blockfördelning kring bergkullar i mellersta halland - Göteborgs ...

1. Inledning och bakgrund
1.1 Introduktion
Landskapet i mellersta och södra Halland består av bergkullterräng, där mindre urbergskullar
reser sig upp ur planare slätter och vida dalgångar. Karaktäristiskt för landskapet är också att
stora ansamlingar av rundade block ligger i anslutning till flera av bergkullarna.
Berggrundsformer samt rester av leriga vittringsmantlar och sedimentära bergarter har
tidigare undersökts. Detta har utgjort viktiga pusselbitar för att kunna förklara hur det
halländska landskapet har bildats. Blockens ursprung, form och läge i förhållande till
bergkullar kan ge fler ledtrådar om hur och när de halländska berggrundsformerna har bildats.
I nordöstra Skåne finns urbergsbergkullar med vittringsformer och blockansamlingar som är
daterade till mesozoikum och antas vara bildade genom djupvittring. Landskapet i södra och
mellersta Halland påminner i hög grad om det i nordöstra Skåne och kan eventuellt vara bildat
på liknande sätt och vid samma tid.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats är att genom fältstudier, kartering och dokumentation av block och
vittringsformer kring bergkullar försöka få bättre klarhet i hur bergkullterrängen i mellersta
och södra Halland har bildats. Utifrån detta syfte har följande frågeställningar varit föremål
för utredning:
Hur ser blockens fördelning runt bergkullar ut i Halland?
- Vad har blocken för ursprung? (Är de lokala eller ”exotiska”?)
- Vad har blocken för form?
- Hur långt har de flyttats och hur har de hamnat där de är?
- Hur ligger blocken i förhållande till bergkullar?
- Hur och i vilken utsträckning har sluttningsprocesser, glacialerosion eller andra
processer påverkat blockens fördelning?
- Vad finns det för likheter med landskapet i nordöstra Skåne?
1.3 Berggrundsformernas ålder och bildningssätt
Den största delen av Sveriges berggrund utgörs av prekambriska graniter och gnejser,
tillhörande det så kallade urberget. Ovanpå detta finns på vissa ställen yngre sedimentära
täckbergarter, som har avlagrats där vid olika tidpunkter. De mesta av täckbergen har dock
eroderats bort. Men där rester fortfarande ligger kvar kan man se hur landformerna såg ut
under olika tider genom att studera kontaktytan mellan täckberget och urberget. Sedan kan
man följa de gamla erosionsytorna långt ut från täckbergarterna. Stora delar av dagens
landskapsformer är mycket gamla och har bevarats tack vare att täckberg länge har legat kvar
och skyddat dem från att vittra bort. Efter sina lägen i förhållande till de borteroderade
täckbergarterna kallas landskapsformerna subkambriska, submesozoiska osv. D.v.s.
subkambriska landskapsformer har legat under kambriska täckbergarter och submesozoiska
har legat under mesozoiska. (Lidmar-Bergström 2002)
Bergkullterrängen i Halland och sprickdalslandskapet i Bohuslän antas vara avtäckta submesozoiska
erosionsytor. Anledningen till detta är bl.a. att den kuperade urbergsytan
3