycke bortglömdnutidshistoria.” Men tingsrätten i Tromsø är den enda utanför Oslo som också låter journalister följa processen, om än i ett avskilt pressrum. Domstolen i Oslo kan nämligen inte härbärgera alla tusen journalister, som bett om ackreditering. De som ändå vill bevaka rättegången måste sålunda flyga 164 mil norrut, i riktning mot polcirkeln. Inga domstolar på närmare håll vill nam är Tanzania det land som har mottagit mest biståndspengar från Sverige. Just i vår har det kommit ut ytterligare två omskrivna romaner som kretsar kring bistånd: Gunnar Ardelius ”Friheten förde oss hit” och Helena Thorfinns ”Innan floden tar oss”. ”Liberty” är ett hedervärt försök att i episk form fånga ett stycke bortglömd nutidshistoria, och jag kan bara hoppas att berättelserna om den skandinaviska välviljans äventyr i tredje världen fortsätter komma. Och att verkligheten ändå inte var så ensidigt tragisk och hopplös som den skildras i ”Liberty”. JENS LILJESTRAND författare och litteraturvetare ■ RECENSION Hämnd utan ljuvhet B5 upplåta plats för medierna. Men tack vare Tromsø tingsrätts syn på öppenhet är vi nu ett tjugotal journalister som har möjlighet att följa rättegången. Det är nödvändigt för att kunna belysa fallet Breivik. Viktiga saker som sker i rätten får inte sändas ut till allmänheten, utan kan bara följas via överföringen från Oslo. CHRISTOPH ANDERSSON BOKEN Moa Herngren Jag skulle aldrig ljuga för dig. W&W. Det finns en modern arketyp av den passivt aggressiva människan, som när det blir för mycket hämnas på sin omgivning genom diverse äckliga och ondsinta smågärningar. Doppa någons tandborste i toan. Spotta i någons mat. Döda sitt barns guldfisk. Jag undrar så om detta är ett dokumenterat beteende eller bara något vi tycker om att tänka oss att andra människor gör, för att våra egna neuroser ska kännas lite mindre desperata. Cecilia i ”Jag skulle aldrig ljuga för dig”, Moa Herngrens tredje roman, tillhör hur som helst den där människotypen. På ytan har hon ett perfekt liv med man, tre barn, flashigt jobb och en lagom trevlig lägenhet på Stora Essingen. Problemet är bara att det där livet har valt Cecilia, och inte tvärt om. Hon är strax före fyrtio, och besatt av tanken på vem hon skulle ha varit om hon inte blivit Josefs sexiga men moderliga fru. Om nätterna springer hon mil efter mil i skogen för att hålla ångesten och fettet borta, men det räcker inte. Snart måste hon börja spotta i Josefs mat och stjäla sina kollegors bläckpennor, och när inte ens det hjälper – otrohet, dubbelliv, kaos. Det är en jobbig roman att läsa eftersom den leder stuprätt neråt utan minsta ljusglimt. Att jag inte riktigt tror på Cecilias agerande förändrar inte att jag känner en väldig ångest inför hennes livssituation, där själva roten till problemet faktiskt inte är något abstrakt utan – och det irriterar mig en aning att Josef aldrig tvingas förstå detta, ens i Cecilias slutgiltiga frigörelse – det enormt ojämställda äktenskapet. ”Jag skulle aldrig ljuga för dig” är inte en roman som sticker ut, varken språkligt eller dramaturgiskt. Dock tror jag att kvinnor i ojämställda relationer kan ha ordentlig nytta av den. Förslagsvis kan man gnida in den med sitt eget spott och ge den till sin man att läsa. AMANDA SVENSSON författare
Page 1 and 2: SYDSVENSKANh TISDAG 17 APRIL 2012 K
Page 3: SYDSVENSKANh KULTUR & NÖJEN B3 Tis
Page 7 and 8: SYDSVENSKANh KULTUR & NÖJEN B7 Tis
Page 9 and 10: SYDSVENSKANh PERSONLIGT B9 Tisdag 1
Page 11 and 12: POSTIS En sida för oss under sjutt
Page 13 and 14: Tisdag 17 april 2012 Företagsannon
Page 15 and 16: Tisdag 17 april 2012 KULTURFOAJÉN
Page 17 and 18: Tisdag 17 april 2012 Företagsannon
Page 19 and 20: OSS EMELLANo ROCKY av Martin Keller
Page 21 and 22: TV & RADIO B21 SYDSVENSKANh SYDSVEN
Page 23 and 24: SYDSVENSKANh På följande text-tv-

SDS-master 4.0.5.1 - Sydsvenskan

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?