2003–2004 - Byggnadshyttan på Gotland

AXEL HERMAN HÄGGS RESTAURERING AV DALHEM KYRKA
autentiska. Spåren efter alla epoker – och sådana fanns hos i stort sett varje medel-
tida kyrka – borde alla behandlas med samma vördnad. Denna princip företräddes
tidigt bland annat av den engelske författaren och debattören John Ruskin, kanske
mest uppmärksammad för sin The Stones of Venice, 1851– 53, och hade till in på 1900-
talet sitt starkaste fäste bland byggnadsantikvarier och konsthistoriker.
Även om båda dessa principer följdes åt parallellt genom hela 1800-talet var det
stilenhetlighetens linje som kom att förbli den ledande fram till 1890-talet. I Sverige
företräddes den av Helgo Zettervall, från 1882 överintendent vid dåvarande Över-
intendentsämbetet, en institution som sedan 1770-talet bland annat haft att granska
ritningar till Svenska kyrkans kyrkobyggnader. Zettervalls tolkningsföreträde i restau-
reringssammanhang hade inte bara sin grund i arkitektens position vid ämbetet utan
också i det faktum att han var författaren till den av många lästa Allmänna anvisningar
rörande kyrkobyggnader från 1887. Där gav han uttryck för den sedan Viollet-le-Ducs tid
etablerade uppfattningen, att en restaurerings syfte var att återställa byggnaden i det
skick som »den måhända aldrig på en gång har egt, men som den vid någon tidpunkt
har kunnat och bort ega om den blifvit fullföljd i sin egen stil…«. Den lyckosamt restau-
rerade byggnaden skulle därmed framstå som ett »väl bevaradt minne från fordom, derå
intet spår af senare tiders inflytande skönjes...«. Detta klingar som en nästan ordagrann
översättning av formuleringarna i artikeln Restauration i Viollet-le-Ducs encyklopediska
Dictionnaire raisonné de l’architecture francaise du XI:e au XVI:e siecle, från 1853–68.
I sina publicerade Allmänna anvisningar betonar Zettervall också att de tillägg som
motiveras av »en senare tids praktiska behov« bör utföras på ett sätt »som det antagli-
gen skulle hafva skett, derest ett liknande förhållande förefunnits under den stilepok
hvarifrån den restaurerade byggnadens arkitektur föreskrifver sig«. Att bänkar, predik-
stol och orgel behövdes i en kyrka för en protestantisk gudstjänstordning kunde ingen
förneka. I de fall då kyrkan tillkommit under medeltiden, före reformationen, när bän-
kar och orgelläktare saknades och när predikstolen var betydligt mindre anspråksfull,
borde nya bänkar, orgelläktare och predikstol utföras i samma stil som kyrkan i övrigt.
Bänkar, orgelläktare och predikstol som tillkommit under 1600- och 1700-talen ansåg
man borde bytas ut mot nya i medeltida stil om kyrkan i sig var från medeltiden. När
kompletteringar behövde göras och där bara små eller inga fragment återstod kunde
förebilder sökas bland andra objekt – i tid och rum så närliggande som möjligt.
I början av 1900-talet kantrar den allmänna opinionen till förmån för den restrik-
tiva hållning i restaurerings- och konserveringsfrågor som i princip varit gällande
sedan dess. I Sverige blev Sigurd Curman en av dess mest stridbara företrädare.
41