Läs rapporten - Konkurrensverket

28
parterna av någon anledning aldrig avsett att använda den. 39 Vad som dock
kan tala för ett kommissionsförhållande – och tillika för att agenten inte bär
någon kommersiell risk för varulagret – är om huvudmannen, objektivt sett,
har att räkna med en reell returrisk. 40
Ej heller kan returrätten ses som ett nödvändigt kriterium för kommission. I
1988 års betänkande berörs situationen där kommissionären saknar rätt att
returnera godset, men att kommittenten inte sätter något undre limitum för
det pris som kommissionären är skyldig att redovisa till kommittenten.
Agenten kan ha en formell skyldighet att sälja varan och därvidlag inte re‐
turnera den, men att huvudmannen t.ex. är beredd att acceptera ett mycket
lågt pris. Om omständigheterna i så fall ger vid handen att kommissionären
praktiskt sett inte löper någon risk för uppdraget kan detta anses påvisa
kommission. Vad som sammantaget är väsentligt är därför vem av parterna
som står risken för utebliven försäljning. 41
8.4. Kommittentens resultatintresse
En viktigare faktor än returrätten för att det skall anses föreligga ett kom‐
missionsförhållande är huruvida kommittenten kan anses ha ett resultatin‐
tresse i kommissionärens verksamhet. 42 Det är alltså viktigt att göra en be‐
parterna emellan hade nämligen utvecklats så att bestämmelserna i kommissionsavtalet inte
hade iakttagits och att köpmannen i verkligheten inte mottagit varorna i kommission, utan i
fast räkning och att köpmannen därutöver varit oförhindrad att fritt sälja varorna vidare
efter deras mottagande. I anledning härav ansåg HD att något kommissionsförhållande ej
längre förelåg.
39 Frågan huruvida ett avtal mellan en leverantör och en köpman skulle betraktas som ett
kommissionsförhållande behandlades även i NJA 1940 s. 312, där en köpman hade mottagit
grädd‐ och chokladkola för försäljning i kommission och även förbundit sig att hålla för
detta ändamål influtna medel åtskilda från sina egna tillgångar. Enligt avtalet var emellertid
köpmannen skyldig att till leverantören erlägga det för partiet bestämda beloppet redan
påföljande dag, oavsett om köpmannen förmådde att sälja det mottagna partiet. HD ansåg
att trots att det inte var tvistigt att kommissionsavtal hade ingåtts, så måste avtalet betraktas
som ett köp i fast räkning.
40 SOU 1988:63, s. 52. Jfr även NJA 1945 s. 406, där en köpman gentemot ett bolag hade åta‐
git sig att senast ett visst datum erlägga betalning för samtliga av honom övertagna varor.
Utredningen i målet visade bl.a. att åtagandet hade föranletts av bolagets önskan att skydda
sig mot möjligheten att köpmannen i en framtid skulle komma att återställa kvarvarande
rest av varorna från lagret, vilket i så fall troligen skulle bestå av inkuranta varor. Oaktat
faktum att bolaget hade förbehållit sig äganderätten till varorna ansågs i målet dessa om‐
ständigheter utvisa att varorna inte övertagits i kommission, utan i fast räkning.
41 SOU 1988:63, s. 53 f.
42 Se NJA 2000 s. 685, där HD fann att ett samarbete mellan ett bolag och en kommun före‐
tedde påtagliga likheter med ett omfattande sysslomannaskap, där bolaget gentemot kom‐